Februarimanifestet 1899.

[loop]

"Så dör man i strid så är det mord!" Varifrån kom detta påstående?

"För många hade sett sina söner och bröder mördas."
Ca 1400 mot närmare 20 000. Inte i strid alltså. Borgerlig rättvisa är alltså 15 liv mot 1. Ganska blodtörstigt får man säga. Att Stålberg mfl lyckades dämpa känslorna så mycket att det inte blev ytterligare hämndaktioner från arbetarhåll är imponerande. Och när knäppskallehögern misslyckats med sina frändefolkskrig, sossarna hamnade i regeringen 26, kommunisterna i riksdagen(Också imponerande jobbat) då var det dags för fascism och Lappo.

Och jag är anarkist, leninister är odemokratiska. Och jag har läst hyllmeter om dom. Men i Finland är dom inte ens i närheten av hur blodtörstigt och odemokratiskt konservativa och extremhögern agerat. Sen hade ju Finland konservativa som stod upp mot fascism och extremhöger. Vilket alltid är trevligt att se. Det är bättre med en brun dynghög än en blåbrun.

[Borebo]

Jag är fortfarande intresserad av huruvida Februarimanifestet 1899 kan anses vara ett brott mot fredsavtalet i Fredrikshamn år 1809? Nämligen i Sverige ansåg många att detta fredsavtal inte mera gäller eftersom den tsar som undertecknat avtalet, Alexander I, var död. Han dog ju redan 1825! Skall detta tolkas som så att ett fredsavtal upphör att gälla om en av undertecknarna dör?
I freden i Paris 1856 stipulerades det om Ålands demilitarisering. Nu anses det allmänt att detta avtal fortfarande gäller. På Åland hyllar man ju detta avtal som exemplarisk. Men min fråga lyder "När upphörde fredsavtalet i Fredrikshamn av år 1809 att gälla?

[von Adler]

Det är en snårig juridisk fråga som oftast, historiskt, har lösts genom vapenmakt. Karl X Gustav lovade i freden i Roskilde 1658 att de danska landskapen skulle få behålla sina lagar, sin kyrkoordning och att adeln skulle få behålla sina privilegier. Efter skånska kriget bröt Karl XI mot dessa löften och införde svensk landslag, reducerade den skånska adelns besittningar och erkände bara svenska adelsprivilegier och införde svensk kyrkoorning, med argumentationen att han var enväldig kung och hade rätt att ändra på lagarna i sina besittningar, även om annat sagts innan.

Så, mitt svar blir ja, och nej. Som enväldig monark hade tsaren rätt att ändra lagarna i sitt rike. Sverige hade förmodligen kunnat använda det som motivation för ett krig, men Sveriges vapenmakt var för svag för att ge sig på Ryssland på egen hand.

Skillnaden mellan 1809 års fred och 1856 års fred är att en av parterna (i det här fallet UK) fortsätter vara stormakt med förmåga att faktiskt göra något riktigt elakt om det bryts mot fredstraktaten väldigt länge efter att den signerats.

[Borebo]

Tack för ett bra svar! Under dessa år, 1899-1918, så befästes känslan i Finland att Sverige inte bryr sig om landet och folket. En intressant läsning är Finlands Frihetskrig utgiven av Söderströms i 6 delar. Kapitlet om Nystadskåren och Åland är belysande! Kapten Christian Fabritius som förde Nystadskåren till Åland och där gav rödgardisterna och ryssarna "på pälsen", blev ganska förbannad då han förhandlade med svenskarna på Åland i februari 1918. Han frågade de svenska officerarna hur de kan delta i detta narrspel? Har ni ingen heder alls? Sverige sätter käppar i hjulet i stället för att stödja Finlands lagliga regering! Ålands representanter fick sig en ordentlig uskällning av Fabritus som sade rakt på sak att ålänningarna går Röda gardets och bolsjevikernas ärenden!

[Örjan]

Jag är fortfarande intresserad av huruvida Februarimanifestet 1899 kan anses vara ett brott mot fredsavtalet i Fredrikshamn år 1809? Nämligen i Sverige ansåg många att detta fredsavtal inte mera gäller eftersom den tsar som undertecknat avtalet, Alexander I, var död. Han dog ju redan 1825! Skall detta tolkas som så att ett fredsavtal upphör att gälla om en av undertecknarna dör?
I freden i Paris 1856 stipulerades det om Ålands demilitarisering. Nu anses det allmänt att detta avtal fortfarande gäller. På Åland hyllar man ju detta avtal som exemplarisk. Men min fråga lyder "När upphörde fredsavtalet i Fredrikshamn av år 1809 att gälla?

Enligt den rättsordning som rådde i Västeuropa så gällde ett fredsavtal ända till dess det ersattes av ett nytt avtal. Jag tror att även Ryssland följde den principen under 1800-talet. Så var dock inte fallet under 1600-talet då rysk sed krävde att att alla fredsavtal måste förnyas när en ny tsar tillträdde. Till exempel förnyade Peter den store alla tidigare fredsavtal med Sverige i slutet av 1699. Jag misstänker att det är denna gamla sed som ligger bakom tolkningen att freden i Fredrikshamn upphörde 1825.

[Örjan]

Det är en snårig juridisk fråga som oftast, historiskt, har lösts genom vapenmakt. Karl X Gustav lovade i freden i Roskilde 1658 att de danska landskapen skulle få behålla sina lagar, sin kyrkoordning och att adeln skulle få behålla sina privilegier. Efter skånska kriget bröt Karl XI mot dessa löften och införde svensk landslag, reducerade den skånska adelns besittningar och erkände bara svenska adelsprivilegier och införde svensk kyrkoorning, med argumentationen att han var enväldig kung och hade rätt att ändra på lagarna i sina besittningar, även om annat sagts innan.

Det stämmer inte. Försvenskningen genomfördes utan avtalsbrott från Karl XI:s sida. De skånska ständerna gick nämligen frivilligt med på "uniformiteten" i utbyte mot att få tillbaka representationen i riksdagen.

Freden i Roskilde hade inte gett skåningarna säte i riksdagen, men de fick den i alla fall i samband med recessen i Malmö 1662. Ett av villkoren för detta var dock att de visade trohet och lydnad till Sveriges kung. Skåningarnas agerande under skånska kriget betraktades därför som ett avtalsbrott och de portades omgående från riksdagen. Att få tillbaka denna rättighet blev ett eftertraktat mål för skåningarna efter freden.

I maj 1681 överlämnade skånska prästerskapet en petition till kungen där de begärde en övergång till svensk gudstjänst och att få undervisa ungdomen i svenska, allt i utbyte mot riksdagsrepresentation. Prästerskapets önskan var dock inte enhällig och internt hade de motsträviga prästerna utsatts för mycket hårda påtryckningar av anhängarna till försvenskning. I petitionen begärde de också rätt att få bestraffa otrogna ämbetsbröder.

Bara några veckor senare möttes representanter för de skånska städerna i Malmö. De beslutade då att begära att kungen införde svensk lag och kyrkoordning.

Till prästerna och borgarnas stora besvikelse fick de inte komma till riksdagen år 1682 eftersom adeln hade inte gått med på uniformitet. Men våren 1683 gick Skånes adel till slut med på att införa svensk gudstjänst och lag, Därmed fick skåningarna en inbjudan till nästa riksdag år 1686. Detta gällde även bönderna som aldrig hade blivit tillfrågade om de ville bli försvenskade. Men enligt danska lagar hade de ju inte särskilt mycket att säga till om så den svenska regeringen såg ingen anledning att övertala dem.

Överhuvudtaget är det karolinska enväldet ganska märkligt så till vida att allting genomfördes på ett lagligt sätt. Enväldet både infördes och avskaffades genom helt fredliga och legitima riksdagsbeslut. Jämför det med det gustavianska enväldet som infördes med en statskupp och avskaffades med en statskupp samt hade en till statskupp däremellan.

[cats]

Jag är fortfarande intresserad av huruvida Februarimanifestet 1899 kan anses vara ett brott mot fredsavtalet i Fredrikshamn år 1809?

Om vi håller oss till de finska/rysk förhållandena i slutet av 1800talet, när februarimanifestet kom, utan att blanda in Karolinerna fanns det två huvudsakliga synsätt på februarimanifestet.

Ur rysk rättslig synvinkel upphörde inte freden i Fredrikshamn genom februarimanifestet. De ansåg att den, med moderna uttryck, uppdaterades. (En rätt enkel tolkning av manifestet och den ryska synpunkten. Men om det önskas kan jag utveckla hur ryssarna såg på saken).

Ur finländskt perspektiv blev frågan lite mera spretig. Man var delvis inne på samma linje, men med en viktig skillnad. De flesta ansåg att manifestet underminerade Fredrikshamnsfredens anda, och den ed Tsaren hade svurit i Borgå 1809. I samband med Borgå lantdag våren 1809 hade tsar Alexander I avlagt en ed där han lovade att, bevara Finlands religion, grundlagar och rättigheter.

Graden av hur mycket manifestet, och andra ryska åtgärder, skulle uppfattas som olagliga varierade i Finland och också utomlands.
Finnländarna blev rätt splittrade i frågan. Synen på laglighet delade upp landet i sådana som uppfattades som undfallande mot den ryska myndigheten, sådana som tog den skit som kom utan att protestera, och andra som önskade använda de juridiska och lagliga medel som fanns för att upphäva manifestet.

Främst var motståndet stort när det gällde att uppbåda finska ungdomar till värnplikt i Ryssland. Här gick man ofta över gränsen från vad som kunde anses som juridiskt till det som ryska myndigheterna såg som aktivism.

Sedan fanns det också en tredje grupp som ansåg att Fredrikshamnsfredens och den första lantdagen i Borgå helt hade gått upp i rök, och började vara aktiva med att förbereda väpnad kamp. Den s.k. Finska aktiva motståndsrörelsen. Att Lantdagen inte samlades, spädde på motståndet.

I början, trots den första chocken efter februarimanifestet, var konsensus i landet nog att man skulle försöka hitta tillbaks till Fredrikshamnsfredens anda, och tsarens ed i Borgå 1809, med fredliga och juridiska medel.

Hur man än såg på manifestet och det tidigare fredsfördraget, så rent juridiskt upphörde avtalet i Fredrikshamn först 1917. När Finland blev självständigt. Men det var en långsam process som man kan säga startade 1899. Tiden mellan är känd som Finlands ofärdsår 1899-1917 i Finland.

Lite spretigt kanske? Och jo det är det. Inte ens när ofärdsåren började och slutade kan man vara riktigt ense om. Vissa menade att de slutade redan 1905 när lantdagen sammankallades på nytt. Andra att också inbördeskriget 1918 ska räknas med. Eller Frihetskriget som någon känsligt kanske påpekar... Jag tycker personligen att det är en intressant period i Finlands historia. Men inte så lätt att förklara.