Inlägg
av Andreas K » 25 maj 2007, 12:38
Den är på 25 sidor så den kommer att ta utrymme, sen vet jag inte riktigt hur man gör med bilderna och det. Men texten i sig kan jag lägga upp.
Inledning
För något år sedan satt jag och bläddrade igenom mina gamla familjealbum och hittade då ett gammalt svartvitt foto (se bilaga s.24). På fotot fanns det fem personer, en av dem, en flicka i 10-årsåldern, kände jag genast igen som min mormor, Maria. På hennes högra sida satt en kvinna som höll i ett spädbarn. På Marias vänstra sida satt en man med en liten pojke i knäet. Jag frågade Maria vilka de andra personerna på fotot var, varpå hon identifierade de båda andra barnen som sina syskon och mannen och kvinnan som sina föräldrar. Mannen på fotot såg stilig ut med sin fina kavaj och randiga slips. Ett tag senare såg jag ett litet släktträd i ett annat fotoalbum, där jag såg att Marias far, min gammelmorfar, hade ett tyskklingande namn, Franz Maisl. Detta förklarade Maria med att berätta för mig att hennes familj var etniska tyskar bosatta i Ungern, s.k. schwaber. Det kom som en nyhet för mig, och ännu mer överraskande var det att Franz enligt släktträdet hade dött 1945. Det var då jag på allvar började fundera över vem min gammelmorfar var. Kunde hans död ha haft något med andra världskriget att göra? Efter att Maria berättat för mig att han stupade som soldat i andra världskriget växte intresset ännu mer. Därför kunde jag inte motstå frestelsen att göra ett försök att få fram en enhetlig bild av vem Franz var, när och hur han dog, samt var han låg begraven. Frågan om var han låg begraven var det ingen i släkten som visste, så jag såg det som något av min plikt att som den ende historiskt intresserade familjemedlemmen få fram ett svar på den fråga Maria och hennes syskon sökt svar på ända sedan krigsslutet. Det finns fyra frågor som ständigt kretsar kring Franz som person, nämligen när, var, hur och varför? När föddes han, var jobbade han, hur kunde en familjefar hamna mitt i ett brinnande krig och varför kom han inte hem till sin väntande fru och barn efter krigsslutet? Det är dessa och andra frågor som uppsatsen kommer att fokusera kring.
Syfte
Syftet med uppsatsen är att kasta ljus över något som varit mer eller mindre bortglömt i mer än sextio år. Vi vet idag att de allierade soldaterna som stred i andra världskriget var människor som slogs för friheten, det blir vi hela tiden påminda om genom media, filmer och datorspel. Något som många däremot inte är medvetna om är att de soldater som stred för axelmakterna också slogs för något de trodde på samt att även de var människor. I filmer, spel, etc. ser man alltid tyskarna som stridslystna, robotlika gestalter som marscherar förbi i raka led i svartvita klipp från journalfilmer. Människor passerar genom historien som vandrare på en väg, och det är av otrolig vikt att dagens generation tar tillvara på de vittnesmål om krigets fasor som finns, det är dessutom, likt en far som berättar livets hemligheter för sin son, vår plikt som människor att föra vidare tidigare generationers levnadsöden, för att på så sätt alltid minnas att krig och död är fruktansvärda saker som fanns i vår direkta närhet för inte många år sedan och som fortfarande finns runtomkring oss. För att åtminstone försöka förhindra att sådant händer igen måste vi spara och ta lärdom av det som tidigare generationer fick lära sig på det hårda sättet. Om vi kan lära oss att förstå varför folk slogs för Hitler så kan vi nog lättare förstå varför folk i dagens värld offrar sina liv för sin gud eller diktator, människan har ju trots allt knappast förändrats särskilt mycket de senaste 60 åren.
Problemformulering
När jag började arbetet med min uppsats så bestämde jag mig för att hålla mig till ett par överspännande frågor som skulle genomsyra min uppsats. Den första är samma fråga som jag ställde tidigare, nämligen hur en familjefar kunde hamna mitt i andra världskrigets blodiga avslutning i Europa. Min andra fråga som jag hoppas få svar på i min undersökning är om man i Franz liv innan kriget kan se någonting som ger en tidig fingervisning på hans kommande öde, exempelvis nazistsympatier eller liknande.
Frågeställning
De konkreta frågorna jag genom min undersökning vill få svar på är:
- Vad kan jag få reda på om Franz liv?
- Vad hände strax innan och under slutstriden i Berlin 1945?
- Vilken försvarsgren kämpade Franz i? Hur såg dess organisation och historia ut?
- När och hur stupade han och var ligger han begraven?
Avgränsning
Jag har valt att avgränsa mig till just Franz historia därför att jag tidigt förstod att det skulle bli alldeles för svårt att skriva om fler än en person, då man måste fokusera på alla inblandade personers livsöden lika mycket, vilket omöjligt låter sig göras på ett analyserande sätt i en B-uppsats. Om man har behandlar flera personers livsöden så måste man av praktiska utrymmesskäl forska om dessa på ett väldigt ytligt sätt, vilket gör att det varken blir hackat eller malet. Det går helt enkelt inte bedriva analyserande forskning på flera personer i en uppsats på B-nivå. Trots att jag gärna ville skriva om och jämföra med Franz bror Pauls levnadsöde så valde jag att fokusera på enbart Franz.
Metod
För att få en bild av vem Franz var så kommer jag i uppsatsen använda mig av intervjuer med den enda personen som idag finns i livet som kan minnas honom, nämligen min mormor Maria. Eftersom det har gått lång tid sedan hon sist såg sin far så har jag tagit hänsyn till tidskriteriet, det är lätt att glömma detaljer och sedan omedvetet hitta på andra detaljer för att fylla igen luckorna i minnesbilden. Jag har även tagit hänsyn till huruvida materialet är tendensiöst, det är ju trots allt en dotter som berättar om sin egen far. Intervjuerna har skett genom vardagliga samtal i avslappnad, familjär miljö. På grund av detta har jag valt att inte ta med frågorna jag ställt som en bilaga då de är alldeles för många och utspridda över en lång tidsperiod. Under intervjuerna har jag helt undvikit att ställa ledande frågor, detta av anledningen att jag inte oavsiktligt ska efterhandskonstruera Marias minnen utan komma så nära sanningen som möjligt. Jag har även studerat facklitteratur som berör första världskriget, men mest andra världskriget och då i synnerhet just slaget om Berlin 1945. I själva uppsatsen har jag lagt ett pussel av det jag har fått veta om Franz vid flera olika tillfällen, därav varierar datumen på fotnoterna som berör Maria.
Material
Personen jag intervjuat är min egen mormor, Maria Lantos (född Maisl), som kom till Sverige efter den ungerska revolutionen 1956. Det finns mycket som hon vill berätta men som tyvärr ingen förutom jag själv tar sig tid att lyssna på. Litteraturen jag använt mig av är framför allt Antony Beevors ”Berlin- Slutstriden 1945” som är en detaljrik skildring av upptakten till och själva slaget om Berlin 1945. Jag har även använt mig av flera elektroniska källor, där jag i den mån jag kunnat har försäkrat mig om att materialet är pålitligt.
Forskningsläge
Beevor, Antony. ”Berlin- Slutstriden 1945”. Historiska Media. 2003. Lund. Den allra senaste forskningen inom ämnet. Antony Beevor har skrivit flera hyllade böcker om andra världskriget och mellankrigstiden, däribland om Stalingrad och det spanska inbördeskriget.
Historisk bakgrund
Franz Maisl föddes i den gamla dubbelmonarkin Österrike-Ungern år 1911. Hans familj var schwaber, etniska tyskar bosatta i Ungern. Riket han föddes i var en makt som bara var en skugga av sin forna styrka, dubbelmonarkin hade slitits i bitar av etniska konflikter och nationalistiska strömningar sedan länge. 1914 utbröt första världskriget, fyra år senare var Österrike-Ungerns öde beseglat. Centralmakternas militärmakt havererade 1918, och kriget tog slut den 11 november samma år. Året efter samlades segrarmakterna för att stycka upp centralmakternas territorium. Principen som följdes var att alla folk i de besegrade nationerna skulle få bli självständiga, något som gjorde att Österrike-Ungern drabbades hårt med sin etniska mångfald. Freden med Österrike slöts i St Germain i september 1919 medan freden med Ungern slöts i Trianon den 4 juni 1920. Fördraget i Trianon innebar att Slovakien, Bratislava och en del av Rutenien skulle överlämnas till den nybildade staten Tjeckoslovakien, vidare skulle Kroatien, Slovenien och delar av Banatet avträdas till den nya staten Jugoslavien. Transsylvanien och större delen av Banatet skulle överlämnas till Rumänien, Burgenland till Österrike och Fiume skulle överlämnas till Italien. Som brukligt var skulle även krigsskadestånd betalas till segrarmakterna och de väpnade styrkorna begränsas kraftigt.
Förlusten av alla dessa områden betydde att Ungern förlorade mer än 70 procent av sin ursprungliga yta och att 65 procent av dess ursprungliga befolkning nu var minoriteter i främmande länder. Ungern hade styrts av det österrikiska huset Habsburg, och hade bara dagar innan krigsslutet utropat sig självständiga från Österrike. Detta var i hopp om att segrarmakterna skulle behandla Ungern som en av de nybildade staterna, inte som en av de gamla stormakterna. Tyvärr blev det inte så, utan Ungern skuldbelastades precis som Tyskland, Österrike och det Ottomanska imperiet, vilket ledde till stort missnöje och en kommunistregim under Béla Kun.
Kommunistregimen avsattes dock efter en konflikt med Rumänien, rörande Ungerns strävanden efter att återinförliva de förlorade områdena, som ledde till en kortvarig rumänsk ockupation av Ungern. Efter detta höll man val, och de vinnande partierna beslöt att återinföra monarkin. I väntan på en ny kung utsåg man amiralen Miklós Horthy till riksföreståndare.
Men kampen för att återvinna de förlorade landområdena var inte över. 1933 utsågs Adolf Hitler till rikskansler i Tyskland, troligen något som få ungrare kunde förstå betydelsen av. Hitler spelade på de känslor av frustration som fanns hos många länder efter första världskriget. På så vis kunde han vinna allierade genom att utlova territorier. Rumänien var ett exempel, Finland och Bulgarien två andra. Ungern såg sin chans att återfå sina gamla landområden, något som Hitler med god min utlovade. Med Tysklands stöd återtog man delar av de förlorade områdena under 1930-talet, men det krävdes mer för att återfå alla ursprungliga landområden. Allt dessa nationer behövde göra var att delta i korståget mot bolsjevismen, invasionen av Sovjetunionen. Den 22 juni 1941 inleddes denna kamp av gigantiska mått när Tyskland med sina allierade korsade gränsen till Sovjetunionen på bred front. Till en början gick det bra, Stalins utrensningar på 30-talet hade lämnat de sovjetiska förbanden utan erfarna officerare. I oktober 1941 verkade kriget vara så gott som över när axelmakterna stod precis utanför Moskva. Få kunde ana att situationen skulle vara den omvända om knappt tre och ett halvt år. Vägen till axelmakternas undergång skulle gå genom en väg dränkt i blod och kantad av milstolpar med idag välkända namn; Stalingrad, Kursk, Kharkov, Königsberg och Berlin.
Undersökning
Sökandet efter graven
Hela idén om att finna Franz grav började som en följd av att jag i december 2005 på ett internetforum för historiskt intresserade hade nämnt att jag hade en släkting som stred i andra världskriget men att ingen visste var han låg begraven.
En annan medlem, författaren Lars Gyllenhaal, svarade med att man kunde finna gravar genom den tyska organisationen Volksbund. Eftersom min tyska vid den tiden var i det sämsta laget fick jag be om hjälp genom att på samma forum lägga ut något av en annons, där jag efterlyste någon tysktalande person som kunde hjälpa mig att finna graven. Det dröjde bara några minuter innan jag fick hjälp att hitta graven. Efter två dagar hittade vi en person som låg begraven i Berlin med namnet Franz Maisl, född den 16 december 1911 i Baesborsöd, Ungern. Namnet stämde, likaså födelsedatumet och hemlandet. Något som dock förbryllade var födelseorten. Franz var född i Vaskut, inte Baesborsöd. Faktum är att varken jag eller mina medhjälpare ens kunde hitta en ort i Ungern med det namnet. Lars Gyllenhaal antog att det kunde röra sig om en förvanskning av ett ungerskt ortsnamn, vilket kan tänkas vara möjligt.
Omständigheterna kring hur personen i fråga fick Baesborsöd registrerat som födelseort är fortfarande okända, men det faktum att personens namn, födelsedatum och hemland stämde, samt att han dog i Berlin 1945 i tysk tjänst, ökade chansen att det var personen som jag sökte. Namnet Maisl är så vitt jag kunnat komma fram till heller inget särskilt vanligt namn, vare sig i Tyskland eller i Ungern, så chansen att det skulle finnas ännu en Franz Maisl i tysk tjänst i Berlin, med samma hemland och födelsedatum är troligen liten. Detta styrkte ytterligare trovärdigheten för att det rörde sig om min släkting. Enligt uppgifterna som kom fram så var han en grenadier, d.v.s. en grenadjär, den tyska motsvarigheten till en svensk menig soldat. Detta faktum att han var en grenadjär väcker ännu en fråga som jag kommer att nämna senare.
Vidare kunde man läsa följande på Volksbunds databas:
Franz Maisl ruht auf der Kriegsgräberstätte in Berlin-Steg.-Dreifaltigkeit. Endgrablage: Block F Reihe 1 Grab 18.
Översatt från tyska blir detta: ”Franz Maisl vilar på krigskyrkogården i Berlin-Steg.(Berlin-Steglitz)-Dreifaltigkeit(namnet på församlingskretsen). Gravläge: Block F Rad 1 Grav 18”. Marias syster i Köln tog reda på kyrkogårdens namn och adress, Dreifaltigkeit-kyrkogården i Berlin-Steglitz på Paul-Schneider-Straße 46/50, 12249 Berlin.
Tidigt i min undersökning utgick jag ifrån att Franz var soldat i den reguljära tyska armén. Denna uppfattning styrde mitt sätt att söka uppgifter om honom, och vid ett tillfälle trodde jag mig rentav ha lokaliserat det förband han troligtvis stred med. Denna uppfattning och den bild av Franz som sakta börjat framträda skulle dock komma att raseras på bara en eftermiddag. I slutet av mars 2007 satt jag och Maria och letade igenom hennes gamla fotoalbum då vi hittade ett foto på Franz i uniform (se bilaga s.24). Men mannen på bilden hade en SS-uniform. Min första tanke var att Franz hade tagit på sig en bekants uniform, något som jag har sett exempel på otaliga gånger när jag studerat fotografier från de båda världskrigen. Enligt Maria var bilden tagen någon gång under hösten 1943, samma år som Franz tog värvning, och hon är helt säker på att det var Franz uniform. Marias minne av sin far i uniform är så starkt att hon än idag minns den dagen då fotot togs, dock inte datumet.
Vi kan därmed med viss säkerhet utgå från att Franz var soldat i Waffen SS, inte i den reguljära armén.
Men det finns vissa frågetecken även här. Om Franz var SS-soldat, varför benämns han då i Volksbunds databas som grenadier, en titel som enligt mina källor förefaller ha varit exklusiv för armén? Motsvarande gradbeteckning inom Waffen SS hade varit SS-Schütze.
Om man studerar en uniform för en SS-Schütze och jämför den med Franz uniform så ser man att de är identiska.
Samtidigt har jag i vissa källor stött på benämningen SS-grenadier vilket onekligen ger bevis på den förvirring som ofta kan finnas när det gäller Tredje Rikets invecklade och komplexa befälsgrader.
Själva titeln grenadier har mycket gamla rötter i Tyskland som går tillbaka till tider även före Fredrik den Store (r. 1740-1786). Under andra världskriget använde man många gamla benämningar på infanteriet i hopp om att styrka truppernas moral, grenadier var en av dessa benämningar, som togs i bruk för allt reguljärt infanteri den 15 oktober 1942.
Något annat som märks på fotot är att Franz saknar damasker. Tidigt i kriget använde tyskarna höga marschstövlar, men då läderransoneringarna gjort sig påminda valde man att använda sig av kängor istället. Damasker av grovt canvastyg användes istället för att hindra att jord och smuts kom ner i kängorna när soldaten var i fält. Om Franz tog värvning 1943 så borde läget vid den tiden inte ha varit så illa att han inte kunde få sina damasker. Istället har han på fotot kavlat ner sina grova yllestrumpor för att fylla samma ändamål som damasker gör. Varför?
Jag har på många krigstida foton av Gebirgsjägers(bergstrupper), märkt att det var ett vanligt förekommande fenomen att soldaterna, som var utrustade för höga höjder och kyligt klimat, istället för att använda damasker kavlade ner sina strumpor på samma sätt som Franz gjort på fotot. Detta fungerade som ett effektivt snöskydd. Men bergstrupper rekryterades mestadels från människor födda i bergiga områden, mestadels från Alperna. Franz var född i södra Ungerns stäpplandskap. Alla gebirgsjägers kom naturligtvis inte från bergiga områden, så kanske kan det vara så att Franz var en gebirgsjäger, de fanns både inom armén och SS.
Enda sättet att kunna utröna detta genom ett foto är om man kan se hans feldmütze, fältmössan, från sidan. Om han hade varit en gebirgsjäger så hade han haft ett emblem föreställande en edelweiss på mössans sida.
Tyvärr är Franz barhuvad på fotot så denna metod att fastställa hans truppslag är därmed ogenomförbar.
Däremot så mindes Maria senare i maj 2007 att Franz hade haft samröre med pansartrupper, något hon bevisade med ett fotografi på vilket en Stürmgeschütz III(stormkanon) återfinns med sju soldater, varav en ska vara Franz (se bilaga s.25). Maria tycker sig också minnas att Franz var en panzergrenadier¸ kort och gott en pansargrenadjär.
På baksidan av fotografiet återfinns texten:
”Andenken von Wien in den K.T.L.L.A.3, 4 kompani – Franz Maisl”
Översatt från tyska blir detta ”Till minne av Wien med K.T.L.L.A.3, fjärde kompaniet – Franz Maisl”. Vad K.T.L.L.A.3 står för är för närvarande okänt, men vilken trupptillhörighet Franz än hade så var han i alla fall troligtvis i det fjärde kompaniet.
Man kan via Volksbunds arkiv beställa hans personliga tjänstgöringsarkiv, där man kan se vilket förband han stred med för att därigenom finna hans exakta regemente och trupptillhörighet. Tyvärr detta tar tid och kostar pengar, om hans personakt ens överlevt kriget, så i väntan på detta förblir frågan öppen.
Slaget om Berlin och dess upptakt
Vid våren 1945 låg Europa i ruiner. De tyska stridande styrkorna hade nästan oavbrutet varit på reträtten i två år. I Italien tryckte de allierade på upp mot alperna och det tyska riket, i väst hade de allierade brutit igenom Tysklands sista försvar och närmade sig floden Elbe. I öst drog Röda Armén fram som en orkan genom östra Tyskland i riktning mot Berlin. Den tyska armén hade under sitt fälttåg i Sovjetunionen begått fruktansvärda övergrepp som de sovjetiska soldaterna och officerarna hade väntat på att få hämnd för sedan 1941. Nu visste de sovjetiska styrkorna att segern var deras och att de som segrarmakt kunde begå i princip vilka övergrepp som helst mot fientlig militär personal och civila utan att riskera något straff. Ett otroligt starkt ömsesidigt hat, präglat av båda nationernas totalitära ideologier, hade vuxit fram. De sovjetiska officerarna hade stora svårigheter att lägga band på sina odisciplinerade och förbittrade soldater.
Medan det tyska försvaret kollapsade på alla fronter satt Hitler i sin bunker under rikskansliet i Berlin och gav order som blev vildare och mer orealistiska för varje dag som passerade. Han vägrade inse att kriget var förlorat, men till och från kunde han i privata samtal helt resignerat säga rakt ut att han förstod att kriget var förlorat. Men han vägrade ta på sig skulden, den lade han istället på alla officerare och soldater som enligt hans mening var förrädare och fegisar. Han fortsatte vara fast övertygad om att han själv var den ende som var klarsynt nog för att kunna se det strategiska läget så som det var. Han var det mesta av tiden övertygad om att han genom att beordra framryckningar utan den minsta chans att lyckas kunde vinna kriget i sista minuten.
Det som väntade var en uppgörelse mellan 1900-talets två värsta diktatorer, Stalin och Hitler. Mellan dessa båda diktatorers orubbliga vilja skulle hundratusentals soldater klämmas till döds i slaget om Tyskland. Båda diktatorerna hade total avsaknad av respekt för människoliv och var beredda att offra alla sina soldater för prestigen som fanns att vinna i en seger. Stalin hade massiva styrkor till sitt förfogande medan Hitler led av en desperat brist på manskap, på vissa delar av östfronten hade den sovjetiska armén upp till elva man för varje tysk soldat.
För att kompensera bristen på tränade soldater organiserade nazistpartiet redan i september månad 1944 Volkssturm, ett slags hemvärn bestående av alla vapenföra män mellan 16-60 år, varav en del veteraner från första världskriget. Dessa gamlingar och pojkar fick minimal, grundläggande träning i att hantera sina vapen som de behövde mot den ständigt framryckande fienden. Tiotusentals Volksturm-män stupade under krigets slutskede.
Alla som kunde hålla ett vapen skulle bistå i försvaret av Tyskland.
På samma sätt som hade skett i Ostpreussen vid Röda Arméns ankomst, hade de civila i städerna funnit sig fångade i en fälla. Om de kämpade mot ryssarna kunde de kanske fördröja övergreppen som de sovjetiska eftertrupperna ägnade sig åt, men å andra sidan skulle ryssarnas hämnd bli desto värre ju längre de höll ut. Enda sättet att kanske undslippa blodspillan var att hissa vit flagg och visa att de inte tänkte bjuda motstånd, men då skulle deras egna tyska trupper bekämpa dem. Det fanns ingen utväg i detta kaos som så många familjer fick genomlida. Tusentals tyska soldater försökte desperat fly västerut för att kunna kapitulera för de västallierade, som de visste skulle behandla dem bättre än de sovjetiska styrkorna. Historier om övergrepp och Röda Arméns hänsynslöshet, som i de flesta fall var långt ifrån överdrivna, spred sig som en löpeld genom det tyska samhällets skikt. Inte ens tyska kommunister som hållit sig under jord i tolv år kunde räkna med något skydd från Röda Armén. När de hälsade sina befriare välkomna skickades de istället vidare till den sovjetiska underrättelsetjänsten, där de blev anklagade för diverse konspirationer mot Sovjetunionen.
Till slut blev övergreppen mot de civila så grova att man från sovjetiskt håll fick uppmuntra soldaterna att försöka lägga band på sig, för att inte försvåra den kommande ockupationen.
För de soldater som fann sig fångade i detta kaos av helvetiska proportioner var möjligheterna få, att dö i strid eller att dö i sovjetisk fångenskap alternativt att ställas inför tysk krigsrätt. Av ren desperation valde många att lyda Hitlers orubbliga order om att kämpa vidare till varje pris trots att de innerst inne visste att det var hopplöst. En tysk löjtnant skrev följande i ett brev till sin fästmö, ett talande exempel på dilemmat som de tyska soldaterna och officerarna stod inför:
”Att vara officer innebär att alltid pendla fram och tillbaka likt en metronom mellan riddarkorset, ett enkelt träkors av björk och krigsrätt.”
För de utländska frivilliga som kämpat på Tysklands sida var läget ännu värre, i synnerhet för ”kosackerna” som var frivilliga från Sovjetunionen. De visste att de skulle bli avrättade direkt eller plågade till döds om de hamnade i sovjetisk fångenskap, de sågs som förrädare av Röda Armén. För de utländska frivilliga fanns det ingen återvändo, deras hemländer hade blivit befriade av de allierade och de hade inget att återvända hem till. Deras enda val var att kämpa till döden. I alla tyska städer gjorde man sig redo för Röda Arméns framfart. Civila gömde sig, soldater grävde ner sig i löpgravar, man blockerade vägar och tog ner skyltar med gatunamn för att förvirra fienden. Samtidigt hade Hitler gett order om att all infrastruktur, alla fabriker och andra viktiga anläggningar skulle förstöras för att förhindra att fienden kunde dra nytta av dem. Detta var en starkt bidragande faktor till kaoset som uppstod när man inte längre hade tillgång till rinnande vatten, värme eller el. Anarki uppstod och man slaktade allt på fyra ben i sin desperata kamp för att få tag på mat. Kvinnor prostituerade sig för att försörja sig själva och sina barn. De tyska trupperna vid fronten höll ut så gott de kunde i hopp om att kunna fördröja Röda Armén tillräckligt för att de västallierade skulle hinna först till Berlin. Något de inte visste om var att de västallierade hade slutit ett avtal med Sovjetunionen om att stanna vid Elbe och låta Röda Armén inta Berlin. Allt detta samtidigt som Stalin hade paranoida idéer om att de västallierade i sista minuten skulle göra helt om och förena sig med Tyskland i ett krig mot Sovjetunionen.
Nu väntade den avgörande striden, Ragnarök var här.
Lika stor som förvirringen man hoppades framkalla hos fienden genom att sabotera infrastrukturen, var förvirringen hos tyskarna själva så fort striderna nått själva Berlin. Ett praktexempel på detta är berättelsen om general Wiedling. Lösa rykten började spridas i staden om att Wiedling hade förflyttat sitt högkvarter från fronten till Döberitz, en bit väster om Berlin. Hitlers reaktion blev det rutinmässiga raseriutbrottet och en order om att Wiedling skulle avrättas. Situationen blev pinsam för Hitler två dagar senare, då Wiedling dök upp i Hitlers bunker och bevisade att han inte alls flyttat vare sig sitt högkvarter eller några trupper västerut. Wiedling gick till Hitler som en dödsdömd förrädare och lämnade bunkern som befälhavare för Berlins försvar, utsedd av führern själv.
Mitt i allt detta kaos befann sig en man som lämnat fru och barn för att försöka stoppa den sovjetiska offensiven. Här var han inte längre en kärleksfull far, nu hade han rollen som soldat, hans namn var Franz Maisl.
Franz stupade i stadsdelen Steglitz, en plats som vid en första anblick verkar strategiskt betydelselös, ganska långt från stadskärnan med rikskansliet och andra viktiga byggnader. Dock var Steglitz troligen ett viktigt mål för de sovjetiska trupperna 1945, detta av två anledningar. För det första löper Teltowkanalen rakt genom Steglitz, för det andra gränsar Steglitz till stadsdelen Dahlem i väst (se bilaga s.22). Teltowkanalen var viktig för tyskarna då den kunde användas som en barriär för att hålla ute de sovjetiska trupperna från Berlins södra delar. Samtidigt låg i Dahlem Kaiser Wilhelm-institutet, ett institut för forskning kring kärnklyvning som kallades för Virushuset för att avskräcka nyfikna. Stalin hade först nu tagit rapporterna om det amerikanska Manhattan-projektet på allvar, och var villig att göra vad som helst för att skynda på sitt eget atombombsprogram, Operation Borodino. I Dahlem fanns det viktig utrustning, däribland en cyklotron som kunde alstra närmare 1,5 miljoner volt. Dessutom hade en last med anrikat uran, genom ett byråkratiskt misstag, skickats till institutet istället för att skickas till de evakuerade forskarna i Haigerloch.
Därmed var Dahlem ett mycket viktigt mål för de sovjetiska styrkorna, och för att nå till Dahlem måste man först ta sig över Teltowkanalen och slå ner motståndet i Steglitz. Franz och hans kamrater befann sig i en obekväm situation.
Det finns en möjlighet att Franz tillhörde antingen den 18 eller 20 pansargrenadjärdivisionen som skickats som förstärkningar till de trupper ur Volksturm som skulle stå emot den stundande sovjetiska framryckningen över Teltowkanalen, som föll den 22 april. De sovjetiska styrkorna fick en dag på sig att göra sig redo för en framryckning. Detta kan betyda att de sovjetiska styrkorna använde den 23 april till att förbereda sig för framstöten och sedan inledde offensiven den 24 april, samma dag som Franz stupade.
Möjligheten finns dessutom att man utifrån de fakta som presenteras i min litteratur kring slaget om Berlin även kan finna den eventuella trupptillhörigheten hos den fiende som tog Franz liv. Det fanns två huvudsakliga sovjetiska styrkor som befann sig i området vid tiden för Franz död. Den som låg bakom Franz död kan ha tillhört antingen den sovjetiska tredje gardespansararmén eller den tjugoåttonde armén, som hade order att rycka fram mot Dahlem respektive Steglitz( se även bilaga s.23).
Waffen-SS
För att få en klar bild av hur den militära organisationen i Tyskland såg ut under nazistpartiets styre så är det viktigt att känna till en del begrepp. Tysklands huvudsakliga stridande styrka kallades Wehrmacht (försvarsmakten). Wehrmacht bestod av tre delar, Luftwaffe (flygvapnet), Kriegsmarine (flottan), samt Heer (armén). Hela Wehrmacht styrdes av OKW, Oberkommando der Wehrmacht, den högsta generalstaben som lydde direkt under Hitler.
Schutzstaffeln (SS) i sin helhet var aldrig en del av Wehrmacht, utan en politisk organisation, med egen inre uppbyggnad och egna doktriner, som även hade en militärt tränad, väpnad gren, SS-VT, senare Waffen SS.
De tidiga åren
Schutzstaffeln, eller Allgemeine SS, grundades 1925 som en efterträdare till föregångaren Stoßtrupp Hitler och skulle fungera som Hitlers eget pretorianergarde, en elitstyrka som skulle skydda Hitlers liv. Styrkan skulle vara fanatiskt trogen partiet och führern samt fysiskt och psykiskt leva upp till Hitlers ideal om den ariska rasen. Schutzstaffelns motto sammanfattar denna blinda lojalitet gentemot führern; ”Meine ehre heißt treue”, ”min ära heter trohet”.
En organisation som SS var precis vad Hitler ansåg sig behöva under den turbulenta mellankrigstiden, då meningsmotståndare gärna ville likvidera honom. Dessutom hade Sturmabteilungen (SA), Hitlers stormtrupper vid slutet av 1920-talet vuxit sig så stora under dess ledare Ernst Röhm, att Hitler och hans innersta krets hade goda skäl att misstänka att Röhm ville avsätta Hitler. SS utförde avrättningarna på SA:s högsta ledare under de långa knivarnas natt med noggrannhet. Hitler visste att Schutzstaffeln var en styrka han kunde lita på. Den förste ledaren och tillika grundare av organisationen var Julius Schreck, en hängiven nazist och Hitlers privata chaufför, som 1936 omkom i en trafikolycka.
Heinrich Himmler blev Schrecks efterträdare redan 1929 och tog därmed över kommandot över Schutzstaffeln.
Det första steget mot en fullt väpnad gren av SS togs 1933, då man grundade Waffen SS, beväpnade SS, som bestod av två delar, Schutzstaffeln-Verfügungstruppen (SS-VT) och Schutzstaffeln-Totenkopfverbände (SS-TV). SS-TVs uppgift var att bevaka och administrera det ständigt växande lägersystemet i landet. SS-VT däremot bestod av handplockade män och skulle lyda direkt under Reichsführer SS, som vid denna tidpunkt var Heinrich Himmler. Deras uppgift var bl.a. att slå ner revolutioner och strejker, sköta utrensningar samt kväsa upplopp. Styrkan skulle komma att växa och omfattade 1939 fyra regementen. Än så länge hade SS-VT en roll liknande polisens.
Från polisstyrka till militärstyrka
Himmler, som var ledare för Allgemeine SS i egenskap av sin titel Reichsführer SS, hade en dröm om att hans styrka skulle komma att uppnå samma status som, helst mer än, den tyska armén, Heer, och gjorde därför sitt bästa för att SS-VT skulle få så modern och bra utrustning som möjligt. Himmler visste vad han ville och lade ner mycket energi på SS, hans skötebarn. Han såg det beväpnade SS-VT som hans eget flaggskepp som skulle bli det skickligaste vapenslaget i Hitlers arsenal. Himmler såg därför även till att träningen var hårdare än i de tre vapenslagen i Wehrmacht, som exempel kan nämnas att man övade med skarp ammunition. SS-VT deltog under mellankrigstiden i annekteringen av både Österrike och Tjeckoslovakien vid arméns sida. I förberedelserna inför Fall Weiss, invasionen av Polen, gav man trupperna och befälen i SS-VT ingående kunskaper i taktik och blixtkrigets doktriner.
Man passade även på att dela in styrkorna i befälsgrader liknande arméns, men med andra namn på graderna för att särskilja SS-VT från Heer.
Sammanhållningen inom SS-VT var god, och soldaterna ansåg sig ofta vara strået vassare än sina motsvarigheter inom Wehrmacht. SS-grenadier Friedrich-Karl Wacker beskrev senare känslan:
”Vårt självförtroende var överväldigande. Vi kände en arrogant stolthet over oss själva, en stark esprit de corps. Jag kände mig alltid bättre än någon soldat från Wehrmacht. Det var jag inte, naturligtvis, men det var så jag upplevde mig själv.”
Utökning och rekrytering
Efter det polska fälttåget utökades tre av de fyra regementena ännu mer. Eftersom SS-VT expanderade så kraftigt behövdes hela tiden mer och mer manskap, men de måste hela tiden konkurrera över de tillgängliga rekryterna med hela Wehrmacht, som naturligtvis också behövde dugligt manskap. Himmlers strikta direktiv i enlighet med Tredje Rikets raslagar begränsade utbudet av manskap ännu mer för hela SS. För att komma tillrätta med problematiken beslöt man sig 1940 för att rekrytera från germansk-språkiga folk som bodde utanför rikets gränser, däribland skandinaver. Under den senare halvan av kriget tvingades man att rekrytera frivilliga även från icke-germanska nationer.
I samma veva som man lättade på rekryteringskraven bytte man namn på SS-VT, detta som en följd av att Hitler i ett tal 1940 omnämnt SS-VT som Waffen-SS.
Waffen-SS i strid
Som tidigare nämnts så deltog Waffen-SS i Tysklands aggressiva expansion under 1930-talet och även i fälttåget i Polen 1939. När Fall Gelb, invasionen av Benelux och Frankrike, skulle gå av stapeln den 10 maj 1940 gjorde bristen på motoriserade enheter att generalstaben inte hade något annat val än att använda sig av Waffen-SS fullt motoriserade styrkor. Fälttåget i väst var den första gången som Waffen-SS kämpade under sina egna befäl, inte Wehrmachts. Delvis med hjälp av Waffen-SS hade Hitlers blixtkrig blivit en dundrande framgång.
När Operation Barbarossa, fälttåget mot Sovjetunionen, inleddes den 22 juni 1941, hamnade Waffen-SS, liksom i Polen 1939, under Wehrmachts befäl. De 160 000 man som fanns till förfogande fördelades mellan de tre armégrupperna Nord, Mitte och Süd. I november 1941, när de tyska styrkorna stod utanför Moskva, hade Waffen-SS vunnit sig ett gott rykte för sin kämpaglöd och ovilja att retirera. Dock hade detta skett till priset av stora förluster.
Bristen på dugligt manskap var fortfarande den eviga stötestenen för styrkan. För att lösa detta problem så togs det 1943 ett beslut om att även en del värnpliktiga soldater skulle överföras till tjänst inom Waffen-SS, och därmed försvann delar av den frivilliga basis som hade varit en grundläggande pelare för hela organisationen.
En förklaring till effektiviteten och stridsviljan inom Waffen-SS kan vara att soldaterna ofta kände sig väldigt familjära tillsammans med sina högre officerare, till skillnad från i armén där bara två procent av de högre officerarna inte hade någon som helst adlig bakgrund, var motsvarande siffra inom Waffen-SS så mycket som nittio procent. Detta bidrog till att klasskillnader ofta inte var något hinder för styrkans sammanhållning.
I mars 1943 ledde styrkor ur Waffen-SS ett anfall för att återta den viktiga staden Kharkov i Ukraina. Mot alla odds lyckades den våghalsiga operationen och Hitlers förtroende för sin elitstyrka blev därmed oåterkalleligt. Från och med nu skulle Waffen-SS inte längre konkurrera med Wehrmacht över värdefullt krigsmateriel, nu skulle de bästa vapnen, pansarvagnarna och den bästa utrustningen direkt gå till Waffen-SS i första hand.
Trots de stora förlusterna i de rasande striderna på östfronten ökade ständigt Waffen-SS i styrka. Effekten av bland annat liberaliseringen av rekryteringskraven samt överföringen av värnpliktiga till Waffen-SS syns tydligt, då styrkan ökade från150-160 000 man 1940 till närmare 910 000 man 1944.
När sedan de allierade 1943 öppnade en andra front i Europa, genom landstigningarna i Italien, och en tredje front 1944, i Normandie, var Waffen-SS där och kämpade fanatiskt. I september 1944, då de allierade som en del av Operation Market Garden, angreppet på de tyska ställningarna i Nederländerna, släppte fallskärmsjägare över Arnhem för att ta den viktiga bron som fanns där, råkade av en slump styrkor ur Waffen-SS vara där för att vila upp sig. Som en följd av denna ödets nyck spolierades de allierades försök att befria Nederländerna.
Waffen-SS fortsatte att kämpa utan någon möjlighet till att vinna kriget på alla fronter. Även i fientligt territorium ägnade de sig åt partisanverksamhet, med kodnamnet Wehrwolf, en anspelning på det tyska ordet för varulv, Werwolf.
Waffen-SS slutade att fungera som stridande enheter först vid krigsslutet, efter att ha deltagit vid försvaret av Berlin i april 1945. De flesta marscherade oändliga sträckor för att kunna kapitulera för de västallierade snarare än de sovjetiska styrkorna, som de visste skulle kräva hämnd för krigsförbrytelser som många av soldaterna inte ens varit inblandade i.
Allgemeine SS och Waffen SS efter andra världskriget
Allgemeine SS eller den politiska delen av Schutzstaffeln, som var ursprunget till Waffen-SS förbjöds efter kriget på grund av dess aktiva del i förintelsen och dess lojala stöd för nazistregimen. Som en följd av att roten till Allgemeine SS förbjöds, blev därmed även alla dess grenar, inklusive Waffen-SS, förklarade som brottsliga organisationer.
På grund av sin roll i Einsatzgruppen och sina band till den politiska organisationen Allgemeine SS fick Waffen SS medlemmar därmed statusen av brottslingar och krigsförbrytare, trots att långtifrån alla soldater i Waffen-SS deltog i krigsförbrytelser. Den f.d. generalen Paul Hausser kämpade efter kriget för att rentvå de veteraner som varit medlemmar i Waffen-SS.
Tillsammans med mottot Meine ehre heißt treue sammanfattar den ed som alla soldater inom Waffen-SS fick svära till führern den drivkraft som låg bakom deras otroliga vilja att kämpa till döden:
Jag svär er, Adolf Hitler, som Führer och Reichskanzler, lojalitet och mod. Jag svär er, och de som ni utnämnt till mina befäl, lydnad till döden, med Gud som mitt vittne.
Franz levnadslopp
Jag ska nu försöka skapa en någorlunda enhetlig bild av Franz levnadslopp genom att redogöra för det jag fått fram i mina intervjuer med Maria samt det material jag presenterat ovan.
Barndom och ungdom
Lördagen den 16 december 1911 föddes Franz Maisl i det lilla samhället Vaskut i dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Föräldrarna, Paul och Katalin Maizl, var vid Franz födelse 21 respektive 19 år gamla. Familjen var en medelklassfamilj med tyskt ursprung och tyska som huvudsakligt språk. Hemmet var typiskt för en ungersk medelklassfamilj, ett rum och kök med stampat jordgolv och utan rinnande vatten. I augusti 1918 började han skolan, bara några månader innan sin sjuårsdag. I sin ungdom jobbade han troligtvis som lantbrukare. Franz hade fyra storasyskon, tre pojkar, varav den äldste var Paul, sedan Janos och slutligen Wendel. Hans storasyster hette Maria.
Vuxenlivet
Mycket lite är idag känt om Franz övergång från ungdom till vuxen. En sak som är säker är att han i 20-årsåldern flyttade till Baja, en stad i södra Ungern i närheten av Vaskut.
Franz fick i Baja anställning hos ett ölbryggeri i Baja. Hans uppgift var att varje dag leverera öl till krogarna i området med häst och vagn, ett yrke han skulle ha fram till sin militärtjänst. När det gäller Franz inställning när det gäller politik så är det i stort sett omöjligt att hitta några fakta. Baserat på mina samtal med Maria så går det inte ta reda på huruvida Franz hade nazistsympatier eller hurdan hans inställning till kriget var, Maria var alldeles för ung för att bilda sig en uppfattning om sin fars politiska tillhörighet.
Samma sak gäller med Franz religiositet, vi vet att han var född i den romersk-katolska kyrkan, men hur pass troende han var i vuxen ålder minns inte Maria.
Vad gäller övriga aspekter av Franz vardagliga liv i form av exempelvis fritidsintressen och liknande, så är inget känt i nuläget.
Familj
Franz gifte sig med en annan schwaber, Anna Krix 1931, som även hon var född i Vaskut där de hade träffats. Franz blev far första gången torsdagen den 21 april 1934, då han fick en dotter, Maria. Maria beskriver idag sin far som en snäll, älskvärd man som alltid brukade ta sig tid att leka med barnen. Maria minns däremot sin mor som sträng, men även snäll. Franz blev far till tre barn, Maria (f. 1934-04-21), Franz (f.1939-02-19) och Erika (f.1943-04-28).
Militärtjänstgöring
Franz tjänstgjorde i Waffen-SS, där han frivilligt tagit värvning 1943. Även hans äldste bror Paul tog värvning och de båda bröderna höll ihopända fram tills deras vägar skildes 1945. Franz skulle ha kommit hem på permission vid ett tillfälle, men överlämnade sin plats till en kamrat som blivit sjuk. Franz och hans kamrater låg i beredskap allt eftersom att fronten närmade sig deras förläggning i Linz. Han skickade brev hem varenda vecka ända fram tills det att postgången havererade. Det sista brevet som nådde familjen kom i juni eller juli 1944, ungefär samtidigt som de sovjetiska trupperna intog Baja och plundrade familjens hem.
Döden
Under tisdagen den 24 april 1945 bröt troligen en eldstrid eller någon liknande dramatisk händelse ut mellan sovjetiska och tyska trupper i stadsdelen Steglitz i Berlin. På den tyska sidan återfanns bland annat soldater ur Waffen-SS, bland vilka Franz var en. När striden slutligen tystnat så saknades Franz. I förvirringen som uppstod i striden hade Franz separerats från sina tyska vapenbröder. Ingen hade sett honom träffas eller stupa så man visste inte om han var död eller vid liv.
Därför anmäldes han som saknad, inte stupad.
I juni 1945 drabbades Anna indirekt av kriget, hon insjuknade i dysenteri och avled den 14 juni 1945 som en följd av att sjukhusen fortfarande var överbelagda med sårade soldater. Maria och hennes syskon var då föräldralösa och hamnade hos sina gudföräldrar.
Försök gjordes 1946 av Marias farbror Paul att hitta Franz med hjälp av Röda Korset men detta misslyckades. Senare samma år fick Maria och hennes gudföräldrar ett brev från en tysk lärarinna som hade hittat Franz lik i ett dike under slaget om Berlin. Hon hade läst namnet på hans identifieringsbricka och sedan dess försökt finna Franz anhöriga för att delge dem om hans död. När hon funnit Franz hade han varit i ett stycke, fast ihjälskjuten. Var han nu låg begraven var det dock ingen som visste.
I det största kriget världen skådat var Franz bara en av miljoner offer, det fanns många lik i ruinerna av Berlin, de flesta omöjliga att identifiera, vilket försvårade processen med att begrava de döda och informera anhöriga.
Det finns flera möjliga förklaringar till varför Marias farbror Paul inte kunde hitta sin bror efter kriget. En förklaring är att det än idag är svårt att hitta anhöriga som stred i den tyska militärmakten, detta trots att vi nu har väl utbyggda databaser och andra hjälpmedel. Desto svårare blir detta då om man tar i beaktande att Paul inte hade dessa hjälpmedel när han sökte efter Franz. En annan förklaring kan vara att han möjligtvis skrev och sade Franz namn på ungerska, vilket då blir Ference Maisl, något som än idag inte ger några resultat vid arkivsökningar. Ytterligare en förklaring kan vara att efternamnet även kan stavas Maizl, vilket inte heller ger några resultat. Detta var något som gjorde att även jag till en början inte lyckades hitta min gammelmorfar innan jag fått den rätta stavningen klar för mig.
Slutsats med reflektioner
Fick jag då svar på frågorna jag ställde tidigare i uppsatsen? Både ja och nej får jag säga.
Jag fick fram mycket mer än jag trodde var möjligt om Franz som person och hans livsöde, med hjälp av litteraturstudier fick jag en klarare bild av vad som hände under det Tredje Rikets sista månader, den förvirring, terror och det lidande som rådde. Vidare fick jag veta att Franz inte alls kämpade i Heer, den tyska armén, utan i Waffen-SS. Jag hoppas också att jag förklarat de nödvändiga nyckelorden på ett begripligt sätt. Jag har själv under arbetets gång fått en del intressanta nya infallsvinklar kring Waffen-SS och dess historia och organisation.
På frågan om hur Franz dog kan jag aldrig få något exakt svar på. Jag kom fram till att han avled av skottskador, men jag vet inte var han var träffad och kan därmed inte fastställa om den direkta dödsorsaken var fiendens kulor eller förblödning orsakad av dessa. Däremot vet jag när han stupade, tisdagen den 24 april 1945 och jag vet även på ett ungefär var, troligen i Steglitz, eftersom han blev begravd där. Jag fick dessutom en del möjliga ledtrådar kring trupptillhörigheten hos den som sköt honom.
Jag fick heller inte veta något om huruvida Franz hyste nazistsympatier eller om några orsaker bakom hans beslut att ta värvning, Maria var alldeles för ung vid tidpunkten för att ha någon direkt uppfattning om det.
Efter att jag fått fram den exakta platsen för graven så hade jag allt jag behövde och sommaren 2006 åkte jag själv, min morbror, min kusin, Maria och hennes syster Erika till Berlin där jag letade upp graven på en ovanligt trång och förvirrande labyrint till kyrkogård i stekande värme. Eftersom det hade gått 60 år utan att någon anhörig hade gjort sig påmind, så hade man år 2005 lagt en gammal dam till vila i just den graven. Men det fanns andra stupade soldater begravna på kyrkogården, och till och med deras gravstenar vittnade om Tredje Rikets sönderfall. Här rörde det sig inte om fina marmorskulpterade stenar, utan bara enkla, spartanska keramikplattor, cirka 25x15 cm, med namn, födelseort, födelse- och dödsdatum på.
Bredvid kyrkogården fanns det ett monument till minne av de tyska soldater som stupat i de båda världskrigen. Det verkade mycket gammalt och var förmodligen en gång i tiden tänkt att vara vackert med en sorts pelargång som liknade en antik helgedom som löpte i en cirkel runt en ek. Därinne fanns fyra stenar med minnesord, bl.a.:
”Till minne av de fallna hjältarna som givit sitt liv för sitt land i krigstid. 1914-1918, 1939-1945.”
I USA eller något annat västland hade man förmodligen haft årliga parader med flaggviftning upp till detta monument med högtidliga tal och marschmusik. Men inte här. Den kollektiva skuldkänsla som finns djupt i det tyska medvetandet kombinerat med en skrämmande brist på kunskap hade här lett till att man vandaliserat minnesmärket. Istället för blommor låg där ölflaskor och cigarrettfimpar utspridda.
Namnen på stupade som fanns på väggarna var överklottrade med röda kommuniststjärnor och de tre bokstäverna AFA, Antifascistischer Aktion eller Antifascistisk Aktion på svenska. Faktum är att myndigheterna hade blivit tvungna att sätta upp ett järnstaket med grova hänglås på för att förhindra vidare förstörelse, och därmed som en negativ bieffekt även stänga ute sörjande anhöriga. Denna järnport trotsade jag som om den vore Berlinmuren, jag klättrade över den även att det var med stor möda. Väl inne i det inhägnade och låsta minnesmärket lämnade jag en blombukett som mitt sätt att hedra Franz och de miljoner människor från alla nationer som miste sina liv i andra världskriget. De tyska myndigheterna hade nog snarare kallat det olaga intrång. Jag hoppas på att bli insläppt i himmelriket trots detta när min tid är kommen.
Det var sannerligen ingen uppmuntrande syn att se detta förfallna minnesmärke. Det värsta jag upplevde var dessutom att se min mormor bryta ihop i tårar. Först av sin 61 år försenade återförening med sin far, och sedan av att se minnesmärket slaget i bitar av vandaler. Trots alla känslor som sattes i spel hos både mig och Maria så anser jag nu i efterhand att det för min del var värt allt besvär att hitta Franz grav och leva snålt strax innan resan för att ha råd att åka till Berlin och kyrkogården. Så nära min förfader kommer jag troligen aldrig mer att komma.
Jag tänker ofta på min gammelmorfar. I början var det enda jag visste om honom att han var en släkting till mig som slogs i andra världskriget. Sedan fick jag veta att han slogs för tyskarna, något som en del personer ofta har använt för att på något vis skuldbelasta mig. Men att skriva en uppsats om honom på det sätt jag nu gjort har varit en så givande process att jag aldrig kunnat föreställa mig något liknande i mina vildaste drömmar. När man forskar kring en släkting så som jag gjorde så inser man, ju mer man kommer fram till, att han är mer lik en själv än man trott. Och när man tänker efter så bär vi ju alla på våra förfäders gener. Under min forskning kring Franz hände något speciellt. Jag utvecklade ett band som sträcker sig över tid och rum med honom. Jag hörde Maria berätta om sin far, jag såg likheterna mellan Franz och mig. Ett komiskt exempel på dessa likheter är att både jag och Franz var plattfötter, något inte många i släkten är. Många säger ofta att jag är lik Franz till utseendet när de sett honom på bild, men den likheten har jag själv aldrig sett.
Det finns mycket man önskar sig här i livet, allt från rikedom och kärlek till kändisskap. Men när jag känner att jag har det svårt under vissa perioder och bara drömmer om materiell lycka så finner jag inspiration för att bli min egen lyckas smed genom att tänka på en man som bara ville leva sitt liv i lugn och ro med sin älskade fru samt se sina barn växa upp. En man som nöjde sig med ett med dagens mått mätt enkelt liv och till och med valde bort det för ett liv i fält som slutligen blev hans död. När jag behöver inspiration tänker jag på Franz och alla tidigare generationer. Plötsligt känns mitt eget liv mycket lättare och behagligare.
Franz föddes i det söndervittrade imperiet Österrike-Ungern, fick uppleva effekterna av första världskriget, fick känna av konsekvenserna av Versaillesfreden och dess följder. Han kunde säkert aldrig ana att han också skulle möta sin död i de sönderbombade ruinerna av ett annat söndervittrat imperium, Hitlers Tredje Rike. En del odemokratiska element skulle säkert tycka att Franz hade tur som fick leva under just den tiden och fick ”äran” att kämpa och dö för Hitlers orealistiska drömmar. Men ska man se realistiskt på det så hade han nog en fruktansvärd otur som levde i Europa under just denna turbulenta tid. Han var fel man på fel plats vid fel tidpunkt, och för detta fick han betala med sitt liv. Franz var bara en av miljoner familjefäder vars barn undrade varför just deras pappa inte kom hem igen efter kriget.
Jag hoppas att jag på mitt eget sätt har kunnat hedra min gammelmorfar postumt genom att skriva denna uppsats som är tillägnad minnet av honom.
Till minne av Franz Maisl
16/12 1911-24/4 1945
”Ruhe in fried”
Till sist vill jag rikta ett stort tack till Maria och Istvan Lantos för deras samarbete och outtröttliga hjälp, Gerhard och Erika Freytag i Köln för deras gästfrihet, Lars Gyllenhaal samt Daniel Löwenhamn som möjliggjorde hela projektet samt Anders Dybelius som gav mig inspiration att våga tala om de något dunklare delarna av min släkthistoria.
Stort tack!