Snapphanars efterdyningar

[Ben]

En "skummis" till. På sidan 154 redovisar Sixten S. en rättegång mot 3 snapphanar, hållen i Helsingborg hösten 1677 under kommendanten Carl Hårds ledning. Enligt Sixten hette de tre snapphanarna Mogens Nielsön, Peder Andersön, Anders Pedersön och Niels Pehrson (ev. Forsing).

Ett första problem är ju att detta blir fyra man, inte tre. Vem ska bort?

Nästa problem hänger samman med källan för uppgifterna, förmodligen Uno Röndahls "Skåneland ur det fördolda" (s. 247 ff.). Där nämns de här fyra namnen + snapphanekaptenen Christer Nielssön och Niels Håkansson. Den förste skulle ha rymt från svensk tjänst, den andre från fängelset.

Går man så till "Hälsingborgs historia", del IV:I (s. 58) dyker det upp ett fall som nog måste vara detsamma. Där heter dock de inblandade Christoffer Nielsen, Per Andersson, Niels Persson och Niels Haagesen. Samtliga dömdes till döden, men C. N. och N. H. lyckades rymma från fängelset. Artikeln i stadshistoriken bygger på brev från kommendanten till generalguvernören Sperling.

Det råder alltså en viss förvirring rörande de inblandades namn. Jag är inte klar över varifrån Röndahl hämtat sina uppgifter, men någonstans verkar en hund ligga begraven.

[Ben]

På sidan 142 behandlar Sixten S. de strövtåg som gjordes av en viss Per Stensen. Enligt Sixten S. var denne friskytteledare.

N. P. Jensen nämner också Per Stensens expeditioner i "Den skaanske krig 1675-1679", men betraktar uppenbarligen honom som en vanlig dansk officer. På sidan 472 ff. återger Jensen bl.a. en del handlingar från processen mot generalen Friedrich v. Arenstorff. I en av dessa, ett memorial uppsatt av generalauditören Herman Mejer, förekommer Per Stenson:

12. Naar det blev besluttet, at der skulde rekognosceres hist eller her, har han aldrig anvendt andre dertil end Løjtnant Peder Sten (Stensøn) eller Friskytterne (ə: Snaphanerne) som havde for lidt Forstand derpaa, og som vel ikke meldte andet end det, han selv forlangte.

Den formuleringen sätter ju onekligen friskyttarna i motsats till Stensen - "Sten eller Friskytterne". Det vore en ganska märklig konstruktion om Stensen också var friskytt.

[Ben]

På sidan 135 behandlar Sixten S. den övertalningsexpedition som professor Andreas Stobaeus (1642-1714) genomförde i Göinge i mars 1677. Han skriver:

I sitt prästerliga nit försökte Stobaeus indela göingarna i fyra "slags folk".

Nu var inte Stobaeus präst utan sedan 16/5 1674 e.o. professor i poesi (Weibull, M., "Lunds universitets historia 1668-1868", del II, s. 235 f.). Hans främsta meriter för uppdraget torde ha varit att han var född i Stoby och en mycket bekant vältalare (se Edvardsson I, s. 178).

Edvardsson återger de handlingar från Stobaeus möte med allmogen som denne lämnade in till Riksarkivet 1686. Bland de fyra representanterna från Osby socken märks den icke helt okände "Jöns Mogensen i Marklunda", den från förspelet till Loshultskuppen bekante postbonden, far till Lille och Store Tufve. Intressant att han dyker upp vid mötet i Önnestad, mindre än ett år efter Loshultskuppen.

[Ben]

På sidan 189 skriver Sixten S. om Nils Tuesson:

Tolv år efter freden ställs snapphanen Nils Tuesson inför skranket. Han dömdes för att ha slagit ihjäl en svensk ryttare...

Fallet refereras av Vigo Edvardsson i "Snapphanekriget 1675-1679", del 2, s. 55 ff. Där framgår att Tuesson ställdes inför rätta år i april 1700, alltså nästan 21 år efter freden. Fallet avdömdes först vid Västra Göinge häradsrätt, men gick sedan vidare till Göta hovrätt. Det Tuesson dömdes för var dels dråpet på den svenske ryttaren, men också för att han slagit sig i sällskap med snapphanar och tillhört en grupp som 1679 hade mördat en svensk marketentare. Han hade alltså förutom dråp gjort sig skyldig till brott mot 9:e kapitlet högmålsbalken, d.v.s. han hade fört avog sköld mot sin rätte herre.

[Ben]

På tal om Sixten Svensson och hans "forskning". I "Snapphanelögnen" (s. 185-186) återger han utdrag från en rättegång mot misstänkta snapphanar som hölls vid Östra Göinges häradsrätt i oktober 1679. Den anklagade, Niels Olsen, skulle enligt Svensson sagt att

Målet hade varit att "deltaga i kampen mot de svenske som de skulle driva från landet och återvända dit de tidigare hörde hemma". (Snapphanelögnen 1:a uppl. s. 186)

Jag har läst protokollet i original i Landsarkivet i Lund för ett ett tag sen och det här uttalandet finns helt enkelt inte med. Sixten "glömmer" dessutom att berätta att den åtalade hade fått pardon men ändå valt att gå tillbaka till snapphanarna/friskyttarna.

För Er som tycker att Lund ligger lite ocentralt (tycker jag också ) men ändå vill kolla så finns rätttegångarna filmade hos SVAR med nummer DO9500 kort 7 av 7.

En annan skum detalj är att Sixten säger att Niels O. kom från Oretorp vid Vittsjö. Men i Vigo Edvardssons referat av förhöret med N. O. (Snapphanekriget 1675-1679, del 1, s. 45 f) anges att han var från Vittskövle socken, alltså från Gärds härad. Som han hade tillhört Simon Andersens kompani ter sig den uppgiften mer trolig än Sixtens. Och som Roback nämnde, Niels O. hade suttit mycket "pyrt till" en gång och bara undsluppit tack vare sin fars ansträngningar och löften. Givetvis kan Niels O. av omständigheterna likväl ha tvingats att ansluta sig till Simon Andersens kompani, men ur svenskt perspektiv hade han självfallet gjort sig skyldig till ett mycket svårt övertramp.

[Ben]

Sidan 62 i "Sanningen om snapphanelögnen" är rätt typisk för arbetssättet. Sixten S. skriver bl.a. så här, apropå inkvarteringarna av svenska ryttare i Göinge:

Och som vanligt fanns det några unga kvinnor som fann ryttaruniformen oemotståndlig och lät sig "impregneres", en dansk prästformulering.

Detta är direkt hämtat från Knud Fabricius, som i "Skaanes overgang...", del II, s. 203:

det synes som de svenske ryttere vare ganske uimodstaaelige, og hvert Øjeblik indeholde Kirkebøgerne en Notits om, at en Bondepige blev "impraegneret af en Rytter...

Därefter kommer Sixten S. in på situationen i Örkened där det ska ha dömts tolv lägersmål med knektar, vilka var och en ska ha fått böta 19 daler medan mödrarna fick betala 9. Han berättar sedan om Hanna Nilsdotter i Södra Hafhult som för tredje gången var gravid med samme ryttare.

Allt det är hämtat från John Tomenius "Den stora ofärden" (s. 37 f.). Tomenius skriver dock 18 daler resp. 9 daler.

Därefter kommer Sixten S. in på vilka som stod faddrar för dessa oäkta barn och nämner att länsmannen Kresten Torkelsson i Visseltofta ofta förekommer som fadder. Därefter berättar Sixten att Torkelsson några år senare ledde göingar mot svenska soldater.

Detta är återigen Fabricius, del II, s. 203.

Sedan skriver Sixten:

Men kvinnornas nationalism drevs aldrig för långt, de små liven fick inte namnet Karl Gustav. Till kvinnornas försvar bör sägas att det rådde uppenbar brist på manfolk hemma i byarna. När kriget bröt ut på nytt 1676 blev patriotismen för många kvinnor övermäktig. De lät sig då "impraegneres" av unga danska knektar.

Också detta är Fabricius. Talet om "Karl Gustav" har sin motsvarighet i en diskussion i del II, s. 202 om namnet "Karl", vilket han säger går att finna men också att detta bör inte uppfattas som ett utslag av svensksympatier. På sidan 203 kommer så resten:

Da Krigen kom i 1676, er det aabenbart et Udslag af patriotisk Følelse hos den kvindelige Befolkning, naar man ser de danske Soldater traede i deres Sted.

Om "Karl Gustav" kan man nog säga att det väl knappast är vanligt att i 1600-talets kyrkböcker hitta allmogebarn som begåvats med dubbelnamn?

[Ben]

På sidan 37 behandlar Sixten S. oron över hallänningarnas agerande i fall det skulle bryta ut krig med Danmark 1657. Han skriver:

Myndigheterna i Sverige litade inte på befolkningen i sitt nyförvärvade område Halland och krävde att hallänningarna skulle avväpnas. "Eljest bleve de alla snapphanar", sades i riksrådet.

Svenska riksrådets protokoll för 1657 finns utgivna sedan 1929. Diskussionen om avväpning av bönderna i Halland hölls den 23 februari, utifrån ett memorial inlämnat av Joachim Voss, då tydligen hemlig svensk agent i Danmark och senare borgmästare i Varberg. Voss hade i memorialet föreslagit en avväpning, men rådet var betänksamt. Man beslöt därför att tillskriva guvernören Erik Stenbock och be om hans synpunkter. Det som sades i riksrådet var detta:

1. Om Hallandz dissarmeringh.

Discurrerades om icke rådsampt vore att disarmera hallandske bönderna, efftersom dhe inthet äre till troendes, och dher dhet skulle komma till ruptur, skall man see att alla dhe blijfva snapphaner, och på hvadh sätt dhet skulle skee? Om man skall sättia dhem en viss dagh före, att dhe komma tillhopa och vijsa dheras gevär? Eller och att man simpl. dem tillsade, att dhe skulle gijfva ifrån sigh dheras gevähr. Men så hölle några betänkeligit, eij heller skulle dhet låta giöra sigh.

Eller och att man notificerar Gr. Erick Stenbock, dhet han hijt adverterar och gijfver sitt sentiment heröfver, på hvadh sätt dhet kan ställas i värket och om det är möijeligit eller icke?

Hvilket och blef resolverat.

Ett förslagh vore till att bruka, nembl. att dhe gijfva ifrån sigh deras gevähr till fästningarne och dhe derföre framdeles skole blijfva betalte.

("Svenska riksrådets protokoll...", del XVIII, s. 27 f.)

Det förefaller verkligen ha gjorts ett försök att få in vapnen, men det blev inte någon större succé. (Larsson, S., "När hallänningarna blev svenskar", s. 95).

Som synes var stämningarna i riksrådet något annorlunda än vad Sixten S. vill göra gällande. Betecknande är också att hans citat inte återfinns i protokollet, förmodligen därför att han helt enkelt hämtat sin uppgift från någon äldre och mindre nogräknad författare.

[Ben]

Ett rätt bra exempel på att Sixten S. inte behärskar ämnet (s. 60). Så här skriver han om Johan Anastasius arrestering:

Som tack för den förnämliga information fick han friheten och togs om hand av majoren Revenklou på Mölleröd...

Var och en med lite känsla för persongalleriet på dansk sida skulle undra över detta egendomliga namn. Källan för uppgiften torde vara ett av Edvardsson gjort referat av ett förhör med Anastasius (Edvardsson, V., Snapphanekriget 1675-1679, del III, s. 104 f.) Som Edvardsson endast refererar förhöret har han låtit namnet stå i oförändrad form, men majoren hette givetvis Reventlow, närmare bestämt Friedrich/Frederik Reventlow (1648/9-1728). Han hade 1676 blivit utnämnd till major och chef för Östra och Västra Göinge kompanier vid ett av Hans Ditlev Steensen lett skånskt kavalleriregemente, se http://runeberg.org/dbl/14/0056.html, http://www.reventlow.dk/cgi-bin/igmget. ... low?I13195 och Fabricius III, s. 36 och 62.

Om Sixten S. verkligen hade hållit på i femton år med att studera källmaterialet hade han givetvis inte missat en sådan här sak - majoren Reventlow är en i Göinge-sammanhang framträdande person under hösten 1676.

[Ben]

På sidan 65 finns en märklig konstruktion:

I september 1675 kom nya inlagor till tingsrätten för att kunskapen skulle spridas vidare till allmogen: "och förbjudes att ingen understår sig vid livsstraff att hysa eller härbärgera några förrymda knektar, löst parti eller snapphanar, utan strax det för kronans befallningsman tillkännagiva att sådant skadligt parti må utrotas."

Kommissionen uttryckte sin önskan om att ryttarna skulle bytas ut.

Den första delen har Sixten S. hämtat från Edvardsson, del I. s. 34, där det finns ett referat ur Östra Göinge häradsrätts protokoll för 8/9 1675. "Kommissionens" önskemål är sannolikt från Tomenius, J., "Den stora ofärden", s. 40, vilket i så fall betyder att det rör sig om synpunkter från den skånska kommission som arbetade 1669-70.

Först är vi på 1675 och i nästa stycke är det så 1669/70...

[Ben]

I boken "Gamla Christianstad" från 1996 finns en artikel om stormningen av Kristianstad 1676. Som nämnts tidigare vill Sixten S. gärna placera Peder Pedersson d.y. som deltagare i stormningen, men det torde vara rent önsketänkande och bygga på en förväxling med en namne som var fiskare och kom från Färlöv.

Nåväl, nämnda artikel bygger tydligen delvis på någon slags dagbok som delvis ska ha tryckts i tidningen "Skånska posten" 1846. Antingen har artikelförfattaren rört till uppgifterna eller också är nämnda dagbok en smula dubiös. Så sägs t.ex. att de två svenska officerare som först organiserade motståndet var amiralitetskaptenen (Jonas) Gyllenadler och kaptenen vid Dalregementet Stoltenhielm. Jag har ytterligt svårt att tro att en amiralitetskapten skulle ha fört aktivt befäl i garnison, förmodligen handlar det istället om kaptenen vid Bergsregementet Carl Gustaf Gyllenadler (1654-1687). Nr 2 hette Lorentz Gustaf Stöltenhielm (1645-1719).

Enligt artikelförfattaren bestod garnisonen av ca 1 000 man från Drottningens livregemente till fot. I så fall är det en ganska mystisk uppsättning befäl som redovisas i nämnda dagbok. Så nämns tydligen kaptenen Lorenz Skyttehielm, en man som att döma av ättartavlorna inte ens har existerat ; kaptenlöjtnanten Lennart Stråle af Ekna vid Kalmar regemente ; löjtnanten Hjalmar Eketrä, också okänd för ättartavlorna ; fänriken Nils Skytte (1656-1720) vid Bergsregementet ; kaptenen Lorentz Clerck (1653-1720) vid Kalmar regemente etc.

Chef för regementet sägs översten Reinhold Modée ha varit. Vad det handlar om är alltså Bergsregementet, ett förband som senare fick namnet "Drottningens livregemente till fot" - alltså efter Karl XI:s giftermål med Ulrika Eleonora 1680. Som kommendanten i Kristianstad hette Henrik Ulfvenklou och var chef för Kalmar regemente tycks det väsentligt troligare att garnisonen bestod av element från såväl Kalmar regemente som Bergsregementet. Detta gör det också möjligt att med viss grad av sannolikhet identifiera hr Eketrä som kaptenen Arvid Eketrä (1642-1686) vid Kalmar regemente.

Artikelförfattaren nämner vägvisaren Per Persson, senare avrättad. Som tidigare nämnts var han identisk med den av Vigo Edvardsson i "Snapphanekriget 1675-1679", del I, s. 48 f. behandlade fiskaren Per Persson från Araslöv vars vägvisande enligt hans egen utsago inskränkte sig till ett påtvingat utlånande av en styck båt. Den alltid lika entusiastiske Carl Gustaf Liljenberg ger dock en helt annan bild i "Ett blad ur...", s. 118:

Slutligen avkunnade den svenska likvideringsdomstolen i Broby den 10 oktober dödsdomar över en Färlövsbo och över danska arméns forne vägvisare på¨marschen från Landskrona till Kristianstad

I en not på samma sida följer han upp detta med det nästan lika extatiska:

Han var med när Kristianstad togs med storm den 15 augusti 1676 och var sedan vägvisare för den avdelning, som söderifrån trängde fram till Osby och Loshult. Han tillfångatogs av svenskarna vid Kristianstads kapitulation den 4 augusti 1676. En son till bondehövdingen i Hönjarum?

I själva verket var Per Fiskare född i Araslöv och hade alls inte tillfångatagits vid Kristianstads fall, garnisonen beviljades ju fritt avtåg. Han berättade själv vid rannsakningen att han följt danskarna till "verket" och sedan begett sig till Färlöv, Kviiinge och Gryt där han hade försökt tigga sig fram. Någon son till Peder Pedersen d.ä. var han alltså inte och enligt Edvardsson framgår det av häradsrättens protokoll faktiskt inte vad som hände med Per Fiskare.

Liljenberg är här närmast komisk, skulle inte danska armén hitta vägen från Landskrona till Kristianstad utan hjälp av en person från Göinge eller Villands härad? Nästan lika komiskt är det givetvis att han skulle ha agerat vägvisare till Loshult, det gick ju faktiskt en väg från Kristianstad till Loshult.

[Ben]

Jag får visst rätta mig själv rörande detta med rättegången mot Peder Pedersen d.y. Sixten har faktiskt använt Oscar Peterssons artikel:

Värendsbygder 1957, Snapphanen som blev..., Petersson, O.

Artikeln är dock från Värendsbygder 1967 - missen med årtalet lurade mig.

[Ben]

På sidan 205 skriver Sixten S.:

I fulltofta vid Hörby fanns en präst med civilkurage. Mads Jacobsen Wolf, verksam 1656-1680. Han skrev till Karl XI på danska och krävde ersättning av kungen: "plyndring som i mithus foregik i Eders Kongelige Majestaets naervaer...". Han begärde 300 riksdaler i ersättning för plundringen i Karl XI:s närvaro. Tyvärr finns inga dokument eller brevsvar om ersättningen.

I "Lunds stifts herdaminne. Ser. 2:6", s. 91 heter det däremot:

Under kriget stod han danskarna till tjänst med upplysningar men i en odaterad supplik till K: m:t i Sverige tackar han för löftet att "för den plundring som i mit huus i E. K. m:ts praesence skiedde den tid E. K. m:ts armé vid F. och deromkring logerade, att benåda mig med 300 dlt smt" och ber K. m:t att ihågkomma detta löfte.

Oavsett vem citerar brevet mest korrekt var alltså omständigheterna något annorlunda. Karl XI hade lovat Wolf ersättning redan innan denne skickade sitt brev.

[Roback]

Sixten Svenssons skildring av följderna av Horns krig och efterspelet till Brömsebrofreden är märklig. Kapitel II avslutas på följande sätt:

• Brömsebrofreden gör de uppbådade bondesoldaterna arbetslösa. De tvingas bli kriminella.
  
  Efter freden i Brömsebro den 13 augusti 1645 bildas en friskytterörelse, med inslag av dessa kriminella element, ”på Söderåsen”.
  
  Denna rörelse fylls på av tusentals hallänningar som ”strömmar ner över Söderåsen” på flykt undan svenskarnas ”inskrivningar”. Några fångas dock in och skickas till Baltikum.
  
  Kapitlet avslutas med att den danske kungen oroas över detta och beordrar ”snapphanar, dragoner och fribrytare” att upphöra med attacker mot svenskarna. (Snapphanelögnen 1:a uppl. kap. II s. 31-32)
  
  Först i mitten av nästa kapitel och efter det att en rättegång som ägt rum 1651 refereras är det 1657 och det första danska kriget bryter ut. (s. 36)

Det förefaller obegripligt varför en friskytterörelse skulle bildas direkt efter Brömsebrofreden, vilka skulle De kämpa mot? Det var ju fred. Uppbådade bönder torde väl ha gått tillbaka till sina gårdar, om inte annat för att återuppbygga det som förstörts av Horn!

Ännu konstigare blir det när man tittar på det kungliga brev Sixten hänvisar till och som avslutar kapitel II. Det är utfärdat den 20 augusti 1645, dvs. en vecka efter Brömsebrofreden, och är ett öppet brev om att fred slutits med Sverige och att alla krigshandlingar skall upphöra. (Kancelliets brevböger)

Några ”inskrivningar”, eller utskrivningar som det ju heter, ägde inte rum i Halland förrän på våren 1658. Då förekom flykt, men det handlade knappast om tusentals. (Larsson, När Hallänningarna blev svenskar, s. 98ff)

Och även om det hade förekommit utskrivningar före 1658 och i så fall ”tusentals” hallänningar skulle ha flytt borde de väl ändå ha strömmat nedför Hallandsåsen? Att ta vägen över Söderåsen verkar vara en onödig omväg.

[Roback]

Oavsett vem citerar brevet mest korrekt var alltså omständigheterna något annorlunda. Karl XI hade lovat Wolf ersättning redan innan denne skickade sitt brev.

Jag sätter en hundring på Carlqvist

[Ben]

Jo, jag är böjd att göra detsamma. Ju djupare jag tränger in i "snapphaneland" desto mer skeptisk blir jag mot Sixten S. & co.