De mindre FN-kontigenterna i koreakriget
-
- Redaktör emeritus
- Inlägg: 7675
- Blev medlem: 27 mar 2002 14:52
De mindre FN-kontigenterna i koreakriget
Inspirerad av den tidigare tråden om FN i Korea, startar jag är en tråd om de mindre FN-kontigenternas stridshistoria.
Tre dagar efter den nordkoreanska invasionen av Sydkorea d.v.s den 28 juni 1950 sände FN en vädjan till alla medlemsstater att bistå Sydkorea. Förutom USA och brittiska samväldet (trupper från Storbritannien, Kanada, Australien, Nya Zeeland, Indien och Sydafrika deltog) sände 10 länder stridande förband och ytterligare fyra bland dem Sverige sände sjukvårdsenheter. Det är främst de senare 14 jag här kommer att inrikta mig på.
Först bland dessa är Filippinerna vars 10. Bataljonstridsgrupp (motoriserad) med ett medeltungt pansarkompani totalt ca. 1 367 man landsteg i Pusan 20 september 1950. Bataljonstridsgruppen bestod av tre skyttekompanier, ett lätt stridsvagnskompani, spaningskompani (Jeepburet), ett självgående artilleribatteri och understödsenheter. Den kunde sålunda operera självständigt och underställdes först den amerikanska 25. infanteridivisionen. 10. Bataljonstridsgruppens främsta roll var antiguerilla-operationer, något de var specialister på med erfarenhet från strider mot Huk-kommunisterna på Filippinerna. I januari 1951 överfördes förbandet till den amerikanska 3. infanteridivisionen. I april samma år försökte filippinska stridsvagnar utan framgång att undsätta det brittiska Gloucestershire Regiments 1. bataljon vid Imjinfloden. I september 1951 ersattes 10. Bataljonstridsgruppen av den 20. som fram till april 1952 tjänstgjorde med den amerikanska 45. infanteridivisionen. I juni 1952 avlöstes detta förband av 19. Bataljonstridsgruppen (Blodhundarna kallad) vilken i sin tur avlöstes av 14. BSG ("Hämnarna") i april 1953. Ett år senare anlände den sista Filippinska avlösningen 2. BSG.
Den 18-20 oktober 1950 landande i Pusan den 5 455 man starka 1. Turkiska brigaden. Tillsammans med en amerikanska 25. infanteridivisionen avancerade turkarna in i Nordkorea. I början av 1951 var de i frontlinjen vid det kinesiska motanfallet och trots heroiskt motstånd tvingades turkarna att efter svåra förluster retirera. I februari 1951 slog de tillbaka ett kinesiskt anfall vid Osan och den 15 maj samma år slog de ett nytt kinesiskt frontal angrepp. 1 september 1951 avlöstes 1. brigaden av 2. brigaden vilken i sin tur avlöstes av 3. brigaden 30 juli 1952. Den 4 september 1953 anlände den sista turkiska brigaden den 4. vilken lämnade Sydkorea i maj 1954.
Thailand sände Kungl. Thailändska styrkorna i Korea bestående av flyg- och flottförband samt 21. infanteriregementet. Detta regemente hade uppsatts 22 september 1950 med stab och en bataljon. Den 22 oktober 1950 landsteg regementet i Sydkorea och tillsammans med den amerikanska 187. luftburna regementsstridsgruppen ryckte man fram till Pyongyang. I januari 1951 retirerade thailändarna tillsammans med den brittiska 29. brigaden inför den kinesiska anfallet. Senare fann sig 21. infanteriregmentet strida mot guerilla tillsammans med amerikanska 1. kavalleridivisionen, med vilken man också mötte den kinesiska våroffensiven. I december 1951 patrullerade man tillsammans med de amerikanska 9.infanteriregementet (från 2. infanteridivisionen) och stred med stort mod vid Pork Chop Hill. Den 31 mars 1955 lämnade så regementet Sydkorea, men ett styrka av kompanistorlek belv kvar tills 1972. Fram till detta år hade 19 000 thailändare tjänstgjort i Korea, varav 125 hade stupat under kriget. 21. infanteriregementet är idag HM drotting Sikirits gardesenhet.
Forts. följer ....
//MK
Tre dagar efter den nordkoreanska invasionen av Sydkorea d.v.s den 28 juni 1950 sände FN en vädjan till alla medlemsstater att bistå Sydkorea. Förutom USA och brittiska samväldet (trupper från Storbritannien, Kanada, Australien, Nya Zeeland, Indien och Sydafrika deltog) sände 10 länder stridande förband och ytterligare fyra bland dem Sverige sände sjukvårdsenheter. Det är främst de senare 14 jag här kommer att inrikta mig på.
Först bland dessa är Filippinerna vars 10. Bataljonstridsgrupp (motoriserad) med ett medeltungt pansarkompani totalt ca. 1 367 man landsteg i Pusan 20 september 1950. Bataljonstridsgruppen bestod av tre skyttekompanier, ett lätt stridsvagnskompani, spaningskompani (Jeepburet), ett självgående artilleribatteri och understödsenheter. Den kunde sålunda operera självständigt och underställdes först den amerikanska 25. infanteridivisionen. 10. Bataljonstridsgruppens främsta roll var antiguerilla-operationer, något de var specialister på med erfarenhet från strider mot Huk-kommunisterna på Filippinerna. I januari 1951 överfördes förbandet till den amerikanska 3. infanteridivisionen. I april samma år försökte filippinska stridsvagnar utan framgång att undsätta det brittiska Gloucestershire Regiments 1. bataljon vid Imjinfloden. I september 1951 ersattes 10. Bataljonstridsgruppen av den 20. som fram till april 1952 tjänstgjorde med den amerikanska 45. infanteridivisionen. I juni 1952 avlöstes detta förband av 19. Bataljonstridsgruppen (Blodhundarna kallad) vilken i sin tur avlöstes av 14. BSG ("Hämnarna") i april 1953. Ett år senare anlände den sista Filippinska avlösningen 2. BSG.
Den 18-20 oktober 1950 landande i Pusan den 5 455 man starka 1. Turkiska brigaden. Tillsammans med en amerikanska 25. infanteridivisionen avancerade turkarna in i Nordkorea. I början av 1951 var de i frontlinjen vid det kinesiska motanfallet och trots heroiskt motstånd tvingades turkarna att efter svåra förluster retirera. I februari 1951 slog de tillbaka ett kinesiskt anfall vid Osan och den 15 maj samma år slog de ett nytt kinesiskt frontal angrepp. 1 september 1951 avlöstes 1. brigaden av 2. brigaden vilken i sin tur avlöstes av 3. brigaden 30 juli 1952. Den 4 september 1953 anlände den sista turkiska brigaden den 4. vilken lämnade Sydkorea i maj 1954.
Thailand sände Kungl. Thailändska styrkorna i Korea bestående av flyg- och flottförband samt 21. infanteriregementet. Detta regemente hade uppsatts 22 september 1950 med stab och en bataljon. Den 22 oktober 1950 landsteg regementet i Sydkorea och tillsammans med den amerikanska 187. luftburna regementsstridsgruppen ryckte man fram till Pyongyang. I januari 1951 retirerade thailändarna tillsammans med den brittiska 29. brigaden inför den kinesiska anfallet. Senare fann sig 21. infanteriregmentet strida mot guerilla tillsammans med amerikanska 1. kavalleridivisionen, med vilken man också mötte den kinesiska våroffensiven. I december 1951 patrullerade man tillsammans med de amerikanska 9.infanteriregementet (från 2. infanteridivisionen) och stred med stort mod vid Pork Chop Hill. Den 31 mars 1955 lämnade så regementet Sydkorea, men ett styrka av kompanistorlek belv kvar tills 1972. Fram till detta år hade 19 000 thailändare tjänstgjort i Korea, varav 125 hade stupat under kriget. 21. infanteriregementet är idag HM drotting Sikirits gardesenhet.
Forts. följer ....
//MK
-
- Stödjande medlem 2022
- Inlägg: 2961
- Blev medlem: 24 mar 2002 16:23
- Ort: Malmö
-
- Redaktör emeritus
- Inlägg: 7675
- Blev medlem: 27 mar 2002 14:52
Du behöver inte vänta länge här kommer några kontigenter till.
Frankrike sände fastän landet var mitt uppe i Indokinakriget den Franska FN-styrkan under generallöjtnant (temporärt överstelöjtnant) Monclar. Styrkan bestod av en stab och Franska bataljonen (även kallad Koreabataljonen - Bataillon Francais/Bataillon de Coree). Bataljonen bestod av ett stabskompani (inkluderande en stormpionjärpluton), ett understödskompani samt tre skyttekompanier. Denna styrka landade i Pusan den 29 november 1950 och underställdes den amerikanska 23. regementsstridsgruppen (2. infanteridivisionen).
Bataljonen utmärkte sig vid ett bajonettanfall vid Wonju den 10 januari 1951. Vid försvaret av byn Chipyong-ni den 13 till 17 februari 1951 skördade bataljonen nya lagrar och bidrog till att stoppa den kinesiska motoffensiven. Den 17 maj samma år stred stormpionjärerna till sista man vid Putchaetul. I oktober 1951 intog bataljonen Heartbreak Ridge och ett år senare försvarade man Arrow Head Hill. Där stormpionjärerna ännu en gång nära på utplånades. Den 22 oktober 1953 lämnade den franska bataljonen Korea för kriget i Indokina. Varpå den utökades till regementsstyrka och gavs namnet Regiment de Coree/Korearegementet. Totalt stupade 261 fransmän i Korea.
Nederländerna sände flottstyrkor till Korea redan i juli 1950. Armén som var i urselt skick efter kriget i Indonesien kunde bara sända en underbemannad infanteribataljon ur det nyligen uppsatta Regiment van Heutsz. Bataljonen om 636 man plus några sjuksköterskor och under befäl av major (senare överstelöjtnant) M.P.A. den Ouden landsteg i Pusan den 23 november 1950. Man anslöt till det amerikanska 38. infanteriregementet i 2. infanteridivisionen, vilket skulle visa vara ett framgångsrikt partnerskap. Den 12 februari 1951 led dock bataljonen ett svårt bakslag då kinesiska inflitratörer i sydkoreanska uniformer anföll stabskompaniet och dödade den Ouden. I maj samma år erhöll dock bataljonen förstärkningar så ett tredje skyttekompani kunde bildas. Från april till juli 1952 hjälpte bataljonen till med att slå ned krigsfångerevolten på ön Koje-do. När bataljonen lämnade Korea i september 1954 hade den förlorat 120 man i stupade.
Frankrike sände fastän landet var mitt uppe i Indokinakriget den Franska FN-styrkan under generallöjtnant (temporärt överstelöjtnant) Monclar. Styrkan bestod av en stab och Franska bataljonen (även kallad Koreabataljonen - Bataillon Francais/Bataillon de Coree). Bataljonen bestod av ett stabskompani (inkluderande en stormpionjärpluton), ett understödskompani samt tre skyttekompanier. Denna styrka landade i Pusan den 29 november 1950 och underställdes den amerikanska 23. regementsstridsgruppen (2. infanteridivisionen).
Bataljonen utmärkte sig vid ett bajonettanfall vid Wonju den 10 januari 1951. Vid försvaret av byn Chipyong-ni den 13 till 17 februari 1951 skördade bataljonen nya lagrar och bidrog till att stoppa den kinesiska motoffensiven. Den 17 maj samma år stred stormpionjärerna till sista man vid Putchaetul. I oktober 1951 intog bataljonen Heartbreak Ridge och ett år senare försvarade man Arrow Head Hill. Där stormpionjärerna ännu en gång nära på utplånades. Den 22 oktober 1953 lämnade den franska bataljonen Korea för kriget i Indokina. Varpå den utökades till regementsstyrka och gavs namnet Regiment de Coree/Korearegementet. Totalt stupade 261 fransmän i Korea.
Nederländerna sände flottstyrkor till Korea redan i juli 1950. Armén som var i urselt skick efter kriget i Indonesien kunde bara sända en underbemannad infanteribataljon ur det nyligen uppsatta Regiment van Heutsz. Bataljonen om 636 man plus några sjuksköterskor och under befäl av major (senare överstelöjtnant) M.P.A. den Ouden landsteg i Pusan den 23 november 1950. Man anslöt till det amerikanska 38. infanteriregementet i 2. infanteridivisionen, vilket skulle visa vara ett framgångsrikt partnerskap. Den 12 februari 1951 led dock bataljonen ett svårt bakslag då kinesiska inflitratörer i sydkoreanska uniformer anföll stabskompaniet och dödade den Ouden. I maj samma år erhöll dock bataljonen förstärkningar så ett tredje skyttekompani kunde bildas. Från april till juli 1952 hjälpte bataljonen till med att slå ned krigsfångerevolten på ön Koje-do. När bataljonen lämnade Korea i september 1954 hade den förlorat 120 man i stupade.
-
- Redaktör emeritus
- Inlägg: 7675
- Blev medlem: 27 mar 2002 14:52
Trots sitt nyss avslutade förödande inbördeskrig skickade även Grekland trupper till Korea - förmodligen en av de få gånger greker och turkar stridit på samma sida. Det kungl. helleniska flygvapnet sände 13. transportflyggruppen vilken bl.a. hjälpte till vid evakueringen av den amerikanska X armékåren från Hungnam. En 849 man stark grekisk bataljon landsteg i Pusan den 9 december 1950 och underställdes det amerikanska 7. kavalleriregementet i 1. kavalleridivisionen. I januari 1951 deltog bataljonen vid erövrandet av Kulle 402 och den 5 oktober samma år erövrade man Kulle 313 (Scotch Hill) varvid man förlorade 28 man. I januari 1952 patrullerade bataljonen tillsammans med det amerikanska 15. infanteriregementet (3. infanteridivisionen) och i maj samma år var man vaktstyrka vid krigsfångelägret på ön Koje-do. I juni 1953 höll grekerna stånd mot ett kinesiskt anfall vid "Harry Hill". Den 13 januari 1954 anlände förstärkningar på 1 667 man vilket gjorde att bataljonen kunde utökas till det Helleniska regementet om två bataljoner. År 1955 hade i stort sett hela den grekiska styrkan lämnat Korea, under kriget hade 182 greker stupat.
Den 31 januari 1951 anlände den kombinerade Belgisk-luxemburgska bataljonen till Pusan, denna kallades dock Belgiska bataljonen då huvud delen av styrkan kom från detta land. Staben, stabskompaniet och det tunga vapen-kompaniet var blandade flamländsk-wallonska. A och B skyttekompanierna var wallonska med de 48 luxemburgarna som A kompaniets 1. pluton. Flamländarna utgjorde C skyttekompaniet. Tillsammans med brittiska 29 brigaden stred man storartat vid Imjinfloden i april 1951. Den 21 augusti avlöstes den 1. bataljonen av 2. bataljonen vilken underställdes det amerikanska 7. infanteriregementet (3. infanteridivisionen). I oktober höll bataljonen en ställning vid Haktang-ni i tre dagar mot en häftigt kinesiskt anfall. Från 26 mars 1952 till 20 januari 1953 tjänstgjorde den 2. luxemburgska plutonen vid bataljonen. i april 1953 besegrade man ett kinesiskt anfall vid Chatkol. I juni 1955 lämnade de sista belgierna Korea, med 103 stupade varav två luxemburgare som facit för sin insats.
Bataljonens traditioner bevaras i dag av 3. fallskärmsjägarbataljonen i belgiska armén. Dess fana för följande namn till minne om insatsen i Korea Imjin, Haktong-ni, Chatkol och Campange de Corée 1951-1953. Den är dekorerad med en ägiljett i Leopoldsordens färger samt fanband i färgen för amerikanska Presidential Unit Citation samt i färgerna för sydoreanska Presidential Unit Citation. Storhertigdömet Luxemburg tilldelade den 27 maj 1994 bataljonen Croix de Honeur et du Merite Militaire.
Den 31 januari 1951 anlände den kombinerade Belgisk-luxemburgska bataljonen till Pusan, denna kallades dock Belgiska bataljonen då huvud delen av styrkan kom från detta land. Staben, stabskompaniet och det tunga vapen-kompaniet var blandade flamländsk-wallonska. A och B skyttekompanierna var wallonska med de 48 luxemburgarna som A kompaniets 1. pluton. Flamländarna utgjorde C skyttekompaniet. Tillsammans med brittiska 29 brigaden stred man storartat vid Imjinfloden i april 1951. Den 21 augusti avlöstes den 1. bataljonen av 2. bataljonen vilken underställdes det amerikanska 7. infanteriregementet (3. infanteridivisionen). I oktober höll bataljonen en ställning vid Haktang-ni i tre dagar mot en häftigt kinesiskt anfall. Från 26 mars 1952 till 20 januari 1953 tjänstgjorde den 2. luxemburgska plutonen vid bataljonen. i april 1953 besegrade man ett kinesiskt anfall vid Chatkol. I juni 1955 lämnade de sista belgierna Korea, med 103 stupade varav två luxemburgare som facit för sin insats.
Bataljonens traditioner bevaras i dag av 3. fallskärmsjägarbataljonen i belgiska armén. Dess fana för följande namn till minne om insatsen i Korea Imjin, Haktong-ni, Chatkol och Campange de Corée 1951-1953. Den är dekorerad med en ägiljett i Leopoldsordens färger samt fanband i färgen för amerikanska Presidential Unit Citation samt i färgerna för sydoreanska Presidential Unit Citation. Storhertigdömet Luxemburg tilldelade den 27 maj 1994 bataljonen Croix de Honeur et du Merite Militaire.
Senast redigerad av 1 tyskaorden, redigerad totalt 15 gånger.
-
- Medlem
- Inlägg: 6498
- Blev medlem: 02 jul 2003 16:19
- Ort: Mölndal
-
- Medlem
- Inlägg: 5323
- Blev medlem: 22 mar 2003 10:05
- Ort: Mer Lund än Moskva
-
- Stödjande medlem 2022
- Inlägg: 2961
- Blev medlem: 24 mar 2002 16:23
- Ort: Malmö
-
- Redaktör emeritus
- Inlägg: 7675
- Blev medlem: 27 mar 2002 14:52
Här kommer den avslutande delen om de mindre kontigenterna, när jag får tid skall jag också skriva några rader om det brittiska samväldets insatser bl.a. den multinationella Samväldesdivisionen.
Även Etiopien sände stridande förband till Korea. I augusti bildades 1. Kagnew (erövrarna/segrarna) bataljonen av personal från det kejserliga gardet. Bataljonen landsteg i Pusan den 7 maj 1951 och anslöt till det amerikanska 32. infanteriregementet (7. infanteridivisionen) vid "Kansas-linjen". Från den 16 till 22 september 1951 var bataljonen involverade i hårda närstrider vid Sam-Hyon. Den 29 mars 1952 avlöstes 1. bataljonen av 2. Kagnew bataljonen vilken i sin tur avlöstes av 3. Kagnew bataljonen den 16 april 1953. Denna bataljon drev genom ett bajonettanfall tillbaka ett kinesiskt anfall vid Tokan-ni den 20 maj. När vapenstilleståndet trädde i kraft stred bataljonen vid Pork Chop Hill. En etiopisk styrka förblev dock i Sydkorea fram till 1965.
Som enda sydamerikanska land sände Colombia styrkor till Korea. Först att anlända redan 1950 var fregatten Almirante Padilla, den 15 juni 1951 anlände så en markstyrka den 1 060 man starka förstärkta 1. Colombiabataljonen (Batallon Colombia). Disciplinen var sträng t.ex. fick soldaterna böta 5 dollar om man inte rakade sig dagligen eller skrev hem en gång i veckan. Stridsviljan var det dock inte fel på och den 7 augusti fick man sitt elddop tillsammans med amerikansk 24. infanteridivisionen. Berömt är bataljonens försvar av Kumsong mellan den 13 och 23 oktober 1951. I början av 1952 överfördes bataljonen till det amerikanska 31. infanteriregementet (7. infanteridivisionen) och stred vid Old Baldy innan man avlöstes av 2. bataljonen den 4 juli. Efter deltagande i slaget om "T-bone Hill" i slutet av 1952 avlöstes bataljonen av 3. bataljonen vilken också stred vid "Old Baldy" innan det var dags att avlösas av 4. bataljonen den 25 juni 1953. När denna bataljon lämnade Korea i oktober 1954 hade 131 colombianer stupat i Korea.
Som tidigare nämnts var det fyra länder som sände sjukvårdsenheter. Först ut var Sverige och det svenska röda korset som drev ett fältsjukhus i Pusan från den 23 september 1950 till den 10 april 1957. Den 7 mars 1951 ankrade det danska röda korsfartyget Jutlandia i Pusans hamn och verkade där och vid Inchon fram till den 16 augusti 1957. Från maj 1951 till 1954 verkade det norska fältsjukhuset Normash (Norwegian Mobile Army Surgical Hospital) i Korea. Fram till 1 november 1951 drevs Normash av det norska röda korset varpå den norska armén tog över ansvaret. Det sista landet att sända sjukvårdsenheter var Italien, vars röda kors byggde och drev ett sjukhus i Yongdungpo från 16 november 1951 till 2 januari 1955.
Även Etiopien sände stridande förband till Korea. I augusti bildades 1. Kagnew (erövrarna/segrarna) bataljonen av personal från det kejserliga gardet. Bataljonen landsteg i Pusan den 7 maj 1951 och anslöt till det amerikanska 32. infanteriregementet (7. infanteridivisionen) vid "Kansas-linjen". Från den 16 till 22 september 1951 var bataljonen involverade i hårda närstrider vid Sam-Hyon. Den 29 mars 1952 avlöstes 1. bataljonen av 2. Kagnew bataljonen vilken i sin tur avlöstes av 3. Kagnew bataljonen den 16 april 1953. Denna bataljon drev genom ett bajonettanfall tillbaka ett kinesiskt anfall vid Tokan-ni den 20 maj. När vapenstilleståndet trädde i kraft stred bataljonen vid Pork Chop Hill. En etiopisk styrka förblev dock i Sydkorea fram till 1965.
Som enda sydamerikanska land sände Colombia styrkor till Korea. Först att anlända redan 1950 var fregatten Almirante Padilla, den 15 juni 1951 anlände så en markstyrka den 1 060 man starka förstärkta 1. Colombiabataljonen (Batallon Colombia). Disciplinen var sträng t.ex. fick soldaterna böta 5 dollar om man inte rakade sig dagligen eller skrev hem en gång i veckan. Stridsviljan var det dock inte fel på och den 7 augusti fick man sitt elddop tillsammans med amerikansk 24. infanteridivisionen. Berömt är bataljonens försvar av Kumsong mellan den 13 och 23 oktober 1951. I början av 1952 överfördes bataljonen till det amerikanska 31. infanteriregementet (7. infanteridivisionen) och stred vid Old Baldy innan man avlöstes av 2. bataljonen den 4 juli. Efter deltagande i slaget om "T-bone Hill" i slutet av 1952 avlöstes bataljonen av 3. bataljonen vilken också stred vid "Old Baldy" innan det var dags att avlösas av 4. bataljonen den 25 juni 1953. När denna bataljon lämnade Korea i oktober 1954 hade 131 colombianer stupat i Korea.
Som tidigare nämnts var det fyra länder som sände sjukvårdsenheter. Först ut var Sverige och det svenska röda korset som drev ett fältsjukhus i Pusan från den 23 september 1950 till den 10 april 1957. Den 7 mars 1951 ankrade det danska röda korsfartyget Jutlandia i Pusans hamn och verkade där och vid Inchon fram till den 16 augusti 1957. Från maj 1951 till 1954 verkade det norska fältsjukhuset Normash (Norwegian Mobile Army Surgical Hospital) i Korea. Fram till 1 november 1951 drevs Normash av det norska röda korset varpå den norska armén tog över ansvaret. Det sista landet att sända sjukvårdsenheter var Italien, vars röda kors byggde och drev ett sjukhus i Yongdungpo från 16 november 1951 till 2 januari 1955.
-
- Stödjande medlem 2022
- Inlägg: 2961
- Blev medlem: 24 mar 2002 16:23
- Ort: Malmö
-
- Redaktör emeritus
- Inlägg: 7675
- Blev medlem: 27 mar 2002 14:52
Hittade http://www.2id.org/heartbreakridge.htm där du kan läsa om slaget vid Heartbreak Ridge. Har tyvärr inte hittat någon bra sida om Pork Chop Hill, så jag kan bara rekomendera dig att söka vidare. Eller varför inte se om ditt lokala bibliotek har några böcker om Koreakriget?
//MK
//MK
-
- Medlem
- Inlägg: 59
- Blev medlem: 11 sep 2004 13:33
- Ort: Swe
Mer om filipinernas bidrag http://www.geocities.com/peftok/
-
- Redaktör och stödjande medlem 2024
- Inlägg: 30041
- Blev medlem: 11 jul 2002 11:52
- Ort: Utrikes
Tackar Tyskaorden för intressant läsning, speciellt att du uppmärksammar Luxemburg!
Lite mer läsning finns här:
http://www.nat-military-museum.lu/index ... garmy.html
On 27 June 1950, the Security Council recommended that the United Nations member states should provide the Republic of Korea with the necessary assistance to repel the armed attack by North Korea of 25 June 1950.
Sixteen countries, including Luxembourg, decided in succession to send armed forces to assist the Republic of Korea.
The Belgian detachment, into which the Luxembourg contingent was incorporated, formed in Camp Beverloo on 1st October 1950 and embarked at ANTWERP on 18 December 1950 after intensive training. This Belgo-Luxemburgish Unit was known as the "Belgian United Nations Command" or the "Korean Volunteer Corps".
Having arrived in Korea on 31 January 1951, the Belgo-Luxemburgish battalion was attached to the US 3rd Infantry Division and was to remain with them most of the time.
The battalion never attained its projected establishment of 900. It was comprised of volunteers, regulars and reservists. In Korea, the battalion was gradually augmented with Korean troops. The first Luxembourg contingent of 43 volunteers was placed under the command of Lieutenant Jos WAGENER and was attached to A Company as its 3rd Platoon. The following NCOs were on the strength: Warrant Officer Walter STEFFEN, Staff Sergeants Robert MULLER and Aloyse FRANK and Sergeant Louis PETERS. This first contingent remained in theatre until 30 September 1951.
The second Luxembourg contingent under the command of Lieutenant Rudy LUTTY comprised 46 volunteers. It arrived on 24 March 1952 and was to remain until early 1953. The NCOs were Sergeants Robert FEIEREISEN, Jos STURM, Ernest GOLDSCHMIT, Robert MORES, Eugène JANS and Robert HATTO.
The Belgian and Luxemburgish volunteers distinguished themselves in particular in the actions on the IMJIN river, at "HAKTANG-NI" and "CHATKOL". The Belgo-Luxemburgish detachment suffered many losses. Two Luxemburgers, Sergeant R. MORES and Corporal R. STUTZ, were killed and 17 were wounded.
The Belgo-Luxemburgish battalion was disbanded in August 1955. Korea erected a monument in its honor in DONG-DU-CHON.
I Diekirch på tredje våningen finns en del saker från Koreakriget (se länken ovan).
MVH
Hans
Lite mer läsning finns här:
http://www.nat-military-museum.lu/index ... garmy.html
On 27 June 1950, the Security Council recommended that the United Nations member states should provide the Republic of Korea with the necessary assistance to repel the armed attack by North Korea of 25 June 1950.
Sixteen countries, including Luxembourg, decided in succession to send armed forces to assist the Republic of Korea.
The Belgian detachment, into which the Luxembourg contingent was incorporated, formed in Camp Beverloo on 1st October 1950 and embarked at ANTWERP on 18 December 1950 after intensive training. This Belgo-Luxemburgish Unit was known as the "Belgian United Nations Command" or the "Korean Volunteer Corps".
Having arrived in Korea on 31 January 1951, the Belgo-Luxemburgish battalion was attached to the US 3rd Infantry Division and was to remain with them most of the time.
The battalion never attained its projected establishment of 900. It was comprised of volunteers, regulars and reservists. In Korea, the battalion was gradually augmented with Korean troops. The first Luxembourg contingent of 43 volunteers was placed under the command of Lieutenant Jos WAGENER and was attached to A Company as its 3rd Platoon. The following NCOs were on the strength: Warrant Officer Walter STEFFEN, Staff Sergeants Robert MULLER and Aloyse FRANK and Sergeant Louis PETERS. This first contingent remained in theatre until 30 September 1951.
The second Luxembourg contingent under the command of Lieutenant Rudy LUTTY comprised 46 volunteers. It arrived on 24 March 1952 and was to remain until early 1953. The NCOs were Sergeants Robert FEIEREISEN, Jos STURM, Ernest GOLDSCHMIT, Robert MORES, Eugène JANS and Robert HATTO.
The Belgian and Luxemburgish volunteers distinguished themselves in particular in the actions on the IMJIN river, at "HAKTANG-NI" and "CHATKOL". The Belgo-Luxemburgish detachment suffered many losses. Two Luxemburgers, Sergeant R. MORES and Corporal R. STUTZ, were killed and 17 were wounded.
The Belgo-Luxemburgish battalion was disbanded in August 1955. Korea erected a monument in its honor in DONG-DU-CHON.
I Diekirch på tredje våningen finns en del saker från Koreakriget (se länken ovan).
MVH
Hans
-
- Redaktör emeritus
- Inlägg: 7675
- Blev medlem: 27 mar 2002 14:52
-
- Redaktör och stödjande medlem 2024
- Inlägg: 30041
- Blev medlem: 11 jul 2002 11:52
- Ort: Utrikes
Och hur ser det ut*? För dom outbildade var hon Storhertiginna från strax efter första världskriget, då hennes storasyster Marie-Adélaïde abdikerade eftersom hon hade varit lite för tyskvänlig, fram till och med 1964 då hon i sin tur abdikerade för att lämna plats åt sin son Jean. Hon ledde exilregeringen i London under kriget och var statschef under koreakriget också.tyskaorden skrev:Tackar Hans, kan nämna att luxemburgarna bar samma uniform som sin belgiska kamrater. Enda särskiljande draget var Storhertiginnan Charlottes krönta namchiffer som bars på bröstfickan.
MVH
Hans
*Är det någon man ska fråg om sånt så är det väl dig
edit - Marie-Adélaïde
-
- Redaktör emeritus
- Inlägg: 7675
- Blev medlem: 27 mar 2002 14:52