Jag har behållt alla stavfel jag hittat, men har säkert åstadkommit ett antal nya dessutom...
Är ni beredda? Här kommer första kapitlet:
Fortsättning följer...Tjugo års arbete med J R R Tolkien
Jag vill minnas det var på den internationella bokmässan i Frankfurt av Main hösten 1958 som AWE-Gebers förlag i Stockholm av förlaget Allen und Unwin i London köpte förlagsrätten i Sverige till J R R Tolkiens voluminösa sagotrilogi ”The Lord of the Rings”. Sedan gällde det att hitta en svensk översättare. Fru Disa Törngren, som åtminstone i någon mån förestod det svenska förlagets skönlitterära avdelning, kände mig väl som eddaöversättare hos förlaget. Hon visste att jag sedan något år var sysselsatt med att söka åstadkomma en nytolkning av Shakespeare, tills vidare komedierna. Hon skickade mig första bandet av Tolkiens trilogi på originalspråket, ”The Fellowship of the Ring”. Jag kände något till författarens första bok i samma genre, ”The Hobbit, or There and Back Again”, som kommit ut redan 1937. Den boken var inget mästerverk, närmast en småförnumstig barnbok, där berättaren ideligen sänkte sig till den mästrande, undervisande lärar- och pekpinnestilen (typ ”Vad skulle ni själva säga om detta, små barn”), så jag hade inte orkat med mer än att skumma här och där i den. Och ”The Fellowship of the Ring” föreföll på de första femtio – sextio sidorna att vara samma andas barn: en ren nonsens-sagobok för de små, med evinnerligt långa skildringar av ett långrandigt födelsekalas , en ”trollkarl” som var specialist på fyrverkerier och ett helt folk av vuxna småttingar. Ett folk som förkroppsligade barnens önskedrömmar att slippa kamma sig, slippa gå i strumpor och skor för att i stället få kalasa på godis dagen i ända, få gräva ner sig i pittoreska, spännande små kaninhålor med evinnerliga gångar och cirkelrunda fönster.
Jag tröttnade redan före slutet av det segt utdragna kapitlet om ”en efterlängtad fest”, ringde Disa och bad henne hitta en ren barnboksöversättare i stället. Hon bad mej för skojs skull läsa hundra eller i nödfall bara femtio sidor till, så kanske jag ändrade mening. Det gjorde jag givetvis, och då… Man måste vara blind på bägge ögonen och lida av svårt förutfattade meningar för att inte inse att detta var stor litteratur, ett verk som skulle komma att räknas till vår tids allra största! Så jag ringde igen och försäkrade att jag skulle göra mitt absolut bästa. Aldrig har jag påtagit mig en sådan vedermöda och mer skrupulöst gått in för en tolkaruppgift än här. Jag gjorde först en noggrann slätöversättning av hela boken och skrev sedan radikalt om den, hela tiden ledd av en strävan att söka skildra en levande sagovärld som hade precis så lite att göra med England och engelskan som Tolkien tydligen avsett. Jag lade ner ett ansenligt arbete på att försvenska alla de kuriösa engelska personnamnen, ty enligt Tolkiens ledande berättarprincip var engelska språket bara en översättning för engelska läsare av ett helt annat språk, den s.k. väströnan, sådan den talades i Tredje åldern för okristligt längesen. På samma sätt måste jag nu till svenska översätta de väströna namnen, helst så att man inte märkte att det fanns ett engelskt mellanled. Det fanns också en mängd poesi i ”The Fellowship of the Ring”, och med den strävade jag minst lika idogt som med de otaliga sonetterna och canzonerna i t ex Shakespeares ”Love’s Labour Lost”.
Disa Törngren var förtjust när tolkningen förelåg. Hon tyckte att jag borde presentera författaren och hans fornnordiska science-fiction-stil i ett litet förord. Jag gjorde henne till viljes och åstadkom fem sidor i stor oktav. Jag berättade om Tolkiens vetenskapliga karriär, hans tungt vägande fackliga skrifter, hans kända roll som sagoberättare för sina barn, hans tänkbara inspiration i fornnordisk, anglosaxisk, irisk och dualistiskt-parsistisk litteratur, liksom delvis också i den europeiska makt- och personkonstellationen under och efter Andra världskriget. Om Tolkien som mästerlig sagoförtäljare skrev jag t.ex.:
”Med den durkdrivne häxmästarens allvarliga vederhäftighet, parad med den borne thrillerförfattarens blodisande förmåga att skapa den mest otroliga spänning, har han för sina läsares syn framtrollat en värld, som man med sitt sunda bondförnuft måste säga sig är ren fiktion, men som framställes så detaljerat, så väldokumenterat och så intensivt levande, att man ideligen måste nypa sig i armen för att inte tro att den är rena rama historiska verkligheten… Med en serie eleganta sving av sin trollstav har oxfordprofessorn lyckats uppvisa, att praktiskt taget vad som helst kan framställas på ett så suggestivt sätt, att det sväljes med hull och hår. Det är den brokigaste värld man kan tänka sig, detta. Professorn har börjat med att berätta om den för sina barn, sedan för sina barnbarn, och de har fascinerade ropat på mer och åter mer. Man riktigt ser framför sig brasaftnarna i den fridfulla villan ute vid Sandfield Road i Headington vid Oxford, ett idylliskt Bockrike ett gott stycke bortom Cherwell-Vinflodens andra strand, med Kummelåsarna eller Headington Hills i ryggen och Dimmiga bergen eller det 560 fot höga Shotover i bakgrunden. Här har vi det lummiga, sedan många generationer kultiverade trädgårdslandskap, han skildrar i sin bok som ingen annan: med väl klippta häckar, trimmade gräsmattor, ringlande villastadsstigar, vita grindar, runda hallfönster, låga bungalows i cottage style. Här har vi de små hobbits med engelskt breda ansikten, raggigt utegångshår, på sin höjd det lättaste fjun på hakan, bara fötter med solida trampdynor…”
Efter allt vad jag läst sen dess är jag faktiskt än i dag beredd att skriva under vartenda ord i detta. Det bara är så, det kan inte vara på annat sätt. Och på samma sätt kan jag inte heller nu, efter tjugo år, finna ett mer adekvat uttryck för vad jag då kallade den världsåskådningsmässiga dualismen
”med meningsfull aspekt mot den aktuella situationen av Midgårds kamp mot ondskans diktatur i österns Mordor bortom Mörkmårdens berg (läs: Östfinska bergen eller Riesengebirge eller Ural). Här härskar den sataniska maktens personifikation Sauron (läs kanske, på samma ’delvisa’ sätt: Stalin). Härifrån utdelas de magiska ringarna som belöningar åt stora män, vilka sålt sig åt mörkret (de nio svarta ryttarna, läs: Paulus, den tyska atomexperterna och ’the missing diplomats’). Härifrån kommer de fasansfulla nattliga terroristerna på sina svarta hästar, skoningslösa mästare i den kalla tortyrens konst, ’tredje graden’ (läs GPU eller Gestapo). Från detta mörkrets hemvist styres de viljelösa kreaturen under Mordors makt, en Bill Ormbunke, en Skelögat (läs: hemmabolsjevikerna och andra världskrigets femtekolonnare).”
Boken kom ut i sin svenska version hösten 1959. Jag låg intagen på Sankt Görans sjukhus för avmagring när jag där på sängen läste Staffan Björcks praktfulla recension i DN den 10 december: ”En hjältesaga”. Professor Björck anbefallde ”en svärdslilja till Åke Ohlmarks” för översättningen, vilken han betecknade som mästerlig och absolut kongenial. Nästa volym i trilogin, ”The Two Towers”, i original utgiven samma år som första delen, 1954, kom i svensk språkdräkt 1960 och anmäldes lika översvallande av Björck i DN den 3 december (”Sagan drar österut”). Och efter ytterligare jämnt ett år kom turen till sista bandet, ”The Return of the King”, tryckt i London 1955, på svenska fem år senare. Staffan Björck lovordade den på samma sätt som de tidigare (”Sagans lyckliga slut” 4.12.1961). Erik Hjalmar Linder var den som klarast såg den aktuella politiska syftningen, i Göteborgs-Posten den 26 januari 1960 (”Sagan om vår tidsålder). Men även Sven Stolpe hade påpekat förhållandet, i Aftonbladet den 20 oktober 1959 (”Nutiden som saga”). Stolpes starkt positiva anmälan, den första av dem alla, öppnade en gång för alla slutgiltigt portarna för det stora berömmet av ”översättarbragden” som sådan. Efter ett par år erhöll jag också Svenska Författarfondens stora översättarpris på 10.000:– speciellt för Tolkien-trilogin. Och när jag långt senare, på sjuttitalet, första gången råkade diktaren Harald Forss sa han bara: ”Tack för den lysande översättningen.” Han kan inte gärna ha menat annat än Sagan om Ringen.
Genom hela två decennier fortsatte jag sedan med vad många ansåg vara mitt egentliga livsverk, presentationen av Tolkien för den svenska publiken. Redan före jul kom den bitande vetenskapliga och historiska parodin ”Gillis bonde från Ham”. Och 1967 utkom den första pocketupplagan av trilogin, planmässigt så komprimerad som möjligt och därför utan såväl ”appendices” som den svenska originalutgåvans numera inte längre nödvändiga inledande presentation. År 1970 kom också ”Gillis bonde” i pocket, och 1971 utgavs separat originalets sex appendices, tilläggen om ”kungarnas och regenternas annaler”, om kronologin i de olika åldrarna, om ”släkternas stavtavlor” , Fylkes evighetskalender (”till nyttjande i alla år”), ”om skrivning och stavning” samt slutligen ”om språken och folken i Tredje åldern”. Det blev en liten volym på 160 späckade sidor med titeln ”Ringens värld, dokument rörande sagorna om Härskarringen”.
Året 1972 blev i hög grad produktivt. Först kom en tolkning till svensk vers av Tolkiens diktbok ”Tom Bombadills äventyr” och andra sånger, enligt fiktionen hämtade från ”Västmarks Röda bok”, gamle Bilbos anteckningar med följdskrifter, en jättevolym som kärleksfullt förvarades hos familjen Fagerkind i Västmark. Samma år kom den svenska översättningen av Tolkiens ”Tree and Leaf” (från 1964), omtryck av två egentligen inte alls sammanhängande småsaker: den lärda essän ”On Fairy-Stories” (en utvidgad Andrew Lang-föreläsning, först tryckt i en festskrift till Charles Williams (1947) och den rent katolskt-religiöst funderade novellen ”Leaf by Niggle” (ursprungligen offentliggjord i The Dublin Review, januari 1945). Och slutligen gav jag 1972 ut också ett biografiskt-litteraturhistoriskt originalarbete om ”trollkarlen från Oxford”, kallad ”Sagan om Tolkien”, inemot 250 sidor i pocket. Den såg snabbt sin andra upplaga, har redan sålts i bortåt 8 000 ex, och fler säljs vartenda år. Kapitlet ”Anglosaxiskan och gotiskan” var i första upplagan tyvärr fruktansvärt dåligt korrekturläst, felen rättades i den nästa.
Påföljande år, 1973, översatte jag den amerikanske litteraturprofessorn Paul H. Kochers fina studie ”Master of Middle-earth. The Fiction of J R R Tolkien” (svensk titel: ”Tolkiens sagovärld, en vägledning”, 253 sidor i pocket).
Nyårsaftonen 1974 påbörjade jag ett ännu inte publicerat manuskript med tankar om vad den då ännu inte färdiga ”bibelboken” The Silmarillion skulle kunna handla om.
Så blev det en ny tolkning av en ny studie, Randel Helms bok om ”Tolkien – sagoberättaren”, utgiven som pocket på 160 sidor 1975 (originalets titel: ”Tolkien’s World”). Samma år utkom en liten samling av tre rent fackvetenskapliga om än i populär form hållna essäer av Tolkien: ”Beowulfvidundren och kritikerna”, ”Inledande kommentarer till prosaversionen av Beowulf” samt ”Om engelskan och walesiskan”. Originalen hade tryckts i mycket olika fora, den första essäen i Brittiska Akademiens ”Proceedings” 1936, den andra som förord till en ”Prosa Translation of Beowulf”, 1940, och den sista i ”O’Donnell Lectures”, 1953. Detta motiverade en upplysande inledning av översättaren: ”Tolkiens tre essäer”, även den på fem sidor – hela den lilla boken omfattade endast 157 pocketsidor.
År 1976 utgav jag mitt ganska utförliga ”Tolkienlexikon med allt från Alvhem till Örtplyte”, 279 sidor. Det blev lite bråk om den eftersom en mikrobiolog i Uppsala hållit på med ett eget Tolkienlexikon i Gud vet hur många år och nu var djupt förbittrad. Jag hade i sakens intresse sökt hans medverkan, men tyvärr visade han sig totalt omöjlig att samarbeta med, skulle ha månader på sig att ”fatta beslut” om varje bagatell och ansåg sig heller inte kunna skriva så att andra än lärda kunde begripa det. Då han emellertid gick till angrepp enbart i hektograferade studenttidningsblad och jag inte fann anledning att svara på dylika mer eller mindre privata utgjutelser (publicerat är nu en gång bara det som är tryckt) ebbade det hela ut i ingenting. Allmänheten hade ingen aning om historien, mitt lexikon berömdes i dagspressen och gick åt som smör i solsken.
Under 1977 gjorde jag, av skäl som framgår av det följande, ingenting på Tolkien-fronten: i år 1978, har jag bara översatt verserna i H Carpenter, ”J R R Tolkien. A biography”, tolv stycken i allt, en del ganska vidlyftiga.
Denna författarverksamhet – som också omfattar de ännu inte publicerade manuskripten ”En praktisk handbok i Tolkiens Midgårdsvärld” och ”Tolkiens världsfrälsningslära” – har under årens lopp kompletterats med ett trettiotal föredrag och föreläsningar om Tolkien och hans fictionvärld. De flesta av dessa har ägt rum i Stockholm och på så olika lokaler som Gamla Observatoriets källare, Hotel Carlton (Science Fiction-föreningen), Bokhuset Ugglan, Kulturhuset, Författarfondens hus och studentkårhuset ovanför Valhallavägen. Men jag har också talat i timmar om Tolkien – i Uppsala och Kristinehamn, i Torsby värmlandsbibliotek och Frykdalsskolan, i Leksand, Göteborg, Åmotfors och Åbo, på Sala stadsbibliotek, i Avesta skola och vid Umeå universitet.
Egentligen är det därför rätt naturligt att här i landet mitt namn kommit att ganska oupplösligt förenas med Tolkiens. Om Tolkien nämns i exempelvis ett TV-program heter det alltid: ”som presenterats för svensk läsekrets av Åke Ohlmarks”. Nämnas kan också att många danskar läste Tolkientrilogien i dess svenska översättning, innan den danska kom ut 1968. En enda svensk journalist, Elisabeth Tykesson, har utgått direkt från trilogins engelska original. Det skedde i en understreckare, ”J R Tolkien och världskatastrofen”, den 18 mars 1957 i Svenska Dagbladet, innan ännu min ”Sagan om Ringen” ens var påtänkt.
Mitt arbete med Tolkien har skett vid sidan av min egentliga vetenskapliga och publicistiska verksamhet. Men jag är tacksam om jag ”i min stad” kunnat bidraga till att sprida kännedomen om en av vår tids allra största författare och skapande andar. För det mesta har jag utan krav på arvode klivit upp i katedrarna runtom i landet och predikat Tolkien för oftast andäktigt lyssnande skaror av gamla och unga, av studenter, fictionspecialister, docenter och professorer, av modern arbetande ungdom, enkla jobbare och ABF-are, av skolornas småpojkar och småflickor. Tidningarna har varit rörande vänliga i sina anmälningar av mina föredrag. ”Stjärnbeströdd färd i Tolkiens sagovärld”, satte Avesta Tidning en gång som rubrik. Anmälaren undrade avslutningsvis om Tolkien haft en aning om vilken propagandist han så länge haft i detta i många avseenden kulna nordanland – som dock fortfarande utdelar Nobelpriser i litteratur, en utmärkelse som John Ronald Reuel Tolkien borde ha fått framför många andra.
I revyn över mina Tolkienöversättningar glömde jag den allra sista, Brev från jultomten, ”The Father Christmas Letters”, som kom ut till julen 1976. Tolkiens storhet till trots, den boken var nästan generande dålig! Den var utgiven av svärdottern Baillie, Christophers andra hustru och kanadensiska, och hade naiva och i regel föga konstnärliga ritningar och akvareller av författaren. Hade inte Tolkien stått som författarnamn skulle inget svenskt förlag ha gett ut detta rent privata ”nonsens” om Nordpolsbjörnen och julklappskällaren under tomtens igloo uppe i renarnas arktis. Boken är inte rolig ens för barn – utom möjligen författarens egna. Det är en anspråksfull historia, som helst borde ha stannat i skrivbordslådan. Ronald själv skulle säkert aldrig velat se den i tryck.
