patrik blom skrev:Terje skrev: Jag har insett att jag har ett flagrant hål i min kunskap!
Jag har insett att jag egentligen har en ganska luddig uppfattning om vad nazismen egentligen hade för politiska ideer.
... Vad var egentligen den nazistiska värdegrunden och dess ickekrigiska målsättningar för Tyskland?
Mycket bra konstateranden och frågor, enligt min mening. Nedan försöker jag ge ett svar. Eftersom jag av tids- och utrymmesskäl skildrar världshistorien med breda penseldrag verkar språket och framställningen kanske lite barnslig(t).
Det är banalt att säga att man för att förstå nazismen måste förstå den historiska bakgrunden och situationen när nazismen uppstod. Men man kan beskriva bakgrunden på olika sätt, och jag förstår den så här (mycket kort och enkelt uttryckt, som sagt):
Efter andra världskriget förstod segrarmakterna att Versaillesfreden varit en katastrof som lett till nazismen och det andra världskriget. Efter andra världskriget eftersträvade de västallierade att så snabbt som möjligt få (väst-)Tyskland på fötter och inlemma det harmoniskt i det demokratiska världssamfundet. Efter första världskriget gjorde man tvärtom. Men bestämde t ex att Tyskland skulle tvingas ta på sig all skuld trots att kriget utlöstes av slavisk expansionssträvan på Balkan, åläggas enorma skadeståndsbetalningar, fråntas sin krigsmakt och därmed sin möjlighet att föra en självständig politik, och vad gäller territorium undantas från den princip som segrarmakterna i övrigt tillämpade, nämligen ett folk = ett land.
Man kan likna Versaillesfördraget vid en (upplevd) våldtäkt.
Nazismen var det barn som Tyskland framfödde, i smärta och vrede, efter denna våldtäkt.
Nazismens mål var att radera ut Versaillesfreden och placera Tyskland i dess naturliga roll som den europeiska kontinentens ledande stat.
Nazismens "ideologi", "program" och "principer" osv måste uppfattas som instrument eller åtgärder för att uppnå detta mål, inte som uttryck för en ideologi i vanlig mening. Nazismen hade ett mål, det övriga var medel, som vid behov kunde ruckas på eller bytas ut. Nazismen var ad hoc, och pragmatism.
Stellan Bojerud menar t ex på goda grunder att Hitler och hans rörelse var "vänster" fram till Machtübernahme och "höger" därefter. Bojerud menar också att ”nationalsocialism” och ”nazism” var olika saker. Inte undra på att "ideologin" framstår som undanglidande, svårfångad.
Nazisternas "rastänkande" hindrade dem inte att ingå en allians med japaner (som då betraktades som ”färgade”) och hoppas på en sådan med araber.
Nazisternas "antikommunism" hindrade dem inte att ingå en pakt med Sovjetunionen.
Dvs komponenterna i "ideologin" kunde vid behov lätt ställas om från "on" till "off".
Däremot var det uppenbart att den hägrande måluppfyllelsen krävde en enorm kraftsamling och kraftutveckling. Nazismen var en rörelse för att möjliggöra detta. Tyskland organiserades som ett fartyg som med stor kraft skulle gå genom farliga vatten mot ett bestämt mål. De som ville nå andra mål kastades överbord. Bland de kvarvarande var kaptenens ("Führerns") ord lag.
Många tyskar uppfattade att "Versailles" hade sagt till tyskarna "Ni är sämst". Nazismen svarade med att säga "Vi är bäst". Som motivering drog man till med ett grumligt rastänkande. För att manifestera detta var det nödvändigt att säga att det var de etniska tyskarna som var "bäst", inte andra etniciteter som levde i Tyskland, som judarna eller ”den judiska rasen” (som var ett rent påhitt, enligt vad Hitler erkände i ett s k bordssamtal, judarna tillhörde naturligtvis den vita rasen). Judarna trakasserades och uppmanades att mönstra av.
Med en etnicitet, en politisk linje och en ledares vilja, och en propaganda som höjde samtliga dessa till skyarna, ville man uppnå sammanhållning och maximal effektivitet i besättningen.
Vad Hitler sannolikt hoppades på när kriget (mot hans önskan) bröt ut var att uppnå paritet med Storbritannien, som ju Hitler beundrade. Helst skulle detta ske så att Tyskland fick territorier i östra Europa som fyllde samma funktion som det brittiska kolonialväldet; råvaruleverantör, marknad för moderlandets industrivaror och utrymme för moderlandets befolkningsökning. Britterna hade ju av tämligen krassa skäl lagt under sig områden med ”lägre stående befolkning” eller i vissa fall högtstående befolkning (boerna) och borde väl kunna acceptera att tyskarna gjorde samma sak.
Tysklands spektakulära militära framgångar under 1940 förändrade enligt min mening nazismens målsättning, och därmed dess politiska praktik, och därmed dess karaktär. När Hitler godkände planerna för Barbarossa (i december 1940) bedömde han sannolikt att nära nog världsherravälde låg inom räckhåll. Han menade ju att Sovjetunionen borde kunna besegras på 3-4 månader, varefter dess resurser skulle göra det möjligt att tvinga Storbritannien på knä.
Den som tror sig kunna uppnå nära nog världsherravälde tror sig också kunna undslippa historiens dom. Att eftersträva världsherravälde är också gambling på absolut högsta nivå med potentiella vinster som kunde motivera hur höga insatser som helst. Därmed förändrades nazismens politiska praktik från hårdhänt pragmatism till ett hämningslöst härjande när sådant bedömdes främja måluppfyllelsen. Från 1941 blir herrefolksmentaliteten, utplundringen av allt och alla som kunde plundras och det besinningslösa mördandet av hela folk eller delar därav tysk ”politik”.
Bojerud menar att Hitlers rörelse antog olika skepnader före och efter maktövertagandet. Jag vill – ehuru vida mindre lärd än Bojerud – hävda att ytterligare en viktig förändring inträffade när målsättningen förändrades från att radera ut Versaillesfreden och etablera Tyskland som den europeiska kontinentens ledande stat till att uppnå nära nog världsherravälde (tillsammans med japanerna och kanske i ett tillstånd av väpnad fred med USA).
Målsättningen att snabbt etablera Tyskland som den europeiska kontinentens ledande stat kunde motivera en viss brutalitet mot oliktänkande och oönskade element. Ambitionen att nå nära nog världsherravälde kunde däremot motivera hur stor brutalitet som helst.
Målsättningen bestämde den politiska praktiken. Det övriga var underordnat.
Det blev långt det här. Jag får försöka ta nedgångsfasen och några detaljer senare.
