D. Andersson skrev:
Ligger förresten nuvarande Kungslena vid eller intill den aktuella ridvägen?
Sverker måste då se sig om efter folk för att kunna rädda sitt rike och han sökte denna hjälp hos konung Valdemar Sejr i Danmark. I Danmark lyckades han samla en väldig här för att med den infalla i Sverige och återtaga detta. Hären anfördes av Sverkers svärfader Ebbe Suneson jämte dennes bröder Lars, Jakob och Peder Suneson. Erik samlade sin här huvudsakligen bland uppsvearna.
Den danska uppmarschen skedde söderifrån på östra sidan om Varvsberget, förbi Dimbo och »granne påle» vid Varv mot Lena By
. Hären grupperade sig i slagordning mellan byn Kungslena och Plantaberget, med Varvsberget i ryggen, en ur strategisk synpunkt mycket ofördelaktig ställning. Den svenska hären kom norrifrån och hade högra flygeln vid Borgatorp och Kungshögen, stödd mot norra Plantaberget, som flankskydd, och västra flygeln mot Kivatorp och Kungslena Mad. Den samlade styrkan av båda härarna uppgick till 27.000 man, varav 18.000 utgjordes av Sverkers danska trupper. Den 31 januari år 1208 satte sig de stridsberedda trupperna i rörelse och drabbade samman på slätterna vid foten av Varvs - och Plantabergen. Kung Eriks baner fördes i striden av sedermera lagmannen i Västergötland, Eskil, som var broder till Birger jarl. För visad tapperhet i striden erhöll Eskil sedermera banéret som gåva. Den danska hären anföll med stor tapperhet, men möttes av svenskarna med ett så häftigt och stritt pilregn, som »föll så tätt, som då bonden kastar korn, eller som då det hårt regnar». Härar nå drabbade våldsamt samman, man mot man, ryttarna i sina glänsande rustningar och fotfolket i djupa kolonner. Det blev ett vimmel av spjut, slagsvärd, klubbor och stridsyxor, ingen pardon gavs och inga fångar togs. När striden rasade som vildast vid »Jämmersled» och de svenska leden började svikta, fingo de stridande se en syn som vi aldrig fått se sedan. Uppe på Plantaberget kom Oden »thin gamble» ridande på sin åttafotade häst Sleipner de svenske till undsättning. Vid åsynen av stridsguden med det högt lyftade spjutet, uppgåvo svenskarna vilda härskrin och anföllo med förnyad styrka. Den vänstra flygeln trängde fram mot byn och därmed var återvägen för danskarna stängd. Sakta men säkert pressades danskarna tillbaka mot dalgången emellan Varvs - och Plantaberget, på den tiden trång och med sumpig och oländig terräng utan vägar. Här utspelades sista akten i förintelseslaget då hela den danska hären nedgjordes. Sankmarken kallas än i dag för »Helveteskärret». Enligt traditionen skulle endast 50 danska ryttare hava undkommit med livet. Kung Sverker, som med knapp nöd kunde rädda sig till livet, återvände till Danmark. Han ruvade emellertid på hämnd och återkom två år senare, 1210, med en ny krigshär. Han mötte då svenskarna vid Gestilren i Varv. men blev då ånyo i grund besegrad samt stupade själv.
Det är förvånansvärt att den muntliga traditionen kunnat bibehålla en så detaljerad skildring under seklernas lopp. Man pekar än i dag ut platser i terrängen som haft samband med slaget: Kungshögen vid Dalagränsen, där kung Erik med sin stab uppehållit sig, Ryttarbackarna vid Källegården, vägen från Brunnsgården kallas »Knivabytet», vilket tyder på handgemäng. Jämmersled, där den hetaste striden stod, Helveteskärret, där slutstriden stod. Den danske överbefälhavaren Harald Hvide har sin gravhög strax invid den gamla kungsgården.
Till minne av slaget restes ett ståtligt monument vid landsvägen invid kyrkan och bär följande inskription: »Till minne af slaget vid Lena den 31 januari 1208 restes stenen 1894 af Västergötlands fornminnesförening och ortens befolkning. Svenskar, vörden fädrens minne!»
Må vi, sena tiders barn, ej förglömma hur våra förfäder kämpat och blött för vår frihet. Vi har aldrig böjt vår nacke för främmande inkräktares ok. Vårt dyrbara arv från fordom förpliktar. Må det väl förvaltas av kommande släkten.
efter, men jag glömde den. Misstänker att mitt inlägg får en helt annan betydelse då, inte sant?
