Snapphanars efterdyningar

[Roback]

Enligt Uno försöker friskyttekaptenen Nikolai Hermansen den 20 februari 1677 med sitt kompani, förstärkta av ett bondeuppbåd anfalla Ronneby. Hermansen och hans fänrik Hans Bentsen visar då prov på en sådan tapperhet att blekingarna lovar att ”gå man ur huse för dem i deras gemensamma kamp.” (Ur det fördolda s. 443)

Uppgiften är hämtad från Knud Fabricius som dock återger en inte fullt lika heroisk bild av detta anfallsförsök. Enligt KF, som bygger på danska rapporter, misslyckas försöket eftersom

”bønderne ikke turde gå løs på de regulære tropper”. (Skaanes overgang del III s. 93)

Nåväl, Uno fortsätter efter denna frisering av verkligheten med att berätta hur Hermansen den 8 mars är befälhavare för sitt eget kompani, 200 danska dragoner samt ett stort bondeuppbåd som försöker driva ut svenskar som belägrar Karlshamns skans. Trots ”omvittnad tapperhet inom bondeleden” misslyckas man och skansen faller ”i belägrarnas händer”. (Ur det fördolda s. 443)

Fabricius, där uppgifterna är hämtade, har en något mer krass skildring av det hela. Anfallet misslyckas på grund av att svenskarna är förvarnade och håller emot den danska reguljära styrkan. Friskyttarnas och framförallt bondeuppbådets insats

indskraenkede (…) sig til at afgive en salve, hvorpå de vendte ryg og eftrlod adskillige døde på pladsen (Skaanes overgang III s. 94)

Fabricius konstaterar, avslutningsvis, att det var huvudlöst av den danska militärledningen att föra ut bönder och friskyttar på öppen mark mot en vältränad och disciplinerad motståndare.

[Roback]

Uno Röndahls friskyttekapitel i ”Skåneland ur det fördolda” (s. 391-456) bygger till stora delar, delvis ordagrant, på Anders Hedwall som 1962 gav ut en skrift med titeln ”Skånska friskyttechefer 1676-79” som också finns på nätet: http://www.danskskaanskforening.dk/lit_skytte1.htm

Anders Hedwalls ”forskning” består i sin tur av att han till stora delar översatt och komplierat väl valda delar av Fabricius uppgifter om friskyttar. Till exempel skriver Fabricius (1952) om Henrik Dreyer följande:

Disse officerer var formodentlig de samme som nævnes ved navn to dage senere, nemlig ritmeister Henrik Fred. Dreyer og løjtnant Knud Bøg. (Skanes overgang III s. 114)

Anders Hedwall (1962):

Friskyttarnas befälhavare vid ifrågavarande tillfälle voro sannolikt desamma, som två dagar senare nämnas vid namn, nämligen ryttmästaren Henrik Fred. Dreyer och löjtnant Knud Bog. (Se länken ovan)

Och så Uno Röndahl (1996):

Befälhavarna var troligen de samma, som nämns i en liknande händelse ett par dagar tidigare, nämligen ”Hendrik Fred. Dreyer” och ”Knud Bøg”. (Ur det fördolda s. 438)

Sen går det på i ungefär samma stil genom kapitlet.

[Roback]

Nu är väl iofs. inte det värsta med Unos forskningsteknik att han lånar text av andra författare. Så gör även mer kända historieskrivande personer, inga namn nämnda.

Värre är dock att Röndahl när texterna han ”forskar” i inte passar in i hans bild av onda svenskar och goda snapphanar så hoppar han helt enkelt strategiskt över dylika störande partier.

Anders Hedwall återger till exempel följande om friskytten ”Lille Mads” som i början av juni 1678 gör ”Ystad den äran av ett litet besök”:

hela staden prisgavs till plundring åt soldaterna och snapphanarna, ty även många sådana hade infunnit sig däribland Lille Mads. De förnämsta av borgarna lyckades emellertid undkomma på ett fartyg, borgmästaren Sivert Kofod i sista stund, ty om honom heter det, att han "paa sine løse Tøfler" måste fly neråt stranden efter att ha blivit bortjagad ur sitt hus av en friskytt vid namn "Lille Mads", vilken hotade att skjuta honom.

Uno, som fram till denna händelse troget låtit sig ledsagas av Hedwalls text, blir plötsligt ytterst kortfattad:

Under sommaren 1678 kan ”Lille Mads” och hans friskyttar bindas till Ystad (Ur det fördolda s. 445)

[Roback]

... och, bara som ytterligare ett exempel på hur Hedwall "forskat" kan man ju jämföra vad Fabricius skriver om samma händelse:

Derefter blev Ysted uden barmhjertighed givet til pris for soldaternes og snaphanernes plyndring, og de efterlod kun tomme huse. De fornemste borgere, med borgmester Sivert Kofod og storkøbmand Jakob Palme i spidsen, flygtede på et skib til København; borgmesteren blev jaget ud af sit hus af en friskytte, "lille Mads", der vilde skyde ham, så at han måtte søge ned til stranden "på sine løse tøfler". (Skanes overgang III s. 160)

[Den stegrande kamelen]

När man läser den här tråden och alla exempel (starkt jobbat, Roback och Ben!) så får man ett riktigt obehagligt intryck av Uno Röndahl. Enögda historiker som har bestämt sig på förhand för hur det gick till och därför är blinda för det som talar emot, men som i det stora hela tror på vad de själva skriver, finns det ju gott om. Röndahl däremot framstår här som om han faktiskt sysslar med medveten och genomtänkt historieförfalskning, i något politiskt syfte får man väl förmoda i så fall. Är det en rättvisande bild av honom?

[Ben]

När man läser den här tråden och alla exempel (starkt jobbat, Roback och Ben!) så får man ett riktigt obehagligt intryck av Uno Röndahl. Enögda historiker som har bestämt sig på förhand för hur det gick till och därför är blinda för det som talar emot, men som i det stora hela tror på vad de själva skriver, finns det ju gott om. Röndahl däremot framstår här som om han faktiskt sysslar med medveten och genomtänkt historieförfalskning, i något politiskt syfte får man väl förmoda i så fall. Är det en rättvisande bild av honom?

Jag tror att man först bör betänka att hans böcker är våldsamma anklagelseskrifter av en typ som man skulle förvänta sig att se i områden där en väpnad konflikt antingen pågår eller hela tiden är på väg att bryta ut. Nu vet jag inte alls hur det såg ut i verkligheten, men t.ex. i stil med vad man skulle förvänta sig av iranska böcker om Irak (och vice versa) på den tiden då de båda länderna låg i krig.

För Röndahl & co verkar det vara som allt hände igår eller till och med för bara ett par timmar sedan. Ilskan kokar.

[Kapten_Gars]

Personligen uppfattar jag Röndahl som skuren ur samma materail som tex David Irving och andra förnekartyper/historieförfalskare. Drivna av en politisk övertygelsen som närmast har religösa inslag så så skriver de sina alster för att sprida den "rätta tron" och allt som inte stödjer den rätta läran förkastar man eller utelämnas ur texterna. Bevisligen så måste ju Röndahl ha läst innehållet i de texter han "citerar", de tekniker han använder kallas ofta på engelska för "cherry picking" http://en.wikipedia.org/wiki/Cherry_pick och "quote mining" http://en.wikipedia.org/wiki/Quote_mining

[Ben]

Personligen uppfattar jag Röndahl som skuren ur samma materail som tex David Irving och andra förnekartyper/historieförfalskare. Drivna av en politisk övertygelsen som närmast har religösa inslag så så skriver de sina alster för att sprida den "rätta tron" och allt som inte stödjer den rätta läran förkastar man eller utelämnas ur texterna. Bevisligen så måste ju Röndahl ha läst innehållet i de texter han "citerar", de tekniker han använder kallas ofta på engelska för "cherry picking" http://en.wikipedia.org/wiki/Cherry_pick och "quote mining" http://en.wikipedia.org/wiki/Quote_mining

Visst är det så. Det jag menade var mest att de flesta människor förmodligen har svårt att bli vansinnigt upprörda över något som hände för 300 år sedan, men för Röndahl & co är 1600-talet lika aktuellt som om det var igår allt skedde. Deras inlägg är därför att betrakta som "dagsaktuella" agitationsskrifter. Och sådana brukar sällan vara nyanserade eller allsidiga.

Sedan döljs detta under en påstådd ambition att berätta en undertryckt och bortglömd historia.

[Roback]

Problemet med Uno Röndahls skrifter är att andemeningen i dem fått en spridning de inte förtjänar. Inte enbart till direkt stolliga sammanslutningar som Skansk fremtid och danskskansk forening, Skånepartiet etc. utan även till danska politiker (nu senast Sören Krarup), och mer light-betonade Skånelandsrörelser, typ Skånefederalisterna mfl., och dokumentärer i SVT (då inte enbart den senaste i ämnet. Uno var med redan på 80-talet).

Tyvärr också, som sagt, även till Peter Englund. Se tex. hans litteraturlista i Ofredsår. Jo, och så Herman då förstås ... och Sixten Svensson

Jag möter ibland bekanta som frågar mig om den brutala försvenskningen och etniska rensningen i Skåne och Halland som de vagt hört talas om, osv. osv. så nog har Unos alster nått ut alltid.

Jag ogillar historieförvrängning oavsett om den är storsvenskt nationalistiskt eller skånsk dito, jag kommer därför att fortsätta mala på med mina Röndahlare då och då tills moderatorerna slänger ut mig.

[Ben]

Problemet med Uno Röndahls skrifter är att andemeningen i dem fått en spridning de inte förtjänar. Inte enbart till direkt stolliga sammanslutningar som Skansk fremtid och danskskansk forening, Skånepartiet etc. utan även till danska politiker (nu senast Sören Krarup), och mer light-betonade Skånelandsrörelser, typ Skånefederalisterna mfl., och dokumentärer i SVT (då inte enbart den senaste i ämnet. Uno var med redan på 80-talet).

Tyvärr också, som sagt, även till Peter Englund. Se tex. hans litteraturlista i Ofredsår. Jo, och så Herman då förstås ... och Sixten Svensson

Jag möter ibland bekanta som frågar mig om den brutala försvenskningen och etniska rensningen i Skåne och Halland som de vagt hört talas om, osv. osv. så nog har Unos alster nått ut alltid.

Jag ogillar historieförvrängning oavsett om den är storsvenskt nationalistiskt eller skånsk dito, jag kommer därför att fortsätta mala på med mina Röndahlare då och då tills moderatorerna slänger ut mig.

Jo, det är ett lika oomtvistligt som beklämmande faktum att Röndahl & co även har hittat vägen in i "finare salonger". I vissa fall därför att det passar politiska syften, men när etablerade historiker (som P. E.) också hämtar uppgifter därifrån är det beklämmande.

[Roback]

Överhuvudtaget så är en röd tråd i Röndahl & co skrifter den att måla upp bilden av en statligt styrd konspiration från statens sida riktad mot förtryckta skåningar.

Röndahl återkommer gång på gång till detta i ”Skåneland utan förskoning” (1981). Han talar om ”vita fläckar i den svenska historia” skåningarna ”matats med i generationer” (s. 30) Han menar att ”monstruösa” människor som bla. Axel Oxenstierna har ”glorifierats” därför att ”historien ofta är förljugen och att den styrs av den överhet som identifierar sig med förgången överhet” (s. 58)”

Röndahl konstaterar också att

Skånelands folk skulle ju begåvas med en ny historia skriven av lejda svenskar i den storsvenska historiesammansvärjningens namn (s. 136)

Han hävdar t.ex. att de inkvarterade soldaternas övergrepp mot och konflikter med befolkningen är

Förfärliga spår, numera utsuddade av styrda historieskrivare. (s. 151)

På s. 307 som cliffhanger til kapitlet om blodbadet i Klågerup 1811 påstår Uno att händelsen

tydligen av hänsyn till det nu regerande kungahuset, så gott som fullständigt förtigits i den svenska historiesammansvärjningen. (s. 307)

I kapitlet ”våldets århundraden” sammanfattar Uno, ”körsbärsplockar”, ur sin egen bok och avslutar:

Tyvärr har allt förbigåtts med tysthet i den svenska historiesammansvärjningen (s. 320)

Dessa utgjutelser är direkt löjeväckande, inte minst om man konsulterar Unos egen litteraturlista som fullkomligen dignar av ”svenska” verk.

Ta till exempel ryttarnas övergrepp mot civilbefolkningen under perioden 1660-1675. Detta finns beskrivet av bl.a. Abraham Cronholm (1847) och Alf Åberg (1947), båda representerade i Unos litteraturförteckning. Konflikterna är dessutom beskrivna av ett antal historiker som inte finns med i Unos lista, t.ex. S. Wägner Skånska kommissionen (1886). Förmodligen i åtskilligt fler verk.

Hur det är med historieskrivningen kring Klågerupsupproret känner jag inte till men misstänker att även det knappast ”förtigits i den svenska historiesammansvärjningen” av hänsyn till det svenska kungahuset.

[Ben]

Nej, jag vet inte på vilket sätt kungahuset skulle ha fläckats av Klågerup. Det var väl dessutom mer än i Skåne det var oroligt. Nu har jag inte studerat saken, men hade den inte mycket att göra med minnena från Gustav IV Adolfs misslyckade lantvärnsuppsättning?

[Roback]

Nej, jag vet inte på vilket sätt kungahuset skulle ha fläckats av Klågerup.

Om jag förstått Uno Röndahl rätt så har blodbadet i Klågerup enligt denne "forskare" ett "direkt samband med Bernadottes krigspolitik" (Utan förskoning s. 307)

Föresten, jag citerar hela stycket:

Nästa avsnitt som har direkt samband med Bernadottes krigspolitik har, tydligen av hänsyn till det nu regerande kungahuset, så gott som fullständigt förtigits i den svenska historiesammansvärjningen. De händelser som utspelade sig i Skåne mot en försvarslös befolkning var helt enkelt brottsliga och ansvaret får i första hand avses vila på den importerade franske kronprinsen, Jean-Baptiste Bernadotte, alias Karl Johan och hans hantlangare ur den adliga militärkasten (Utan förskoning s. 307)

Nu är jag iofs inte så väldigt påläst på historien efter år 1800, men Bernadotterna dyker väl upp lite senare än år 1811? Eller är jag helt ute och cyklar ... när adopterades Karl XIV ... egentligen?

[Ben]

Han kom till Sverige i slutet av oktober 1810. Så i grunden är det riktigt, men Röndahl torde ha förenklat en hel del. Det var oroligt även på andra håll och kronprinsen blev förvisso omåttligt nervös. Knäckfrågan är väl mer i vad mån han personligen spelade någon roll för sättet varpå Klågerupsprotesterna slogs ned.

[Ben]

Nej, och Klågerup har knappast förtigits av svenska historiker. Det tas t.ex. upp i Höjers stora biografi över Karl XIV Johan och i Alvar Janssons doktorsavhandling om svensk försvarspolitik från 1809 till Krimkriget. Jansson nämner där en biografi över Toll, Weibulls "Samlingar..." m.m. samt ett verk med den klämmiga titeln "Svenska allmogens frihetsstrider". Det har väl också på senare år skrivits ett och annat, t.ex. Fredrik Nilssons avhandling "I rörelse". Därutöver finns det ett avsnitt i Platens arbete om Skånska Dragonregementets historia, exempelvis.