Za młody pan, młodzieńcze, żeby mnie uczyć, jak się wykonuje niewykonalne rozkazy.
The US Army's last horse cavalry action was fought by the 26th Cavalry Regiment (PS) in WWII; a small mounted regiment of Philippine Scouts, fought the Japanese during the retreat down the Bataan peninsula, until it was effectively destroyed by January 1942. All British cavalry had been mechanised since 1942 and the last horsed US Cavalry (the Second Cavalry Division) were dismounted in March 1944.
The final cavalry charge by British Empire forces occurred on 21 March 1942 when a 60 strong patrol of the Burma Frontier Force encountered Japanese infantry near Toungoo airfield in central Burma. The Sikh sowars of the Frontier Force cavalry, led by Captain Arthur Sandeman, charged in the old style with sabres and most were killed
Tillhörde kavalleritraditionen. En polsk, precis som andra, kavallerist tränades ju även i att hantera sin värja från sadeln.Noterar att Niklas Zetterlings artikel i nyutkomna Militär Historia nämner att lansarna kunde användas även 1938 (tror illustrerande fotot är från det året) vid övningar, ej skarpt. Varför man nu skall öva något som inte skall användas?
Den italienske journalisten var Indro Montanelli. Berättelsen publicerades i boken "La lezione polacca"(Den polska lektionen).Hexmaster skrev:OK. Jag skulle hur som helst vara mycket tacksam för lite källhänvisningar och dylikt. Vilken var den italienska tidningen, hur vet man hur den snabbtänkte översten resonerade, med mera. Det här verkar ju vara en riktig liten pärla till myt! Så jag vill veta mer.
Indro Montanelli skrev:Caro Montanelli, Sono il sottosegretario agli Esteri della Repubblica Polacca. Le scrivo da appassionato di storia, e da vecchio innamorato del suo Paese - ammesso che a 35 anni io sia autorizzato a usare questo aggettivo. In questi giorni sono in vacanza in Italia, dove ho diversi amici, con cui mi capita di commentare la sua "stanza". Loro conoscono bene il suo lavoro e i suoi libri, ma non hanno saputo rispondere alla mia domanda: e' forse Indro Montanelli che creo' la leggenda - lusinghiera, peraltro, anche se un po' romantica - della cavalleria polacca che attaccava i carri armati tedeschi, per contrastare l'invasione del nostro Paese? Ho sempre sentito dire che si tratto' di un giornalista italiano, ma non so se fu lei, Montanelli. In ogni modo, le cose andarono un po' diversamente: i reparti di cavalleria polacca vennero accerchiati, e cercarono di crearsi un varco tra i carri armati. Eroica disperazione, quindi; non romantica incoscienza. Grazie della risposta e grazie per l'appoggio che dalla "stanza" e' venuto per l'ingresso della Polonia nella Nato. Siamo lusingati di avere amici come lei. Radoslaw Sikorski, Bergamo Caro Ministro, Si', quel giornalista sono proprio io, che, su preghiera del Propagandaministerium tedesco trasformato in ordine dal Minculpop, venni "esentato" dalle mie corrispondenze considerate troppo filopolacche e trasferito nei Paesi baltici nel momento in cui venivano fagocitati dai sovietici, i quali a loro volta mi esentarono espellendomi, e fu cosi' che mi trovai in Finlandia quando i russi l'aggredirono. Le mie corrispondenze sulla Polonia, delle quali vado fierissimo, furono raccolte da Mondadori in un libro, "La lezione polacca", che pero', sempre su ordine del Minculpop, venne subito ritirato dalla circolazione come antitedesco, il che non impedi' all'ufficio censura, di cui faceva parte anche un oriundo polacco (Woronski, mi pare che si chiamasse) del Comitato di liberazione, di proibirne la ristampa perche' "fascista": a riprova che l'imbecillita' umana non ha confini ne' razziali ne' geografici ne' ideologici. Naturalmente quel piccolo libro e' introvabile (nemmeno io ne ho copia), ma mi pare che sia stato incluso in un altro volume pubblicato quattro o cinque anni orsono da Laterza ed intitolato "Professione verita". Ma nemmeno di questo ho copia: il che la stupira', e con ragione. Purtroppo io sono un pessimo padre dei miei libri: una volta pubblicati, me ne disinteresso completamente, e lo dico a mia vergogna. Ma penso che qualche suo amico italiano possa procurarglielo. Mi piacerebbe che lei lo leggesse perche' mi pare che in alcune pagine si senta una commossa partecipazione. Quelle, per esempio, sull'epica difesa della Westerplatte, di cui fui testimone oculare ed il drammatico momento in cui la Wehrmacht intimo' la resa di Varsavia. Lo vissi in un Comando tedesco che ascoltava la trasmissione del messaggio in lingua polacca. "Owada, Owada - scandiva la voce -. Arrendetevi, coraggiosi polacchi, per risparmiare inutile sangue!...". Lo ripeterono una decina di volte, ad intervalli regolari carichi di suspense. Alla fine la risposta venne, ma in musica: "La caduta di Varsavia del polacco Chopin, suonata dal polacco Paderewski". A quelle note, gli ufficiali tedeschi, ed io con loro, scattarono in piedi e si misero sull'attenti. E in quel momento capii che la Germania della Wehrmacht non era quella di Hitler. Quanto alla carica della cavalleria contro i panzer (non l'ho vista, ma ero a pochi passi di li', potei ricostruirla dalle testimonianze dei sopravvissuti, vincitori e vinti), anche se i polacchi la fecero per rompere l'accerchiamento (ma tutta la Polonia era, fin dall'inizio, accerchiata fra tedeschi e russi, allora in combutta), fatto sta che la fecero, mentre avrebbero potuto arrendersi; e se questa scelta - la morte - l'abbiano fatta per eroica disperazione o per romantica incoscienza, che importanza ha? Infine, credo che lei sopravvaluti alquanto il peso internazionale della mia parola. Mi basta che questa venga apprezzata da qualche polacco.*
Pagina 36
(29 agosto 1998) - Corriere della Sera
Edit 2 ggr: titel och stavningKäre Montanelli, Jag är statssekreterare vid Polska Republikens UD.
Jag skriver till er som historiefantast, och som en som sedan gammalt är förälskad i ert Land - om det medgives mig som är 35 år gammal att använda detta adjektiv.
I dessa dagar är jag på semester i Italien, där jag har flera vänner, tillsammans med vilka det händer att jag kommenterar er “stanza”. De känner väl till ert arbete och era böcker, men de har inte kunnat svara på min fråga: är det kanske Indro Montanelli som skapade legenden - smickrande, om dock, även en aning romantisk - om det polska kavalleriet som anföll de tyska stridsvagnarna, för att hindra invasionen av vårt Land?
Jag har alltid hört sägas att det handlade om en italiensk journalist, men jag vet inte om det var ni, Montanelli.
Hursomhelst, det hela gick till på ett lite annat sätt: de polska kavallerienheterna blev inringade och försökte skapa sig en passage mellan stridsvagnarna.
Hjältemodig desperation, alltså, inte romantiskt lättsinne.
Tack för svaret och tack för stödet till polens inträde i Nato som kommit från “stanza”.
Vi är smickrade att ha vänner som er.
Radoslaw Sikorski, Bergamo
Käre minister, Ja, den journalisten är verkligen jag, som, på begäran från det tyska propagandaministeriet, som förvandlades till order från Minculpop, blev “undantagen” från mina korrespondenser, vilka bedömdes alltför polskvänliga, och förflyttades till Baltikum i det ögonblick då det svaldes av sovjeterna, vilka å sin sida genom att utvisa mig frigjorde mig, och det var så här som jag kom att befinna mig i Finland när ryssarna anföll.
Min korrespondens rörande Polen, över vilken jag är mäkta stolt, samlades av Mondadori i en bok, “La lezione polacca”(Den polska lektionen), som dock, fortfarande på Minculpops order, genast togs ur cirkulation som varande antitysk, vilket inte hindrade censurkontoret, där det fanns en infödd polack (Woronski, vill jag minnas att han hette) från Befrielsekommitén , att förbjuda dess omtryckning på grund av att den var “fascistisk”: som bekräftelse på att den mänskliga dumheten vaken har rasliga eller geografiska eller ideologiska gränser.
Givetvis är den lilla boken omöjlig att hitta (inte ens jag har en kopia), men jag tror att den är inkluderad i en annan volym som pubblicerades för fyra eller fem år sedan av Laterza och titulerades “Professione verità”(Yrke sanning). Men inte ens av denna har jag en kopia: vilket kanske förvånar er, och med rätta. Tyvärr är jag en usel fader till mina böcker: en gång utgivna, förlorar jag allt intresse, och det säger jag till min skam.
Men jag tänker att någon av era italienska vänner kunde köpa den till er. Jag skulle uppskatta om ni läste den därför att det tycks mig som om man på vissa sidor känner ett rört deltagande.
De, till exempel, om det episka försvaret av Westerplatte, till vilket jag blev åsyna vittne och det dramatiska ögonblick då Wehrmacht beordrade Warsawa att ge sig.
Jag upplevde det i en tysk ?trupp? som som lyssnade på sändningen av meddelandet på polska språket.
“Owada, Owada - skanderade rösten -. Ge er, modiga polacker, för att spara onödigt blod!...”
De repeterade det ett tiotal gånger, i regelbundna intervall laddade med spänning.
Till slut kom svaret, men i musik: “Warsawas fall av polacken Chopin, spelad av polacken Paderewski”
Till dessa noter kom de tyska officerarna, och jag med dem, på fötter och vi ställde oss i givakt.
Och i det ögonblicket förstod jag att Wehrmachts Tyskland inte var Hitlers.
Vad gäller attacken med kavalleri mot pansar (nej, jag såg den inte, men jag befann mig få steg därifrån, jag kunde rekonstruera den från vittnesmålen från de överlevande, segrare och besegrade), även om polackerna gjorde den för att bryta inringningen (men hela Polen var, från början, inringat av tyskar och ryssar, då förtiden i ond förening), faktum är att de gjorde det, medan de hade kunnat ge sig, och om de gjorde detta val - döden - av hjältemodig desperation eller av romantiskt lättsinne, vilken betydelse har det?
Slutligen, jag tror att ni något övervärderar mitt ords internationella tyngd. För mig räcker det att detta uppskattas av någon polack.
Om man börjar med geografin nämner han Wisla (Vistula). Andra detaljer stämmer inte med Krojanty. Själva inringningen som han även nämner i brevet från 1998 kan man kanske tolka lite olika; polackerna skulle ha gjort fyra anfall bara dagen innan; och det mot tyska kulsprutor snarare än pansar; samt en ny besynnerlig detalj: att de ridderliga tyskarna skulle ha skjutit lågt för att "undvika en onödig slakt på modiga soldater"..!?Quattro cariche vi sono state ieri, quattro cariche sostenute dal fuoco delle residue artiglierie divisionali, imbottigliate nel quadrilatero: quattro furiose cariche a testa bassa e lancia in resta come in un torneo di mille anni fa, accolte da un impassibile fuoco incrociato di mitragliatrici tedesche perfettamente postate. Più che di uomini è stata una strage di cavalli: i Comandi germanici cavallerescamente avevano ordinato ai mitraglieri di sparare in basso per evitare una inutile strage di coraggiosi soldati. Cavalli contro autoblindo: è il leit-motif [tysk stavning] di questa guerra.
Kod: Markera allt
Under natten har truppernas rörelse mot den sektor, där det hårdaste slaget håller på att utveckla sig, skett snabbt.
En natt bara till namnet. En cirkulär spaljé av strålkastare, som lurar från alla horisontens punkter, har lyst upp jorden med ett självlysande ljus, i vilket förgyllda virvlar av damm reser sig på underströmmen från marschkolonner och lastbilar.
I gryningen denna morgon, blev inringningen av fyrkanten Skiermiewitz-Sochaczew-Gabin-Kutno var komplett, när fällans fjärde vägg föll som en giljotin från nordväst och blockerade de instängda polackernas sista väg ut.
Andra och tredje kårerna, efter att under dagen ha svept ner från Wisla mellan Wloclawek och Plock, har upplevt något underbart under sin nattliga marsch längs ljuskanalerna utgrävda mellan strålkastarnas mörker.
Över kolonnernas huvuden, avancerande svärmar av flygplan som tecknar bisarra spiraler som flockar av gäng(stormi) i en spridd och monoton hes kör av motorer.
Utplattade på marken som kackerlackor, kom i tät följd stridsvagnar och pansarbilar som i en karusell gradvis öppnande sig mot den enorma fronten, och i de vidgande ytorna öppnade det motoriserade infanteriet, huvudspelare i detta slättens och den stora radiens krig, spanande sina luckor
Marken på vilken framryckningen rullade ut var sandig och vittrad, ett träsk som tillfälligt torkat på grund av den goda säsongen, som dröjer mot polackernas hopp på höstens tröskel.
Slaget som utkämpas där fram till i förrgår har grävt djupa och smärtsamma stigmata.
Här visar sig slutligen kriget med alla sina grymma grimaser, det slutar att vara ett bordsspel, lever upp av döda saker, man färgar sig med blod.
På vägarna utmärker de döda hästarna det polska kavalleriets meningslösa bana, kastade av desperationen mot de pansrade enheternas mur, för att öppna sig en passage.
Fyra anfall utfördes igår, fyra anfall understödda av elden från kvarvarande divisionsartilleri, fångade i fyrhörningen, fyra rasande anfall med lågt huvud och lansen i haken, som på ett tornerspel för tusen år sedan, mottagna av en orörlig korseld från perfekt placerade tyska kulsprutor.
Mer än på människor, var det en massaker på hästar: de germanska befälen hade ridderligt beordrat kulspruteskyttarna att skjuta lågt för att undvika en onödig massaker på modiga soldater.
Hästar mot pansarfordon: det är detta krigs ledmotiv. Avhästade och utmattade reste de fientliga riddarna sig smärtsamt från det blodiga kaoset av öppnade fyrfotingar och sökte tillflykt bland buskarna och den svampiga markens upphöjningar.
Den fientliga elden blev inte grym, den torterade inte deras flykt utan hopp.
Den avtog, tystnade.
Och de slagna polackerna uppgick i det bakomvarande infanteriet, mer för att öka deras oordning än för att stärka deras led.
Även artilleriet och flygbombardemanget var i avtagande.
De hade lekt färdigt, att fortsätta skulle ha varit ett onödigt barbari. Motståndarens batterier tystnade nästan..
Det var på dessa som de tyska granaterna föll med en precis och obönhörlig massiv eld, fördubblad av flygbombardemanget.
Fram mot kvällen upphörde det polska artilleriet att svara, som om det flugit i luften eller fått brist på ammunition.
Nu slutade även det tyska.
Men flygets patrullerande upphörde däremot inte, utan det har hela natten fortsatt att sprida sitt hesa surrande som varning, att polackerna gjorde bäst i att inte göra något anfall i raseri, och att inte försöka några nattliga utfall, vid fara av att en storm av eld skulle bryta ut över deras huvuden.
Och polackerna lydde.
För övrigt gjordes varje överraskning absurd genom den vakt man satt upp, en ridå av väldigt kraftfulla strålkastare, förutom en kvarvarande zon av skugga, längst ner, medgiven till de inringade polska styrkorna, som stockade sig utan möjlighet till flykt.
Sedan vid gryningen började de belägrandes koncentriska rörelse, de motoriserades vanliga karusell, som vrider sig i spiral, hela tiden allt trängre runt motståndaren.
Men denne motståndare finner ännu kraften att reagera, han säljer skinnet dyrt.
Under natten har man, med försiktiga och skygga rörelser, disponerat sina styrkor i rutor, de avhästade ryttarna har återhämtat sig och samlat de hästar som lyckligtvis undkommit den föregående dagens massaker och vandrade i natten på stäppen.
Infanteriet har improviserat skydd och, dolt, formerat motståndsfyrkanter, uppfört enkla barrikader av sten och ris: artilleriet, vem vet hur det har återfått andan, vid gryningen var det de som gav revelj, och signalen till strid till motståndaren.
Det var stormens början: i kompakta massor översvämmade de tyska planen fyrkantens himmel, ösande däröver en orkan av eld under vilken jorden tycktes skaka av rädsla.
Och på nytt såg man galna kavallerianfall ta sats mot den tyska spärrelden och brytas mot denna eldlinje, vågorna av fyrfotingar falla till jorden och kaotiskt upplösas i ett blodigt virrvarr som förde tankarna till gravarna vid Waterloo, till tjurfäktningarna och tonfisknäten.
Sedan upplöser sig ridåerna av damm och jord vulkaniserad av bombardemangen, hästar utan ryttare, och ryttare utan häst, såg man vandra på den torra heden mellan de låga buskarna.
Alla polska styrkor i denna sektor har förenats i en enorm kvadrat väster om Warszawa, från vars utkanter den tyska kanonen dundrar.
Inne i staden oroar friskyttarna de tyska garnisonerna med fria kriget, envetet och bit för bit, posterade på taken, gömda bakom fönstren, böjda i källarna.
Då och då faller någon kanonad överhuvudstaden, som gömmer en fälla vid varje gathörn.
För polackerna finns det inget hopp.
Men deras mål är varken seger eller flykt. Det är endast döden med vapnet vid foten.
Och att nå detta mål till varje pris.Det finns mycket i berättelsen som stämmer med Krojanty.Hexmaster skrev: Om man börjar med geografin nämner han Wisla (Vistula). Andra detaljer stämmer inte med Krojanty.
...
Jag antar att det ändå är just Krojanty som han återger, om än i muterat skick. ..
Montanelli skriver ju att krigets ledmotiv är hästar mot pansarbilar. Så det stämmer tämligen bra med just denna del av myten.Hexmaster skrev:Visst, men myten som åtminstone jag känner till den går ut på att det var regel snarare än undantag, och definitivt inte någon unik händelse.Niklas Zetterling skrev:Att bevisa att det inte finns ett endaste litet exempel på kavallerianfall mot stridsvagnar är naturligtvis en oerhört diger uppgift och tyvärr medger nog inte källäget att den kan lösas heller.
Vad gäller lansarna:Montanelli skrev:Cavalli contro autoblindo: è il leit-motif di questa guerra
quattro furiose cariche a testa bassa e lancia in resta come in un torneo di mille anni fa