Hur blev Hitler nazist?

[Deioces]

Hitler hade helt enkelt inre demoner, precis som många andra människor. Judarna var för honom helt avhumaniserade och hatet som han hade mot dem hade växt så mycket att h an helt enkelt inte längre kunde kontrollera det. Judarna var orsaken till att han inte fick som han ville i konstakademien i Wien. Han fick alltså inte komma in dit han ville, och när han inte fick det så var det självklart inte hans fel, såsom han resonerade i framtiden och att han aldrig hade fel styrkar denna teori. Om han var sådan som person när 1925-1945 så kunde han lika gärna ha haft samma mentalitet redan under sina unga år. Så, Hitler kom alltså inte in i konstakademien och eftersom det inte var hans fel så var det judarnas. Judarna var parasiter, och för Hitler var de bokstavligen parasiter. När han såg en jude kunde han säkert väldigt lätt omvandla juden till en parasit i sitt huvud, och återigen kommer de inre demonerna in i bilden. Ju mer tiden gick, desto värre blev han och han var inte sen med att börja anta att allt var en konspiration för att hålla tillbaks rena, tyska arier. Om en ren arie som Adolf inte kunde få komma och arbeta sig upp i karriären, varför fanns det då så många icke-ariska judar som var på toppen av samhällskiktet? Något var alltså i görningen, enligt Adolf. När han sedan gav order om utrotningen, så måste omedelbart bilden av parasiterna dykt upp i hans huvud, och det är så mycket lättare att mörda miljontals parasiter som suger blod och fördärvar den ariska rasen än att mörda miljontals människor som har judendom som sin religion. Denna avhumanisering skedde även i andra delar av världen, t.ex. av japanska soldaternas sätt att se på jänkarna, och jänkarnas sätt att se på japanerna; för det är mycket lättare att mörda någon om man ser allt annat än en människa framför sig. Ser man en människa framför sig med känslor, tankar och rädsla, så blir personen genast svårare att mörda.

[Razor]

När jag läser denna tråd så undrar jag vad som egentligen kom först: Hitlers antisemitism eller hans politiska ambitioner? Mein Kampf, där han redogör för födelsen av hans antisemitism, skrevs väl när han satt i finkan efter kuppförsöket i Munchen. Då hade han alltså redan trätt in på den politiska scenen. Andreas redogjorde ju också här ovan om Hitlers ställningstagande under sin skoltid i Lintz för den "tysknationala" rörelsen. Kan antisemitismen ha varit ett populistiskt politiskt grepp som han tog till för att vinna anhängare?

[Markus Holst]

Detta var en synnerligen intressant tråd, där mycket redan är skrivet och egentligen rätt lite finns att tillföra. Jag vill emellertid komma med ytterligare en dimension på saken.

Vad som inte alls nämts är gruppsuggetionen. Kommer unga män samman så är det lätt att gruppsammanhållningen och vi/dom-känslan snabbt får överhanden. I någon strävan efter en ständig förnyelse och därmed bibehållen sammanhållning brukar aktiviteterna bli mer och mer världsfrånvända. Moderna paralleller är till exempel maskeradligan; ett bankrådanrgäng i Sverige för kanske 10 år sedan, som nog de flesta av er kommer ihåg, och självmordsbombarna från London.

Jag funderar på om denna typ av gruppdynamik kan ara den förstärkande faktirn av de alltmer underliga och polareiserade sakerna vi kan se från nazi-partiet och Adolf Hitler. Kanske kan hans antisemitism ses om en del i att för honom själv skapa sig en identitet? Kanske kan judeutrotningen, så som vi känner den, vara ett psykologiskt spel inom nazitoppen där man försökte att överrbäcka varandra med vi-känsla, tills detta gigantiska brott blev vad som krävdes för att bibehålla förtrollningen?

Jag är inte insatt nog i de psykologiska terminologin för att kunna klä detta i ord, men här har vi även en förklaring till varför, när kriget var slut och förtrollningen bruten, ingen ville erkänna sin skuld, se sitt brott eller kunde förklara hur det kunde hända.

[Deioces]

Detta var en synnerligen intressant tråd, där mycket redan är skrivet och egentligen rätt lite finns att tillföra. Jag vill emellertid komma med ytterligare en dimension på saken.

Vad som inte alls nämts är gruppsuggetionen. Kommer unga män samman så är det lätt att gruppsammanhållningen och vi/dom-känslan snabbt får överhanden. I någon strävan efter en ständig förnyelse och därmed bibehållen sammanhållning brukar aktiviteterna bli mer och mer världsfrånvända. Moderna paralleller är till exempel maskeradligan; ett bankrådanrgäng i Sverige för kanske 10 år sedan, som nog de flesta av er kommer ihåg, och självmordsbombarna från London.

Jag funderar på om denna typ av gruppdynamik kan ara den förstärkande faktirn av de alltmer underliga och polareiserade sakerna vi kan se från nazi-partiet och Adolf Hitler. Kanske kan hans antisemitism ses om en del i att för honom själv skapa sig en identitet? Kanske kan judeutrotningen, så som vi känner den, vara ett psykologiskt spel inom nazitoppen där man försökte att överrbäcka varandra med vi-känsla, tills detta gigantiska brott blev vad som krävdes för att bibehålla förtrollningen?

Jag är inte insatt nog i de psykologiska terminologin för att kunna klä detta i ord, men här har vi även en förklaring till varför, när kriget var slut och förtrollningen bruten, ingen ville erkänna sin skuld, se sitt brott eller kunde förklara hur det kunde hända.

Håller med om att vi/de känslan stärks när man enas kring saker och sedan peppar varandra, men jag tror inte att sådant var fallet med Hitler och co. När Hitler stod och predikade om judarna, då trodde verkligen folk på han och han lyckades än mer övertyga vissa av sina generaler om detta. Hitler var helt enkelt så inne i rasläran att han själv gick på sin teori om att arier var förutbestämda att leda världen och att alla andra folk som var underlägsna arier i nazisternas intresseområden väster om Uralbergen endast skulle vara arbetskraft. Vad angick judarna så var de så långt nere på listan att de inte ens var värda att leva på jorden. Själv trodde han på det fullt ut pga alla hans hämndbegär mot judar och all hans hat och förakt mot dem, och hans omgivning gick på allt det han sa om judarnas konspiration och planer att fördärva den ariska rasen. Vi har chockerande nog gott om folk som än idag tror på Hitlers teorier och en judisk konspiration. Det är väl sant det som någon en gång sa, det är troligare att massan tror på en stor lögn än en liten lögn.

[tyskaorden]

Ett storgermanskt rike skulle han knappast ens ha vågat drömma om i så unga år och får man väl hålla isär här, då det var något som växte fram med senare politiska framgångar?

Nja, under denna tiden sa fanns det tva stora politiska rörelser i Österrike. Den ena rörelsen var den "kejsartrogna" som utmärkte sig med att bära svart-gula band pa armen och använda utropet "Hoch"och den andra rörelsen var den "tysknationala" (med färgerna svart-röd-guld och hälsningsfrasen "Heil") som hade Bismark som förebild och strävade efter att ena alla tyskar i ett rike och dela upp det mangkulturella Österrike-Ungern.

Hitler hade redan erkännt färg i realskolan i Linz, där han gang pa gang sade att han understödje den "tysknationala" sidan. Det fanns manga rörelser i Österrike pa denna tid som understödje en anslutning till Tyskland, bla "Südmark".

De flesta lärare var "tysknationala" till Hitlers stora glädje, men en gang as fick han sig en skarp tillrättvisande av religionprofessorn Schwarz, när den unge Hitler helt trotsigt lade upp tre blyertspenner med färgerna "guld-svart-rött" framför den kejsartrogne läraren...

Jag tror att Hitler redan i unga ar hade samlat sa mycket kunnskap om denna politiska fraga, sa att han kunde sätta sig in i den...

Det härskade en tämligen hetsk stämning mellan de bada grupperingarna i realskolan i Linz, vilket även bekräftas av klasskamraterna efterat...

Mvh Andreas Wien

Intressant särskilt med tanke på att Hilter senare antog en flagga med färgerna rött-vitt-svart de kejsartyska färgerna. Möjligen som ett avståndstagande till Weimarrepubliken som antagit flaggan i guld-svart-rött.