Kommunismen i Tyskland före Hitler

Utåtriktad · Inlägg av **Utåtriktad** » 27 juli 2007, 22:50

Att Tyskland som land hade den största andelen kommunister utanför Sovjet innan Hitler tog över rodret är väl allmänt känt. Men vad hade de för politiskt inflytande? Var det någonsin nära en röd revolution i Tyskland? Har vi någon/några experter på området?

Mvh
Peter

panzerIV · Inlägg av **panzerIV** » 27 juli 2007, 22:52

Tog de inte makten en tid 1919?

Graf Zeppelin · Inlägg av **Graf Zeppelin** » 28 juli 2007, 09:36

panzerIV skrev:Tog de inte makten en tid 1919?

Ja, fast bara en kortare tid i Bayern om jag inte minns alldeles helt fel. Dessutom gjorde dom ett misslyckat försök i Berlin (Spartakistupproret).

Löwe · Inlägg av **Löwe** » 28 juli 2007, 13:02

Tyskland var aldrig nära en revolution i hela landet, mycket p.g.a kommunisternas hårda styrning från Moskva. Stalin såg ingen nytta i att hjälpa sina röda kamrater, eftersom hans mål var socialism i ett land - omvärlden var för honom bara realpolitik. Kommunistpartierna i övriga Europa användes mest för att gå Sovjetmaktens ärenden såsom spioneri, undergrävande agitation och strejker.
Dock hade kommunisterna ett stort inflytande i riksdagen, och de var mycket starka i Berlin. Ett mer beslutsamt uppträdande från kommunisterna hade kanske kunnat hindra Hitler från maktövertagandet. Emellertid var detta inte politiskt möjligt eftersom KPD hade utsett socialdemokraterna och liberalerna till sina huvudfiender medan nazisterna sågs som "min fiendes fiende = min vän". Man trodde att en nazistisk diktatur skulle komma att krossa demokratin, men att denna diktatur skulle bli kortvarig och sedan väcka så stor vrede att folket skulle stödja en kommunistisk revolution. Här gjorde man uppenbarligen en felkalkylering.

varjag · Inlägg av **varjag** » 28 juli 2007, 13:35

Tysklands kommunistparti var tveklöst det starkaste utanför Sovjet. Men dess direkta inflytande blev begränsat - då de som vanligt(

) konkurrerade med de betydligt flertaligare socialdemokraterna.
Här röstsiffrorna från de tyska valen 1924 - 1933 inklusive presidentvalen....

http://www.marxists.org/archive/trotsky ... /elect.htm

som klart visar att kommunisterna var en stark, men dock - minoritet. Deras ledare, Ernst Thälmann torde omkring 1924, ha övergett den Leninistiska 'revolutionsdoktrinen' och kommunisterna försökte vinna i demokratiska val, i en 'period' när dom kallade socialdemokrater för 'socialfascister' och avstod från varje samröre med dem.
Med nazisternas frammarsch blev deras kamporganisationer mera militanta. Kommunisterna hade en organisation kallad Parteiselbstschutz mest bestånde av hetlevrade ungdomar under Lenins Banér. Några av dessa 'nyttiga kreatur' skjöt på öppen gata i augusti 1931 ned ett par polisofficerare i de s.k. Bülow Platz morden - morden hade t r o l i g e n inspirerats av Walter Ulbricht(?)

Det - var nog det närmaste de tyska kommunisterna någonsin kom - till en revolution, efter den hårda läxan som Gustav Noske - gav dem i Berlin, Varjag

Hexmaster · Inlägg av **Hexmaster** » 28 juli 2007, 17:34

De kommunistiska aktionerna togs väl till vara i dolkstöts-legenden?

G:son · Inlägg av **G:son** » 28 juli 2007, 22:42

varjag skrev: Några av dessa 'nyttiga kreatur' skjöt på öppen gata i augusti 1931 ned ett par polisofficerare i de s.k. Bülow Platz morden - morden hade t r o l i g e n inspirerats av Walter Ulbricht(?)

Det - var nog det närmaste de tyska kommunisterna någonsin kom - till en revolution, efter den hårda läxan som Gustav Noske - gav dem i Berlin, Varjag

Dessa mord var ju aktuella för inte så länge sedan. Erich Mielke, som senare blev minister för statssäkerhet i DDR, dömdes 1993 till sex års fängelse för dåden. Han blev dock villkorligt frigiven redan 1995, på grund av sviktande hälsa.

Die Folgen des Doppelmordes 1931

1934 wurde das bereits eingeleitete Verfahren vom Landgericht Berlin eingestellt, weil Mielke und ein weiterer Täter flüchtig waren. Nach dem Ende des 2. Weltkriegs wurden die Ermittlungen von den deutschen Strafverfolgungsbehörden wieder aufgenommen, die Zuständigkeit wurde ihnen aber durch die sowjetischen Besatzungsbehörden entzogen. Nach der Wiedervereinigung wurde Mielke 1993 im Zusammenhang mit den Straftaten vom 9. August 1931 wegen Mordes in zwei Fällen und eines versuchten Mordes rechtskräftig zu einer Freiheitsstrafe von sechs Jahren verurteilt[5].

Wegen Haftunfähigkeit wurde er bereits 1995 vorzeitig auf Bewährung entlassen.

http://de.wikipedia.org/wiki/Erich_Miel ... ordes_1931

varjag · Inlägg av **varjag** » 29 juli 2007, 06:04

Hexmaster skrev:De kommunistiska aktionerna togs väl till vara i dolkstöts-legenden?

'Dolkstötslegenden' var kanske mera fokuserad på de krafter som nazisterna/Hitler, hävdade hade framkallat sammanbrottet i november 1918. Vari givetvis de 'röda myteristerna' i Kejsarmarinen intog en viktig plats, (naturligtvis i sällskap med judar, profitörer, plutokrater och annnat suspekt folk...

och kallade 'November-männen' ) men i mindre grad under senare delev av 20-talet. Varjag

Torbjörn Holmgren · Inlägg av **Torbjörn Holmgren** » 12 augusti 2007, 14:37

Rekommenderar Peter Englunds essä: Bröderna Marx i Petrograd om bla den tyska revolutionne. Finns/fanns på hans textarkiv på nätet

Spaningsledaren · Inlägg av **Spaningsledaren** » 10 oktober 2007, 16:39

Även Thede Palm har behandlar omrâdet i ett par essäer.
Böckerna heter "Nederlagets män" och "Fältmarskalkens död".

loop · Inlägg av **loop** » 10 oktober 2007, 21:31

Löwe skrev:Tyskland var aldrig nära en revolution i hela landet, mycket p.g.a kommunisternas hårda styrning från Moskva. Stalin såg ingen nytta i att hjälpa sina röda kamrater, eftersom hans mål var socialism i ett land - omvärlden var för honom bara realpolitik. Kommunistpartierna i övriga Europa användes mest för att gå Sovjetmaktens ärenden såsom spioneri, undergrävande agitation och strejker.
Dock hade kommunisterna ett stort inflytande i riksdagen, och de var mycket starka i Berlin. Ett mer beslutsamt uppträdande från kommunisterna hade kanske kunnat hindra Hitler från maktövertagandet. Emellertid var detta inte politiskt möjligt eftersom KPD hade utsett socialdemokraterna och liberalerna till sina huvudfiender medan nazisterna sågs som "min fiendes fiende = min vän". Man trodde att en nazistisk diktatur skulle komma att krossa demokratin, men att denna diktatur skulle bli kortvarig och sedan väcka så stor vrede att folket skulle stödja en kommunistisk revolution. Här gjorde man uppenbarligen en felkalkylering.

Nja. Man analyserade socialdemokratin och nazismen som två sidor av samma mynt.
Sen fanns det i Tyskland även många icke sovjettrogna kommunister i olika grupperingar(AAUD?), samt att man på 20-talet hade en relativt stor syndikalistisk rörelse(FAUD)

Spaningsledaren · Inlägg av **Spaningsledaren** » 10 oktober 2007, 23:08

Beträffande dolkstötslegenden utgick denna frân det förhâllandet att den tyska krigsmakten var obesegrad dâ vapenstillestândet ingicks. (Korrekt) Det var "politkerna" som beslutade att kampen skulle instâllas ( Korrekt) Skälet till det beslutet var att man där till sist insett att Tyskland inte kunde vinna kriget (Korrekt) Här, sade sedan kritikerna "svek politikerna krigsmakten" underfôrstâtt att hade denna bara tillâtits kâmpa vidare hade resultatet fôr landet blivit ett annat och bättre (Osannolikt)

Legenden hängde ut "politikerna" som, mer eller mindre underförstâtt, ansâgs ha "förrâtt landet". Att den kritiken sedan främst drabbade de minst krigsentusiastiska politikerna hârdast är obestridligt. (Vi skall ocksâ komma ifrân att kommunismen i Tyskland var ett efterkrigsfenomen. Fram till den ryska Oktoberrevolutionen fanns det liksom bara "socialister".)

Kapten_Gars · Inlägg av **Kapten_Gars** » 11 oktober 2007, 00:40

Att den tyska krigsmakten var obesegrad är inget annat än en myt utan minsta stöd i fakta. Den tyska armen slogs sönder och samman i en hundra dagar lång offensiv som tyskarna var oförmögna att hejda med militära medel. En arme som förlorat 385500 man som krigsfångar och lämnat 6615 artilleripjäser i händer på fienderna kan inte på något sätt kallas obesegrad.

Hade de allierade valt en lösning ala ovillkorlig kapitulation istället för en förhandlingsfred så hade man kunnat fortsätta sin offensiv in i Tyskland utan allt för stora problem om man var villig att betala priset.

Spaningsledaren · Inlägg av **Spaningsledaren** » 31 oktober 2007, 21:41

Visst var centralmakternas arméer pâ fallrepet.
Visst hade deras reala möjlighet att vinna gâtt förlorad.
Hur besegrade de var, i olika avseenden kan förses med olika epitet.
Tycker du att det här skulle passa bättre med "besegrade" sâ gärna för mig.
Jag har ingen anledning att föra dolkstötskolportörernas postuma talan.
Hur som helst ingicks vad som rubricerades som ett vapenstillestând.
När det utgick valde centralmakterna att inte âteruppta striden. (Kunde kanske just inte heller.) Därefter inkallades deras befullmäktigade representanter att underteckna diverse kapitulationsdokument som de fick sig förelagda. De ev. förhandlingarna gällde, kan man säga, praktiska detaljer. Hela den här utvecklingen upplevdes som stötande i framförallt Tyskland. Värre var att den ocksâ fick realpolitiska följder, inkl. ett nytt världskrig. Men dâ hade man lärt sig att s.d.h. göra jobbet färdigt! Här krävde man ovillkorlig kapitulation! Plus att man sedan dömde ett par av de tyska undertecknarna till döden (för annat än just det, men i alla fall).
Waffenstillstand - Nicht gut ! Einleitende Kapitulation -Viel besser! Alles klar!

Rancid · Inlägg av **Rancid** » 2 november 2007, 10:09

Det stora sveket stod den tyska miltärledningen med Hindenburg i spetsen för.
Det tyska armén var utan tvekan besegrad i oktober 1918. Man hade fortfarande en stor och hyfsat disciplinerad arme i någolunda ordnade försvarsställningar till förfogande men efter de allierades genombrott av de viktigaste försvarslinjerna och sammanbrottet av Österrike-Ungern så var utgången av kriget given. Det här förstod Hindenburg och hans stab och det var han som uppmanade den tyska riksdagen och regeringen att söka fredsförhandlingar och vapenstillestånd.
När sedemera den tyska delegationen till förhandlingarna tvekade inför de hårda villkoren så uppmanades de av Hindenburg via telegram att acceptera dessa. Hindenburg var inte på något sätt en motståndare till att ge upp striden utan var istället en av de tog initiativet till att göra det.

När sedan freden kom och det hårda och förnedrande versalliesfördraget blev klart så vänder sig plötsligt Hindenburg ifrån sitt ansvar och börjar fantisera ihop en historia om att den tyska armén var obesegrad och stark nog att vinna kriget (inför en riksdagkommission har Hindenburg till och med mage att påstå att Tyskland var på väg att vinna kriget hösten 1918!) men fälldes av illojala och opatriotiska politiker bakom fronten.
De politiker som som uppmanats av Hindenburg och miltären att söka fred lämnades ensamma att försöka lotsa landet framåt. Mattias Erzberger som ledde den tyska delegationen till stilleståndsförhandlingarna och som var tveksam till att underteckna men uppmanades göra så av Hindenburg mördades av högerextrema krafter några år efter kriget.

Hade Hindenburg och andra betydande tyska militärer (även Erich Ludendorff odlade myten om dolkstöten i ryggen friskt) tagit sitt ansvar både för det militära misslyckandet och för beslutet att söka fred hade kanske weimarrepubliken kunnat utveckats till en stabilare demokrati. Nu gömde man sig ryggrandslöst och fegt bakom dolkstötslegenden och gav därigenom grogrund åt den nationalistiska och revanschistiska politik som skulle komma att utmynna i nazisternas maktövertagande.