Kan man verkligen "veta" någonting?
Den franske filosofen René Descartes funderade mycket om dethär, och hans slutsats blev:
Descartes inriktar sitt tvivel på grundprinciperna för vår kunskap, nämligen att sinnesförnimmelserna och förnuftet är tillförlitliga kunskapskällor.
Descartes vet att sinnena vid olika tillfällen har bedragit honom och han kan därför inte helt lita på dem, eftersom det inte är sunt att helt lita på någon som har bedragit en. Han kan inte helt säkert veta att de inte också just i det ögonblick bedrar honom då han tror att de inte gör det.
Han kan heller inte helt säkert veta att han inte drömmer när han tror att han är vaken, eftersom det inte finns några säkra eller tydliga tecken som skiljer det han tror är ett vaket tillstånd från drömmen. Han har vid flera tillfällen varit övertygad om att han har varit vaken då han har drömt.
Även förnuftet kan bedra honom, eftersom han inte känner till sitt ursprung. Antingen är han skapad av en allsmäktig Gud, eller också är han skapad av någonting annat som inte är allsmäktigt. Men i båda fallen är det möjligt att han är skapad så att han tar fel när han använder sitt förnuft.
Dessa skäl är tillräckliga, enligt Descartes, för att få honom att tvivla på alla tidigare trosföreställningar och frågan blir om det finns någonting överhuvudtaget han inte kan tvivla på. Det finns det. Propositionen att jag är, jag tänker, är nödvändigt sann varje gång Descartes fattar den i sitt medvetande. Han kan anta att det inte finns en Gud, att det inte finns några kroppar och till och med att han inte själv har någon kropp, men han kan inte anta att han som har sådana tankar är ingenting. "För det är en motsägelse att anta att det som tänker inte, i samma stund som det tänker, existerar... Denna slutledning - jag tänker, därför existerar jag - är den första och mest säkra av alla som faller var och en in som filosoferar på ett metodiskt sätt." Det här är kunskapens fundament. Även om Descartes t.ex. kan tvivla på att det finns en yttervärld, så kan han inte tvivla på att han har upplevelsen av att det finns en yttervärld, att det finns andra kroppar, att han själv har en kropp osv. Detta är sant även om han drömmer, eller tar fel.
Descartes inriktar sitt tvivel på grundprinciperna för vår kunskap, nämligen att sinnesförnimmelserna och förnuftet är tillförlitliga kunskapskällor.
Descartes vet att sinnena vid olika tillfällen har bedragit honom och han kan därför inte helt lita på dem, eftersom det inte är sunt att helt lita på någon som har bedragit en. Han kan inte helt säkert veta att de inte också just i det ögonblick bedrar honom då han tror att de inte gör det.
Han kan heller inte helt säkert veta att han inte drömmer när han tror att han är vaken, eftersom det inte finns några säkra eller tydliga tecken som skiljer det han tror är ett vaket tillstånd från drömmen. Han har vid flera tillfällen varit övertygad om att han har varit vaken då han har drömt.
Även förnuftet kan bedra honom, eftersom han inte känner till sitt ursprung. Antingen är han skapad av en allsmäktig Gud, eller också är han skapad av någonting annat som inte är allsmäktigt. Men i båda fallen är det möjligt att han är skapad så att han tar fel när han använder sitt förnuft.
Dessa skäl är tillräckliga, enligt Descartes, för att få honom att tvivla på alla tidigare trosföreställningar och frågan blir om det finns någonting överhuvudtaget han inte kan tvivla på. Det finns det. Propositionen att jag är, jag tänker, är nödvändigt sann varje gång Descartes fattar den i sitt medvetande. Han kan anta att det inte finns en Gud, att det inte finns några kroppar och till och med att han inte själv har någon kropp, men han kan inte anta att han som har sådana tankar är ingenting. "För det är en motsägelse att anta att det som tänker inte, i samma stund som det tänker, existerar... Denna slutledning - jag tänker, därför existerar jag - är den första och mest säkra av alla som faller var och en in som filosoferar på ett metodiskt sätt." Det här är kunskapens fundament. Även om Descartes t.ex. kan tvivla på att det finns en yttervärld, så kan han inte tvivla på att han har upplevelsen av att det finns en yttervärld, att det finns andra kroppar, att han själv har en kropp osv. Detta är sant även om han drömmer, eller tar fel.
Vetandets princip måste väl vara besläktad med varandets. Att vi själva "är" något är ju en bekväm lösning för att göra något slags handlande möjligt. Hade vi inte kategorierna "jag", "du", "det", "filosofie kandidat", "träbock" osv. så hade vi ju drabbats av total handlingsförlamning... Men så fort man börjar granska dessa kategorier i sömmarna så blir avgränsningarna allt mer oklara, i både tid och rum. Var i mikrokosmos finns till exempel gränsen mellan oss och den stol vi sitter på? Hur hållbart är begreppet "göteborgare"? Vad är en "göteborgare" och hur kan vi veta det? När upphör en "göteborgare" att vara en "göteborgare"? Hur länge är begreppet A lika med begreppet A, och när övergår det till att bli begreppet B? Är denna övergång lika tydlig för vem som än bevittnar den?
Någon klok herre sade:
Nuet är ett ögonblick och snabbt förgånget -klick
framtiden vet vi ingenting om
historien är därför allt vi har. Det ända konkreta vi kan ta på en trygghet vi inte kan klara oss utan.
därmot tror jag att uppfattningen att kan lära av gamla misstag i historien tyvärr är grovt överskattad. hur ska dagens människor genom att åberopa historiska exempel fatta rätta beslut för framtiden. Jag brukar ta en liknelse.
att påstå detta vore lika absurt som att låta en person titta ut genom bakrutan på en bil körande på historiens krokiga landsväg tala om hur den blinde föraren ska ratta. Genom att studera den väg mänskilgheten en gång kört ska personen i baksätet tala om hur bilföraren med bindel för ögonen ska styra bilen på framtidens vägar. Ganska omöjligt eller...?
/greger
Nuet är ett ögonblick och snabbt förgånget -klick
framtiden vet vi ingenting om
historien är därför allt vi har. Det ända konkreta vi kan ta på en trygghet vi inte kan klara oss utan.
därmot tror jag att uppfattningen att kan lära av gamla misstag i historien tyvärr är grovt överskattad. hur ska dagens människor genom att åberopa historiska exempel fatta rätta beslut för framtiden. Jag brukar ta en liknelse.
att påstå detta vore lika absurt som att låta en person titta ut genom bakrutan på en bil körande på historiens krokiga landsväg tala om hur den blinde föraren ska ratta. Genom att studera den väg mänskilgheten en gång kört ska personen i baksätet tala om hur bilföraren med bindel för ögonen ska styra bilen på framtidens vägar. Ganska omöjligt eller...?
/greger
-
Artur Szulc
- Medlem
- Inlägg: 1954
- Blev medlem: 24 mars 2002, 16:40
- Ort: Västra Götaland
Jo, vi vet att vi lever... hur vet jag det, därför att en väldigt nära anhörig till mig avled i lördags.... visst den personens död kanske bara är en illusion, men i så fall är det en väldigt smärtsam sådan...Kan du inte veta, du vet inte ens om du lever.
(det gäller att vara väldigt flummig och tänka extremt irrationellt för att förstå mina filosofiska värderingar)
Som lärare i filosofi (har precis även börjat undervisa i filosofi) vill jag också påpeka att påståenden som "Kan du inte veta, du vet inte ens om du lever" är inte filosofi, det är bara flummeri....som inte leder någonstans. Filosofin kan kanske inte ge svar, men frågorna skall åtminstone vara vettiga och diskutabla.
/artur
- Robert Sköld
- Medlem
- Inlägg: 2581
- Blev medlem: 9 oktober 2002, 03:23
- Ort: Linköping/Motala
- Kontakt:
Gilalr inte termen Flummeri, det för tankarna till människor som anser att kunskap inte är något värdefullt
Vad det gäller vetande så är jag lite kluven. Då jag sysslar med historia på heltid ställs jag ofta inför dessa frågor. Självklart kan jag tro mig veta att solen går upp imorrn, eller att jag lever, eller att gud inte finns. Frågan som jag ser det därimot är fall det överhuvudtaget är rationellt att säga sig "veta" att tex det finns en gud. Då vi aldrig någonsin kommer få några empiriska data som stödjer att det finns en gud, är det helt enkelt vetenskapligt meningslöst att ställa frågan
Vad det gäller historiska "fakta" därimot, så tror att det finns vissa saker som man med all säkerhet kan säga sig veta. Exempel på detta är tex att Sverige höll sig utanför AVK, samt att AVK började 1939. Denna typen av hårda fakta existerar. Majoriteten av det vi anser oss veta om historia idag är därimot grundat på RELATIVT säkra antaganden som mycket väl kan vältas lätt genom att någon kommer på att de bygger på felaktiga premisser. Alltså majoriteten av all historia kan vi troligtvis inte VETA, utan det är snarare en tolkningsfråga. En relativ förklaring på detta skulle kunna vara att vi aldrig kommer att veta något säkert om historian, med tanke på att Historiaskrivning alltid kommer att vara en produkt av sin samtid. (skrivkramp
)
Lite off topic Kropotkin
Vad det gäller vetande så är jag lite kluven. Då jag sysslar med historia på heltid ställs jag ofta inför dessa frågor. Självklart kan jag tro mig veta att solen går upp imorrn, eller att jag lever, eller att gud inte finns. Frågan som jag ser det därimot är fall det överhuvudtaget är rationellt att säga sig "veta" att tex det finns en gud. Då vi aldrig någonsin kommer få några empiriska data som stödjer att det finns en gud, är det helt enkelt vetenskapligt meningslöst att ställa frågan
Vad det gäller historiska "fakta" därimot, så tror att det finns vissa saker som man med all säkerhet kan säga sig veta. Exempel på detta är tex att Sverige höll sig utanför AVK, samt att AVK började 1939. Denna typen av hårda fakta existerar. Majoriteten av det vi anser oss veta om historia idag är därimot grundat på RELATIVT säkra antaganden som mycket väl kan vältas lätt genom att någon kommer på att de bygger på felaktiga premisser. Alltså majoriteten av all historia kan vi troligtvis inte VETA, utan det är snarare en tolkningsfråga. En relativ förklaring på detta skulle kunna vara att vi aldrig kommer att veta något säkert om historian, med tanke på att Historiaskrivning alltid kommer att vara en produkt av sin samtid. (skrivkramp
Lite off topic Kropotkin
- J. Björkman
- Medlem
- Inlägg: 452
- Blev medlem: 28 mars 2003, 09:03
- Ort: Göteborg (MHS)
- Kontakt:
Det beror väll på vilken tidräkning man använder och även om man talar om den kristna så ska den väll ändå inte häller stämma exaktRobert_Kropotkin skrev:
Vad det gäller historiska "fakta" därimot, så tror att det finns vissa saker som man med all säkerhet kan säga sig veta. Exempel på detta är tex att Sverige höll sig utanför AVK, samt att AVK började 1939.
- Robert Sköld
- Medlem
- Inlägg: 2581
- Blev medlem: 9 oktober 2002, 03:23
- Ort: Linköping/Motala
- Kontakt:
Re: Kan man verkligen "veta" någonting?
Det vet jag inte.MarcuS Schober skrev:Kan man verkligen säkert "veta" någonting?
Faktiskt en riktigt lurig fråga.
- Johan Elisson
- Medlem
- Inlägg: 3530
- Blev medlem: 23 mars 2002, 17:58
- Ort: Rikets värn i väst.
Vi kan ta exemplet med stenen som släpps. Experimentet förutsäger naturligtvis att man vet att man existerar och att man inte blir utsatt för en illusion av något slag, vilket gör hela min tankegång onödig, men för tillfället så skiter vi i det. Låt oss säga att du släpper stenen en gång, och upptäcker att stenen faller neråt. Tänk dig då att du ännu en gång släpper stenen, under exakt samma förutsättningar som förra gången, vindhastighet, utformningen av stenen, höjden över marken, tiden på dygnet, o s v, o s v i all oändlighet. Är det inte då ganska naturligt att man i det läget "vet" att stenen kommer att falla neråt. För varför skulle den göra annorlunda i ett exakt likadant läge?
/Johan
/Johan
- Johan Elisson
- Medlem
- Inlägg: 3530
- Blev medlem: 23 mars 2002, 17:58
- Ort: Rikets värn i väst.
- Johan Elisson
- Medlem
- Inlägg: 3530
- Blev medlem: 23 mars 2002, 17:58
- Ort: Rikets värn i väst.
Jag skall utveckla min spetsfundiga kommentar: Ditt exempel med stenen är ju ett sätt att säga att det vi kan verifiera genom upprepade försök under likartade betingelser måste vara "sant".
Men...en sten är inte alltid en sten. Vad som följer varje vetenskap som ett spöke är att vetenskapen är definierad utifrån ett specifikt referenssystem. Vid en gräns upphör den att gälla. När det gäller den fallande stenen, dvs Newtons lagar, så vet vi ju faktiskt när detta beteende upphör att gälla. Einsteins relativitetsteori utgår ju från det faktum att Newtons lagar inte är tillämpbara på alla möjliga förhållanden.
Men...en sten är inte alltid en sten. Vad som följer varje vetenskap som ett spöke är att vetenskapen är definierad utifrån ett specifikt referenssystem. Vid en gräns upphör den att gälla. När det gäller den fallande stenen, dvs Newtons lagar, så vet vi ju faktiskt när detta beteende upphör att gälla. Einsteins relativitetsteori utgår ju från det faktum att Newtons lagar inte är tillämpbara på alla möjliga förhållanden.