Det glada 80-talet

[Markus Holst]

Det talas allt mindre om det glada 20-talet. Istället är det 80-talet som anses glatt. Tror ni detta är bestående?

[Hans]

Jag tror det är generationskopplat. Barndomen och fram tills en sådär +/-25 är en bekymmersfri tillvaro, du har inte en massa ansvar med familj, hus, avbetalningar, räkningar m.m.. Vädret var alltid vackert, det var ju bara då kameran kom fram. Inte en kulen novembermorgon när snöblandat regn slog emot vågrätt i kulingen. Man var ung och frisk och hade inte svårt att kliva ur sängen med knakande leder. Först ett par år efter 30 började det jag listade ovan.

Så för mig född 61 var 80-talet glatt, om man bortser från att Ryss... förlåt Sovjetunion stod utanför och funderade på om han skulle knacka på. Men jag var då i Armén så vi tänkte väl lite mer än den normale svensken på det.

För någon född 51 var kanske 70-talet glatt.
Och någon född 71 var nog 90-talet glatt.
Någon född 81 var troligtvis 00-talet glatt.

Mina 2 € cent.

MVH

Hans

[Markus Holst]

Jag upplever det som att 80-talet främst dyrkas av dem som då ännu inte ar födda.

[Patrik Öbrink]

Med det glada 80-talet avses väl att det var högkonjuktur och att folk gjorde klipp och blev rika snabbt, precis som det var på 20-talet fram till börskraschen 1929. Sedan blev det depression på 30-talet och lågkonjunktur på 90-talet. Kontrasterna är viktiga i sammanhanget. Före 70-talet var det ju dessutom oljekris och annat skit så 80-talet sticker verkligen ut.

Med tiden kommer nog folk nog att prata allt mindre om 80-talet överhuvudtaget, på samma sätt som att det är få som för den karolingiska renässansen på tal i konversationer.

[sonderling]

Jag upplever mer att man talar om att 90-talet var glatt? Deceniet sägs trenda bland unga, vad gäller musik och klädstil. Även mina barn lyssnar mycket på den typen av musik. (De är hela tiden och "lånar" bland min CD samling!)

Jag upplever själv att det var en era av positimism. Diktaturer föll i öst och väst. Jag vill minnas att natur och miljö återhämtade sig.

Faktum är att jag ofta funderar på denna backlash vi upplever nu på alla plan och undrar vad som hände? Det är numera som att leva i en dystopi. (jo för mig iallafall.)

Nej jag har inte glömt 90-tals krisen men jag personligen drabbades inte av den. Kanske var det en annan generation Yuppies som gjorde det? (50-talister?)

Född 67 men brukar ofta tänka att jag är mer 70-talist till sinnet. Då jag typ började jobba tidigt och levde ett stagnerat liv (fruset typ i 85) , men under andra halvan av 90-talet började plugga och mina kursare var 70-talister. Det är härifrån mina flesta vänner och flickvänner kom.

Sonderling

[Stefan Lundgren]

Glada 80-talet? Hört lite annat jag!

Under 1980-talet var mina tonår och ändå minns man en del;

Har både glädjeämnen och sorg/tråkigheter.

Liverpool vann ju ligan 1982, 1983, 1984, 1986 (dubbeln) och 1988; ligacupen fyra ggr på raken 1981-85 och Europacupen 1981 och 1984.

Jag var ute på stan och vad som föranledde har jag glömt bort, möjligen för att titta hur många flaggor var på halvstång efter Palmemordet, jag vet inte. Jag minns bara ljudet ifrån trafiksignaler inne i stan.

Det som jag kan komma på.

Stefan

[Patrik Öbrink]

Jag upplever själv att det var en era av positimism. Diktaturer föll i öst och väst. Jag vill minnas att natur och miljö återhämtade sig.

Faktum är att jag ofta funderar på denna backlash vi upplever nu på alla plan och undrar vad som hände? Det är numera som att leva i en dystopi. (jo för mig iallafall.)

Historien tog helt enkelt inte slut utan fortsatte som vanligt.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Historiens_slut

https://sv.wikipedia.org/wiki/Francis_Fukuyama

De som trodde att världshistorien helt plötsligt skulle bli som en utopisk saga om en prinsessa saknade nog kunskap om både världshistorien och det mänskliga psyket.

[Smalandsman]

80-talet var yuppie- och klubbdecenniet, som jag upplevde det.
Som 60-talist kändes det som att allt var möjligt, och det gråtrista 70-talet (som jag inte hann uppleva mycket av iof) var long gone i sinnet.
Musiken kändes nydanande och mer upptempo än långsamma och tunga hymner.
Överlag jäkligt roligt och levande decennium med mer gas än broms generellt.

[Stefan Lundgren]

På tal om klubbverksamheten så kan jag dra upp Svenska Järnvägsklubben, det var alltid ”mycket folk” på resorna som klubben gjorde. Föreningen har även ett antal lokala föreningar och idag är vissa/ett par av dem sovande/vilande. På 1980-talet träffades folk där ändå för att samtala och numera kommer folk bara till anordnade sammankomster, i mindes omfattning än 1980-taley förstås. Den nedlagda Industribaneföreningen som jag varit med i var då en underavdelning till Svenska Järnvägsklubben och var så till 2002 då föreningen bildades. Efter nedläggningen 2023 är den bara ”en flik med utan egen tidning” under namnet Industribaneavdelningen.

Stefan

[a81]

Jag upplever mer att man talar om att 90-talet var glatt? Deceniet sägs trenda bland unga, vad gäller musik och klädstil. Även mina barn lyssnar mycket på den typen av musik. (De är hela tiden och "lånar" bland min CD samling!)

Jag upplever själv att det var en era av positimism. Diktaturer föll i öst och väst. Jag vill minnas att natur och miljö återhämtade sig.

Faktum är att jag ofta funderar på denna backlash vi upplever nu på alla plan och undrar vad som hände? Det är numera som att leva i en dystopi. (jo för mig iallafall.)

Nej jag har inte glömt 90-tals krisen men jag personligen drabbades inte av den. Kanske var det en annan generation Yuppies som gjorde det? (50-talister?)

Född 67 men brukar ofta tänka att jag är mer 70-talist till sinnet. Då jag typ började jobba tidigt och levde ett stagnerat liv (fruset typ i 85) , men under andra halvan av 90-talet började plugga och mina kursare var 70-talister. Det är härifrån mina flesta vänner och flickvänner kom.

Sonderling

Svenska 1990-talet var ganska kluvet, dels ekonomisk kris och arbetslöshet och snabbt förändringstempo, ibland ogenomtänkta saker som vi fortfarande "lider" av, dels var det trevligt och mysigt, liksom "varmt" när det kom till allt från inredning till livsstil, nästan alla hade råd med Svensson-livet trots krisen.

[a81]

Jag upplever det som att 80-talet främst dyrkas av dem som då ännu inte ar födda.

Och många (yngre) har en lite skev bild av 1980-talet. Man verkar se decenniet som en mix av gammaldags folkhem, stora mobiltelefoner och extrema 80-talskläder. I verkligheten var 1980-talet väldigt analogt men samtidigt modernare ekonomiskt och socialt än vad många ungdomar tror idag. Folk åt internationell mat, drack vin, reste utomlands, hade någorlunda moderna bilar och bodde i rymlig villa på 1980-talet, men framkallande filmrullen i fotoaffären och ringde på gamla fasta telefoner med snurrskiva. Många svenskar hade på 1980-talet minst lika bra materiell standard som idag men mindre pengar/fonder på banken och rent allmänt mindre marginaler i privatekonomin.

[Stefan Lundgren]

Jo, det är mycket som man gör nu som man inte gjorde på 1980-talet.

-Betalade kontant och med checkar.
-Gick till biblioteket om man ville lyssna på skiva.
-Tittade på Tipsextra.
-I Uppsala var det mycket folk på lördagarna på stan under dagen och det var överfulla bussar. Förmodar att det var så på andra orter också och visserligen är det folk som är ute på stan under lördagarna (handla o strosa omkring på dagen, krogen på kvällen) idag med, men inte samma omfattning som under 1980-talet.

Stefan

[Markus Holst]

Jag minns hur min generation dyrkade 50-talet; musiken, bilarna brylkrämen och kläderna

[a81]

Det var som jag minns en stor generationsskillnad mellan yngre och äldre pensionärer på 1980-talet. Yngre pensionärer födda på 1920-talet var glada och pigga, körde bil, åkte på charterresor och kunde t.o.m. har jeans på sig, medan de som var 10-20 år äldre var ålderdomligt klädda i beige och ofta såg lite tärda ut.

[Hans]

Det där med telefon är ju en rejäl revolution.

Jag bor då utrikes och kan ringa gratis via WhatsApp. Med en son i NY, en dotter i Stockholm och en son på Nya Zealand så går det faktiskt att hålla kontakten.

Jag var i USA på en tremånaders roadtrip 1985, jag ringde till min far kanske tre gånger med en rejäl bägare med:

Det var inte många minuter vi hann prata.

MVH

Hans