Första världskriget: Varför gick det så snett på västfronten

[HJ]

Efter att ha läst lite här och där om första världskriget måste jag erkänna att jag får det inte att gå ihop riktigt. Den troligaste förklaringen är att jag missförstått något fundamentalt, så kanske de kunniga skribenterna på detta forum kan hjälpa mig att reda ut det. Inlägget nedan innehåller troligtvis massa felaktigheter som kanske gör frågeställningen felaktig från början...

Man ser bilderna, ev någon journalfilm, alldeles innan det typiska skyttegravsanfallet:
Full fart framåt, alla springer iväg. Ingen kommer tillbaka. Så man anfaller igen. Och igen.

Varför fortsatte man anfalla? Trodde man verkligen att: NU, nu när vi anfaller för 18:e gången på samma ställe, NU kommer vi att lyckas! (Om jag minns min Svarte Orm rätt: "Tyskarna förväntar sig inte att vi är så dumma att vi anfaller mot deras starkaste punkt en gång till efter 17 misslyckanden, så denna gången kommer de att bli rejält överraskade!") Och om man verkligen lyckas uppnå det hett eftertraktade GENOMBROTTET, hade man då kunnat vinna kriget? Titta på slaget vid Ypres: Man lyckas flytta fronten framåt, men kann inte fortsätta anfallet. Man åstadkommer är en betydande utbuktning, men blir sittande i lervällen med tyskar som skjuter från tre håll istället för från ett håll.

Jag kan förstå att det fanns ett en politiskt tryck (framför allt från franskt håll) att återerövra franskt territorium, men generalerna måste väl ändå förstått att även om man åstadkommer ett genombrott så räcker inte det, eftersom man aldrig kommer att kunna få logistiken att fungera genom det förstöra området runt den tidigare frontlinjen i sådan utsträckning att man kan försörja de trupper som eventuellt skulle lyckas bryta igenom.

Sett till de enorma problemen med att anfalla på västfronten (i alla fall före 1918) borde man rimligtvis övervägt andra alternativ, vilket man gjorde: Gallipoli, insatserna i Serbien som inte blev något av. Dessutom försökte man hela tiden utveckla taktiken (t.ex "Bite and Hold" - erövra lite mark och försök stå emot det kommande motanfallet). Om jag förstått det rätt övervägde man en landsättning kring Hamburg men avstod pga av logistikproblem samt tyska högsjöflottan.

Så kommer vi till själva frågeställningen: Vad skulle man gjort istället under 1915-17? Jag kan ärligt talat inte komma på något bättre, men det måste ju finnas något klokare än att skicka bataljoner människor mot en närmast säker död i ingenmansland (såvida de inte hade turen att bli lagom skadade tillräckligt nära de egna linjerna). Få militära ledare har ju blivit så inkompetensförklarade som Douglas Haig (Befälhavare över de brittiska trupperna). Men jag har faktiskt svårt att tänka mig att en gravt inkompetent befälhavare hade kunnat stanna kvar på sin post såpass länge.

När man tittar på 1918:s händelser, dels den tyska våroffensiven som gjorde förhållandevis stora framsteg tack vare förbättrad taktik (infiltrering; gå förbi starka frontpositioner och erövra dem i efterhand när de blivit avskurna) och tillfällig numerär övervikt tack vare trupperna från tidigare östfronten, och dels ententens senare framgångar tack vare massiv numerär (USA:s bidrag), bättre tanks samt att Tyska armen inte längre kunde ersätta sina förluster. Den enda av dessa som var tillgänglig före 1918 är väl infiltrationstaktiken, men hade det verkligen hjälpt eftersom styrkeförhållandena var såpass jämna att den anfallande sidan automatiskt ganska snart måste stanna för att ordna försörjningen. ("amatörer snackar taktik medan proffsen snackar logistik".)

Jag kan inte komma ifrån bilden av att västfronten i mångt och mycket blev en slags uthållighetstävling där den som kunde ersätta sina förluster längst till sist vann, och först efter att fem miljoner människor dött visste man svaret.

Ps. Jag vet att frågeställningen syftar mot det kontrafaktiska, men mitt syfte med frågorna är att försöka förstå hur befälhavarna på västfronten resonerade och vilka möjligheter man hade.

/Håkan

[NIL]

HJ öppnar ett mycket intressant ämne, triggad av en julklappsbok (nej inte Peter Englund) har jag själv reflekterat över fenomenet...det anbefallda uppträdandet på slagfältet var ju fullständigt sinnessjukt.

Jag tillåter mig att komma med en enkel förklaring, jag tror helt enkelt att tekniken hade sprungit ifrån oss (människan). Vi hade vapen som sköt både ofta och bra men vi hade i den offensiva rollen inte förmåga att uppträda i den miljön. Politiker och opinion hade tummen i ögat på generalerna att uträtta någonting och generalerna gjorde som dom alltid hade gjort oaktat att det vid den tidpunkten fanns vapen som sköt både ofta och bra. Manskapet i sig utgjorde nog också en begränsande faktor, dom hade inte tillräckligt med utbildning för att lösa några mer komplexa uppgifter...en kompanichef kunde väl föga mer än att blåsa i en visselpipa och ropa "framåt!". Förmodligen fanns det heller ingen tradition på tillvaratagande av "Lessons Learned", man samlade aldrig laget och analyserade vad som hade gått fel och hur nästa match skulle spelas. Det stora manfallet på alla jordape-nivåer bidrog också till att taktikanpassningen gick i stå, folk hann aldrig bli bra i sin befattning innan dom stupade. Doktrinproblematik var också en bov i dramat, beslut om hur uppgifterna skulle lösas fattades på allt för hög nivå (Haig & CO), det fanns inte utrymme för befäl på lägre nivå att anpassa metod efter rådande förutsättningar och läge.

Tror jag iallafall.

EDIT:
Första världskriget är inte min pilsner så jag räknar inte in mig själv bland de "kunniga skribenter" som HJ efterlyser.

[Hans]

Intressant ämne.

Mitt lilla bidrag är att till viss del avliva myten om hur britterna bara stormade på skyttelinje mot de tyska kulsputorna.

Jag är mitt uppe i att läsa Battle Tactics on the Western Front 1916-18 och tvärtemot mångas (min också) uppfattning så visar det sig att britterna inte var så oflexibla som man trott.

The result was my 'Battle Tactics on the Western Front 1916-18' (Yale University Press, London 1994: ISBN 0 300 05910 8. A slightly revised paperback edition appeared in 1996: ISBN 0 300 06663 5). This book makes a lengthy analysis of the way that British tactics improved markedly after the first day of the Somme, leading to war-winning virtuosity by August 1918. The popular stereotype of British assault techniques is one of massed lines of unsupported infantry being mown down by the thousand on 1st July 1916; but what is less well known is that significant tactical reform was already evident by 14th July. The British invented their own version of 'storm troop tactics' at least as fast as the Germans did, and issued their official manual for modern infantry platoon attacks in February 1917.

In the Lewis Gun the British had a better light machine gun than the Germans, and in the Stokes Mortar they had one of the truly classic weapons of the twentieth century. Admittedly they rejected the concept of infantry cannons, made little progress with flamethrowers, and suffered a definite failure with the laughable 'pipe pusher' underground assault system. Yet they led the world with the tank and also, of still greater significance, in all the techniques of artillery.

By the end of 1917 the Royal Artillery's combination of creeping barrages for close support, and accurate predicted fire for long range counter-battery work, gave their art of attack a major advantage over their opponents. In the spring of 1918 the British art of defence turned out to be woefully defective - but in August the offensive momentum was regained in such a way that the Germans could find no real answer. All this is missed by the many authors who concentrate only upon the 'butchery and bungling' of the first half of the war, and who think it is somehow 'spoiling the story' to report the many things that the British got right.
http://ourworld.compuserve.com/homepage ... eatwar.htm

Från tråden - viewtopic.php?f=32&t=29479

MVH

Hans

[-vils-]

Intressant ämne.

Mitt lilla bidrag är att till viss del avliva myten om hur britterna bara stormade på skyttelinje mot de tyska kulsputorna.

Jag är mitt uppe i att läsa Battle Tactics on the Western Front 1916-18 och tvärtemot mångas (min också) uppfattning så visar det sig att britterna inte var så oflexibla som man trott.

The result was my 'Battle Tactics on the Western Front 1916-18' (Yale University Press, London 1994: ISBN 0 300 05910 8. A slightly revised paperback edition appeared in 1996: ISBN 0 300 06663 5). This book makes a lengthy analysis of the way that British tactics improved markedly after the first day of the Somme, leading to war-winning virtuosity by August 1918. The popular stereotype of British assault techniques is one of massed lines of unsupported infantry being mown down by the thousand on 1st July 1916; but what is less well known is that significant tactical reform was already evident by 14th July. The British invented their own version of 'storm troop tactics' at least as fast as the Germans did, and issued their official manual for modern infantry platoon attacks in February 1917.

In the Lewis Gun the British had a better light machine gun than the Germans, and in the Stokes Mortar they had one of the truly classic weapons of the twentieth century. Admittedly they rejected the concept of infantry cannons, made little progress with flamethrowers, and suffered a definite failure with the laughable 'pipe pusher' underground assault system. Yet they led the world with the tank and also, of still greater significance, in all the techniques of artillery.

By the end of 1917 the Royal Artillery's combination of creeping barrages for close support, and accurate predicted fire for long range counter-battery work, gave their art of attack a major advantage over their opponents. In the spring of 1918 the British art of defence turned out to be woefully defective - but in August the offensive momentum was regained in such a way that the Germans could find no real answer. All this is missed by the many authors who concentrate only upon the 'butchery and bungling' of the first half of the war, and who think it is somehow 'spoiling the story' to report the many things that the British got right.
http://ourworld.compuserve.com/homepage ... eatwar.htm

Från tråden - viewtopic.php?f=32&t=29479

MVH

Hans

Fast det är ingen myt alls. Läs om Somme eller Gallipoli exempelvis. Det finns en rad andra exempel med..
Notera att i Somme var soldaterna beordrade att GÅ mot fienden, de var mycket tungt packade för en längre tid i fronten då ett genombrott i linjerna var så gott som säkerlagd.. Nåja 60.000 döda senare samma dag (Tyskar ej inräknade), insåg Fältmarshalk Haig nog att han gjort bort sig *igen*..

Du kan ju fråga tex de efterlevandes släktingar till 10:e West Yorks regemente om dom håller med dig...

[varjag]

Nåja 60.000 döda senare samma dag

Stopp och belägg! Den där 60 000-siffran för första dagen i Sommeslaget är rund och bra och citeras ofta. Och antas ofta gälla stupade. Fel! Totala antalet förluster den dagen räknas till omkring 57470 man. De stupades antal uppgick till 19240 man eller omkring 33% av det totala manfallet. Resten, 38230 man - var sårade. Varav många måste ha dött av sina sår senare. Siffrorna är hemska i alla fall. Men alltså inte 60 000 stupade den dagen. mvh, Varjag

[NIL]

Klassisk svensk översättningsmiss, man tror att casualties = döda.

[HJ]

Fast det är ingen myt alls. Läs om Somme eller Gallipoli exempelvis. Det finns en rad andra exempel med..
Notera att i Somme var soldaterna beordrade att GÅ mot fienden, de var mycket tungt packade för en längre tid i fronten då ett genombrott i linjerna var så gott som säkerlagd.. Nåja 60.000 döda senare samma dag (Tyskar ej inräknade), insåg Fältmarshalk Haig nog att han gjort bort sig *igen*..

Du kan ju fråga tex de efterlevandes släktingar till 10:e West Yorks regemente om dom håller med dig...

Fast om du läser noga i Hans text ser du att det du beskriver är första dagen av Somme, men att man redan två veckor senare hade gjort betydande förändringar i taktiken. Gallipoli är ännu tidigare (april 1915-jan 1916). Dessutom kan man i någon mening se slaget vid Gallipoli som ett försök att slippa satsa på genombrott på västfronten.

/Håkan

[Blixten]

Det som förbryllar mig är jag läser om slagen på västfronten är att båda sidor, dvs både anfallande sida och försvarande sida, har ungefär lika stora förluster i slagen. (Iallfall med en generös tolkning av "ungefär".)

Denna observation tycker jag motsäger bilden av att de anfallande bara sprang upp ur sina skyttegravar för att bli nermejade.

[varjag]

Kanske brist på taktisk rörelse under artilleriorkanerna....man satt helt enkelt i leran i en fast ställning - och väntade på sin Skapare?, Varjag

[von Adler]

Dels det, dels att man gjorde rejäla motanfall för att ta tillbaka förlorad terräng.

Trots stora förluster så tog de flesta anfall på västfronten terräng, varvid motståndarsidan satte in ett motanfall för att återerövra samma terräng.

Anledningen till att genombrotten uteblev var flera, men mest var det för att infrastruktur, underhåll och reservframförande inte kunde stödja ett anfall. Dessutom hade man inte förståelsen att man måste ha fräscha trupper att ta över och fortsätta anfallet där det går som bäst och rotera trupper på det viset för att anfallet ska kunna fortsätta. Många generaler var uppbundna i den gamla tidens linjetänkande, från 1870-talet, då slag sällan varade flera dagar. Eldkraften gjorde att anfall lätt ebbade ut, och ett utebbat anfall måste återtas av trupper med "fart", d.v.s. fräscha soldater.

Det gick fort och lätt att föra fram reserver med järnväg för att möta en offensiv också, det gick inte alls lika fort att få fram trupper genom ingenmansland för att följa upp en framgångsrik offensiv - så de där i främsta linjen med de största förlusterna fick ta motanfallet av fräscha fiendetrupper, och så fortsatte man.

[Ola Häggström]

En tanke slår mig;
Hur var förutsättningarna att föra fram underhåll i samband med ett genombrott?
Hur lång tid skulle det behövas för att automobiler (eller för den delen hästkärror) skulle kunna passera genom ett nybombarderat slagfält?
Hur snabb var framryckningen när fronten började röra på sig 1918 (tänker här både på tysk och allierad framryckning)?

[Hans]

Hur snabb var framryckningen när fronten började röra på sig 1918 (tänker här både på tysk och allierad framryckning)?

Tyska
http://en.wikipedia.org/wiki/File:Somme ... d_copy.jpg
http://en.wikipedia.org/wiki/Operation_Michael

Allierade
http://www.historyofwar.org/articles/wa ... _days.html
http://en.wikipedia.org/wiki/Hundred_Days_Offensive

MVH

Hans

[Wooster]

Det som förbryllar mig är jag läser om slagen på västfronten är att båda sidor, dvs både anfallande sida och försvarande sida, har ungefär lika stora förluster i slagen. (Iallfall med en generös tolkning av "ungefär".)

Denna observation tycker jag motsäger bilden av att de anfallande bara sprang upp ur sina skyttegravar för att bli nermejade.

Hittar inte siffrorna nu - men en väldigt stor del av förlusterna i skyttegravskriget uppstod ju genom indirekt eld, framförallt artilleribeskjutning - vilket både anfallare och försvarare använde.

[G:son]

Frågan är, om det gick så mycket snett på västfronten. Kriget blev ju rätt fort ett stationärt utnötningskrig, och till sist lyckades de allierade nöta ut tyskarna, både pengarna och manskapet tog slut för dem, medan de allierade hade stora reserver kvar. P.g.a. logistikproblem hade slutresultatet förmodligen varit ungefär det samma, om man hade försökt bryta sig igenom vid något annat frontavsnitt i väst, de enskilda slagen hade bara blivit mindre blodiga. Vad man saknade, var mängder med effektiva stridsvagnar. Eller ett effektivt flygvapen.

/G:son

[Hans]

Lite brainstorming som kan vara rätt ute eller åt pepparn fel.

En grov sammanfattning:

1914 Hyfsat rörlig krigföring som börjar stabiliseras mot slutet
1915 Man börjar gräva ner sig ordentligt och provar det offensiva som funkade förra året - utan större framgång
1916 Man provar igen men med mer kraft - falerar fortfarande
1917 Man börjar försöka få in lite nytänkade i offensiverna med taktikanpassning och nya vapen
1918 Det nya har man lärt sig bemästra och vi ser resultatet i Michaeloffensiven och de 100 dagarna

Kommentarer?

MVH

Hans