Snapphanars efterdyningar

Skriv svar
Roback
Medlem
Inlägg: 395
Blev medlem: 15 juli 2006, 18:19
Ort: Sverige

Inlägg av Roback » 27 oktober 2007, 16:06

Sixten berättar om avrättningen av Hans Severin den 15/2 1679. Sixten påstår att förutom
Severin spetsas denna dag 18 andra ”snapphanar”, däribland en trettonårig pojke som under tortyr erkänt att han varit med om att döda två svenskar” (s. 163)
Nåväl, hur har då vår ”snapphaneexpert” kommit fram till detta? Något arkiv har han som bekant aldrig satt sin fot i. Han har istället ”forskat” i Uno Röndahls ”forskning” som också nämner händelsen i ”Skåneland ur det fördolda” (s. 313-314). Där står:
Den 15 februari kom så det ohyggliga slutet för friskyttekaptenen Hans Severin och arton andra icke namngivna så kallade ”snaphaner”. Bland dem även en pojke bara tretton år gammal, som tvingats erkänna att han varit med och skjutit eller slagit ihjäl ett par svenskar.
Uno fortsätter efter en återgivning av domen om spetsning att:
Det var det öde som drabbade de infångade skåneländerna (jo, det står ”skåneländerna”) och även den trettonårige pojken, då de mötte sina bödlar den 15 februari 1679.
Uno menar att ett trettonårigt barn ”tvingats” att erkänna medan Sixten tycker sig veta att han ”torterats” samt att svenskarna dessutom spetsade barn levande.

Vilken är då Uno R:s källa? Jo, det är svenska ordinarie posttijdender från den 15/2 1679 som berättar följande:
Idag bliva nitton snapphanar avrättade vid Vanneberga, ibland vilka är kapten Söfring och en löjtnant som är Mecklenburgare (…) Ibland dessa är även en pojke vid tretton eller fjorton år som sagt sig tvenne personer ihjälslagit hava.
Det är möjligt att Uno läst originaltidningen men mer troligt är att han hämtat uppgiften från Vigo Edvardsson som också återger notisen i tredje delen av ”snapphanekriget” (s. 196)

Inte ett ord om tvång eller tortyr. (Därmed inte sagt att sådant inte kan ha ägt rum!) Men kan det verkligen stämma att den svenska armén spetsade barn levande? Det låter oerhört grymt även med dåtida moraliska mått mätt.

En originalhandling, som Sixten och Uno under sitt påstått idoga grävande i Lunds Landsarkiv missat, pekar på att så förmodligen inte var fallet.

I generalguvernementskansliets inkomna handlingar vol. DIIIba:5 återfinns ett förhör daterat den 1 juni 1685 med vad som kallas ”tre snapphanar som rymt från Kalmar”. Bland dem återfinns en viss Per Bengtsson född i Kasteröd i Onsjö härad som berättar att han fångats in tillsammans med sin kapten Anders Persson och att flera i hans grupp steglats vid Åhus. Själv hade han suttit fången i nitton veckor på Vanneberga och dömts till tre års straffarbete. Det intressanta med förhöret är att Per uppger sig vara 20 år gammal. 1685 minus 6 år gör hans ålder till 14 år 1679.

Jag kan naturligtvis inte bevisa det men jag undrar om inte Per är identisk med den tonåring som är omnämnd i ordinarie posttijdenender.

De två övriga, varav en viss Frans Ludvigsson, född vid Marsvinsholm, som uppgav sig ha ingått i Hans Severins kompani, hade också dömts till straffarbete i tre år. Detta pekar på att man inte avrättade alla infångade friskyttar/snapphanar som Uno med flera påstår.

Tidningen är ju utgiven samma dag som avrättningarna var tänkta att äga rum. Möjligen, säger möjligen har det skett benådningar i sista stund för några av de dödsdömda.

Ben
Medlem
Inlägg: 8761
Blev medlem: 20 juni 2002, 14:58
Ort: Sverige

Inlägg av Ben » 27 oktober 2007, 17:57

Ett bekymmer med Per Bengtsson skulle möjligen vara längden på straffet. Om han fick 3 års straffarbete 1679, vad hade han då rymt från 1685? Per Sörensson nämner en kapten Anders Persson, men denne ska 1680 ha stannat på Själland. Å andra sidan låter detta med Vanneberga och Åhus väldigt mycket som något från krigsåren.

Rent generellt sett finns det väldigt mycket outnyttjat material i både svenska och danska arkiv - ett kort besök i Köpenhamn och Lund gav raskt påtagliga bevis för det.

Roback
Medlem
Inlägg: 395
Blev medlem: 15 juli 2006, 18:19
Ort: Sverige

Inlägg av Roback » 27 oktober 2007, 18:22

Rent hypotetiskt kan man iofs. ha varit på rymmen ett par år eller fler i det gamla gränsområdet och blivit gripen först i slutet av maj 1685, men som sagt, jag är inte hundra procent säker ...

Frans Ludvigsson uppger sig vara fångad i Slimminge socken och att hans kapten (Severin) blev "spetsad vid Ljungby". Per Bengtsson påstår att han blev fångad "med en hel hop" vid Trulstorp. Hur det stämmer med övriga källor vet jag inte. Nils Matsson, den tredje snapphanen har lytt under en kapten "Höfen" (obs, kan ha läst fel på namnet), möjligen identisk med den "Mecklenburgare" som nämns i tidningsrapporten 1679.

Hursomhelst, vissa saker i protokollet pekar på att det handlar om 1679 års avrättningar. Per pratar om "stegling vid Åhus", suttit fången på "Vanneberga" osv. osv. Stämmer rätt bra med tidningsnotiserna.

Men som sagt, oavsett om Per Bengtsson är "rätt" fjortis eller inte så visar förhöret att Sixten och Uno har fel när De påstår att alla infångade snapphanar omedelbart avrättades.

Roback
Medlem
Inlägg: 395
Blev medlem: 15 juli 2006, 18:19
Ort: Sverige

Inlägg av Roback » 27 oktober 2007, 18:24

... plus en liten korrigering när jag kollade källan igen, Per Bengtsson påstår inte att hans kapten Anders Persson gripits, utan bara att han rekryterats av densamme ...

Ben
Medlem
Inlägg: 8761
Blev medlem: 20 juni 2002, 14:58
Ort: Sverige

Inlägg av Ben » 27 oktober 2007, 19:13

Ljungby, Åhus och Vanneberga låter väldigt mycket som skånska kriget, det kan man inte komma ifrån.

Roback
Medlem
Inlägg: 395
Blev medlem: 15 juli 2006, 18:19
Ort: Sverige

Inlägg av Roback » 29 december 2007, 21:51

Med anledning av att en dansk politiker vid namn Sören Krarup påstått att skåningarna försvenskades med ”ohyggliga terrormetoder”, och att vi som bor och är födda i det före detta Östdanmark ”egentligen är danskar”, blev jag inspirerad att göra ett litet nyårsextra i den här halvt avsomnade tråden. Alla Skånenationalisters favorithistoriker heter Uno Röndahl. Jag tänker sporadiskt att granska ”forskaren” Röndahl under 2008 i den är tråden (om inte moderatorerna protesterar)

Börjar med den här: I ”Skåneland utan förskoning” (1981) under rubriken ”Konfiskationerna i Skåneland 1658-1659” (s. 134-136 ) ger Uno Röndahl exempel på vad han kallar stöld av skånska adelsgods. Uno har rätt, under kriget beslagtogs ett antal gods i Skåne. Till och med fler än vad Uno listar. (Barfod, Märkvärdigheter rörande skånska adeln, 1847, s. 93-94)

Det är bara en liten, men ack så viktig detalj Uno av någon anledning glömmer att nämna, nämligen Köpenhamnsfredens (1660) 12 punkt där det framgår att all egendom som konfiskerats under kriget skulle återställas till sina rättmätiga ägare.

Men, vet vi om det stämmer? Jo, eftersom jag varit snäll nästan hela året så fick jag en fin julklapp av tomten. Svenska slott och herresäten, Skånedelarna i tre band. Tack tomten!

En jämförelse med vad Uno skriver och vad som står i mina julklappar visar att Köpenhamnsfredens tolfte punkt efterlevdes. Ett par exempel. Uno hävdar bla. att Trolle-Ljungby, som enligt honom ”ägdes av Christian Friis arvingar”, donerades bort av Karl X Gustav till Taubenfelt i november 1658. Uno gör följande analys: ”Den ene skurken hjälper den andre.” (s. 135)

Nu är det så att Trolle-Ljungby inte ägdes av Christen Friis arvingar utan av hans kreditorer. Godset var med andra ord ett konkursbo. Oavsett vilket så återlämnades godset till kreditorerna och köptes 1662 av Peter Julius Coyet. (SSOH Skåne del 3 s. 313)

Uno fortsätter; godset ”Näs [gick] till Ebbe Sparre”. Näs (idag Trollenäs) har aldrig ägts av någon med namnet Ebbe Sparre. Någon sådan person har f.ö. aldrig existerat. Däremot var godset förlänat under kriget 1658-1660 till grevinnan Ebba Sparre. Men var åter i Totts ägo 1660. Godset konfiskerades en gång till under skånska kriget men återlämnades efter freden i Lund till Knud Tott vilken i sin tur bytte godset mot Niels Trolle från Ganø. (SSOH Skåne del 1 s. 312-314 och Historisk tidskrift Skåneland vol. 1 (1901) s. 221)

Återkommer.

PS (31/12) ser nu att Uno R. hundra sidor längre fram går närmare in på godstransaktionerna. Han nämner där återlämnadet efter 1660 men redogörelserna i kapitlet "Den svenska överklassen tillskansar sig Skånelands jord" innehåller vid ett första påseende en hel del underligheter. Återkommer till dessa.
Senast redigerad av 2 Roback, redigerad totalt 31 gång.

Roback
Medlem
Inlägg: 395
Blev medlem: 15 juli 2006, 18:19
Ort: Sverige

Förmultnad skånsk historia?

Inlägg av Roback » 30 december 2007, 16:10

Uno Röndahl är i kapitlet ”konfiskationerna i Skåneland 1658-1659) i boken ”Skåneland utan förskoning” upprörd över att svenska myndigheter beslagtog medeltida dokument och arkiv i Skåne. Bland annat Bosjöklosters samling av medeltida brev samt delar av Luns domkapitels arkiv. Varav stora delar förstördes i slottsbranden 1697. Resterna förvarades i en kista i greven Per Brahes hus i Stockholm där de lämnades att ”multna”.
”På så sätt försvann således stora delar oersättlig historia tillhörig det skånska folket” (Utan förskoning s. 136)
UR har förmodligen hämtat uppgifterna i Lauritz Weibulls ”Bibliotek och arkiv i Skåne under medeltiden” (1901) och hans redogörelse är till vissa, men bara till vissa, delar sann. I likhet med godsbeslagen under kriget 1658-1659 så väljer nämligen UR att inte berätta hela sanningen.

Det stämmer att medeltida skånska handlingar fördes till Stockholm, men inte på 1650-talet utan i maj 1689. Myndigheterna hade då sedan 1660-talet samlat in bla. Lunds domkapitels arkiv som blivit splittrat i samband med Horns krig och nu låg utspritt hos privatpersoner. Exempelvis hade Lunds stifts jordabok, den s.k. ”Palteboken ”lånats” av Riksamiral Ove Giedde och försvunnit i Danmark. Ett annat protokoll dök senare upp i Köpenhamn.

Hursomhelst, det stämmer också att en stor del medeltidsbrev förstördes i slottsbranden 1697 och att resterande arkivhandlingar ännu i slutet av 1700-talet förvarades hos Per Brahes ättlingar.

Men, det finns en fortsättning på historien som Uno valt att inte återge. Under 1800-talet återsamlades nämligen resterna av arkivet i ”omultnat” skick och hamnade så småningom på riksarkivet. Varifrån det återlämnades till Lunds Landsarkiv 1905.

De uppbrunna handlingarna, hur var det med dom? Jo, originalen är visserligen förlorade men innebörden i breven har överlevt. De förtecknades och kopierades nämligen delvis på 1680-talet i den så kallade ”Skånebrevsförteckningen”, som nu finns i riksarkivet.

Källor:

Weibull, Lauritz, ”Bibliotek och arkiv i Skåne under medeltiden” (1901)
Weibull, Carl Gustaf, Bidrag till Lunds domkapitels och dess arkivs historia efter reformationen, i Historisk tidsskrift för Skåneland vol. 4 (1910–1913)

Ben
Medlem
Inlägg: 8761
Blev medlem: 20 juni 2002, 14:58
Ort: Sverige

Inlägg av Ben » 30 december 2007, 17:17

Röndahls verk är mycket märkliga, inte bara i avseende på sättet att handskas med sakuppgifter utan också i själva budskapet. Detta är, en smula förenklat, att svenskarna har förtryckt skåningarna alltsedan 1658. Redan innan dess hade de dessutom hunnit härja Skåne gång på gång, från slutet av 1200-talet. Förtrycket har bland annat yttrat sig på så sätt att Skånes danska tid har dolts, den period som kännetecknades av
kamp i danskt land till hembygdens försvar
(Skåneland ur det fördolda, s. 10).

Det märkliga är emellertid att han strax dessförinnan (s. 7) talar om en
tvåhundraårig kamp för självständighet mot den danska kungamakten
(från 1018 till 1232).

Frågan är alltså om "förtrycket" och "hjärntvätten" efter 1658 i så fall inte borde ha motsvarats av något dylikt mellan 1232 och 1658. För hur kunde annars frihetslängtan mellan 1018 och 1232 förvandlas till
Folkets hemland var Danmark med provinsiell tillhörighet i de olika delarna av Skåneland, men de kände sig som danskar.
(ibid., s. 11). Och om så var fallet, varför är det så viktigt att betona den svenska "hjärntvätten" efter 1658 medan den danska under de 300 åren dessförinnan nästan helt skuffas åt sidan?

Ben
Medlem
Inlägg: 8761
Blev medlem: 20 juni 2002, 14:58
Ort: Sverige

Inlägg av Ben » 30 december 2007, 17:40

På sidan 17 i nämnda verk redogör Röndahl för fyndet av det s.k. Orø-korset. Han berättar, närmast som en självklarhet, att korset är "ett praktfullt vittnesbörd till vår skåneländska historia" och kopplar ihop det med tronpretendenten Olav Haraldsen. En väl så utbredd tolkning är att korsets inskription istället syftar på Olav den helige, speciellt som det innehåller ett tomrum som tolkats som relikgömma.

Röndahl gör också gällande att inskriptionens "ISACO" och "OLAFC / VNVnCE" ska tolkas så att "ISACO" är en skånsk beteckning på "kung" under tidig medeltid. Efter vad jag kan förstå är det snarast "C/VNVnCE", alltså "Cununce" som passar in på den beskrivningen.

Roback
Medlem
Inlägg: 395
Blev medlem: 15 juli 2006, 18:19
Ort: Sverige

Inlägg av Roback » 31 december 2007, 12:12

Uno Röndahls ensidighet i skildringarna av oförätter begångna av svenskar mot skåningar i historisk tid är välkänd. ”Ben” har gett flera exempel. Danska övergrepp mot svenskar eller för den delen mot skåningar tas ytterst sällan upp. Svenska härjningar sätts inte in i sitt sammanhang osv. osv.

Här ytterligare ett exempel:

I kapitlet ”Det blodiga 1300-talet” i ”Utan förskoning” s. 13-15 flyter en hel del blod. I synnerhet, eller snarare enbart, skånskt blod. Sen kommer (s. 14) det typiskt Röndahlska tunnelsynen till uttryck i skildringen av hur Valdemar Atterdag erövrar Gotland. En erövring som till 1645 inlemmar ön i det av Uno högt älskade danska riket.

Så här beskriver UR det hela:
Påföljande år kom Valdemar Atterdag på kant med den mäktiga Hansan efter den beryktade brandskattningen av Visby, som förevigats på ett mycket bekant konstverk av C G Hellqvist.
En liten, men tydligen för Uno oviktig detalj, i denna brandskattning, var slaktandet av närmare två tusen bönder, inklusive ynglingar under 16 år vid två eller tre slag på Gotlands landsbygd. Plundringen och skövlingen av hela ön, vilket finns omnämnt på en kyrkvägg i Fide på södra Gotland.
EDES SUCCENSE GENS CESA DOLENS RUIT ENSE (Husen är brända, klagande stupar folket för svärdet)
Uno är inte intresserad av detta utan hänvisar istället till en rätt usel antisemitisk nationalromantisk tavla från 1800-talet (inkluderande en pudel vid Atterdags fötter) istället för att åtminstone kort nämna vad hans ”frihetshjälte” Atterdag i verkligheten ägnade sig åt i samband med sin ”skånska befrielsekamp”.

Ben
Medlem
Inlägg: 8761
Blev medlem: 20 juni 2002, 14:58
Ort: Sverige

Inlägg av Ben » 31 december 2007, 14:33

Detta tunnelseende är också påfallande när Röndahl kommer in på händelserna under nordiska sjuårskriget och speciellt Mikkel Pederssön Gydings insatser. Denne kämpade, antar Röndahl, i oktober 1563 mot den svenska "mordbrännarhären" och ledde då "en rent nationell frivilligkår". Det rörde sig om, säger Röndahl,
en tidig folkrörelse under ledning av en man ur det egna folket, som förmådde att skaffa både pengar, utrustning och proviant åt sina styrkor. Och dessutom kanske viktigaste, var hemlandet folk med honom med förväntningar och sympati för den gemensamma saken att freda sitt land mot plundrarna och mordbrännarna från norr!
(Skåneland ur det fördolda, s.92).

Nu höll sig Mikkel inte för god för att göra ungefär samma sak i Sverige som svenskarna gjorde i de danska gränslandskapen, men där blir ordalagen helt annorlunda:
Vid slaget i närheten av Toftaholm blev Mikkel skjuten i armen och hans skaror skingrade. Under hösten 1564 hade tydligen Mikkel reorganiserat sina styrkor, ty i ett brev berättar han den 6 november, att han på väg från Elfsborg mot Jönköping härjat och bränt sju kyrksocknar och 400 gårdar. Det tioåriga förläningsbrevet på "Himblinge len och Glimagre Örken" utan avgift den 7 mars 1565, får ses som en ny belöning åt Mikkel för de insatser han själv och hans gränsskyttar gjort föregående år.
När skildringen kommer till 1570 fortsätter Röndahl så här:
Fredsåret 1570 redovisar ännu en notis om Mikkel Pederssön och hans skyttar, då de och en dansk styrka på två fanor ryttare, under befäl av Josva von Qvalen gick in i Småland. Då nämns också Mikkel underbefälhavare Hans Meldorf, men tyvärr utan något om dennes hemvist. Relationen omtalar, att styrkan brände Växjö och att landet omkring härjades.
Avsnittet om Mikkel avslutas sedan bl.a. med följande hyllning:
- Och folket i Skånelands gränsbygder sörjde honom djupt, och i släktled efter släktled har Mikkels minne vårdats och bevarats.
Den mer nyktre Lars-Olof Larsson, som skildrat samma period ur småländskt perspektiv, är förstås mindre extatisk över Mikkels insatser och beskriver bl.a. i boken Växjö genom 1000 år s. 74 ff.) hur danskarna 1570 brände Växjö med omnejd, bland annat 143 gårdar i sex socknar i Konga härad. I Smålands historia (2006) beskrivs härjningarna på s. 122 ff. Det berättas där bl.a. hur tre fjärdedelar av gårdarna i Markaryd, Traryd, Hamneda, Torpa, Vrå, Lidhult och Odensjö socknar brändes redan i början av kriget och om Mikkel sägs det här:
En källa berättar om Mikkel Göing, en dansk frikårsledare, som satte i system att tvinga småländska bönder att agera vägvisare och därefter visa sin tacksamhet genom att skjuta dem.
Om detta tiger förstås Röndahl...

Min poäng är förstås närmast att en småländsk "Röndahl" skulle hitta mycket material för en hetsning mot allt danskt (eller skånskt). Så kunde då den skånske och den småländske "Röndahl" egga varandra (och sin läsare) till att förakta svenskar resp. danskar och skåningar - till vad nytta nu det skulle vara.

En annan modell är givetvis att presumtiva skånska och småländska "Röndahlare" försöker se historien ur båda sidors perspektiv och därigenom kommer till insikt om att det fanns många goda kålsupare på båda sidor samt att saker och ting inte alltid är svarta och vita. Måhända skulle det vara mer konstruktivt och ge en större förståelse för både det ena och det andra.

Roback
Medlem
Inlägg: 395
Blev medlem: 15 juli 2006, 18:19
Ort: Sverige

Inlägg av Roback » 31 december 2007, 17:12

EDES SUCCENSE GENS CESA DOLENS RUIT ENSE (Husen är brända, klagande stupar folket för svärdet)
Tydligen skall det ha funnits en numera försvunnen inskrift i samma kyrka under texten som går ut på någonting i stil med "Dansken, hundens like", minns vagt en artikel i Fornvännen för några år sedan om detta.

Ben
Medlem
Inlägg: 8761
Blev medlem: 20 juni 2002, 14:58
Ort: Sverige

Inlägg av Ben » 31 december 2007, 17:42

Fornvännen 2002:1. Tryggve Siltberg redogör för ett fynd i en handskrift från Vadstena kloster (C 237). Den innehåller en fortsättning på inskriptionen i kyrkan och Siltberg menar att det i Fide kyrka förmodligen har funnits en längre text. "Hunds like" ska, enligt tolkningen, syfta på Valdemar Atterdag.

Roback
Medlem
Inlägg: 395
Blev medlem: 15 juli 2006, 18:19
Ort: Sverige

Inlägg av Roback » 31 december 2007, 17:50

Ben skrev:Fornvännen 2002:1. Tryggve Siltberg redogör för ett fynd i en handskrift från Vadstena kloster (C 237). Den innehåller en fortsättning på inskriptionen i kyrkan och Siltberg menar att det i Fide kyrka förmodligen har funnits en längre text. "Hunds like" ska, enligt tolkningen, syfta på Valdemar Atterdag.
Äh, du hann före, här är länken till abstractet: http://www.vitterhetsakad.se/fornvannen/?page=20020104

Återkommer med ett par "Röndahlare" senare, dock icke ikväll, nu bär det av till grannen ... och till alla "skalmaniter" önskar jag ett Gott slut och ett dito Nytt År.

Ta det lugnt med nyårsraketerna. :)

Roback
Medlem
Inlägg: 395
Blev medlem: 15 juli 2006, 18:19
Ort: Sverige

Uno Röndahl "räknar" flyktingar

Inlägg av Roback » 1 januari 2008, 13:32

I kapitlet ”Följderna av roskildetraktaten. Skånelands befolknings- och kulturkatastrof” i ”Skåneland utan förskoning” återfinns ytterligare talande exempel på den Röndahlska forskningstekniken. Uno skriver:
Vidare kan det beräknas att omkring 15 000 familjer tog sin tillflykt i Danmark, företrädesvis Själland. (Utan förskoning s. 322)
Det här har Uno hämtat hos Knud Fabricius, Skaanes overgang del III s. 223-224. Till saken hör dock att Fabricius talar om över tiotusen (over ti tuisinde) individuella flyktingar, inte om hela familjer. En siffra som för övrigt har varit starkt ifrågasatt.

Skriv svar