"Åldrande" av ammunition och sprängämnen

[Ori]

Hur är det med minor? Tänker närmast på ex. den minan som fiskades upp utanför Göteborg förra året som betraktades som "skarp" trots närmare 90 år i sjön. Vanliga säkerhetsföreskrifter eller var det en reell risk att sprängämnet fortfarande var i gott skick?

Tredje svaret gillt...

Trådens rubrik gäller väl extra mycket för gamla sprängämnen (i förhållande till krut), dom åldras och kan bli instabila vilket gör att dom kan explodera spontant vid yttre påverkan. Därmed måste man vara väldigt försiktig, trots att risken är liten.

--
Jörgen

[von Adler]

Ursäkta om jag gräver upp en gammal tråd.

Min morfar har nyligen blivit såpass dålig att han inte kan ha kvar några vapen. Han vill ge mig ett gammalt Remington enkelskottsgevär. Jag tror det är ett omgjort 8mm Gevär m/67-89 (en rund skiva trä är inlagd där mässingsdisken var i kolven och stocken är kortad). Till geväret hör ungefär ett dussin skott märkta m/89. Morfar tror skotten är tillverkade på 30-talet och han provköt själv bössan för c:a 18-20 år sedan utan problem.

Min fråga är vad ni tror om skotten? Kan de vara farliga eftersom de är så pass gamla? Är de tillverkade på 30-talet eller senare, eller kanske till och med tidigare?

Tacksam för svar och råd.

[G:son]

Ursäkta om jag gräver upp en gammal tråd.

Min morfar har nyligen blivit såpass dålig att han inte kan ha kvar några vapen. Han vill ge mig ett gammalt Remington enkelskottsgevär. Jag tror det är ett omgjort 8mm Gevär m/67-89 (en rund skiva trä är inlagd där mässingsdisken var i kolven och stocken är kortad). Till geväret hör ungefär ett dussin skott märkta m/89. Morfar tror skotten är tillverkade på 30-talet och han provköt själv bössan för c:a 18-20 år sedan utan problem.

Min fråga är vad ni tror om skotten? Kan de vara farliga eftersom de är så pass gamla? Är de tillverkade på 30-talet eller senare, eller kanske till och med tidigare?

Tacksam för svar och råd.

Själv skulle jag spara de gamla patronerna som minne, och skaffa ny ammunition till vapnet. Men om du vill prova de gamla patronerna, så tror jag inte att de är farliga i den meningen att de skulle kunna ge ett för högt tryck, snarare är risken att de blivit svagare. Tändhattarnas funktion är också osäker, om en patron skulle klicka, så rekommenderas det, att man väntar några minuter innan man tar ut den. Sannolikheten att den tänder sent är liten, men den finns.

[bobben]

Kan som amatör på "kulor och krut" tänka mig tre skilda problem med åldrandet:

1. Funktionen blir osäker genom att den utlöses för lätt, alltså risk för självantändning vid transport eller laddning.
2. Funktionen blir osäker genom att den inte utlöses alls, alltså sk. blindgångare blir fler.
3. Funktionen blir osäker därför att kvaliten blir ojämn, d.v.s.man vill/ska skjuta 10 km med kanonen men man sköt 9,8 km. ("Obra" för det egna infanteriet som låg i ufa =utgångsläge för anfall 200 m från målet. Må de vila i frid...)

Vilket funktionsproblem kom först för vilken typ av ammunition? Någon på forumet som vet mer?

Kan tänka mig att för vissa typer av sprängmedel t.ex minor på land eller i sjön så
spelar funktionsbrister typ 2 o 3 mindre roll. Ingen klok sjökapten åker in i ett minfält även om han skulle råka veta att 20% av minorna är blindagångare eller att hålet i botten bara blir 5m istället för 6m.
Men om uppgiften är att spränga och demolera en hamn med hjälp av minor är det ett klart problem.

[Bostich]

Åldrandets inverkan beror på typen av explosivämne:

Svartkrut
- brinner sämre om det är fuktigt, men hålls det torrt (eller torkas på nytt) fungerar det i 100-tals år.

Nitrocellulosabaserade krut
- sönderfaller med tiden och blir då känsligare och kan till slut självantända. För finkalibrig ammunition är detta dock ingen större risk eftersom mängden krut i hylsan är för liten för att självantändning ska kunna ske. För grovkalibrig ammunition är det dock ett allvarligt problem som ofta är orsaken till att gamla ammunitionsförråd går upp i luften. Prestandamässigt är det ingen skillnad men risken för självantändning ökar dramatiskt efter 25-30 år och hylsad ammunition byts därför ut efter viss tid. I varma klimat går nedbrytningen mycket fortare.

Sprängämnen (militära)
- är oftast mycket stabila även om vissa blir känsligare för initiering med tiden. Prestandamässigt fungerar de lika bra efter 50-100 år.

[strv]

Ett problem som uppstår med granater är förändringar i tändröret. Om förvaringen är varierande temperatur och fuktighet går förändringen snabbare. T ex om granaten blivit en blindgångare och ligger på skjutfältet utsatt för vädrets alla verkningar.

Tändmedlet till sprängpatronen är ofta blyacid, relativt stabilt och bra, ganska okänsligt mot de påkänningar som normalt uppstår vid skjutning. Ett tändrör görs oftast av mässing, lätt att gjuta och svarva. Kopparn i mässingen reagerar med blyaciden så det blir kopparacid, ett mycket stötkänsligt ämne. Det gör att en nyskjuten blindgångare kan vaar i princip nästan ofarlig, men efter legat 5-10 år och bli upplockad så kan det hända saker.

På granater sker denna kontroll av tändrören regelbundet och när ett antal år gått kollas rören. Om det då bildats kopparacid störtas rören och ersätts med nya.

På artam är det också lätt att ersätta drivladdningen med nya karduser. Lite svårare blir det om man använder enhetspatron, ryck loss prjektilen/granaten, byt tändskruv och drivladdning. Sprängmedlet behöver oftast inte bytas om det är trotyl. det är mycketr stabilt. Att renovera am på detta sätt blir bra mycket billigare än att nytillverka den.

Betr handvapenamm så det enda som kan hända vid riktig lagring är felaktigheter vid avfyring, efterbränning av tändhatten så skottet går efter några sekunder eller inte alls. Den äldsta handvapenam jag skjutit var från sent 1800-tal, skjuten 100 år senare. Inga problem med något av dem. Det var en tidig kammarpatron till g m/96 med troligen svartkrut som drivmedel, alltså betydligt fuktkänsligare än det vanliga bladkrutet.