Mr x skrev:
I boken Rikets uppgång och Fall tar upp detta att Bönderna var nöjda med Politiken och den hjälpen dom fick av arbetare från stan och det var många bönder som röstade på partiet i redan i början.
Jo, men det står också...
Lagen om jordbrukarnas arvsrätt av den 29 september 1933 tvingade bönderna tillbaka till medeltiden samtidigt som den skyddade dem från vissa missförhållanden som blivit en följd av den moderna penninghushållningen - en märklig blandning. Alla jordbruk upp till 125 hektar som var i stånd att ge en familj ett tryggt levebröd förklarades vara ärftliga och underställda de gamla fideikommisionslagarna. De kunde inte säljas, styckas intecknas eller utmätas på grund av obetalda skulder. När ägaren dog måste det övergå till den äldste eller yngste sonen, enligt den lokala sedvänjan, eller till närmaste manliga släkting. Den nye ägaren förpliktades att ge sina bröder och systrar levebröd och utbildning tills de själva kunde försörja sig. Bara en arisk tysk medborgare som kunde bevisa att hans blod hade varit "rent" sedan år 1800 hade rätt att äga ett sådant jordbruk. Och lagen bestämde att bara en sådan tysk fick bära hederstiteln Bauer, bonde, en rätt som han förvärkade om han bröt mot "böndernas hederskodex" eller på grund v bristande förmåga eller av annan anledning inte längre själv kunde bedriva jordbruk. På så sätt skyddades de djupt skuldsatta tyska bönderna strax i Hitlertidens början från att förlora sin egendom genom utmätning eller från att tvingas stycka den (det var inte längre nödvändigt att sälja en bit av den för att betala en skuld). Men samtidigt bands de vid jorden lika oåterkalleligen som de livegna under feodalväsendets tid.
Tredje rikets uppgång och fall
Samma taktik användes mot de tyska arbetarna som också bands vid sina fabriker och företagsägaren blev deras
husbonde precis som det skulle vara, utan tjafs från några fackföreningar. Bönderna kände sig förstås smickrade från början, men de höga priser som etablerades på jordbruksprodukter för böndernas skull åts snabbt upp av de lika stigande priserna på jordbruksmaskiner som bönderna behövde köpa, ett tecken på en inte alltför välmående ekonomi, mycket riktigt skulle en ny ekonomisk katastrof också kommit om man inte startat krig. Både bönder och arbetare både gynnades och missgynnades, man kan inte säga att det är automatiskt bättre i en demokrati för att det är en demokrati. Vad människor i första hand bryr sig om är mat på bordet och ett arbete som ger detta, det fick de, inledningsvis var onekligen saker och ting bättre jämfört med åren 1929-1932. Att rättigheterna försvann var något som man kunde härda ut gentemot att man kunda försörja sig. Men bönderna var som sagt mer eller mindre bundna vid jorden, det var priset för att inte behöva oroa sig för att bli av med den. Och arbetarna fick arbeten, priset blev att deras arbetsböcker var deras chefers egendom, som de kunde behålla om arbetaren önskade röra på sig, och utan arbetsbok fick man inget arbete. Dessutom var lönerna skamligt låga för arbetarna, priserna höjdes snart som sagt, men inte arbetarnas löner, vilket också var ett pris för att ge så många arbete, de semestrar som de fick billigt genom partiorganisationen
kraft durch freude hade de i själva verket själva betalat genom avgifterna till arbetsfronten vilket var allas fackförbund.
Vad
Löwe menar med att Bönderna blev tvångskollektiviserade undrar jag dock, det var allstå inte vad som hände. Nazisterna ville ha en klassisk arisk bondefamilj som brukade sin jord i så stor utsträckning som möjligt, inte några kollektiv. De stora junkergodsen öster om
Elbe styckade nazisterna aldrig , Goebbels strasser och Frick försökte genomdriva något åt det hållet i riksdagen någon gång men fick tvärt nej av Hitler som inte ville göra sig osams med adeln.
Stefan Lundgren skrev:
Perra, jag är medveten om inflationen under 20-talet, men det var inte detta som jag satte tonvikten på i förra inlägget som skrevs för några dagar sedan.
Nähe ok, jag tyckte det kändes som det då du pratade om båda sakerna samtidigt i princip, halva inlägget är i alla fall om inflationen
Stefan Lundgren skrev:
men jag tror faktsikt på grund av arbetslösheten i Tyskland och att D-marken var utan värde som berodde på hans avangemang.
Här låter det som att det berodde på att pengarna var värdelösa och att det rådde arbetslöshet, då det egentligen skilde sju långa år mellan de båda händelserna kände jag mig tvingad att höra vad du menade.
jag har nämligen lagt märke till att det överlag verkar som att folk tror att Hitler kom till makten pga inflationen, vilket är helt galet. Det var arbetslösheten som framkallades av depressionen som svingade upp partiet.
jj skrev:
Och detta var Ottonormalbürger* medveten om? Man vinner inte val på fakta iutan på myter och propaganda, dolkstötslegenden t. ex.
De var nog medvetna om att det gått sju år sedan inflationen och att de blivit mycket bättre sedan dess vid tiden för börskrachen i amerika. Sedan var det väl överhuvudtaget få som begrep vad depressionen kom sig av, även ekonomer, så att gemene man skulle ha någon större aning om det tror jag inte. Hitler blev kändis under inflationsåren då det rådde fransk ockupation av Ruhr-området och allmänt kaos med kupper omvartannat, men sedan sjönk han och hans parti undan åtminstone om man tittar på valurnornas resultat, egentligen byggdes ju organisationen upp men den räcker inte för att vinna val. Vad som behövdes var röster, och det fick man i och med depressionen och arbetslösheten. Att blanda ihop inflationen och depressionen är som om det nu skulle bli ekonomisk kris helt plötsligt, och Ny demokrati seglade upp i regeringsställning. Då skulle det vara fel om man om 70 år sa att deras maktställning kom sig av krisen i början av 90-talet, även om den varit drivande i att skapa partiet och göra det känt. Ja det är väl inte någon briljant jämförelse men ändå... 8)
eller är det jag som missförstår dig.
jag menade att leva under STASI(1950april-)tiden när det fanns kan nog i många sätt var likt den tiden som Gestapo tiden.
