Kanske för att jag har haft en liten förtjusning att ha sett hur Gävlebuktens 6 - 7 centimeter per årtionde faktiskt syns hur de draggade farlederna jag körde farsans Örnvik 480 med en 20 hästars Mercury som en tonåring nu mer är kanaler.
Jag minns hur jag kikade på sjökortet och tänkte att jag skulle gå utanför Orarna och se Gnyan, och Hönan. De två ökända grynnorna som varje år fick extra bottenfärg på sig efter att fritidsskeppare ginat för nära när de skulle gå utanför Orarna från Yttre fjärden till Furuvik eller Skutskär eller det omvända.
Sen såg jag Lövgrundsrabbar som beroende på utgåva av sjökorten antingen var bränning, sten, eller på senare tid gul, dvs fastland. Det är värt att notera att inre vatten använder just Lövgrunds rabblar som referens.
På samma sätt har jag noterat hur sjökorten har visat Östra och Västra Finngrundsbankarna genom åren. Och senast så fick Västra banken en grynna och Östra banken 1,3 meters djup.
Kikar vi så på sjökortet ser det ut så här, Gävle är strax sydväst om utsnittet:
Men om vi kikar på Sentiel-2 satelliternas bilder blir det mer dynamiskt och intressant:
Går man till Kungliga bibliotekets söktjänst kan man hitta många tidningsartiklar om dessa grundområden, som exempelvis denna artikel från Svenska Dagbladet 1907-11-03:
Svår sjöolycka vid Finngrundet.
Hälsingborgsångaren Luna grundstött - besättningen räddad.
Natten till lördagen timade en svårare sjöolycka i skärgården nordost om Gäfle, vid det s. k. Finngrundet, där i Hälsingborg hemmahörande ångaren Luna, förd af kapten Larsson, med last af trä från Byske till Antwerpen grundstötte och i sjunkande tillstånd öfvergafs af sin besättning, som i skeppsbåtarna räddade sig till Västra Finngrundets fyr, hvarifrån den togs ombord af Norrlandsångaren Luleå och fördes till Stockholm.
Enligt hvad befälhafvaren å sistnämnda ångare, kapten A. Österberg, meddelat, kom han af en ren slump att passera olycksplatsen, enär han ursprungligen bestämt sig för en östligare kurs men på grund af snötjockan och strömsättningen ansåg sig böra hålla känningen med land och sålunda kom att sätta kursen på västra Finngrundet. När han nalkades detta, märkte han en ångare, som tydligen grundstött, hvarför han höll ned mot densamma. I närheten af fyrskeppet varseblefvos trenne skęppsbåtar, alla till hälften fyllda af vatten, hvilkas besättningar genom signaler tillkännagåfvo sin nödställda belägenhet. De skeppsbrutna upptogos jämte två af båtarna; den tredje släpptes på grund af sitt mindre sjödugliga skick, och omhuldades på bästa sätt.
Befälet erhöll aktersalongen till sitt förfogande och manskapet försalongen. Så långt förråden räckte, försågos de genomvåta sjömännen med torra kläder, hvarjämte de erhöllo mat och dryck, af hvilka de voro i stort behof. De medtogos till Stockholm, där de erhöllo en fristad i Sjömanshemmet. Kaptenen jämte öfrigt befäl afresa i dag till Hälsingborg, där sjöförklaring skall afgifvas. Besättningen afreser efter hand till respektive hemorter eller för att nyengageras till olika orter.
Det är den under de sista nätterna rådande snötjockan i Bottniska viken samt den svåra och oberäkneliga strömsättningen vid Finngrunden som förorsakat ångaren Lunas undergång. Ångaren kom som sagdt från Byske och hade 560 standards trävirke som last. Dess kurs var östlig om Finngrunden men under rådande tjocka och strömsättning kom kursen att dragas västerut, och tidigt på morgonen, medan ännu mörker rådde törnade ångaren på så svårt att manöverförmågan om-intetgjordes. Besättningen gjorde allt hvad i dess makt stod för att länsa den dömda ångaren, men läckan var för svår.
Efter ett kvarts dygns hårdt arbete återstod intet annat än att öfvergifva fartyget, som började i oroväckande grad fyllas af vatten och därjämte öfverspolades af brottsjöarna. Skeppsbåtarna nedfirades under stora svårigheter, manskapet medtog sina nödvändigaste persedlar och kaptenen skeppspapperen, hvarefter båtarna gingo ut från den sjunkande ångaren med kosan styrd mot västra Finngrundets fyrskepp.
Af sjögången blefvo båtarna vattenfyllda, så att manskapet fick alla sina medhafda persedlar genomdränkta och själfva stodo i vatten, ömsom roende, ömsom länsande båtarna. I sådant tillstånd upptogos de af Luleå.
Den förolyckade ångaren har ett ytterstsvårt läge, prisgiven som den är för alla stormens växlingar. Det finnes dock hopp om dess bärgning, men kaptenen på Luleå ansåg, att allt hopp är ute, om icke bärgningen äger rum under de allra närmaste dagarna, På vägen från olycksplatsen till Stockholm mötte Luleå bärgningsångaren Mercur, till hvilken signalerades om olyckan, hvadan denna omedelbart ingick till Gäfle för att hämta arbetsfolk för att sedan utgå till strandningsstället. Äfven bärgningsångaren Belos har utsändts att assistera vid bärgningen.
Ångfartyget Luna mäter 1 800 tons och tillhör rederifrman O. Banck i Hälsingborg samt är tämligen nybyggd och har anseende att vara en duglig sjöbåt. Besättningen utgjordes af 19 man, kaptenen inberäknad. Samtliga räddades.
Finngrunden där olyckan timade, utgöras af tvenne grundflack i södra delen af Bottniska viken med i allmänhet icke obetydligt djup men med spridda grund uppstigande ända till 1-3 meters djup.
Östra banken, nästan rund, af 14 kilom :s genomskärning, utmärkes sedan år 1859 med ett fyrskepp, kalladt Finngrundet, hvilket förer fast, hvitt sken 11,3 meter öfver vattenytan, med en lysvidd af 10 mi-nuter.
Västra banken, skild från den östra genom en 7 kilometer bred ränna, sträcker sig med 8 kilometers bredd och omkring 16 kilometers längd mot sydväst och fortsättes i riktning åt Gäfle af en lång och smal undervattensås. Denna bank blef 1881 utmärkt med ett fyrskepp, försedt med röd fyr.
