http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1064&a=703633
Tvåvåningsbussar var en vanlig syn på Stockholms gator från 1967 fram till 1976. Epoken har nu dokumenterats i boken: "Dubbeldäckare i Stockholm - tiden då vi åkte kollektivt på höjden."
Författaren Leif Stolt med bakgrund som spårvagns- och bussförare i huvudstaden är väl skickad att föra uppdraget i garage.
Dubbeldäckare, konstaterar han, fanns redan på den tiden då den allmänna samfärdselns främsta kraftkälla var hästen. Men nu handlar boken om bussar. Varuhuset NK tog hit en engelsk dubbeldäckare till den stora Stockholmsutställningen 1930. Bussen gick i trafik mellan NK-entrén och utställningen på Norra Djurgården.
Men bolaget som skötte busstrafiken i innerstaden, Stockholms Spårvägar (SS) var kallsinnigt till dubbeldäckare. Först 1962 beställdes tre bussar på prov. Tanken var att använda dessa i rundturs- och utflyktstrafik samt testa dem i linjetrafik.
Hösten 1963 anlände de tyska bussarna av märket Büssing (i dag uppslukat av MAN). I två veckor testades dubbeldäckarna på linje 182 mellan Hökarängen och Sköndal innan det var dags för eldprovet den 9 december: linje 62.
Försöket slog väl ut. Redan i början av 1964 beställde SS ytterligare 20 bussar.
[...]
Leif Stolt hävdar i boken att bilden av dubbeldäckarna kom att präglas av en svår dödsolycka i september 1965. En abonnerad Büssing körde in i en balk vid Sockenvägspåfarten till Essingeleden som då höll på att byggas. Två passagerare som satt på övervåningen längst fram förolyckades.
Ett pikanteri i eländet är att det fanns bussförare som hade läkarintyg på att de inte mådde bra av att köra dubbeldäckare.
Om fördelen med Büssings och Leylands dubbeldäckare var att de tog 85 respektive 79 passagerare så var nackdelarna att de krävdes minst 4,3 meter fri höjd samt gator och broar som klarade omkring 16 tons totalvikt och över 10 tons bakaxeltryck. Bussarna var vindkänsliga också. Vid svåra stormar fick inte linje 54 över Västerbron trafikeras med dubbeldäckare.
SS, som från 1967 bytte namn till SL, hade också låtit bli att beställa det enkla periskop som gör att chauffören kan se vad som försiggår på övervåningen. Det gjorde att mycket kunde hända, särskilt kvällstid, på övervåningen. "Ordningsproblem", hävdade SL som också ansåg dubbeldäckarna besvärligare att städa.
Entusiasmen från 1960-talet var borta. Sommaren 1976 hade dubbeldäckarna gjort sitt. Den sista gick på linje 48 den 5 juni.
/Marcus
