Sarvi skrev:Fast beväpningenss gruppering i vingarna har inte alls så stor betydelse som hur de var inskjutna, dvs var kulkärvarna konvergerade. Detta kunde ställas in av vapenmekanikerna och var alltså inte något statiskt för flygplanstypen. Vill minnas att Fighter Commands anvisningar påbjöd en skottbild där elden var som mest koncentrerad ganska långt från flygplanet (400 yards). Det var inte ovanligt, iallafall bland mer erfarna piloter, att låta ställa in kulsprutorna så att kulkärvarna konvergerade på betydligt närmare håll (250 yards eller ännu mindre). En beväpning har givetvis störst effekt när kulkärven är så koncentrerad som möjligt, och ett långt sådant avstånd gjorde det svårare att få in effektiv eld i målet.
Hur långt bort man ville ha sin konvergeringspunkt berodde på många faktorer,
inte minst flygplanets eldkraft och vilket mål som skulle bekämpas.
Vad gäller t.ex. Hawker Tempest, med sina 4st 20mm akan och
som vad gäller luftmål, mest hade att räkna med fienlig jakt som måltavlor,
så verkar det ha varit ganska vanligt med att ha kanonerna helt parallella,
d.v.s. ingen konvergering överhuvudtaget.
Med mindre eldkraft (som Hurricane och Spitfire) och stryktåligare mål
(som t.ex. He 111) så ville man ha en bestyckning som konverterade
bra mycket närmare än vad Fighter Command ansåg vara lagom,
och det var där Spitfire hade problem, med sin vidare
separerade bestyckning och sin trånga vinge.
Det ska helt enkelt inte ha varit möjligt att låta bestyckningen
på tidiga Spitfire konvergera på ett "lagom" (kort) avstånd
för bekämpning av bombflygplan.
Mot jaktplan som Bf 109, så var detta mindre viktigt eftersom
dylika mål tålde mindre stryk och genom att de var så svåra att träffa
att en större spridning var önskvärd för de flesta piloter.
Ytterligare ett problem med att ha så pass separerad bestyckning är att
spridningen på andra avstånd än konvergeringsavståndet blir större.
En Hurricane med bestyckningen konvergerande på 200m
kommer helt sonika att skjuta tätare på t.ex. 100m, eller 300m
än vad en Spitfire med samma konvergeringsavstånd gör.
Detta var det nära nog det enda som tyskarna gjorde rätt
avseende precisionen på sina jaktplans bestyckning.
Detta genom att man försökte placera bestyckningen
så tätt ihop som möjligt genom att ha bestyckning
som sköt genom propellernavet, bestyckning ovanpå motorn
och genom att om möjligt placera bestyckning i vingarna
innanför propellerspetsarna.