Ereyk skrev:Främsta anledningen till att industrin stagnerade var att ekonomin var trögt styrt av ett centralkommando, och de satsningar som genomfördes bestod i satsning på tung industri istället för konsumtionsvaror, vilket var bra för armén, men var dåligt för folket eftersom de inte hade så mycket varor att välja på (och de som fanns var av usel kvalité). Matköer på flera timmar var därför ingen ovanlighet, och den svarta marknadens västvaror var de mest eftertraktade som man kunde finna.
Inte ens de tunga industrierna man satsade på var speciellt moderna, utan för att ingen skulle få sparken satsade man inte på modern, arbetsbesparande teknik utan körde på med gamla maskiner och system från 30-40 talen. Därför kunde man köra med gamla ineffektiva maskiner för att garantera jobb, som egentligen var helt meningslösa och som i väst skulle rationaliserats för längesedan. Därför blev det så stora bakslag när marknadsekonomin infördes, eftersom folk förlorade sina jobb då de arbetade på ineffektiva industrier och ingen var garanterad jobb längre.
I stort sett en mycket korrekt betraktelse. Dock måste man komma ihåg att den centraldirigerade ekonomin hade fyllt en funktion ursprungligen.
Funktionen var att snabbt industrialisera landet. Det skedde rent ekonomiskt genom dels omfattande statliga monopol, dels genom en mycket selektiv omfördelning av mervärdet. Sovjetunionens ekonomiska system påminde mycket om monopolkapitalismen, med det undantaget att kapitalet ej kontrollerades av en vinstmaximerande kapitalism, utan av en politisk nomenklatura. Dock var ej vinstmaximering själva huvudsyftet. Det var ett medel för att frambringa finanskapital, då utländskt finanskapital var dyrt eller oåtkomligt av politiska skäl. Många gånger slog man in så kallade "kilar" i egenskap av monopolist, så att effektiviteten i ekonomin minskade
med marknadsekonomiska mått. Dock minskade inte effektiviteten
med planekonomiska mått, eftersom syftet var att uppnå forcerad industrialisering och ekonomisk tillväxt inom tung industri. Man märker tydligt hur raffinerat det sovjetiska monopolsystemet fungerade när man studerar priser. Pensionärer och studenter hade separata priser från arbetare. På så sätt skapade man en effektiv prisdiskriminering, vilket maximerade vinsterna.
Vinst var målet. Vinsterna fungerade som den enda källan till finanskapital vid sidan av råvaruexporten. Det kan verka ironsikt att en kommunistisk regering använde sig av vinster för att styra landet mot lycka, men egentligen var det fullt logiskt. Statlig kapitalism var de facto den sovjetiska ekonomins modell, målet var att på sikt avskaffa kapitalismen och införa socialism. Det berodde på att landet inte var moget för att avskaffa kapitalismen, landet var till och med i en mycket tidig fas av kapitalismen (när Stalin påbörjade femårsplanerna).
Hur som helst lyckades planekonomin också med ambitionerna. Man kan tycka vad man vill om Stalin, men han tog makten i ett land med träplogar och lämnade ifrån sig ett land med kärnvapen. Landet industrialiserades, och det med en snabbhet som saknar motstycke i historien. Det skedde dock på bekostnad av konsumtionen. I en mening kan man säga att den tunga industrin byggdes upp av ett så kallat
tvångssparande. Till sin början var alltså planekonomin mycket effektiv, relativt sin ambition att industrialisera landet.
Dock överlevde planekonomin sig själv. Planekonomins förtjänst var att kunna styra investeringarna genom politisk kontroll över finanskapitalet. Men när en tung industri redan var utbyggd och det fanns goda möjligheter till att decentralisera beslutsfattandet, hade andra skäl tillkommit för att bevara planekonomin. Tack vare planekonomin kunde resurser föras över från konsumtionsindustrin till krigsindustrin. Som en följd av kalla kriget konsilideras planekonomin. Samtidigt försvann investeringar från konsumtionsvaror och raffinerad export, vilket gjorde att man även i fortsättningen lät landet leva på råvaruexport. Träffande har det sagts att Sovjetunionen var ett övre Volta med kärnvapen.
Att man inte satsade på arbetsbesparande teknik berodde inte på att man inte kunde ge folk sparken, det berodde snarare på att det inte fanns några nya arbeten att sätta folk i. därmed uppnåde man ingenting med att rationalisera. Hur konstigt det än låter, var det faktiskt ekonomiskt ineffektivt! Sen bör man också vara medveten om att Sovjetunionen hade enorma mängder arbetskraft, arbetskraften var billig och precis som i det antika Rom saknades det omvandlingstryck som finns i länder med starka fria fackföreningar.
När marknadsekonomi infördes i Ryssland var inte bara problemet att industrierna i många fall saknade konkurrenskraft i en rent produktiv, aktiv bemärkelse. Men också på att de var svaga i en passiv, finansiell mening. Ofta blev det legio att statliga bolag styckades upp antingen av höga partipampar eller utländska kapitalister, som i många fall plundrade bolag eller slog igen bolag för att undvika konkurrens. I Östtyskland har det varit en medveten strategi från västtyska kapitalister att slå ut östfabriker genom uppköp och nedläggning. Man kan undra om de skulle ha dött ut ändå, men troligen är fallet att de i många fall hade kunnat lansera sig som lågbudgetalternativ. En konvergensteori säger då att en del av marknaden hade gått över till östalternativet, eftersom vissa västtyskar kunde uppfatta att de betalade för mer kvalitet än de behövde.
Trabant är nu inte världens bästa bil, men samtidigt hade den kunnat hävda sig som ett lågprismärke för exempelvis studenter med flera. Likadant var Östtyskland framstående inom urverk, och mekaniska produkter. Även om de inte nådde upp till västtysk nivå, hade de kunnat ta ikapp glappet en smula, om man tillämpat verkligt rättvisa konkurrensregler och öppnat upp för finansiering av östtysk industri. Nu gällde istället djungelns lag under det nyliberala 90-talet. De som inte saknar planekonomin bör ändå fundera på om marknadsekonomi har gjort saker bättre, och också på om det kunde funnits bättre sätt att göra det bättre på.
