Det är klart att om man väljer att försöka förneka att sjutiotalets sociliseringpolitik drog ner Sverige från en världsledande plats i välståndsligan till en av västvärdens eftersläntare så kan man ju hävda att inget finns att diskutera. En sådan ingång ger dock av uppenbara skäl en minst sagt verklighetsfrånvänd bild. Dock tror jag att diskussionen skulle kunna tjäna något på att återgår till det specifikt svenska problemet med Olof Palmes konfiskeringsinflation som trots mina egna tidigare avvikelser är det som ligger inom tråden. Guldet är centralt för jämförelsen men problemen med själva övergivandet av guldmyntfoten har vi ju också andra diskussioner om, som:Markus Holst skrev:Jag hade förstått reaktionen om förändringnen hade dragit ner Sverige i en ekonomisk avgrund, eller om svenskarna hade blivit utfattiga på kuppen.
viewtopic.php?f=44&t=31904
men kanske även här:
viewtopic.php?f=44&p=471208#p471208
Vad som alltså skiljer ut Sverige från omvärlden under 1970-talet var att man i omvärlden åter lät medborgarna säkra sitt kapital i guld och friare flytta kapital mellen länder. Bland annat det ledde till att guld åter kunde efterfrågas av fler, egentligen att tvångsspekulationen i staternas sedlar minskade. Möjligen även att västvärldens arbetskraftsvärde sjönk något men det är svårt att säga då guldpriset kom från en period av stark världsomfattande politisk manipulation. Samantaget ledde givetvis detta till deflation. Men räknat i de nationella valutorna till en omfattande inflation.
Vad Olof Palme samtidigt gör är att han håller kvar alla förbud för medborgarna men utan underliggande skäl väljer att följa med i omvärldvalutornas inflation. Ja, man följer faktiskt inte bara med utan man kör med en inflation ännu högre än i de länder där medborgarna nu håller på att placera om sitt kapital till guld. Skälet kan ogärna vara annat än konfiskatoriskt.
Frågan är vad detta hade för effekt. Att Sverige föll ordentligt i välfärdsligorna är (för de flesta) oomtvistat. Svårare är att avgöra exakt hur mycket som beror på vad. Det försegick även flera andra socialiseringsprojekt under denna tid som kraftigt höjda skatter, en våldsamt expanderande och extremt ineffektiv offentlig sektor, extrema kapitalvinstskatter, så kallade löntagarfonder där företagen skulle avsätta pengar för att staten skulle "köpa" upp dem själva osv osv. Av detta återstår idag delvis de höga skatterna, den extremt ineffektiva offentliga sektorn, (OECD rankar Sveriges offentliga sektor som den minst effektiva i hela världen med en effektivitet knappt över hälften av de effektivare och då är det inte storleken i sig som rankas utan kvoten mellan prestation och kostnad), samt de höga kapitalvinstskatterna. De svenska kapitalvinstskatterna är ett särskilt kapitel eftersom de är utformare så att de benchmarkas mot den nationella valutan som visat sig vara synnerligen opålitlig. Man kan alltså, och det har ofta förekommit, få betala kapitalvinstskatt trots att man gjort egentliga kapitalförluster bara den svenska kronan gått ännu sämre. Även idag ger alltså inflationen en viss konfiskatorisk effekt och man har faktiskt av outgrundlig anledning valt att vidhålla just denna för förtroendet mest förödande förmögenhetsskatt samtidigt som andra förmögenhetsskatter avskaffas. Men på sjutiotalet var alltså situationen än mycket värre och precis som i dagens Zimbabwe var eländet mångfaciterat. Men inte desto mindre så framskymtar den våldsamma inflationen i den lokala (och enda tillåtna) valutan som en viktig del i det ekonomiska förfallet.
Ideologiskt hade man baserat den samtida propagandan, som även intensivt lärdes ut i skolorna, på snömosets främste snömosares, John Maynard Keynes, keyneanism. Ekonompolitikern Keynes keynianism hade ursprungligen utvecklats under 30-talet för att rättfärdiga Roosevelts konfiskerings och nationaliseringspolitik i propagandan och bestod av en till pannkaka övergående spagat som både försökte konkurrera med marxismens ideologiserade "ekonomi" och marknadsekonomernas försök att beskriva ekonomin samtidigt. I sin ursprungliga tappning gick den ut på påståendet att det fanns något slags överskottskapital som den allsmäktige politikern hade moralisk rätt att konfiskera på grund av att man vidare (givetvis helt ovetenskapligt) påstod att det var efterfrågan som drev den ekonomiska utvecklingen och kunde kapitalet omvandlas till efterfrågan (givetvis statlig sådan) så påstod man att ekonomin skulle bli bättre. Att det var själva konfiskeringarna som lade beslag på såväl det kapital som skulle betala lån som bekosta nya (produktiva) investeringar (tillsammans med isolationismen) som i själva verket orsakade den djupa depresionen behövde man ju inte nödvändigtvis obekväma sig med att nämna. Detta var fråga om ren politisk propaganda och rättfärdigande.
Så småningom tvingades keynianisterna dock erkänna att man faktiskt trängde undan privata investeringar och privat konsumtion. Därvid började man ägna sig åt att påstå att deras statliga investeringar var bättre än de privata. Detta skedde genom starkt förvridna beräkningar som gick ut på att vissa investeringar (de som staten godtyckligt ville göra) hade ett högre samhällsekonomiskt än de privata som man trängde undan. Ännu idag finns ett institut som fortsätter med detta snömos, banverket. För den som inte känner till hur banverkets "samhällsekonomiska" beräkningar går till så går de i huvudsak ut på att man lägger till ett fiktivt så kallat "generaliserat tidsvärde" till investeringens intäktssida och på så vis får den "lönsam". Detta generaliserade tidsvärde är egentligen det mervärde som finns i triangeln på utbuds/efterfråge-kurvan ovan biljettprisnivån men under efterfrågekurvan. Man påstår att detta värde främst består av vunnen tid för passagerare och gods varför man kallar det generaliserat tidsvärde. Som vanligt är det förstås nonsens, för givetvis finns samma triangel för de köp som skattebetalarna inte kan göra på grund av de pengar de måste betala i extra skatt. Nu tar man förstås hänsyn till det genom att man tar upp så kallade skatteeffekter, men kruxet är att man låtsas som om staten är så mycket smartare än medborgarna på att välja vad som är bäst för medborgarna så att det av den orsaken uppstår ett stort mervärde som gör att det samhällsekonomiska värdet blir större än det företagsekonomiska och det ofta mycket större. Givetvis är detta rent nonsens, givetvis vet medborgarna bäst själva var de får ut störst mervärden och lika självklart blir därför det samhällsekonomiska värdet i verkligheten lägre än det företagsekonomiska vid tvångsinvesteringar. Ännu mer så när själva trafiken bedrivs i monopol, vilket den gör. Monopolprissättning eller som monopolisten ofta vill kalla det, efterfrågeprissättning, går nämligen ut på att försöka segmentera kunderna i grupper speglande den totala betalningsviljan och sedan låta dem betala efter det. Dvs sno pengar ur just den triangel som banverket kallar för generaliserade tidsvinster genom att låta utbudskurvan böja av uppåt längs efterfrågekurvan.
Nog om detta stickspår, på 70-talet hade även detta nonsens övergivits av de flesta keyneanister, utom de på SJ då förstås, och istället hade man börjat hävda att själva inflationen var bra för sysselsättningen. Något som helst teoretiskt stöd för det fanns aldrig, istället påstod man efter att ha ritat upp ett par väl utvalda punkter på ett papper att man funnit empiri för det, den så kallade phillipskurvan. Så småningom kom det förstås in allt fler värden och då dessa träffade ganska ojämt och inte alls enligt philipskurvan så började man lägga till de mest absurda teorier om hur kurvan också sidoförflyttades. Den som har sett en svensk nationalekonomisk lärobok från 80-talet känner säkert igen detta. Så småningom blev det allt mer uppenbart till och med för de flesta keyneanisterna att detta var rent nonsens och till slut kom också teoretiska "bevis" för att kurvan i själva verket var lodrät, dvs den långsiktiga arbetslösheten var helt oberoende av inflationen. Som av en händelse utdelades riksbankens pris till Alfred Nobels minne (ekonomipriset) några månader efter att Göran Persson lämnat in 2006 till Edmund Phelps för just detta bevis.
Efter denna långa förklaring om sjutio- och åttiotalens propagandabild vill jag dock ändå påsta att jag inte tror att Olof Palme brydde sig ett dyft om dessa teorier. Syftet var, tror jag, att samla pengar och makt hos staten. Men när keyneanismen fanns där som lämplig propaganda så nyttjade man den, men inte mer. Det var en, efter sitt syfte, pragmatisk politik som fördes. Däremot undrar jag om inte Ingvar Carlssons kraftiga skattehöjningar som skedde 1990 när alltihop brakade ihop delvis berode på ideologiska vanföreställningar. Han trodde nog helt enkelt att det var möjligt att "stimulera" sig ur krisen. Men istället förvärrades krisen avsevärt när det blev ännu svårare för medborgarna att betala sina lån och göra egna investeringar. Givetvis fanns också en valtaktisk rädsla för att göra de nedskärningar som istället hade behövt göras i den offentliga sektorn när skatteintäkterna vek.
Samanfattningsvis, visst tusan måste det vara uppenbart att Sverige tappat i välståndsligan. Och den vålsamma inflationen oavsett om den främst hade ideologiska eller maktpragmatiska bevekelsegrunder var en viktig del av orsaken.
