Delat från tråden om off-uoff

Spaningsledaren · Inlägg av **Spaningsledaren** » 28 oktober 2007, 06:11

Historien är full av exempel pâ dugliga personer som lyckats bra i livet.

Till att börja med kan vi notera att "världens rikaste man" för det mesta har tjänat ihop sina pengar alldeles själv. (Typ Bill Gates. Även Ingvar Kamprad ligger bra till.) Pappas pojkar brukar endast mera sällan kvala in till det här gänget.

Ett nästan unikum frân modern tid var den franske menige soldaten Jean-Baptiste Bernadotte som först gick lânga vägen frân menig till general, därefter utnämndes till fransk marskalk och pâ dessa samlade meriter sedan valdes till svensk tronföljare. Och inte nog med det - han blev det ocksâ, dâ som Karl IXV Johan. I mellantiden hade han förhandlat sig till ocksâ Norge. En s.d.h. bra karl! Fler sâdana! Som en liten anekdot kan nämnas att när kamraterna i förbandet först valde honom till sin anförare lät han tatuera in en prickad linje runt halsen utmärkande var huvudet lämpligen kunde huggas av vid ev. misskötsamhet ( som han alltsâ lyckades avhâlla sig ifrân). I sin mera kungliga gestalt dolde han sedan den här prickmarkeringen under krage och halsduk. Den klädstilen blev dâ ett mode.

Wooster · Inlägg av **Wooster** » 28 oktober 2007, 11:07

Spaningsledaren skrev: Till att börja med kan vi notera att "världens rikaste man" för det mesta har tjänat ihop sina pengar alldeles själv. (Typ Bill Gates. Även Ingvar Kamprad ligger bra till.) Pappas pojkar brukar endast mera sällan kvala in till det här gänget.

Ursäkta att det blir off-topic.

Njäee. Dels så beror det på hur man räknar förmögenhet - förr brukade man räkna in olika statsöverhuvuden som tyckte att statens pengar var deras pengar i sådana listor. De har inte tjänat ihop sina pengar själv.

Men sedan blir din formulering lite lustig. Visserligen har både Bill Gates och Ingvar Kamprad byggt upp sina företag på egna affärsidéer - men vare sig Gates eller Kamprad kommer ifrån särskilt fattiga förhållanden. Gates far är (var?) advokat och hans mor företagsledare. Kamprad kommer från en godsägarfamilj som bland annat höll den stora gården Elmtaryd där Kamprad växte upp (och som står för E:et i IKEA - Ingvar Kamprad Elmtaryd Agunnaryd).

Och så är det oftast med de riktigt rika - de är duktiga entreprenörer och har byggt den huvudsakliga förmögenheten själva - men de kommer sällan från fattiga förhållanden.

Så snarare pappas pojkar som lyckats ännu bättre än pappa i livet.

Psilander · Inlägg av **Psilander** » 28 oktober 2007, 12:51

Men våra största officerare under 1900-talet som tex Stig H:son Ericson, bröderna Ehrenskiöld(svärd??) och Bengt Nordenskiöld följde en stark officers tradition i familjerna ab börd. De visste hur de skulle umgås i de fina kretsarna och samtidigt hur de skulle få vad de ville ur tjänstefolk dvs de uppkomplingar som var politiker i arbetarrörelsen utan att trampa på några tår.

Spaningsledaren · Inlägg av **Spaningsledaren** » 28 oktober 2007, 15:58

Vi behöver kanske inte slâss om varje tuva mark. Officerarna utvärderas löpande. Över en viss nivâ sker enbart urvalsbefordran. Hela systemet har utvecklats under ârtusenden och fâr anses vara synnerligen rationellt. Den mest dugande nâr därmed längst. (Det är f.ö. ung. likadant inom den katolska kyrkan.)

I Sverige utgjorde adeln mot slutet ung. 1 % av landets befolkning. Andelen adelsmän inom krigsmakten var till följd av traditionerna inom stândet lânge högre (kanske 2 eller t.o.m. 3 %). Jag skulle väl tro att andelen adliga högre officerare stod i ganska nära proportion till deras avdel av kâren som den sâg ut vid tiden för resp. insättande urvalsbefordran. Av Sveriges Överbefälhavare har (sâvitt jag nu i all hast kan pâminna mig) ingen enda varit adelsman. Inte heller det är särskilt konstigt - rent statistiskt - mot bakgrund av att det bara funnits typ ett tjugotal ÖB:ar. Och skulle det snart blir annat av vore inte heller detta att förvâna sig över även om alltsâ sjâlva adeln numera har hunnit avskaffas.

Richard J · Inlägg av **Richard J** » 28 oktober 2007, 18:24

Psilander skrev:Men våra största officerare under 1900-talet som tex Stig H:son Ericson, bröderna Ehrenskiöld(svärd??) och Bengt Nordenskiöld följde en stark officers tradition i familjerna ab börd. De visste hur de skulle umgås i de fina kretsarna och samtidigt hur de skulle få vad de ville ur tjänstefolk dvs de uppkomplingar som var politiker i arbetarrörelsen utan att trampa på några tår.

Men det har även funnits uppkomlingar inom den svenska officerskåren (i förhållande till deras fäders yrkesbana) - Stig Synnergren var son till en lokförare och Carl Eric Almgren var son till en underofficer.

Psilander · Inlägg av **Psilander** » 28 oktober 2007, 19:23

Richard J skrev:
Psilander skrev:Men våra största officerare under 1900-talet som tex Stig H:son Ericson, bröderna Ehrenskiöld(svärd??) och Bengt Nordenskiöld följde en stark officers tradition i familjerna ab börd. De visste hur de skulle umgås i de fina kretsarna och samtidigt hur de skulle få vad de ville ur tjänstefolk dvs de uppkomplingar som var politiker i arbetarrörelsen utan att trampa på några tår.
Men det har även funnits uppkomlingar inom den svenska officerskåren (i förhållande till deras fäders yrkesbana) - Stig Synnergren var son till en lokförare och Carl Eric Almgren var son till en underofficer.

Och Sköld son till en socialdemokratisk försvarsminister, och se vilka tomtar dessa var, "kusiner från landet" jämfört med Nordenskiöld och Ericson i stil, klass och nätverk. Jag tror helt enkelt man (s regeringar) inte vågade befodra upp "överklassens" officerare till de allra högsta befattningarna eftersom de helt enkelt i mångt och mycket läxade upp politikerna, dvs politikerna kunde inte styra dem som de ville.

Den gamla sortens officerare har en "trygghet i traditionen" som en högadlig officer och diplomat sa till mig en gång (17 generationer officerare i rakt nedstigande led). Vilket gör dem självsäkrare och vet hur de hanterar olika offentliga/ ettiketssituationer från vaggan. Något som tyvärr saknas idag, även om man försöker lite tafat på officersutbildningen.

Richard J · Inlägg av **Richard J** » 28 oktober 2007, 21:02

Spaningsledaren skrev:Vi behöver kanske inte slâss om varje tuva mark. Officerarna utvärderas löpande. Över en viss nivâ sker enbart urvalsbefordran. Hela systemet har utvecklats under ârtusenden och fâr anses vara synnerligen rationellt. Den mest dugande nâr därmed längst. (Det är f.ö. ung. likadant inom den katolska kyrkan.)

I Sverige utgjorde adeln mot slutet ung. 1 % av landets befolkning. Andelen adelsmän inom krigsmakten var till följd av traditionerna inom stândet lânge högre (kanske 2 eller t.o.m. 3 %). Jag skulle väl tro att andelen adliga högre officerare stod i ganska nära proportion till deras avdel av kâren som den sâg ut vid tiden för resp. insättande urvalsbefordran. Av Sveriges Överbefälhavare har (sâvitt jag nu i all hast kan pâminna mig) ingen enda varit adelsman. Inte heller det är särskilt konstigt - rent statistiskt - mot bakgrund av att det bara funnits typ ett tjugotal ÖB:ar. Och skulle det snart blir annat av vore inte heller detta att förvâna sig över även om alltsâ sjâlva adeln numera har hunnit avskaffas.

Adeln var mycket dominerande i officerskåren in på 1950-talet. Titta tex i Försvarets Rullor från denna tid på I1 och K1 så ser du att det nästan på den tiden var rena filialer till Riddarhuset.

In på 1900-talet förutsattes det att en ung nyutexaminerad officer kunde leva av sin eller sina släktingars förmögenhet. När började svenska officerare ges lön i dagens mening?

Spaningsledaren · Inlägg av **Spaningsledaren** » 28 oktober 2007, 22:49

Okey, här tycks det finnas adelsätare i farten. Värre kanske stândet hade hunnit vara med om under seklerna. Jag tror inte det behöver mitt bistând, sârskilt som det inte ens finns kvar i livet. Den som ev. föredrar att gâ omkring och tro att de högre militära befattningarna rekryterades med div. salongslejon eller med hänsyn till vars och ens börd mâ väl fortsätta att tro sâ. Det râkar vara helt fel men kan kanske fungera som hypotes bortsett frân just detta enkla.

MD650 · Inlägg av **MD650** » 28 oktober 2007, 23:16

Tråden är delad från diskusionen om off-uoff. Den tråd må flyttas till lämpligare avdelning vid behov.

Psilander · Inlägg av **Psilander** » 29 oktober 2007, 00:15

Självklart så utnämndes de höga officerarna av duglighet under 1940/ 50-talet men de hade stora fördelar av sin börd, vilket avspeglar sig i deras gärningar. Inte av namnet i sig utan av familjetraditionen som gav dem en trygghet i att leda och hantera folk, samtidigt som de visste hur de skulle bygga effektiva nätverk.En kunskap som arbetarsönerna aldrig kunde få på riktigt samma sätt vilket satt sina spår eftersom det inte framkommit lika karismatiska höga officerare (flaggmän och generalspersoner) sedan de lägre socialgrupperna infilterade kåren.

En (reserv)officers utbildning ingår fortfarande som en del i många familjers standard arsenal för sina söner tex så är alla pojkarna Wallenberg reservofficerare i flottan innan de gick vidare till handels.

Richard J · Inlägg av **Richard J** » 29 oktober 2007, 02:04

Spaningsledaren skrev:Okey, här tycks det finnas adelsätare i farten. Värre kanske stândet hade hunnit vara med om under seklerna. Jag tror inte det behöver mitt bistând, sârskilt som det inte ens finns kvar i livet. Den som ev. föredrar att gâ omkring och tro att de högre militära befattningarna rekryterades med div. salongslejon eller med hänsyn till vars och ens börd mâ väl fortsätta att tro sâ. Det râkar vara helt fel men kan kanske fungera som hypotes bortsett frân just detta enkla.

Jag förstår inte vad du syftar med adelsätare? Jag har ingenting emot att officerskåren enbart bestod (rättare sagt bör bestå) av högreståndspersoner - det är du som blankt förnekar att det förhöll sig på det viset.

Spaningsledaren · Inlägg av **Spaningsledaren** » 29 oktober 2007, 09:08

Trâden handlar om en äldre tids syn pâ officerare och skillnaden mellan synen pâ dem och pâ andra befälskategorier.

Här, till att börja med, mâste man dâ göra klart för sig ung. vilken tidsperiod det gäller.

Om vi dâ inte gâr typ ett sekel tillbaka var det enstaka procent av befolkningen som hade studentexamen. Eftersom just officeraran rekryteraes ur denna dâ ganska exklusiva kategori är det väl inte konstigt att de ocksâ omfattades av motsvarande sociala status.

En gâng inne i yrket togs de sedan om hand i diverse internutbildningar där alla hade (och fortfarande har) lika möjligheter att avancera. Att det är sâ är inte unikt för militärväsendet. Noga taget brukar alla organisationer sträva efter precis detta. Krigsmakten har fördelen av mânga seklers oavbruten existens. Därför har just den ofta tjânat som förebild för diverse civila ansträngningar att uppnâ samma resultat.

Den numerârt ganska obetydliga svenska adeln och ridderskapet var länge överrepresenterat som andel av officerskâren. Däremot har det inte varit överrepresenterat som andel av kârens högre befattningshavare.
I mina ögon antyder detta ganska klart att krigsmakten lyckats producera dugliga och skickliga officerare oberoende av rekryternas sociala bakgrund. Psilanders tes om en omvând diskriminering där underklassiga och litet bortkomna politiker skulle uteslutit mer briljanta adliga officerare frân högre befordran för att undvika att sedan toppstyras av dem är en ny och i mina ögon ganska osannolik teori. Dock kan den ha fog för sig i sâ motto som att jag uppfattar att det nog trots allt fâr sägas vara lättare för en medelmâtta att nâ det politiska toppskiktet än det militära. SKälet till detta är att det just inom det politiska fâltet finns utrymme ocksâ för sâdant som tendenser, kombinationer och utseendeskäl. Politik är det möjligas konst. Krigskonsten är av ett mer robust slag. Bâda behövs!

Urban · Inlägg av **Urban** » 29 oktober 2007, 09:42

Jag skulle vilja påstå att det inte är frågan om vilket "blod" man har, dvs är man av så kallad ädel börd eller inte. Frågan är väl snarare vilka möjligheter samt erfarenheter man har fått under sin uppväxt.

Det är klart att om man har tränats sedan barnsben i att leda, fått möjlighet till kunskap samt stöd för att införskaffa densamma så har man en bättre bas att stå på för att göra egen karriär. Detta kopplat till kontaktnät samt social kunskap, karisma och sist men inte minst ens eget självförtroende och rent ut sagt djävlar anamma är ju en kombination som kan hjälpa till att skapa en ledare inom vilken verksamhet som helst.

Sedan är det ju så att undantag alltid finns. Det kan vara de som är födda med "guldsked i munnen" som inte lyckats utan blivit playboys istället likaväl de som kommer från svåra förhållanden som lyckas på grund av sin egen kapacitet och styrka.

Psilander · Inlägg av **Psilander** » 29 oktober 2007, 10:33

Psilanders tes om en omvând diskriminering där underklassiga och litet bortkomna politiker skulle uteslutit mer briljanta adliga officerare frân högre befordran för att undvika att sedan toppstyras av dem är en ny och i mina ögon ganska osannolik teori.

På vilket sätt då? Partiboken är ju väldigt vikitg i de rödas utnämningspolitik. Varför valde man då tex Sköld som var helt verklighetsfrånvänd och ville köra nån form av gerillakrig med massarmér med p-skott på cykeln tolkandes efter traktor.

Varför har inga så karismatiska officerare som Ericson och Nordenskiöld dykt upp igen under 50år, och då de har som i samband med ubåtsjakterna inte blivit mer än max överste/ kommendör. Jag tror helt enkelt inte politikerna vågade ha officerare med "fasoner" utan snälla tjänstemän och inte krigare.

Vysotskij · Inlägg av **Vysotskij** » 29 oktober 2007, 11:50

Spaningsledaren skrev:En gâng inne i yrket togs de sedan om hand i diverse internutbildningar där alla hade (och fortfarande har) lika möjligheter att avancera. Att det är sâ är inte unikt för militärväsendet. Noga taget brukar alla organisationer sträva efter precis detta. Krigsmakten har fördelen av mânga seklers oavbruten existens. Därför har just den ofta tjânat som förebild för diverse civila ansträngningar att uppnâ samma resultat.

Jag har ännu aldrig sett en organisation där detta gäller. Att det skulle gälla försvaret idag håller jag för osannolikt.

Å andra sidan ligger den svenska officerskårens problem snarare på rekryteringssidan. Hur många med gymnasiebetyg uppåt 18-20 satsar på en officerskarriär? Hur många med 10-9-9?