Tyska minröjningstjänsten

[tyskaorden]

Redan vid kapitulationen den 8 maj 1945 beordrade den allierade överbefälhavaren att Tyskland skulle ställa en minröjningsstyrka till förfogande. Så kvarstod efter upplösningen av Krigsmarinens överkommando 21 juli 1945 en Marinförvaltning för att handha denna minröjning. De allierade insatte konteramiralen Fritz Krauss som chef för den tyska minröjningen (Chef der Deutschen Minenräumleitung Chef D.M./R.L.). Från den brittiska sidan fanns en Commodore German Minesweeping Administration. Från början hade man sin stab i Glücksburg och sedan i Hamburg. Förbandet gick under den engelska beteckningen German Minesweeping Administration och på tyska Deutsche minenräumleitung, Deutscher Minenräumdienst och Deutsche Minenräumverwaltung.

I maj 1945 övertogs 800 fartyg av olika typer. På hösten hade man 300 fartyg bemannade av 27 000 f.d. tyska flottister. Antalet minskade under 1946 till 15 000. Man bar sina gamla uniformer med alla utmärkelsetecken dock utan hakkorsen. I ett försök att bryta den från de allierade något suspekta kårandan inom förbandet infördes i maj 1946 nya uniformer. Efter fortsatta protester från Sovjetunionen om att minröjningsförbandet utgjorde en del av en hemlig tysk återupprustning upplöstes förbandet den 31 december 1947. Då hade alla flytminor i tyska vatten röjts dock kvarstod faran från bottenminor. Under sin tjänstgöring förlorade man genom minsprängningar och olyckor 10 fartyg och 348 man.

[tyskaorden]

För att kunna fortsätta röjningen av kvarvarande minor uppsattes i januari 1948 under brittisk kontroll Minenräumverband Cuxhaven (MRVC) vilken fortsatte arbetet till 1951. Detta var en mindre organisation bestående av 12 minjaktfartyg och 600 man, med namn efter hemmahanen i Cuxhaven. Till skillnad från den föregående organisationen var man också civilklädda. vid upplösningen av MRVC övertogs en del av personalen av det nyuppsatta Bundesgrenzschutz marina avdelning.

[tyskaorden]

Ett annat förband bildat ur den upplösta minröjningstjänsten var Labor Service Unit B (LSU/B). Denna enhet leddes av en amerikansk officer med tyska officerare som mellanhänder. Den baserades i Bremerhaven och bestod av 18 fartyg och omkring 1 000 man. Efter 1952 då minröjningen allt mer trädde i bakgrunden, kom LSU/B att mer inriktas mot den planerade europeiska försvarsgemenskapen. Och i en kasern i Bremerhaven, vilken i dag hyser tyska marinens operationsskola, utbildade amerikanerna frivilliga i bl.a. elektronik, navigation och skeppsteknik. 1955-56 kom hälften av de som utbildats av LSU/B att ansluta sig till den då under uppsättning stående Förbundsmarinen.

[varjag]

Verkligt intressanta poster tyskaorden!

maj 1945 övertogs 800 fartyg av olika typer. På hösten hade man 300 fartyg bemannade av 27 000 f.d. tyska flottister. Antalet minskade under 1946 till 15 000. Man bar sina gamla uniformer med alla utmärkelsetecken dock utan hakkorsen. I ett försök att bryta den från de allierade något suspekta kårandan inom förbandet infördes i maj 1945 nya uniformer. Efter fortsatta protester från Sovjetunionen om att minröjningsförbandet utgjorde en del av en hemlig tysk återupprustning upplöstes förbandet den 31 december 1947. Då hade alla flytminor i tyska vatten röjts dock kvarstod faran från bottenminor. Under sin tjänstgöring förlorade man genom minsprängningar och olyckor 10 fartyg och 348 man.

Men gissar att uniformsbytet skedde i maj 1946??? Bremerhaven, Cuxhaven och Hamburg pekar mest mot minsvepning i Nordsjön. Var det samma förband som svepte i Östersjön? Där jag vill minnas minröjarna var baserade i Kiel???? Träffade för många år sedan en man som deltagit i svepning i södra Östersjön - det jag minns bäst av vad han berättade var att de använde Kriegsmarines 'Raumboote' och att man fick äta sig mätt - viktigt i Tyskland 1946-47 då halvsvälten alltid stod för dörren.....

Det var också ett förtvivlat tryckande, eller snarare övertryckande av existerande sjökort, som visade 'minfria farleder'.
Utanför de svepta 'rännorna' kunde vad som helst hända - och hände Lederna såg ut som plogade gator - till de olika hamnarna, resten var minfarliga områden.

Då hade alla flytminor i tyska vatten röjts

Vad jag vet svepte man inte bara tyska vatten - utan holländska, belgiska och danska vatten också. Flytminorna var enklast - dom visste man väl var de lagts. Värre var det med bottenminorna i Östersjön som lagts av brittiska flygplan - som oftast inte hade mycken aning om var de 'värpte sina ägg', Varjag

[tyskaorden]

Verkligt intressanta poster tyskaorden!

maj 1945 övertogs 800 fartyg av olika typer. På hösten hade man 300 fartyg bemannade av 27 000 f.d. tyska flottister. Antalet minskade under 1946 till 15 000. Man bar sina gamla uniformer med alla utmärkelsetecken dock utan hakkorsen. I ett försök att bryta den från de allierade något suspekta kårandan inom förbandet infördes i maj 1945 nya uniformer. Efter fortsatta protester från Sovjetunionen om att minröjningsförbandet utgjorde en del av en hemlig tysk återupprustning upplöstes förbandet den 31 december 1947. Då hade alla flytminor i tyska vatten röjts dock kvarstod faran från bottenminor. Under sin tjänstgöring förlorade man genom minsprängningar och olyckor 10 fartyg och 348 man.

Men gissar att uniformsbytet skedde i maj 1946??? Bremerhaven, Cuxhaven och Hamburg pekar mest mot minsvepning i Nordsjön. Var det samma förband som svepte i Östersjön? Där jag vill minnas minröjarna var baserade i Kiel???? Träffade för många år sedan en man som deltagit i svepning i södra Östersjön - det jag minns bäst av vad han berättade var att de använde Kriegsmarines 'Raumboote' och att man fick äta sig mätt - viktigt i Tyskland 1946-47 då halvsvälten alltid stod för dörren.....

Ja 1946 skall det vara, tack för att du var uppmärksam. Det verkar vara samma förband som även röjde i Östersjön. Svenska flottan var ju också kraftigt involverad i minsvepning efter kriget, även om det naturligtvis var främst svenska vatten man röjde.

Det var också ett förtvivlat tryckande, eller snarare övertryckande av existerande sjökort, som visade 'minfria farleder'.
Utanför de svepta 'rännorna' kunde vad som helst hända - och hände Lederna såg ut som plogade gator - till de olika hamnarna, resten var minfarliga områden.

Jo det var ju livsviktigt att ha kartor som var korrekta. I och med att det länge fanns kvar ett stort antal minor.

Då hade alla flytminor i tyska vatten röjts

Vad jag vet svepte man inte bara tyska vatten - utan holländska, belgiska och danska vatten också. Flytminorna var enklast - dom visste man väl var de lagts. Värre var det med bottenminorna i Östersjön som lagts av brittiska flygplan - som oftast inte hade mycken aning om var de 'värpte sina ägg', Varjag

Det stämmer att man även svepte i andra vatten än tyska. Det var dock tyska Wikipedia jag använde, så man hade väl ett tyskt perspektiv på det hela.

Hittade lite mer information på sajten http://www.janmaat.de det fanns sex Minenräumdivisionen baserade i Kiel, Cuxhaven, Bremerhaven, Fredrikshavn, Oslo och Ijmuiden. Sedan fanns 4. Minensuchgruppe baserad i franska Lorient med 13 högsjöminsvepare av typ M 35 och M 40 samt 2 bojbåtar. Besättningarna var blandad tysk/fransk under franskt befäl. Denna var dock skild från Minröjningstjänsten. 8 oktober 1947 återvände tyskarna hem.

Janmaat-sajten konstaterar lakoniskt om upplösningen av Minröjningstjänsten "Jeder Ex-Soldat erhielt ein Dienstzeugnis und 80 Mark als Entlassungsgeld. Vom "Dank des Vaterlandes" sprach niemand. Dies war auch kein Thema nach der Gründung der Bundesrepublik Deutschland, obwohl diese Minensucher eine großartige Friedenstat vollbracht hatten."

[tyskaorden]

Ett annat förband bildat ur den upplösta minröjningstjänsten var Labor Service Unit B (LSU/B). Denna enhet leddes av en amerikansk officer med tyska officerare som mellanhänder. Den baserades i Bremerhaven och bestod av 18 fartyg och omkring 1 000 man. Efter 1952 då minröjningen allt mer trädde i bakgrunden, kom LSU/B att mer inriktas mot den planerade europeiska försvarsgemenskapen. Och i en kasern i Bremerhaven, vilken i dag hyser tyska marinens operationsskola, utbildade amerikanerna frivilliga i bl.a. elektronik, navigation och skeppsteknik. 1955-56 kom hälften av de som utbildats av LSU/B att ansluta sig till den då under uppsättning stående Förbundsmarinen.

Janmaat-sajten, anger att LSU/B:s operationsområde var Oster-Weseremsfarvattnen, sjövägen till Hörnum och Esbjerg, Eiderweg (Ejder), sjöområdet mellan Borkum och Helgoland, Elbe-Borkum-Weg II, farvattnen mellan Kiel och Fehmarn, Travemünde-Rödby samt Skagen-Frederikshavn.

[varjag]

Jo det var ju livsviktigt att ha kartor som var korrekta

Ähummm....tyskaorden - till sjöss använder man inte kartor - utan 'sjökort'

Minsveparna använde tre olika sorters 'svep'. Mekniska, med paravaner (undervattniska 'utterbrädor') som förhoppningsfullt kapade flytminornas ankarvajrar - och bringade dem till ytan där de kunde detoneras med kanoneld.
Samt magnetiska 'svep' där man på behörigt avstånd bogserade en tub med kabel till en elektromagnet i 'svepet' som inducerade ett starkt magnetfält - och bringade magnetiska bottenminor till detonation. Sen fanns det akustiska - eller s.k. 'bullersvep' för akustiska minor som var gillrade att detonera vid ljudsignaturen från ett passerande fartyg. Sist - fanns det också 'tryckminor' - som reagerade på variationen i vattentrycket, när ett fartyg passarade över dem....
tyskarna hade utvecklat sådana - men om de användes vet jag inte.

En hel trollerilåda av fanskap!

Långvarigaste hotet - kom från flytminor som slitit sig från sina ankaren, med eller utan hjälp av paravaner - och blev
drivminor som bobbade omkring på ytan och hotade ärligt sjöfolk med omedelbar förintelse i många år efter freden brutit ut .

Som tyskaorden skrev......

förlorade man genom minsprängningar och olyckor 10 fartyg och 348 man

så detta var långtifrån ett ofarligt jobb!

Jeder Ex-Soldat erhielt ein Dienstzeugnis und 80 Mark als Entlassungsgeld. Vom "Dank des Vaterlandes" sprach niemand. Dies war auch kein Thema nach der Gründung der Bundesrepublik Deutschland, obwohl diese Minensucher eine großartige Friedenstat vollbracht hatten."

80 Mark i 'avgångspremie':roll: .....köpte kanske några öl och en hora eller två på Herbert-Strasse, det var allt.

Men sjögrabbar sveps helst under mattan, suck!
Varjag

[frodeh]

Selv om det siktes til minesveipertjeneste til sjøs her, så kan det også nevnes at man brukte tyske soldater til å løfte sine egne minefelt på land. Såvidt jeg husker strøk det med et par hundre wehrmacht-soldater i 1945-46 bare her til lands (Norge) i den tjenesten. (Skulle gjerne sjekket de nøyaktige tallene, men flyet mitt går snart til Kreta..). Man hører ikke ofte om dette, men man brukte som rasjonale bak at soldatene ikke var krigsfanger etter fredsslutningen (Geneve-konvensjonen tillater ikke bruk av krigsfanger til slik tjeneste).

[varjag]

Enjoy your Kreta holiday frodeh!

[tyskaorden]

Jo det var ju livsviktigt att ha kartor som var korrekta

Ähummm....tyskaorden - till sjöss använder man inte kartor - utan 'sjökort'

Ja det stämmer, en miss där som avslöjar den landkrabba jag är

Minsveparna använde tre olika sorters 'svep'. Mekniska, med paravaner (undervattniska 'utterbrädor') som förhoppningsfullt kapade flytminornas ankarvajrar - och bringade dem till ytan där de kunde detoneras med kanoneld.
Samt magnetiska 'svep' där man på behörigt avstånd bogserade en tub med kabel till en elektromagnet i 'svepet' som inducerade ett starkt magnetfält - och bringade magnetiska bottenminor till detonation. Sen fanns det akustiska - eller s.k. 'bullersvep' för akustiska minor som var gillrade att detonera vid ljudsignaturen från ett passerande fartyg. Sist - fanns det också 'tryckminor' - som reagerade på variationen i vattentrycket, när ett fartyg passarade över dem....
tyskarna hade utvecklat sådana - men om de användes vet jag inte.

En hel trollerilåda av fanskap!

Tack för den genomgången hur det praktiskt kunde gå till att röja minorna.

Långvarigaste hotet - kom från flytminor som slitit sig från sina ankaren, med eller utan hjälp av paravaner - och blev
drivminor som bobbade omkring på ytan och hotade ärligt sjöfolk med omedelbar förintelse i många år efter freden brutit ut .

Som tyskaorden skrev......

förlorade man genom minsprängningar och olyckor 10 fartyg och 348 man

så detta var långtifrån ett ofarligt jobb!

Nej det var sannerligen en riskfylld sysselsättning men nödvändig för att trygga sjöfarten och fisket.

Jeder Ex-Soldat erhielt ein Dienstzeugnis und 80 Mark als Entlassungsgeld. Vom "Dank des Vaterlandes" sprach niemand. Dies war auch kein Thema nach der Gründung der Bundesrepublik Deutschland, obwohl diese Minensucher eine großartige Friedenstat vollbracht hatten."

80 Mark i 'avgångspremie':roll: .....köpte kanske några öl och en hora eller två på Herbert-Strasse, det var allt.

Men sjögrabbar sveps helst under mattan, suck!
Varjag

Ja man kan ju tycka att man borde visat dem lite mer tacksamhet. Men man ville väl helst glömma kriget och fortsätta med återuppbyggnaden.

[Hans]

Intressant tråd.

Hur gick det till i färran östern? Speciellt runt Japan efter Operation Starvation så måste det ha varit en hel del att göra. Även på landbacken måste det ju ha funnit en del att städa upp.

MVH

Hans

[Hans]

Selv om det siktes til minesveipertjeneste til sjøs her, så kan det også nevnes at man brukte tyske soldater til å løfte sine egne minefelt på land. Såvidt jeg husker strøk det med et par hundre wehrmacht-soldater i 1945-46 bare her til lands (Norge) i den tjenesten.

Och i Danmark 149 stupade. Vågar knappt tänka på hur många som gick åt i Frankrike eller för att inte tala om i öst.

http://www.feldgrau.com/minenk.html

MVH

Hans

[tyskaorden]

Selv om det siktes til minesveipertjeneste til sjøs her, så kan det også nevnes at man brukte tyske soldater til å løfte sine egne minefelt på land. Såvidt jeg husker strøk det med et par hundre wehrmacht-soldater i 1945-46 bare her til lands (Norge) i den tjenesten. (Skulle gjerne sjekket de nøyaktige tallene, men flyet mitt går snart til Kreta..). Man hører ikke ofte om dette, men man brukte som rasjonale bak at soldatene ikke var krigsfanger etter fredsslutningen (Geneve-konvensjonen tillater ikke bruk av krigsfanger til slik tjeneste).

Det stämmer man betecknade dem som Surrendered enemy personnel (SEP) efter maj 1945, dessa hade inte alls samma skydd som krigsfångar och kunde således användas som minröjare. I Guido Knopps bok Krigsfångarna nämns att mellan 1945-47 sattes i genomsnitt 30 000 fångna tyska soldater in som minröjare till lands. Av dessa skadades 10% och minst 3,5% dödades. Av någon anledning låg siffrorna hos de som hamnade i franska händer på 40% skadade och 15% dödade.