Okej; eftersom bruket var så konsekvent och påtagligt så ger det ett klart intryck av att vara med flit och alltså välgrundat, snarare än något påhittat. Men hur är det, hade språkvetaren rätt?JHS skrev:Sen skrev en språkvetare i DN och suckade över det påhittade gammeldagsspråket i Bellman-programmen, så den miniserien skall nog inte ses som något att grunda seriösa diskussioner på! Bättre är nog att försöka hitta t.ex. brev från den tid man söker.Hexmaster skrev:I programmen om Bellman (de med von Brömssen) tilltalade man varandra "han" och "hon" ideligen.
Tilltalsformer
Jaha, Catharina Grünbaum! Hon vet ju definitivt vad hon pratar om.
Faktiskt värre. Ytterst få blir lurade av Bellman som söderkis, men när det låter gammeldags och utstuderat så får man lätt intrycket - jag fick det åtminstone - av att de vet vad de gör.Det är lika illa att dilla i tittarna en massa vanföreställningar om en styltig svenska som aldrig funnits som att låta herdinnor tala dagens stockholmska.
För att återgå till tilltalsfrågan kan man lyssna på gamla släktingar, inte minst de från Norrland!
Att fråga -vill han ha en kopp kaffe? anses bland dem som vänligt och korrekt när man tilltalar en vän eller granne.
De pratar gärna om sig själva i tredje person: om man skulle ta sig en kopp kaffe... eller: en kan gott ta sig en kopp kaffe!
I det ångermanländska bondkynnet gällde det att inte göra väsen av sig, inte framhålla sig själv. Att säga "jag" är sådant som barn, chefer och underliga sörlänningar gör. På något finurligt sätt lyckades de undvika att säga "du". Min svärmor från en bondgård utanför Ö-vik sa aldrig du till sin mamma utan "mor" (och det gäller även min pappa som växte upp i det högborgerliga Nacka). -Vill mor ha en kopp kaffe?
I min mammas Härnösandsfamilj var det lite hipp som happ, där hade man varit stadsbor i generationer och fått ett "modernt" sätt att uttrycka sig men mamma minns att släktingarna på bondgårdarna i Nordingrå talade mer ålderdomligt, ungefär som i min svärmors familj.
De norrländska släktingarna har en hel del minnen av hur man talade och vilka ord man använde vid 1900-talets början. Det är slående vilka skillnader det är mot idag! Tyvärr vet ju ingen av dem hur deras förfäder pratade för 400 - 500 år sedan, men ett och annat lever nog kvar hos släktens geronter.
Att fråga -vill han ha en kopp kaffe? anses bland dem som vänligt och korrekt när man tilltalar en vän eller granne.
De pratar gärna om sig själva i tredje person: om man skulle ta sig en kopp kaffe... eller: en kan gott ta sig en kopp kaffe!
I det ångermanländska bondkynnet gällde det att inte göra väsen av sig, inte framhålla sig själv. Att säga "jag" är sådant som barn, chefer och underliga sörlänningar gör. På något finurligt sätt lyckades de undvika att säga "du". Min svärmor från en bondgård utanför Ö-vik sa aldrig du till sin mamma utan "mor" (och det gäller även min pappa som växte upp i det högborgerliga Nacka). -Vill mor ha en kopp kaffe?
I min mammas Härnösandsfamilj var det lite hipp som happ, där hade man varit stadsbor i generationer och fått ett "modernt" sätt att uttrycka sig men mamma minns att släktingarna på bondgårdarna i Nordingrå talade mer ålderdomligt, ungefär som i min svärmors familj.
De norrländska släktingarna har en hel del minnen av hur man talade och vilka ord man använde vid 1900-talets början. Det är slående vilka skillnader det är mot idag! Tyvärr vet ju ingen av dem hur deras förfäder pratade för 400 - 500 år sedan, men ett och annat lever nog kvar hos släktens geronter.