Christian Gunter tysk spion?

[Stilleben]

Som sagt, Jägerskiöld skrev ett decennium efter Lehmus och tittade uppenbarligen på historien utifrån bl.a. tyskt arkivmaterial. Bl.a. mot bakgrund av vad han säger förefaller det ytterst sannolikt att v. Stedingks-Lehmus uppgifter är rena rövarhistorier och att militärattachén inte alls drabbades av några speciella efterräkningar.

Frågan om Christian Günthers skuld kommer väl f.ö. i ett lite annat läge om det visar sig att den person han ska ha satt i klistret (Rössing) i verkligheten blev befordrad några månader senare.

Jag måste säga att jag är häpen inför ditt konstaterande om rövarhistorier, påhittade av den svenske militärattachen von Stedingks i Helsingfors och sedan påbättrade av Kalle Lehmus! Det förefaller mig ytterst osannolikt!

Jag klipper nu bara det här ur Björkmans bok för att enkelt visa hur orimligt det är!

Sid. 252: Günther i Helsingfors.
"Förmiddagen den 6 maj flög Günther till Helsingfors. På flygplatsen möttes han med bil av envoyén Westman. Under bilfärden in till Helsingfors har Westman uppgivit, hade han frågat Günther om vad denne tyckt om det "aktstycke vi hade fått tag på" dvs. Stedingks uppteckning från den 24 april. Om vad Günther svarat Westman har den senare gett en livfull redogörelse. Günther skall ha berättat för Westman hur han före sin avresa tagit upp samtalen mellan Rössing och Stedingk med Wied. "Då jag fick höra detta", har Westman uppgivit, "höll jag på att ramla ur bilen på vägen in av förvåning". - (not.) 594. Av noten framgår att Leif Björkman fått uppgifterna vid ett lunchsamtal med f.d. ambassadören K.I. Westman den 22.4. 1966 i Paris och tecknat ner dem. Stedingks uppteckning från den 24 april återger uppgifterna från Rössing.

Tillägg 24.12.: Ur http://sv.wikipedia.org/wiki/Karl_Ivan_Westman: "Under tiden som envoyé i Helsingfors 1941-1942 spelade han en avgörande roll för att upplysa Sverige om de kritiska förhållandena där. Han försökte verka för att den finländska neutralitetspolitiken skulle fortsätta, och motverka att Finland ställde sig på Tysklands sida i kriget. Att tiden i Helsingfors blev så kortvarig berodde på ingripande från finskt håll och väckte uppseende i Sverige där han alltid haft ett gott anseende och räknas av många som en av de bästa diplomaterna i Sveriges historia. Flera gånger var han på tal vid tillsättandet av posten som utrikesminister".

Westman tillträdde således tjänsten som svensk ambassadör i Helsingfors i början av april 1941. Militärattachén von Stedingk var underställd honom och Westman kände väl till dennes kontakter med Rössing.

Vet du något om det tyska arkivmaterialet?

[Ben]

Jag måste säga att jag är häpen inför ditt konstaterande om rövarhistorier, påhittade av den svenske militärattachen von Stedingks i Helsingfors och sedan påbättrade av Kalle Lehmus! Det förefaller mig ytterst osannolikt!

Med "rövarhistorier" menar jag avrättningen i villan, mitt under pågående middag samt andra antydningar om att Rössings död på ett eller annat sätt skulle ha varit mystisk.

Vad som i övrigt skedde i avseende på Günther ser jag ingen anledning att betvivla, men jag konstaterar bara att en viktig ingrediens i fördömandet av G. har varit att Rössing råkade illa ut. Om det då istället var så att Rössing befordrades och dog en fullkomligt naturlig död blir det lite svårt att anklaga Günther för att ha orsakat Rössings undergång.

[Ben]

Rössing hade alltså, besynnerligt nog med tanke på vad som hänt, plötsligt befordrats till generalmajor! Men nämnda dödsdatum överenstämmer inte heller med det tydligen officiella, alltså enligt http://gariga.boom.ru/Wehrmacht.html, den 31 januari 1942. Han är där generalmajor. Att han samma dag med denna grad, se http://forum.axishistory.com/viewtopic. ... 1&start=60, tilldelats Finlands Frihetskors kryddar ytterligare oklarheterna. Dock hade han varit militärattache i Helsingfors sedan 1937.

Står väl dock 1 februari resp. 31 januari i dessa båda källor.

[Stilleben]

Rössing hade alltså, besynnerligt nog med tanke på vad som hänt, plötsligt befordrats till generalmajor! Men nämnda dödsdatum överenstämmer inte heller med det tydligen officiella, alltså enligt http://gariga.boom.ru/Wehrmacht.html, den 31 januari 1942. Han är där generalmajor. Att han samma dag med denna grad, se http://forum.axishistory.com/viewtopic. ... 1&start=60, tilldelats Finlands Frihetskors kryddar ytterligare oklarheterna. Dock hade han varit militärattache i Helsingfors sedan 1937.

Står väl dock 1 februari resp. 31 januari i dessa båda källor.

Din uppgift är riktig, dödsdagen den 1 februari 1942, tilldelad frihetskorset den 31 januari 1942.

[Ben]

Vet du något om det tyska arkivmaterialet?

Nej, inte mer än vad som framgår av den tjuvtitt i Jägerskiölds Mannerhiembiografi som man får via "Google books". Tyvärr har jag inte just den volymen till hands.

[Stilleben]

I denna tråd diskuterades inledningsvis Rössings motiv för sin lösmynthet gentemot von Stedingk, den svenske militärattachen. Bl.a. skrev jag den 5.9. 2006 att "En ytterligare förklaring till Rössings beteende skall vara att han enligt egen utsago ville bli militärattaché i Stockholm".

Av en bok som jag återigen läste, "Sex krigsår i Skölds skugga" (från 1951) av Generallöjnant Henry Kellgren som var chef för försvarets kommandoexpedition med dess ständiga kontakter med militärattachéerna, samt av kompletterande upplysningar bl.a. från Axis forum, framgår följande: Horst Rössing var under åren 1937-1938 militärattaché i Sverige och Finland med stationering i Helsingfors samt var han militärattaché även i Baltikum. Under 1938 delades tjänsten i två. Dåvarande översten Bruno von Uthmann blev från den 10.11. 1938 militärattaché i Stockholm och Horst Rössing i Helsingfors med ytterligare en tid i Baltikum.

Rössings intresse att bli militärattaché i Stockholm blir alltså därigenom mera begripligt, men det framgår alltså inte av Björkmans bok att han varit det här eller någon annanstans tidigare.

[Ben]

Jag är böjd att tro att mycket som har skrivits om fallet Rössing är rent strunt. OM det hade varit så att han råkade i klistret efter sina samtal med v. Stedingk och Günthers agerande blir det svårt att begripa befordringen till generalmajor någon gång under senare delen av året. Man kan exempelvis notera att när Björkman skriver om reprimanden och om problemen för Rössing (s. 259 f.) så bygger det hela tiden på vad Stedingk meddelade Stockholm (och/eller berättade för Björkman mer än 25 år senare). Ingen av fotnoterna 630-636 hänvisar till tyska dokument. Utifrån det källäget är det ju faktiskt fullt möjligt att Rössing inte alls fick någon reprimand, utan bara ville att v. Stedingk skulle tro detta.

Det förefaller också vara tydligt att den av Stedingk (och Jörgensen) torgförda historien om Rössings likvidering (alternativt mystiska försvinnande) är rena fantasier. I det sammanhanget kan man förstås undra om v. Stedingk (som dog först 1987) i något sammanhang kommenterade Jägerskiölds avfärdande av hela historien.

[Stilleben]

Jag är böjd att tro att mycket som har skrivits om fallet Rössing är rent strunt. OM det hade varit så att han råkade i klistret efter sina samtal med v. Stedingk och Günthers agerande blir det svårt att begripa befordringen till generalmajor någon gång under senare delen av året. Man kan exempelvis notera att när Björkman skriver om reprimanden och om problemen för Rössing (s. 259 f.) så bygger det hela tiden på vad Stedingk meddelade Stockholm (och/eller berättade för Björkman mer än 25 år senare). Ingen av fotnoterna 630-636 hänvisar till tyska dokument. Utifrån det källäget är det ju faktiskt fullt möjligt att Rössing inte alls fick någon reprimand, utan bara ville att v. Stedingk skulle tro detta.

Det förefaller också vara tydligt att den av Stedingk (och Jörgensen) torgförda historien om Rössings likvidering (alternativt mystiska försvinnande) är rena fantasier. I det sammanhanget kan man förstås undra om v. Stedingk (som dog först 1987) i något sammanhang kommenterade Jägerskiölds avfärdande av hela historien.

Du skriver bl.a. att "när Björkman skriver om reprimanden och om problemen för Rössing (s. 259 f.) så bygger det hela tiden på vad Stedingk meddelade Stockholm (och/eller berättade för Björkman mer än 25 år senare"). Detta är i och för sig riktigt, men i den nya utgåvan 2005 av "Sverige inför operation Barbarossa" och i förordet till den av Christer Jörgensen återges ett samtal den 7.6. 1941 mellan, eftersom v. Stedingk låg sjuk i gulsot, den tillfällige militärattachén i Helsingfors Curt Kempff och Horst Rössing. En uppteckning av samtalet finns enligt not. 92 i Riksarkivet.

Jörgensen återger: "Rössing började genast att beklaga sig över det sätt varpå vi behandlat honom.Han hade sedan vi skildes i höstas städse visat sig uppriktig och tillmötesgående mot oss och givit informationer vida utöver vad han egentligen haft rätt att lämna. Men efter vad som nu inträffat, vore hans karriär fördärvad och alla hans förhoppningar om att till hösten bli överflyttad som militärattaché till Stockholm, vilket varit hans dröm, voro grusade. På Stedingk fölle dock ingen skuld för det inträffade. Denne hade i hela affären varit "uranständig". Men Rössing var mest förargad på prinsen av Wied och hans personliga fiende, generalmajor von Uthmanns, agerande. Istället för att vända sig till Helsingfors där eventuella missförstånd hade kunnat klaras upp hade de istället vänt sig direkt till Berlin med anklagelser. Men Kemppfs bittra sammanfattning var att svenskarna själva stoppat till en av våra bästa informationskällor. De bröt upp efter 40 minuter och Rössing hade som vanligt klagat över sin hälsa".

Som sagt, det finns i "affären" Rössing besynnerligheter, som ryktena om att han "likviderats" och med tre olika datum för sin död! Dock att han ändå framåt senhösten befordras till generalmajor, den grad han alltså innehade vid den "officella" dödsdagen den 1.2. 1942!

Det är litet anmärkningsvärt att Leif Björkman, som för sin bok bl.a. forskat i tyska militärstabers arkiv, inte kunnat ge oss något säkert besked om vad som egentligen hände den lösmynte Horst Rössing!

[Ben]

Du skriver bl.a. att "när Björkman skriver om reprimanden och om problemen för Rössing (s. 259 f.) så bygger det hela tiden på vad Stedingk meddelade Stockholm (och/eller berättade för Björkman mer än 25 år senare"). Detta är i och för sig riktigt, men i den nya utgåvan 2005 av "Sverige inför operation Barbarossa" och i förordet till den av Christer Jörgensen återges ett samtal den 7.6. 1941 mellan, eftersom v. Stedingk låg sjuk i gulsot, den tillfällige militärattachén i Helsingfors Curt Kempff och Horst Rössing. En uppteckning av samtalet finns enligt not. 92 i Riksarkivet.

OK, låt mig uttrycka mig tydligare: inga av uppgifterna om reprimander eller andra negativa följder för Rössing kommer från skriftliga tyska källor, exempelvis brev till tyska beskickningen i Helsingfors. Allt bygger istället på vad Rössing själv berättat för ett par svenskar.

Beror detta på att Rössing inte alls fick någon reprimand eller på annat sätt råkade illa ut, men av någon anledning ville låta svenskarna tro att han hade hamnat i trubbel? Det är i alla fall värt att fundera över, i synnerhet mot bakgrund av att Rössing uppenbarligen befordrades några månader senare.

[Stilleben]

Du skriver bl.a. att "när Björkman skriver om reprimanden och om problemen för Rössing (s. 259 f.) så bygger det hela tiden på vad Stedingk meddelade Stockholm (och/eller berättade för Björkman mer än 25 år senare"). Detta är i och för sig riktigt, men i den nya utgåvan 2005 av "Sverige inför operation Barbarossa" och i förordet till den av Christer Jörgensen återges ett samtal den 7.6. 1941 mellan, eftersom v. Stedingk låg sjuk i gulsot, den tillfällige militärattachén i Helsingfors Curt Kempff och Horst Rössing. En uppteckning av samtalet finns enligt not. 92 i Riksarkivet.

OK, låt mig uttrycka mig tydligare: inga av uppgifterna om reprimander eller andra negativa följder för Rössing kommer från skriftliga tyska källor, exempelvis brev till tyska beskickningen i Helsingfors. Allt bygger istället på vad Rössing själv berättat för ett par svenskar.

Beror detta på att Rössing inte alls fick någon reprimand eller på annat sätt råkade illa ut, men av någon anledning ville låta svenskarna tro att han hade hamnat i trubbel? Det är i alla fall värt att fundera över, i synnerhet mot bakgrund av att Rössing uppenbarligen befordrades några månader senare.

Det skulle vara väldigt intressant att få det här utrett, alltså hur tyskarna reagerade över Rössings läckage och vad som verkligen hände honom. Plats för en forskningsinsats alltså!

En annan sak i samband med Rössing och som möjligen också kräver en forskningsinsats är följande som jag klipper ur Henrik Arnstads bok från 2006 "Spelaren Christian Günther", sid. 71.

"APRIL 1940
ANFALL MOT DANMARK OCH NORGE.
Första april 1940 genomför Sveriges riksdag sin stora Finlandsdebatt.
Utrikesminister Christian Günther är på plats, redo att svara för re­geringens handlande. Per Albin Hansson har beordrat två socialdemo­krater från utrikesnämnden - Östen Undén och Allan Vougt - att leve­rera lite lagom opposition mot Günther. Vilket de gör. Utrikesministern framstår som en hjälte.

Några dagar efter riksdagsdebatten förekommer rykten om förestående västmaktsingripanden i Norden och att Tyskland planerar preventiva åtgärder. ------Överbefälhavaren begär en mindre mobilisering, vilket avslås, ÖB bygger sin oro på rapporter från den tyske militäratta­chén i Helsingfors, Horst Rössing, som förbluffande öppet berättar om det kommande tyska anfallet mot Norge. Rössing agerar alltså svensk spion (vilket han kommer att göra fler gånger under kriget). Men Chris­tian Günther låter sig inte beröras. Han menar att inget tyder på far­ligheter de närmaste dagarna. Kung Gustaf V säger i en konselj att det ser ut att bli lugnt i utrikespolitiken för en tid - så länge det varar. Ett »klokt förbehåll», enligt justitieminister KG Westman. Högerledaren Gösta Bagge åker på semester till Storlien. -----Fredag 5 april 1940 dyker de första konkreta uppgifterna upp om att Tyskland ska anfalla Danmark. Anfallet ska ske en vecka senare och fortsätta över Norge och Ne­derländerna, för att sedan rulla vidare mot Frankrike via Belgien (det låter som en sammanblandning mellan Hitlers olika anfallsplaner)". --------

SMB-boken "Urladdning" har flera författare som uppehåller sig kring händelserna i april 1940. Arvid Croneberg skriver bl.a. där under "Krigsfall Tyskland" att den 4 april 1940 hemställde Överbefälhavaren Thörnell hos försvarsministern Sköld om förstärkt beredskap, bl.a. "mobilisering av fälthären", men fick back på nästan allt. "På direkt förfrågan erkände Thörnell att han själv inte trodde på ett anfall mot Sverige och att han såg mobiliseringen främst som en säkerhetsåtgärd". Den 8 april träffade han dock försvarsministern på nytt och fick då tillstånd till en del inkallelser, vilket fastställdes vid ett extra regeringssammanträde samma dag.

Arnstads uppgift om att Rössing även skulle ha läckt om det förestående tyska anfallet mot Norge i april 1940 finns endast i hans bok och inte i den s.k. tidslinje http://www.christiangunther.se/pdf/tidslinje.pdf, som han i en kronologisk ordning sammanställt med krigshändelserna och Günthers ageranden i anslutning till dem (det är alltså inte Günthers dagbok, som man kan förledas till att tro, denne gjorde överhuvudtaget inga sådana anteckningar). Det finns däremot, se http://www.christiangunther.se, en omfattande litteraturförteckning, men inga nothänvisningar i boken till denna.

Händelserna kring den 9 april 1940 är ju rejält utforskade och är det som Arnstad där skriver om Rössing riktigt, så är det faktiskt rätt sensationellt! Varifrån är alltså Arnstads uppgifter om Rössing som "svensk spion" 1940 hämtade och är detta känt tidigare? Skulle det verkligen stämma ger det inte bara ytterligare en pusselbit i "fallet Rössing" utan bidrar kanske också till hur det svenska handlandet kring den 9 april 1940 skall bedömas!!

[Ben]

Några noteringar i avseende på debatten den 1 april 1940:

På den tiden var det tvåkammarriksdag, så i första kammaren var Günther regeringens talesman och i andra kammaren var det statsministern själv som presenterade historiken över Finlandsfrågan (Per-Albin dök upp i första kammaren mot slutet). Tittar man på först på diskussionen i första kammaren är det svårt att begripa hur Undéns inlägg kan betecknas som "lite lagom opposition". Jag ser inte något kritiskt alls i hans inlägg. Den kom från helt andra håll, särskilt från Knut Petersson (med koppling till GHT) som var uppretad över att Sverige inte hade gått längre för att hjälpa Finland.

I andra kammaren var det alltså statsministern som förde regeringens talan, biträdd av försvarsministern. Vougt yttrade sig, precis som Undén, en enda gång och tog då regeringen i försvar. Han sade bl.a.:

Jag känner min starkt övertygad om att ju mera den svenska regeringens politik i alla dess enskildheter kommer till den stora allmänhetens kännedom inom vårt eget land och utanför detsamma, desto mer skall den vinna förståelse. Jag tror, att den uppburits av en, om icke hundraprocentig, så dock mycket stark anslutning i riksdagen.

I andra kammaren kom kritik från Nils Flyg och i viss mån från Ivar Anderson och ytterligare någon talare.

[Ben]

Några dagar efter riksdagsdebatten förekommer rykten om förestående västmaktsingripanden i Norden och att Tyskland planerar preventiva åtgärder. ------Överbefälhavaren begär en mindre mobilisering, vilket avslås, ÖB bygger sin oro på rapporter från den tyske militäratta­chén i Helsingfors, Horst Rössing, som förbluffande öppet berättar om det kommande tyska anfallet mot Norge. Rössing agerar alltså svensk spion (vilket han kommer att göra fler gånger under kriget). Men Chris­tian Günther låter sig inte beröras. Han menar att inget tyder på far­ligheter de närmaste dagarna. Kung Gustaf V säger i en konselj att det ser ut att bli lugnt i utrikespolitiken för en tid - så länge det varar. Ett »klokt förbehåll», enligt justitieminister KG Westman. Högerledaren Gösta Bagge åker på semester till Storlien. -----Fredag 5 april 1940 dyker de första konkreta uppgifterna upp om att Tyskland ska anfalla Danmark. Anfallet ska ske en vecka senare och fortsätta över Norge och Ne­derländerna, för att sedan rulla vidare mot Frankrike via Belgien (det låter som en sammanblandning mellan Hitlers olika anfallsplaner)". --------

Detta sägs i boken Förspelet till det tyska angreppet på Danmark och Norge den 9 april 1940, utgiven av UD 1947. På sidan 201 f. återges ett brev insänt från militärattachén Kempff till försvarstaben, daterat den 2 april 1940. Rössing hade den 31 mars återkommit från en längre rekreationsresa i Sverige, men Kempff frågade i alla fall bl.a. om det militära läget. Rössing förklarade att Maginotlinjen visst var möjlig att bryta igenom, tyskarna hade nämligen fått ett nytt anfallsvapen.

Angående läget runt Östersjön sade Kempff att han från en finsk källa hade fått uppgift om samling av tonnage i vissa nordtyska hamnar. Rössing förklarade att han inte kunde begripa hur dylika rykten kunde uppkomma. Östersjön var full av packis och Bottenhavet tilfruset - vad skulle man ha de fartygen till? I Berlin var man nöjda med fredsslutet mellan Finland och Ryssland, så varför skulle man ge sig ut på nya nordliga äventyr. Nej, Tyskland hade endast en fiende: England. Britterna hade börjat ge sig på malmtillförseln och drog sig inte för att kränka Norges neutralitet. Klarade inte Norge av att försvara sig måste Tyskland ingripa. Kempffs rapport avslutas med detta, angett som citat:

'Den norska kusten befinner sig just nu i brännpunkten. Där kan vad som helst hända när som helst'.

Han återkom till min fråga om Östersjön. 'Jag kan ju inte veta allt, och det otroliga kan ju hända. Men jag försäkrar Er, att jag har inte en aning om, att det skulle planeras något från tyskt håll, som kan leda till förvecklingar i Östersjöområdet. Nej, det är Norge det gäller.'

Inget av detta borde väl ha varit särskilt upphetsande med tanke på vad svenskarna själva kunde observera. Samma dokumentsamling nämner till exempel att britterna sänkt en tysk malmångare under operationer i Skagerack och östra Nordsjön. Marinattachén i Berlin rapporterade 29 mars att höga tyska marinofficerare uttalat farhågor för engelska aktioner mot Narvik och malmtrafiken.

Rössing nämnde inget datum och inte ett ljud om Danmark. Så svensk spion? Man fick mycket mer handfast information från andra källor, särskilt från beskickningen i Berlin.

[Stilleben]

(Ur Henrik Arnstads ovannämnda bok från 2006 "Spelaren Christian Günther", sid. 71):
"Några dagar efter riksdagsdebatten förekommer rykten om förestående västmaktsingripanden i Norden och att Tyskland planerar preventiva åtgärder. ------Överbefälhavaren begär en mindre mobilisering, vilket avslås, ÖB bygger sin oro på rapporter från den tyske militäratta­chén i Helsingfors, Horst Rössing, som förbluffande öppet berättar om det kommande tyska anfallet mot Norge. Rössing agerar alltså svensk spion (vilket han kommer att göra fler gånger under kriget). Men Chris­tian Günther låter sig inte beröras. Han menar att inget tyder på far­ligheter de närmaste dagarna. Kung Gustaf V säger i en konselj att det ser ut att bli lugnt i utrikespolitiken för en tid - så länge det varar. Ett »klokt förbehåll», enligt justitieminister KG Westman. Högerledaren Gösta Bagge åker på semester till Storlien. -----Fredag 5 april 1940 dyker de första konkreta uppgifterna upp om att Tyskland ska anfalla Danmark. Anfallet ska ske en vecka senare och fortsätta över Norge och Ne­derländerna, för att sedan rulla vidare mot Frankrike via Belgien (det låter som en sammanblandning mellan Hitlers olika anfallsplaner)". --------

Detta sägs i boken Förspelet till det tyska angreppet på Danmark och Norge den 9 april 1940, utgiven av UD 1947. På sidan 201 f. återges ett brev insänt från militärattachén Kempff till försvarstaben, daterat den 2 april 1940. Rössing hade den 31 mars återkommit från en längre rekreationsresa i Sverige, men Kempff frågade i alla fall bl.a. om det militära läget. Rössing förklarade att Maginotlinjen visst var möjlig att bryta igenom, tyskarna hade nämligen fått ett nytt anfallsvapen.

Angående läget runt Östersjön sade Kempff att han från en finsk källa hade fått uppgift om samling av tonnage i vissa nordtyska hamnar. Rössing förklarade att han inte kunde begripa hur dylika rykten kunde uppkomma. Östersjön var full av packis och Bottenhavet tilfruset - vad skulle man ha de fartygen till? I Berlin var man nöjda med fredsslutet mellan Finland och Ryssland, så varför skulle man ge sig ut på nya nordliga äventyr. Nej, Tyskland hade endast en fiende: England. Britterna hade börjat ge sig på malmtillförseln och drog sig inte för att kränka Norges neutralitet. Klarade inte Norge av att försvara sig måste Tyskland ingripa. Kempffs rapport avslutas med detta, angett som citat:

'Den norska kusten befinner sig just nu i brännpunkten. Där kan vad som helst hända när som helst'.

Han återkom till min fråga om Östersjön. 'Jag kan ju inte veta allt, och det otroliga kan ju hända. Men jag försäkrar Er, att jag har inte en aning om, att det skulle planeras något från tyskt håll, som kan leda till förvecklingar i Östersjöområdet. Nej, det är Norge det gäller.'

Inget av detta borde väl ha varit särskilt upphetsande med tanke på vad svenskarna själva kunde observera. Samma dokumentsamling nämner till exempel att britterna sänkt en tysk malmångare under operationer i Skagerack och östra Nordsjön. Marinattachén i Berlin rapporterade 29 mars att höga tyska marinofficerare uttalat farhågor för engelska aktioner mot Narvik och malmtrafiken.

Rössing nämnde inget datum och inte ett ljud om Danmark. Så svensk spion? Man fick mycket mer handfast information från andra källor, särskilt från beskickningen i Berlin.

Nej, det kan väl knappast vara det som Arnstad åberopar!
Eller? Men han är ju helt nyligen litet verksam under sign. few här på Skalman, så han kan ju kommentera det!

[Ben]

Jag är skäligen övertygad om att det ska vara den "den rykande pistolen". Men, som sagt, man fick via olika kanaler betydligt mer konkret information från legationen i Berlin. Därifrån rapporterades om faktisk fartygsuppladdning i vissa hamnar, vilket hade observerats av svenskar på plats. Via läckor från Hitlerfientliga kretsar och ganska frispråkiga höga officerare fick man också en hel del mycket konkret information. Det var ju också efter krigsslutet en intensiv diskussion om vad som hade gått vidare till regeringarna i Oslo och Köpenhamn samt hur dessa hade tolkat informationen.

[Ben]

En annan sak i samband med Rössing och som möjligen också kräver en forskningsinsats är följande som jag klipper ur Henrik Arnstads bok från 2006 "Spelaren Christian Günther", sid. 71.

"APRIL 1940
ANFALL MOT DANMARK OCH NORGE.
Första april 1940 genomför Sveriges riksdag sin stora Finlandsdebatt.
Utrikesminister Christian Günther är på plats, redo att svara för re­geringens handlande. Per Albin Hansson har beordrat två socialdemo­krater från utrikesnämnden - Östen Undén och Allan Vougt - att leve­rera lite lagom opposition mot Günther. Vilket de gör. Utrikesministern framstår som en hjälte.

Några dagar efter riksdagsdebatten förekommer rykten om förestående västmaktsingripanden i Norden och att Tyskland planerar preventiva åtgärder. ------Överbefälhavaren begär en mindre mobilisering, vilket avslås, ÖB bygger sin oro på rapporter från den tyske militäratta­chén i Helsingfors, Horst Rössing, som förbluffande öppet berättar om det kommande tyska anfallet mot Norge. Rössing agerar alltså svensk spion (vilket han kommer att göra fler gånger under kriget).

När det sedan gäller påståendet att Thörnell skulle ha agerat pga Rössings uppgifter:

Den 3 april rapporterade ministern i Berlin att den svenske marinattachén Forshell kvällen före hade haft ett samtal med Raeders stabschef Schulte-Mönting. Forshell hade gjort en uppteckning av samtalet och sänt till försvarsstaben. S-M hade under samtalet sagt att det fanns en överhängande risk för allierade aktioner mot malmtrafiken och att man väntade ett brittiskt angrepp mot Norge. Som förevändning skulle malmen anges, men i förlängningen var planen att skaffa flygbaser på norskt territorium. Enligt stabschefen förväntades norrmännen inte göra något motstånd. När britterna väl hade etablerat sig i Norge skulle de sätta Sverige under hårt tryck. En sådan utveckling var otänkbar för Tyskland.

Om inskeppningarna i Stettin sade han att det hade förekommit en del sådant i mars, då man varit beredda på "en preventiv åtgärd" i norr. Nu förekom inget sådant.

Forshells åsikt var att tyskarna höll på att förbereda motaktioner mot den befarade brittiska framstöteten. Dessa kunde inbegripa truppöverföringar till södra Norge och en sändning av fallskärmsjägare till Narvik. Att stabschefen förnekade inskeppningarna fäste F. inte mycket vikt vid, men han menade dock att det inte fanns några planer att agera mot Sverige.

Samma dag skickade Forshell också en rapport från den svenske konsuln i Stettin som även besökt Swinemünde. I Stettin låg 15 civila transportfartyg och han hade sett hur man på kvällen höll på med lastning av materiel. På fartygen syntes marinofficerare. Han hade också samtalat med befälhavarna på två ångfartyg (ett svenskt och ett norskt). Dessa hade veckan efter påsk sett mängder av krigsmateriel lastas in på ca 25 fartyg. Konsuln gjorde den 2 april tillsammans med sjömanspastorn en noggrann undersökning och den senare berättade då att de senaste dagarna 6-8 fartyg avgått efter att ha lastat färdigt. I Swinemünde sade två befälhavare på svenska fartyg att man inte sett några dylika passera, så sannolikt hade de som legat i Stettin ännu inte gått till sjöss.

I Stettin vimlade det av soldater och officerare. En tysk marinläkare, vars bostad konsuln hyrde, hade sagt att han trodde förberedelserna var riktade mot att möta en brittisk aktion mot Norge. Konsuln undrade om det inte kunde gälla England, men marinläkaren sade att det i militära krestar bara talades om Skandinavien.

Samma dag sände Forshell ännu en rapport, där han bland annat nämnde att det i polisskolorna pågick intensivundervisning i svenska, norska och danska.

Den 4 april (inkommit den 5) meddelade ministern i Berlin att en tysk militärkälla sagt att det i nästa vecka skulle ske angrepp på Danmark och Holland. Via Danmark skulle aktionen evntuellt gå vidare mot Norge och via Holland mot Belgien och Frankrike. Källan betecknades som mycket tillförlitlig.