Överlevnadschanserna för en svensk pilot som skjutits ner över Östersjön i händelse av det stora kriget hade sannolikt varit mycket små. Vår flygräddningsorganisation var (och är) i princip en ren fredsorganisation och hade inte förmå att verka i en miljö med luftvärns/flyghot eftersom varnings-och motmedelssystem saknades helt liksom egenbeväpning. Det fanns inte heller något taktik utvecklad för detta och det övades inte vad jag känner till. I krig spreds flygvapnets helikoptrar ut på krigsbaserna (1 hkp per bas) och huvuduppgiften var sjuktransporter, övriga transporter, rekogniseringsflygningar (bla bedömning av skador efter flyganfall) snarare än flygräddning. Flygförarna kände givetvis till detta, men det var inget man pratade särskilt mycket om. Däremot genomfördes regelbundet övningar (Så kallade SÄKMAT-övningar=Säkerhetsmateriel) då flygförarna fick pröva sina flottar, överlevnadsutbildning i fjäll, skog och marin miljö samt fångförhörsövningar vilket ändå måste anses haft en positiv inverkan på överlevnadsförmågan....men mitt ute på Östersjön hade det sannolikt varit tufftRickard skrev:Hur skulle chanserna vara att klara sig för en flygförare som måste hoppa över Östersjön i ett sådant läge? Över land tänker jag mig att man skulle ha rätt goda chanser, i värsta fall få äta nödproviant några dagar om man skulle hamna långt ute i ödemarken, men att falla ner mitt i havet?
Moderna piloter verkar ju ha någon form av flotte tillgänglig, fanns det även längre tillbaka som 60-talet? Och om det fanns, hur stora möjligheter skulle finnas att plocka upp piloterna spridda över havet (troligtvis relativt nära en invasionsflotta också..)?
/Vl
