Fascismen är alltså en rörelse som sprungit ur samhällskonflikterna under tidigt 1900-tal, och då kan väl lika gärna kalla det varandes mitt emellan socialism och liberalism (om det är så man ställer upp dikotomin). Fascisterna såg hotet mot nationen som kommandes från två håll: kommunismen, eller det etablerade parlamentära systemet (som de själva och många andra såg som varandras motsatser). Eftersom man liksom i Italien sedan konsekvent kom att allieras med högerpartier mot vänsterpartier kom man att kallas högerextrema. Jämför med Lapporörelsen:NE på nätet skrev:fascism
Fascismens idéer
Till skillnad från t.ex. marxismen saknade fascismen en genomarbetad ideologi. Dess inställning var utpräglat antiintellektualistisk, den hyllade instinkten och handlingen på bekostnad av det småborgerligt kalkylerande förnuftet. Myten, inte partiprogrammet, var det som skulle egga till handling, och myten behövde inte vara sann för att fungera. Först 1931 gav Mussolini en sammanfattande framställning av sin åskådning i form av en artikel i Enciclopedia italiana. Vissa tankemönster lät sig dock ganska tidigt skönjas, och i modern forskning har man betonat att det i fascismen fanns en underliggande och sammanhängande logik som utövade en stark attraktionskraft på dess anhängare.
I centrum för fascismens föreställningsvärld stod nationen som en historisk, inte som en biologisk enhet; vissa idéer om rasens betydelse införlivades först på ett sent stadium under tysk påverkan. I anslutning till konservativ ideologi betraktades nationen som en organism, inbegripen i skoningslös kamp med andra nationer. Det tydligaste uttrycket för denna kamp var kriget, som i fascisternas ögon inte var en absurditet utan en naturlag och nationens högsta manifestation. Att expandera på andra staters bekostnad var naturligt för varje livsduglig stat. Inre styrka och sammanhållning krävdes för framgång i existenskampen. Individernas och klassernas intressen måste därför alltid underordnas statens. Marxismens klasskampslära och den borgerliga demokratins partiväsen söndrade och försvagade nationen, och fascismen blev därför både antimarxistisk och antidemokratisk. De korporativa idéerna lanserades för att övervinna klasskampen och samtidigt erbjuda ett slags ersättning för den förlorade demokratin. Något verkligt inflytande fick korporationerna dock inte. Nationens vilja ansågs förkroppsligas av den karismatiske ledaren, vars vilja betraktades som lagens källa. Statsapparaten styrdes genom ordergivning uppifrån enligt den militärt-hierarkiska ledarprincipen.
I ekonomiska frågor uppvisade fascismen ett dubbelt ansikte. Å ena sidan kritiserades det internationella kapitalet som fosterlandslöst, å andra sidan framhölls betydelsen för nationen av ett effektivt privat näringsliv. Detta måste dock helt underordnas statens intressen, liksom fackföreningarna, vilkas främsta uppgift blev att skola arbetarna i nationellt tänkande. Genom sociala välfärdsprogram skulle dessas lojalitet garanteras.
I ideologiskt hänseende tycker jag inte man kan se något ursprung ur varken socialism eller liberalism i det här, istället är man utpräglat formad av sin tid till att se sig som ideologiska motståndare till båda de andra ideologierna.NE på nätet skrev:Lapporörelsen, högerradikal rörelse i Finland 1929–32. L., som påminde om motsvarande antiparlamentariska rörelser på andra håll i Europa, hade sina rötter i motsättningarna från inbördeskriget 1918 samt högerkretsarnas missnöje med mångpartisystemet och med vänsterns styrka inom politiken och på arbetsmarknaden. I november 1929 förhindrade en folkmassa med våld en kommunistisk ungdomsfest i Lappo och berövade deltagarna deras röda skjortor. Härefter organiserades L. vid massmöten på olika håll i landet. Jordbrukaren Vihtori Kosola från Lappo lyftes fram som galjonsfigur. L. krävde bestämda åtgärder mot kommunismen och använde massdemonstrationer, ett bondetåg med 12 000 deltagare till Helsingfors 1930, och fysiskt våld, bl.a. "skjutsningar" till eller över östgränsen av kommunister och andra misshagliga personer. L. dominerade politiken under några år och åstadkom ett regeringsskifte och nyval 1930 samt de s.k. kommunistlagarna, som förbjöd kommunisternas verksamhet. L. hade sitt främsta stöd i södra Österbotten och stöddes i början av en bred borgerlig opinion. I och med rörelsens ökande våldsdåd och orientering i antiparlamentarisk riktning förlorade den detta stöd, särskilt efter Mäntsälä-upproret 1932, som stöddes av L.
Mvh -Dan
knappt godkänd debatteknik.
Det kanske därför det skaver så mycket, vi har med dagens nya och mycket ohistoriska definitioner av vad som är definierande för en politisk rörelse helt enkelt inte rätt verktyg för att förstå det tidiga nittonhundratalets politiska scen. Jag tror tex att dagens moderater skulle ha ganska svårt att känna igen sig i sina mellankrigstida partikamrater, inte minst vad det gäller den ekonomiska politiken. Är det kanske en produkt av det sena nittonhundratalets ekonomisering av politiken?