Krogarnas försvinnande?

[Erik Hägerdal]

Resultatet är dessutom drickesvanor som är totalt annorlunda än lite längre Söderut. En god Norrman eller en god Svensk tar gärna en avsevärd del av årskonsumtionen på en gång och därigenom blir det utåt synliga fylleriet betydligt mer påtagligt. Medan en god Dansk, Tysk eller Engelsman gärna tar ett par halvlitrar om dagen på sin Kro, Kneipe eller Pub. Ett sätt att umgås med starka drycker som jag själv tillämpat sedan jag kom in på sådana etablissemang.

Fast frågan är om man inte längre söderut tagit efter dessa vanor.

I Spanien är det just nu poppis bland unga att köpa varsin stor flaska whiskey/läskblandning och sen ge sig ut och festa sig redlöst berusade på gator och torg (kallas botellón efter storleken på tvålitersflaskorna). Tidigare har det aldrig varit socialt tillåtet att supa sig full i dessa länder, på sin höjd tar man ett-två glas rödvin om dagen till (lång)lunchen och middagen. Fyllbultar som är berusade offentligt har varit mer eller mindre utstötta socialt.


Delar av USA och Canada har liknande historier som Norden minus Danmark på det här området. Kanada hade inget totalförbud på alkohol men har enbart ett fåtal licenserade ställen och skyhöga alkoholskatter. De amerikanska fotbollssupportrarna som var i Tyskland i somras var helt förvånade över att man tillät öldrickning på gator och torg, något sådant hade aldrig varit tillåtet i deras hemtrakter.

[Donkeyman]

Fast frågan är om man inte längre söderut tagit efter dessa vanor.

Visst verkar det som om det vore någon sorts generationsskifte på gång när det gäller alkoholvanor i många länder. Precis som du säger så var man i gamla tider "socialt utstött" om man hade raglat omkring i fyllan i länder som Spanien eller Frankrike. Medan det i Sverige och Norge nästan var berömvärt att skryta över hur full man var i helgen.

Jag vill lägga till ett exempel till din lista och då tänker jag på Storbrittanien där man upplever avsevärda alkoholproblem numera. Problem av en typ som man inte har haft på flera hundra år. Den traditionelle Engelsmannen har hållit sig till sin "pint" vilket på sin höjd gör dig trött och pissnödig. Medan ungdomen mer och mer gått över till att sopa i sig sprit i olika former. Och toppa med "pints". Och gärna resa i stora horder till varma länder där man super i kapp med Skandinaverna.

De gamla Engelska lagstiftarna visste nog vad man gjorde när man satte "hours" till 11-23. Själv har jag alltid tyckt om de traditionella pubtiderna. Är det "time please" vid 23 så orkar man upp till jobbet nästa dag utan allt för stora plågor.

Men de sena vanorna är ju allmänna även i Sverige och Norge numera. Ett exempel: Jag bor i Tromsø. Det är en by som alltid har betecknats som "Sodom och Gomorra" av folk från Bibelbältena i Norge. Därför att här har allt varit tillåtet som för bara några år sedan var förbjudet i andra delar av landet. Redan vid lunchtid var det fullt på Ølhallen och andra ställen och efter arbetstid slank byens herrar in och tog sig en "pils" på väg hem till middagen.

Men nu i "moderna" tider märker man tydligt en förändring av folks vanor. Nu kommer den stora kontingenten av folk in på sjappen vid si så där 2330 och håller sedan ut till stängningsdags. Och hur de klarar av att komma sig på jobb anar inte jag.(Men i det här landet har man ju utlänningar till att sköta de tyngre jobben. Medan Norskar är mäklare, investorer och pappersvändare i det offentliga systemet. Men det var lite OT.)

[Johansson]

Då har det varit ytterligare en vända i "old blighty". Naturligtvis lite rundor och nya upptäckter, sydsidan runt Waterloo station har en hel del att erbjuda av pubar i den riktigt gamla stilen.
Jag träffade en övervintrande svensk där av en händelse och jag tog upp denna tråden vi haft här på forumet. Han hade en hel del intressanta synpunkter på den svenska frånvaron av krogar. Vet inte om vi nämnt det tidigare, men de engelska pubarna har en oerhört viktig samhällsroll, något som gärna den nya svensken missuppfattar till att kalla socialt eller umgänge. Ett exempel var när denne svensk som varit resande, fick ett sorgesamt bud på en ort långtifrån hemmet, inte hade någonstans att vända sig.

Någon lokal samvaros lokal finns det ju inte ens på mindre orter i Sverige, en värmande dryck och kanske några tröstande ord. Det slog mig när han nämnde detta hur mycket urholkande kraft denna krogarnas försvinnande måtte ha haft på hela samhället.
Mitt historieintresse någon som ofta leder till intressanta konversationer, älskar att diskutera med kunnigt och insatt folk. Men det är något jag får lägga på hyllan när jag drar norröver. Här har känslan av ett gemensamt verkligt förflutet helt försvunnit.
Det är ofta en återkommande kommentar bland besökande från de brittiska öarna som jag har att göra med att folk visserligen verkar trevliga, men de ger ett lite förvirrat och frånvarande intryck. Ofta har det att göra med brist på känsla för det förflutna, hur det är konstruerat och att det inte är artificiellt.

Men nåväl, historien kanske går att rekonstruera, likt man rekonstruerade bombade städer efter 2:a vk? Vore kanske något för en tråd, ta reda på den verkliga historien. Inte sådan historia som skapts på grund av extrema och onaturliga ingrepp på samhället.

[Widsith]

Vet inte om vi nämnt det tidigare, men de engelska pubarna har en oerhört viktig samhällsroll, något som gärna den nya svensken missuppfattar till att kalla socialt eller umgänge. Ett exempel var när denne svensk som varit resande, fick ett sorgesamt bud på en ort långtifrån hemmet, inte hade någonstans att vända sig.

Någon lokal samvaros lokal finns det ju inte ens på mindre orter i Sverige, en värmande dryck och kanske några tröstande ord. Det slog mig när han nämnde detta hur mycket urholkande kraft denna krogarnas försvinnande måtte ha haft på hela samhället.

Trevligt inlägg. Håller med om det hela. När några pubar inte finns, vart vänder sig svensken med sin sorg och sina problem? Och vad kan det komma sig?

[Johansson]

Trevligt inlägg. Håller med om det hela. När några pubar inte finns, vart vänder sig svensken med sin sorg och sina problem?

Att ha kontakt och stöd i sin omgivning är oerhört viktigt. Utan den blir den enskilde betydligt försvagad. Om nu det direkta stödet vad gäller trygghet och känslor är borta, är det inte svårt att se hur de lite större perspektiven som politik och världsåskådning blir än mer drabbat. Detta torde gälla i betydligt större grad i Sverige än i andra länder, då vi är betydligt reserverade.
En neutral yta med öl och atmosfär är då sine qua non för en fri och fruktbar diskussion. Jag tror fruktbar är ett nyckelord, återkommmer till det.
För att genuint kunna ha en individuell åsikt i det lite större området krävs betydande krafter hos en person.

Och vad kan det komma sig?

Lite osäker på referens där. Men om du undrar varför de försvann, så tror jag att många slumpmässig faktorer som nykterhetsrörelse och en internationell trend låg bakom. "Nyttan" att hålla folk åtskillda var det nog bara några som anade. Men konsekvenserna som kom efterhand när tiden gick, var folk nog inte sena att utnyttja. Ett sådant förhållande ger ju oerhörda möjligheter till att kunna påverka och faktiskt bestämma världsbild för ett stort antal.
Baserat på vad jag iakttagit i efter ett antal år i intim kontakt mellan två mkt skilda länder som Sverige och GB hört engelsmänns kommentarer här på hemmaplan, men även där, har jag några punkter som i mina spekulationer om konsekvenserna.

1. Frånvaro av kontakt med det samhälle man faktiskt lever i leder till att informationsflödet hämmas kraftigt. Artificiella alternativ som media får ta över, vilket leder till likformighet i världsåskådning. [ett mycket vanlig iaktt. bland engelsmän är att svenskar inte bildar sin egen uppfattning (baserad på info och erfarenhet,) utan en enad "samstämmighet" råder. Många blir chockade över att om man träffar folk alltifrån Ystad till Haparanda, så tycks de anse likadant.]

2. Bristen på stöd i den naturliga, lokala gruppen gör att närvarokänslan försvinner. [en god vän, Alan, som bott från och till här ca 20 år, säger folk saknar fokus. Han noterade att folk ofta gick med blicken rakt ner i backen, verkade inte fokusera blicken på något speciellt och att de kunde vara svåra att få ur denna "dimma"]

3. Här kommer min stora sorg, bristen på historiskt intresse. Genom puben får man inblicken bakåt, hör de äldre som faktiskt varit med tala direkt från erfarenhet, ger den historiska överföringen. Men, inte dessto mindre viktigt, en känsla för att historien är något verkligt och nästan materielt. Om nu folk pratar historia så är det på ett anekdotiskt vis, som det vore en slags rolig berättelse eller saga. Frånvaron av riktig känsla är påfallande, och man får intrycket att den personen är helt endimensionell, saknar helt riktningen bakåt. (och då försvinner riktningen framåt ävenledes)
[en annan vän, eller snarare bekant, Curt från Stratford (uA), en anhängare av Monty Python, säger att svenskarna är precis som de amerikaner som illustreras i Filosofiska restaurangen i Meaning of Life. Vet inte om ni kommer ihåg, men alla gästerna får ett filosofiskt samtalsämne på ett kort. Och ett amerikanskt par får frågan "Vad är livets mening?" Och då säger den ena att det har han minsann aldrig funderat över. Lite tillspetsat, men diskussioner som rör något bortanför de rena affärerna och vädret är det mycket bevänt med. Jag brukar då beställa en extra avec och sluta öronen]

Detta rör den nya mentalitet vi fått efter krogarnas försvinnande, jag känner inte alls igen tendenserna exempelvis från Bellmans texter eller andra nedteckningar. Tyvärr så är det allt för många skribenter och författare som etablerar en föreställning om den inbundne neurotiske svensken är vår nationalkaraktär. Det vore oerhört tragiskt om så vore.
Senaste födelsedagen fick jag en ny bok av Åka Daun om svensk mentalitet, det antogs att jag skulle ha nytta av den i arbetet. Jag förstod direkt att den inte tog några historiska aspekter i avseende, utan bara gjort en analys rätt av, baserat på ett "nu-läge". Ungefär som att göra en personlighetsanalys direkt efter någon varit med om en allvarlig bilolycka och mistat hela familjen. Och sedan dragit slutsatsen att personen är upprörd och kaotisk.

[Gutekrigaren]

2. Bristen på stöd i den naturliga, lokala gruppen gör att närvarokänslan försvinner. [en god vän, Alan, som bott från och till här ca 20 år, säger folk saknar fokus. Han noterade att folk ofta gick med blicken rakt ner i backen, verkade inte fokusera blicken på något speciellt och att de kunde vara svåra att få ur denna "dimma"]

Jag betraktar mig som en mycket social person, tycker att jag har fokus och har närvarokänsla. I ett land med väglag som vårt går jag gärna med blicken neråt, eftersom jag föredrar att a) stå kvar upprätt och b) att mina skor är rena framför att titta på förbipasserande.

Detta rör den nya mentalitet vi fått efter krogarnas försvinnande

Som jag tidigare skrivit är detta inte alls ett faktum, även om du skriver det som om det vore så. Vi vet för lite om "mentaliteten" före krogarnas försvinnande och vi kan inte generalisera om dagens utan väldigt solida vetenskapliga insatser. Om vi ens kan fastställa en förändring vet vi inte vad den beror på, även om vi kan gissa på en mängd olika saker (religionens försvinnande, ekonomiska revolutioner, urbanisering etc etc. Gissningarna håller naturligtvis inte vetenskapligt, och frågan är om det ens är möjligt att utarbeta en vetenskaplig metod för att fastställa (den eventuella) förändringens kausala mekanism.

Tyvärr så är det allt för många skribenter och författare som etablerar en föreställning om den inbundne neurotiske svensken är vår nationalkaraktär. Det vore oerhört tragiskt om så vore.

Du gör det ju själv här. Jag känner massor av svenskar, och ingen av dem är speciellt neurotisk och inbunden. Utländska bekanta är inte så annorlunda. Det är farligt att generalisera (särskilt om dimmiga begrepp som "nationalkaraktär") och med all respekt för dina engelska vänner så är det inte särskilt vetenskapligt att grunda utsagor om ett helt folks eventuella förändring på vad några besökare noterar samt att byarna inte längre har ett utskänkningsställe för öl. I synnerhet inte som en väldans massa hänt under samma tid.

För att sammanfatta: Naturligtvis har krogarnas försvinnande haft betydelse för samhällslivet, men du tillskriver det alldeles för stor roll samt ignorerar betydelsen av hela västvärldens (främst ekonomiska) förändring under samma tid (dvs andra tänkbara förklaringar, som det brukar kallas). Vetenskapligheten är inte riktigt med.

Mvh Petter

[Widsith]

Kort kommentar till Johanssons inlägg:
Ur dina tyckanden skulle man mycket väl kunna formulera ett slags "Pubvännernas manifest". Pubarna och krogarna var, för att uttrycka sig fint, det forum i den gamla svenska byn där det fanns möjlighet till en kulturell oral tradering, vilken i sig var identitetsskapande både inåt bygemenskapen och utåt i förhållande till omvärlden.
Man skulle ta reda på om någon statistiskt säkerställd förändring skett i den by som blivit av med sin krog, i förhållande till ohälsotal och in-utflyttningssiffror.
Utmärkt, Johansson!
Skål!

[Gutekrigaren]

Tack Widsith för att du ledde mig på spåret till ett par tillägg/förtydliganden:

1. Jag är "pubvän" och gillar krogliv och likaledes gillar jag när människor umgås och pratar med varandra. Ifall nu någon tvivlade.

2. Jag är övertygad om att krogföreteelsen har betydelse för samhällslivet, men inte att dess förändring förklarar något som påstås ha hänt trots att vi inte kan säga om vare sig "före"-tillståndet eller "efter"-tillståndet är vidare givet.

Mvh Petter

[Donkeyman]

Som jag tidigare har skrivit är jag uppenbart Anglofil till min läggning. Och jag skulle inte kunna tänka mig att bo på en plats där jag inte kan ha ett trevligt stamsjapp inom bekvämt avstånd.

Trots sin avlägsna belägenhet är Tromsø en plats som tillfredsställer detta krav. Här har jag några sjapp som jag har besökt flera gånger i veckan sedan 20 år tillbaka. Och som jag har besökt från och till redan tidigare, faktiskt ända sedan sent 60-tal. För mig är Ølhallen en variant på en riktig Tysk bierhall och Tromsø Jernbanestasjon så nära en Engelsk pub man kan komma på dessa breddgrader.

Och jag har verkligen haft mycket sorger de senaste åren. I snabb följd har jag förlorat hustru, moder, min närmaste vän samt flera andra som stått mig nära i många år. Då har det verkligen varit skönt att ha puben. Inte bara för att dränka sorgerna utan därför att vännerna kommit och brytt sig. Och inte bara de andra stamgästerna utan också personalen och alla andra.

Efter hustruns begravning hade vi gravöl på Ølhallen. Bortåt 100 personer satt och mindes. Och drack öl. Och mera öl. Och ännu mera öl. Varefter "Hallen" låter meddela att de stod för hela gillet........ Fritt och franko. Och kyparna på Jernbanen kom i långa tider och frågade hur jag hade det. Precis så vill jag att ett sjapp skall funka. Du flyttar ett hörn av ditt vardagsrum till bardisken. Och så kommer några förb***** världsförbättrare och skall tala om för oss som går där att vi borde sitta hemma på vår kammare och dricka biodynamisk morotssaft eller något liknande.

Och som jag skrivit tidigare. Jag tror att en av grunderna till allt fyllebråk och stök inne i städernas centrum just är den Svensk / Norska traditionen att förlägga allt av sjapp till centrum och inte något som helst där folk faktiskt bor. Jag tror faktiskt att krogarnas försvinnande är en underskattad faktor när det gäller att förklara den Svenska modellens utveckling.

[Sarvi]

Nu är det ju inte så att nykterhetsrörelsen, pingströrelsen, idrottsrörelsen, fackrörelsen m.fl. rörelser som arbetade mot "superiet" (där krogarna blev måltavla) på pin kiv ville att folk skulle sitta hemma och titta in i väggen tills de gjorde slag i saken och sköt sig av ren tristess. Min salig mormor och morfar var mycket aktiva i nykterhetsrörelsen (lantliga Västergötland) och om man ska tro gamla program som hon sparat, fotoalbum och hennes berättelser innan seniliteten satte in så var det en rörelse fylld av aktiviteter såsom utflykter, danser och fester, div. utbildningar och kurser, mm mm. Samma sak med fackrörelsen och pingströrelsen - för att konkurrera om uppmärksamheten fick man orda en myckenhet sociala begivenheter, som i många fall var betydligt bredare än "kärnverksamheten". Tesen "inga krogar anno 1800-nånting => svensk antisocial misantropi anno 2006" är alltför enkel för att jag ska kunna skriva under på den.

I örvigt instämmer jag i Petters två punkter, och tillägger att Wirströms i Gamla Stan är ett trevligt krypin.

[Johansson]

2. Bristen på stöd i den naturliga, lokala gruppen gör att närvarokänslan försvinner. [en god vän, Alan, som bott från och till här ca 20 år, säger folk saknar fokus. Han noterade att folk ofta gick med blicken rakt ner i backen, verkade inte fokusera blicken på något speciellt och att de kunde vara svåra att få ur denna "dimma"]

Jag betraktar mig som en mycket social person, tycker att jag har fokus och har närvarokänsla. I ett land med väglag som vårt går jag gärna med blicken neråt, eftersom jag föredrar att a) stå kvar upprätt och b) att mina skor är rena framför att titta på förbipasserande.

Inget som jag tagit ur luften, det var bland det första jag hörde när jag kom över som liten att jag inte skulle titta ner i marken. Man blir inte särskilt långlivad i London annars. Nu håller jag alltid huvudet högt, och jag blir irriterad när jag ibland skall guida svenskar exempelvis genom vackra sådana där Mews man hittar lite varstans och de bligar ner i marken.

Detta rör den nya mentalitet vi fått efter krogarnas försvinnande

Som jag tidigare skrivit är detta inte alls ett faktum, även om du skriver det som om det vore så. Vi vet för lite om "mentaliteten" före krogarnas försvinnande och vi kan inte generalisera om dagens utan väldigt solida vetenskapliga insatser. Om vi ens kan fastställa en förändring vet vi inte vad den beror på, även om vi kan gissa på en mängd olika saker (religionens försvinnande, ekonomiska revolutioner, urbanisering etc etc. Gissningarna håller naturligtvis inte vetenskapligt, och frågan är om det ens är möjligt att utarbeta en vetenskaplig metod för att fastställa (den eventuella) förändringens kausala mekanism.

Inte då, utan förståelse för mentalitet hade jag nog fått lägga hatten på hyllan för länge sen. Jag jobbar med det daglidags och det är lika påtagligt som vädret för mig och de flesta andra, för mig även ett arbetsredskap. Vetenskap är fysik och kemi. Att tillämpa Newton på folk blir nog svårt, men jag kan säga att jag graviterar ofta mot baren. Och att mellan mig och någon trevlig bargranne uppstår snart kemi. I bästa fall biologi. Om de kausal mekanismerna är med mig.

Tyvärr så är det allt för många skribenter och författare som etablerar en föreställning om den inbundne neurotiske svensken är vår nationalkaraktär. Det vore oerhört tragiskt om så vore.

Du gör det ju själv här. Jag känner massor av svenskar, och ingen av dem är speciellt neurotisk och inbunden. Utländska bekanta är inte så annorlunda. Det är farligt att generalisera (särskilt om dimmiga begrepp som "nationalkaraktär") och med all respekt för dina engelska vänner så är det inte särskilt vetenskapligt att grunda utsagor om ett helt folks eventuella förändring på vad några besökare noterar samt att byarna inte längre har ett utskänkningsställe för öl. I synnerhet inte som en väldans massa hänt under samma tid.

För att sammanfatta: Naturligtvis har krogarnas försvinnande haft betydelse för samhällslivet, men du tillskriver det alldeles för stor roll samt ignorerar betydelsen av hela västvärldens (främst ekonomiska) förändring under samma tid (dvs andra tänkbara förklaringar, som det brukar kallas). Vetenskapligheten är inte riktigt med.

Mvh Petter

Nationalkaraktären bjuder sällan på öl det har jag märkt i alla fall. Skämt och sido så har jag hört för mycket och sett för mycket för att inte generalisera. Det duger inte att för mig att se ut som ett frågetecken om någon affärsbekant undrar varför svensken gör si eller så. Då måste man drämma till med en generalisering. Och det gör vi väl daglidags, inget fel i det. Ingen frukost är väl den andra lik, men jag vill ändå ha mig en om morgonen ändå.

Sanningen är att jag har träffat så mycket intressant folk och varit med om så mycket orginella saker på pubarna att jag inte för ett ögonblick skulle viljat bytt bort det mot en pubfri miljö utan spännande möten. Jag har även träffat de bästa av vänner där, som varit lojala i både vått som torrt. Utan att vi för den delens skull skulle hålla med varandra hela tiden. Jag minns vid ett tillfälle jag lämnat stampuben och blev påhoppad av en skinhead. Då kom hela puben till undsättning och snart var marodören bortjagad. Jag fick mig väl en del skäll när det kom fram att jag uttalat mig nedsättande om Millwall till nämnda rakade herre. Den återverkande kraften i knytnäven var mig fullt tillfräcklig för att jag skulle tappa glasögonen.
Nu har det blivit en rolig historia att skratta åt så här några år senare. Sen som Donkeyman skriver har även jag haft min andel av elände och sorg, det hör ju livet till. Några tröstande ord finns alltid på plats och ibland står det en öl framför en för att mildra hjärtesorg. Lika roligt är det att dela öden och att även jag kan ge lite av mig själv när andra behöver det. För slutändan har vi bara varandra att ty oss till och i varandra finner vi styrka och inspiration.

[Gutekrigaren]

Inget som jag tagit ur luften, det var bland det första jag hörde när jag kom över som liten att jag inte skulle titta ner i marken. Man blir inte särskilt långlivad i London annars. Nu håller jag alltid huvudet högt, och jag blir irriterad när jag ibland skall guida svenskar exempelvis genom vackra sådana där Mews man hittar lite varstans och de bligar ner i marken.

Well, man får ju anpassa blicken efter väglaget, och vanor sitter i.

Inte då, utan förståelse för mentalitet hade jag nog fått lägga hatten på hyllan för länge sen. Jag jobbar med det daglidags och det är lika påtagligt som vädret för mig och de flesta andra, för mig även ett arbetsredskap. Vetenskap är fysik och kemi. Att tillämpa Newton på folk blir nog svårt, men jag kan säga att jag graviterar ofta mot baren. Och att mellan mig och någon trevlig bargranne uppstår snart kemi. I bästa fall biologi. Om de kausal mekanismerna är med mig.

Att du inte jobbar med vetenskap dagligdags är ju uppenbart av ovanstående, och det jag skriver faller därför på hälleberget. Så jag avstår från att utveckla mig ytterligare, men jag hoppas att de personer som sysslar med vetenskap som inte är kemi eller fysik, och i synnerhet de som vet hur viktigt det är att ha ordning på den kausala mekanismen, inte tar illa upp av att inte tas på allvar.

Skämt och sido så har jag hört för mycket och sett för mycket för att inte generalisera. Det duger inte att för mig att se ut som ett frågetecken om någon affärsbekant undrar varför svensken gör si eller så. Då måste man drämma till med en generalisering.

Om du drar en vardaglig generalisering av hänsyn till en affärsbekant är en sak, men det betyder inte att den stämmer för det. Det betyder också att du inte kan göra anspråk på att förklara en hel samhällsomvälvning med den, särskilt som det inte ens är entydigt om den ägt rum... Hur mycket du än hört och sett. Jag har ju också hört och sett, och min bild är motsatt. Redan där faller ju din tes, eftersom varken din eller min utsaga kan upphöjas till allmän sanning.

Mvh Petter

[Johansson]

Gott Nytt År.
Så då var 2006 avverkat, ett år som sannerligen tog sig på slutet.

Har funderat lite mer kring krogarnas försvinnande och har även gett mig i kast att översätta en del av tråden för en god vän, Harold. Han har ingen erfarenhet av Sverige och så det blev att se på ämnet med litet fräscha ögon. Hans ögon. Att pubar/krogar inte längre fanns gav honom en ordentlig chock. Han kunde inte riktigt förstå hur samhället och kulturen kunde fortgå utan ömsesidig kontakt människor emellan. Jag sa som jag kanske börjat inse att mycket av den mänskliga förståelsen har vi tappat, vi relaterar inte längre till människor som vi borde och har tappat mycket i kunskap. Han föreslog att där mänsklig kunskap försvinner måste där komma en slags ersättning, Harold föreslog "maskinens kunskap". Ett litet kallhamrat, själlöst "resonerande" som härmade teknologin eller något liknande och där inga referenser längre gjordes till det humana. Människan kändes helt utesluten.
Detta slog mig som väldigt sant, hur många gånger har man bland svenskar inte hört ett resonerande som är så avskärmat och främmande att man nästan får hicka. De blandar in allt möjligt ovidkommande i resonemang som handlar om typiskt mänskliga företeelser, som teknologi, empiri och matematik. För mig är det helt enkelt "bloody horrible". Harold konkluderade ganska direkt det hela på ganska bred estuary: "Mate, we fought two world wars to beat this sort of reasoning". Har visserligen hört liknande förut, men fick mig ett gott skratt, Det ligger något i det dock.

För illustration; var jag härförleden på ett möte här i Sverige, och som alltid här är det onödigt stelbent och allvarsamt. En av deltagarna reste sig upp och började prata och göra en sådan Power Point presentation som kan vara så oändligt tröttsam. Efter ett tag stod jag inte ut med det meningslösa bild och diagram-flashandet, utan jag bad personen stänga av den hemska apparaten. Men själv fortsatte personen att hacka atonalt, lika obenhörligt som en Wehrmacht-invasion, jag gick fram och tryckte på hans kavajknapp och undrade om detta är avstängningsknappen. Då gick väl budskapet till slut fram och ett leende bröt igenom i det samanbitna anletet. Han såg riktigt jovialisk ut faktiskt. Så jag tror bristen på mänsklighet gör att vi blir präglade av andra mindre bra saker, ovidkommande saker.

Pubarna är platsen att behålla vår mänsklighet i en tid då alla värden hotas av teknologin och dess skoningslösa mentalitet. Här kan vi fortfarande vara människor och vi blir också förstådda som människor. Vi interagerar direkt, inte via telefon, data eller TV. Vi ser ansiktena och vi upplever hur andra människor tänker och känner genom att vara i dess närhet. Helt plötsligt får språket och konversationen nya dimensioner, röstläge, intonation, uttryck och kroppsspråk modulerar allt som sägs. Det finns liksom inte bara svart och vitt i något som sägs längre, en oändlig grad av nyanser mellan sant och falskt, skämt och allvar. Men oftast med en genuin omtanke.

När jag gick till min favoritpub hade den gamla änkan Elsie fått besök av sin dotter som bott i Australien säkerligen 40 år. Elsie hade alltid slagit mig trevlig med ett gott sinne humor, men i ögonkanten var det hela tiden lite sorg. Nu när dottern var där var det helt annorlunda, hon hade i ett slag blivit 20 år yngre och bjöd frikostigt till alla och envar. Lite senare på kvällen stämde hon i en klar ungdomlig stämma upp i ett antal irländska sånger (hon var ursprunglingen en Belfast-tös). Det var redigt gamla sånger, som direkt återförde en till äldre tider. Man riktigt rös. Detta lättade samtidigt upp alla de äldre som satt i hörnena, de reste sig och tillsammans med oss andra blev det en enda kör. Riktigt fint och en del tårar kom där också, av pur glädje. Naturligtvis, detta var i samband med jultiderna.
Inget ens i närheten är möjligt i Sverige, där sitter folk och dricker folköl under lysrörs sken på den lokala pizzerian eller glor missmodigt in i TV'ns meningslösa, blåa sken. Eller för all del, på nymodernistiskt plastiga ställen längs huvudgatan, där folk går med samma grupper de alltid gått med, utan någon som helst kontakt med andra och med inget intresse i att lära sig något eller ens uppleva.
Samtliga varianter så tragiskt det kan bli, men så blir det när maskinen tar över.

Vi får trösta oss med att det åtminstone finns en trevlig pub här i Göteborg, som faktiskt likt en äkta, gammaldags motsvarighet inte serverar mat. Kanske vore det en plats att föra diskussionen vidare över en god mörk öl?

[Donkeyman]

Det var en väldigt förnuftig betraktelse. Som också i all sin enkelhet förklarar den grundläggande skillnaden mellan några olika folks seder och bruk.

Jag skall själv alldeles strax gå ned för trappan till min stampub och se vad eftermiddagen erbjuder. Och konstaterar att för gamla ölhundar som undertecknad så vore livet meningslöst utan att ha tillgång till ett trevligt sjapp och den gemenskap som ett sådant erbjuder.

Återkommer till den gamla Tyska skylt som sitter på de flesta "Kneiper": "Die Kleine Kneipe in die Strasse wo ich wohne, ist was die Leben noch Lebensverdig macht." Eller något liknande. Det vill säga "Det lilla sjappet på gatan där jag bor, är den plats som gör livet värt att leva."

[Wooster]

Vi får trösta oss med att det åtminstone finns en trevlig pub här i Göteborg, som faktiskt likt en äkta, gammaldags motsvarighet inte serverar mat. Kanske vore det en plats att föra diskussionen vidare över en god mörk öl?

För att knyta an mellan krog-traditioner och den svenska modellen - för att få utskänkningstillstånd är huvudregeln i Sverige att man måste servera mat.

Vilken av pubarna här i stan är det förresten du tänker på?