Frälsegårdar
-
Private Snafu
- Medlem
- Inlägg: 443
- Blev medlem: 26 mars 2002, 13:10
- Ort: junakopunger
Frälsegårdar
Skulle någon snabbt och på ett enkelt sätt kunna förklara innebörden av frälsegård?
-
Belisarius
- Medlem
- Inlägg: 5093
- Blev medlem: 26 november 2004, 14:43
- Ort: Utrikes
-
Private Snafu
- Medlem
- Inlägg: 443
- Blev medlem: 26 mars 2002, 13:10
- Ort: junakopunger
-
Stefan Lundgren
- Stödjande medlem 2022
- Inlägg: 11932
- Blev medlem: 11 augusti 2003, 18:15
- Ort: Uppland
- Kontakt:
Från NE
frälsebonde, även frälselandbo, brukare av frälsehemman, som genom avtal upplåtits åt honom, vanligen på sex år i taget, av en frälse jordägare mot en årlig fast avgift (avrad). Frälsebondens besittningsrätt var mindre trygg än kronolandbons, men i äldre tid torde skillnaden ha varit obetydlig. Efter mitten av 1700-talet blev frälseböndernas situation osäkrare. Deras antal minskade under 1800-talet, då många frälsebondgårdar drogs in och jorden lades under storgods. I södra och västra Sverige köptes samtidigt mycket frälsejord av bönder, dock sällan av de gamla landborna.
frälsejord, jord som var befriad från grundskatt till kronan. Under medeltiden fanns två former av frälsejord: jord tillhörig kyrkliga institutioner (det andliga frälset), ofta kallad kyrkojord, och jord tillhörig adeln (det världsliga frälset), som var skattebefriad i utbyte mot rusttjänst. Sedan kyrkojorden dragits in till kronan under reformationen återstod ca 1540 endast den av adeln ägda jorden som frälsejord; därmed är det oftast endast denna som avses med benämningen. Efter att Erik XIV 1562 hade infört säteri- och ladugårdsfrihet, s.k. ypperligt frälse, fanns det två grader av frälsejord. Allmän frälsejord (i Skåne kallad utsocknes frälse eller utsocknehemman) var befriad från jordeboksräntan och större delen av mantalsräntan, medan ypperlig frälsejord, till vilken räknades adelns sätesgårdar samt till dessa hörande närbelägna gårdar, rå- och rörshemman (i Skåne kallade insocknes frälse eller insocknehemman), var befriad från så gott som all skatt. Fram till 1680-talet var jordens frälsestatus knuten till ägarens adelskap. I samband med reduktionen i slutet av 1600-talet begränsades frälsefriheten till bestämda fastigheter, och frälsejordens utsträckning var därefter i stort oförändrad. Ursprungligen tilläts endast adel äga frälsejord, men från 1723 fick även ofrälse ståndspersoner, präster och borgare äga allmän frälsejord, en rättighet som 1789 utsträcktes även till bönderna. År 1809 tilläts ofrälse personer att också äga ypperlig frälsejord. Större delen av frälsejorden gick under 1700- och 1800-talen över i ofrälse hand. Den behöll sin status av frälsejord befriad från grundskatt även sedan den förvärvats av ofrälse ägare. Efter grundskatternas avvecklande 1885-1903 förlorade begreppet frälsejord så gott som all praktisk betydelse. Se vidare frälse (Världsligt frälse).
Världsligt frälse
I Sverige omtalas världsligt frälse första gången i Alsnö stadga 1280. I den beviljar Magnus Ladulås sina och brodern hertig Bengts män skattefrihet, tillsammans med ärkebiskopens och biskoparnas svenner samt alla de män, som tjänar till häst, vem de än tjänar. Sannolikt avsågs med kungens "män" inte bara hirden utan också den gamla stormannaklassen, som härmed inordnades i ett nytt feodalt sammanhang efter kontinentalt mönster. Frälse tycks först ha beviljats även stormännens ryttare, men senare inskärptes att villkoret var kungatjänst. Eftersom frälse tillkom också förmögnare bönder som förmådde prestera rusttjänst var den världsliga frälseklassen redan från början socialt heterogen. Genom vapensyner kontrollerades rusttjänsten, som inte stod i proportion till godsinnehavet; för frälse räckte enligt landslagen att man satte upp en häst. I praktiken bestod stormännens följen av många väpnade svenner, vilkas antal i fredstid kronan t.o.m. sökte begränsa. Mot medeltidens slut började rusttjänsten graderas i relation till inkomsterna. När graderingen reglerades på 1500-talet höll dock rusttjänsten på att spela ut sin roll som förutsättning för frälse. I fortsättningen krävdes kungligt frälsebrev, varmed inte bara militärer belönades utan också personer verksamma inom statsförvaltning och näringsliv. Ett ärftligt adelsstånd uppstod. Med Riddarhusets tillkomst 1626 fullbordades utvecklingen.
Det världsliga frälsets jord var vid medeltidens slut nästan lika omfattande som kyrkojorden (ca 1/4) och var liksom den till men för statsinkomsterna. På olika sätt sökte kronan förhindra dess tillväxt, bl.a. genom förbud mot att köpa skattejord under frälse. Så skedde ändå, ibland genom rena skenköp. Förvandlingen av jord från skatte till frälse behövde inte vara till nackdel för berörda bönder, som fick betala en avgift till godsägaren i stället för skatt till kronan. Margaretas reduktion 1396 av den jord som blivit frälse sedan 1363 drabbade hårt det världsliga frälset, som under kung Albrekts oroliga regering i betydande utsträckning förvärvat skattejord.
Under 1500- och 1600-talen ökade frälsets andel av rikets odlade jord ytterligare, dels genom att frälset i samband med reformationen fick rätt att återta ("återbörda") delar av den jord som donerats till kyrkor och kloster, dels genom kronans ändrade godspolitik under 1600-talets första hälft (se frälsedonationer och frälseköp). Vid drottning Kristinas abdikation 1654 uppgick frälsejorden till 2/3 av den odlade jorden i riket. Då övervägde s.k. nytt frälse, dvs. sent avsöndrade hemman och räntor, som inte bokfördes som frälse trots att de innehades på frälsevillkor. Innebörden därav stadgades i adelsprivilegierna, som var av ekonomisk och personlig art (ensamrätt till högre ämbeten). Skattefriheten utsträcktes 1644 till de gamla extraskatterna, som blivit stående skatter, samtidigt som den tullfrihet adeln åtnjutit förlorades. Bevillningar erlades vanligen till hälften av allmänt frälse (ströhemman), medan ypperligt frälse (säterier och näraliggande hemman) var helt fritt. P.g.a. 1600-talets ofta återkommande finansnöd hände dock att privilegierna sattes ur spel eller att adeln tvingades till personliga kontributioner. Bl.a. därför fanns det reduktionsanhängare även inom adeln. "Det ordet skatta tjänar sig intet ihop med vårt stånd; hava vi intet att vänta frihet från contribution, så äre vi inga frälsemän", hävdade en av dem vid 1672 års riksdag. Det blev både reduktion och fortsatta kontributioner.
Omvälvningarna på 1680-talet (se förmyndarräfsten och reduktioner) nedbringade frälsejordens andel till 1/3, och skattefriheten knöts till jordnaturen, inte till ägarens person. Frälsejord fick först bara ägas av adeln men har gradvis övergått i ofrälse ägo, vilket sanktionerats i efterhand. År 1723 fick ofrälse ståndspersoner, präster och borgare rätt att äga allmänt frälse, 1789 även bönderna. Ensamrätten till ypperligt frälse (och högre ämbeten) förbehölls dock adeln till 1809. Med grundskatternas avskrivning (slutgiltig 1901) upphörde frälsejordens särställning.
Stefan
frälsebonde, även frälselandbo, brukare av frälsehemman, som genom avtal upplåtits åt honom, vanligen på sex år i taget, av en frälse jordägare mot en årlig fast avgift (avrad). Frälsebondens besittningsrätt var mindre trygg än kronolandbons, men i äldre tid torde skillnaden ha varit obetydlig. Efter mitten av 1700-talet blev frälseböndernas situation osäkrare. Deras antal minskade under 1800-talet, då många frälsebondgårdar drogs in och jorden lades under storgods. I södra och västra Sverige köptes samtidigt mycket frälsejord av bönder, dock sällan av de gamla landborna.
frälsejord, jord som var befriad från grundskatt till kronan. Under medeltiden fanns två former av frälsejord: jord tillhörig kyrkliga institutioner (det andliga frälset), ofta kallad kyrkojord, och jord tillhörig adeln (det världsliga frälset), som var skattebefriad i utbyte mot rusttjänst. Sedan kyrkojorden dragits in till kronan under reformationen återstod ca 1540 endast den av adeln ägda jorden som frälsejord; därmed är det oftast endast denna som avses med benämningen. Efter att Erik XIV 1562 hade infört säteri- och ladugårdsfrihet, s.k. ypperligt frälse, fanns det två grader av frälsejord. Allmän frälsejord (i Skåne kallad utsocknes frälse eller utsocknehemman) var befriad från jordeboksräntan och större delen av mantalsräntan, medan ypperlig frälsejord, till vilken räknades adelns sätesgårdar samt till dessa hörande närbelägna gårdar, rå- och rörshemman (i Skåne kallade insocknes frälse eller insocknehemman), var befriad från så gott som all skatt. Fram till 1680-talet var jordens frälsestatus knuten till ägarens adelskap. I samband med reduktionen i slutet av 1600-talet begränsades frälsefriheten till bestämda fastigheter, och frälsejordens utsträckning var därefter i stort oförändrad. Ursprungligen tilläts endast adel äga frälsejord, men från 1723 fick även ofrälse ståndspersoner, präster och borgare äga allmän frälsejord, en rättighet som 1789 utsträcktes även till bönderna. År 1809 tilläts ofrälse personer att också äga ypperlig frälsejord. Större delen av frälsejorden gick under 1700- och 1800-talen över i ofrälse hand. Den behöll sin status av frälsejord befriad från grundskatt även sedan den förvärvats av ofrälse ägare. Efter grundskatternas avvecklande 1885-1903 förlorade begreppet frälsejord så gott som all praktisk betydelse. Se vidare frälse (Världsligt frälse).
Världsligt frälse
I Sverige omtalas världsligt frälse första gången i Alsnö stadga 1280. I den beviljar Magnus Ladulås sina och brodern hertig Bengts män skattefrihet, tillsammans med ärkebiskopens och biskoparnas svenner samt alla de män, som tjänar till häst, vem de än tjänar. Sannolikt avsågs med kungens "män" inte bara hirden utan också den gamla stormannaklassen, som härmed inordnades i ett nytt feodalt sammanhang efter kontinentalt mönster. Frälse tycks först ha beviljats även stormännens ryttare, men senare inskärptes att villkoret var kungatjänst. Eftersom frälse tillkom också förmögnare bönder som förmådde prestera rusttjänst var den världsliga frälseklassen redan från början socialt heterogen. Genom vapensyner kontrollerades rusttjänsten, som inte stod i proportion till godsinnehavet; för frälse räckte enligt landslagen att man satte upp en häst. I praktiken bestod stormännens följen av många väpnade svenner, vilkas antal i fredstid kronan t.o.m. sökte begränsa. Mot medeltidens slut började rusttjänsten graderas i relation till inkomsterna. När graderingen reglerades på 1500-talet höll dock rusttjänsten på att spela ut sin roll som förutsättning för frälse. I fortsättningen krävdes kungligt frälsebrev, varmed inte bara militärer belönades utan också personer verksamma inom statsförvaltning och näringsliv. Ett ärftligt adelsstånd uppstod. Med Riddarhusets tillkomst 1626 fullbordades utvecklingen.
Det världsliga frälsets jord var vid medeltidens slut nästan lika omfattande som kyrkojorden (ca 1/4) och var liksom den till men för statsinkomsterna. På olika sätt sökte kronan förhindra dess tillväxt, bl.a. genom förbud mot att köpa skattejord under frälse. Så skedde ändå, ibland genom rena skenköp. Förvandlingen av jord från skatte till frälse behövde inte vara till nackdel för berörda bönder, som fick betala en avgift till godsägaren i stället för skatt till kronan. Margaretas reduktion 1396 av den jord som blivit frälse sedan 1363 drabbade hårt det världsliga frälset, som under kung Albrekts oroliga regering i betydande utsträckning förvärvat skattejord.
Under 1500- och 1600-talen ökade frälsets andel av rikets odlade jord ytterligare, dels genom att frälset i samband med reformationen fick rätt att återta ("återbörda") delar av den jord som donerats till kyrkor och kloster, dels genom kronans ändrade godspolitik under 1600-talets första hälft (se frälsedonationer och frälseköp). Vid drottning Kristinas abdikation 1654 uppgick frälsejorden till 2/3 av den odlade jorden i riket. Då övervägde s.k. nytt frälse, dvs. sent avsöndrade hemman och räntor, som inte bokfördes som frälse trots att de innehades på frälsevillkor. Innebörden därav stadgades i adelsprivilegierna, som var av ekonomisk och personlig art (ensamrätt till högre ämbeten). Skattefriheten utsträcktes 1644 till de gamla extraskatterna, som blivit stående skatter, samtidigt som den tullfrihet adeln åtnjutit förlorades. Bevillningar erlades vanligen till hälften av allmänt frälse (ströhemman), medan ypperligt frälse (säterier och näraliggande hemman) var helt fritt. P.g.a. 1600-talets ofta återkommande finansnöd hände dock att privilegierna sattes ur spel eller att adeln tvingades till personliga kontributioner. Bl.a. därför fanns det reduktionsanhängare även inom adeln. "Det ordet skatta tjänar sig intet ihop med vårt stånd; hava vi intet att vänta frihet från contribution, så äre vi inga frälsemän", hävdade en av dem vid 1672 års riksdag. Det blev både reduktion och fortsatta kontributioner.
Omvälvningarna på 1680-talet (se förmyndarräfsten och reduktioner) nedbringade frälsejordens andel till 1/3, och skattefriheten knöts till jordnaturen, inte till ägarens person. Frälsejord fick först bara ägas av adeln men har gradvis övergått i ofrälse ägo, vilket sanktionerats i efterhand. År 1723 fick ofrälse ståndspersoner, präster och borgare rätt att äga allmänt frälse, 1789 även bönderna. Ensamrätten till ypperligt frälse (och högre ämbeten) förbehölls dock adeln till 1809. Med grundskatternas avskrivning (slutgiltig 1901) upphörde frälsejordens särställning.
Stefan
-
Stefan Lundgren
- Stödjande medlem 2022
- Inlägg: 11932
- Blev medlem: 11 augusti 2003, 18:15
- Ort: Uppland
- Kontakt: