Sd.Kfz.2 Kettenkrad HK 101
Kettenkrad är ett halvbandfordon med en motorcykelliknande front. Den utvecklades av NSU och byggdes för Wehrmacht från 1940 till 1945. Det var den minsta av Wehrmachts halvbandtraktorer. Fordonet drevs av en Opel 1,5L vattenkyld 4-cylindrig motor på 36 hk.
Sd.Kfz.2 designades och byggdes av NSU Werke AG i Neckarsulm, användes första gången under invasionen av Kreta 1941. Produktionen började initialt uteslutande vid NSU Werke AG i Neckarsulm, där cirka 7500 enheter byggdes under kriget. Från 1943 och framåt tillverkade Stoewer även cirka 1300 Kettenkrad på licens i Szczecin, vilket resulterade i totalt 8800 fordon. Informationen om mängderna varierar beroende på källa; även officiella dokument och årsrapporter från NSU Werke innehåller olika uppgifter. Efter kriget återupptogs produktionen vid NSU. Cirka 550 Kettenkräder byggdes som traktorer för jordbruket, produktionen avslutades 1948 eller 1949 (källorna varierar).
T-34/85
T-34 var ryggraden i Sovjetiska Röda arméns pansarstyrkor under hela kriget. Dess allmänna specifikationer förblev nästan oförändrade fram till början av 1944, då den fick en eldkraftsuppgradering med introduktionen av den kraftigt förbättrade T-34-85-varianten. Dess produktionsmetod förfinades och rationaliserades kontinuerligt för att möta östfrontens behov, vilket gjorde T-34 snabbare och billigare att tillverka. Vid slutet av 1945 hade över 57 300 T-34 byggts: 34 780 T-34-stridsvagnar i flera varianter med 76,2 mm kanoner 1940–44, och ytterligare 22 609 av den reviderade T-34-85-modellen 1944–45.
Efter krigets slut byggdes ytterligare 2 701 T-34 innan den sovjetiska produktionen upphörde. Under licens återupptogs produktionen i Polen (1951–55) och Tjeckoslovakien (1951–58), där 1 380 respektive 3 185 T-34-85 tillverkades år 1956. Totalt tros så många som 84 070 T-34 ha byggts, plus 13 170 självgående kanoner byggda på T-34-chassi. Det var den mest producerade stridsvagnen under andra världskriget och den näst mest producerade stridsvagnen genom tiderna, efter sin efterföljare, T-54/55-serien.
17pdr SP M10 Achilles
Mellan 1944 och 1945 levererades 1648 M10 pansarvärnsvagnar till Storbritannien under Lend-Lease-programmet. De fick namnet Achilles 1944 (Mk I för ett V-format torn med motvikt och Mk II för ett torn med en "anknäbb"-typ motvikt). 1017 st konverterades sedan till en 17-pundig kanon vid Royal Arsenal-fabriken i Woolwich. Dessutom har ett antal M10:or modifierats under fältförhållanden.
Kuriosa: Tjugofyra M10 Achilles deltog vid den brittiska ockupationen av staden Munster den 18 april 1945.
Centurion MK. 12
Centurion var huvudstridsvagn i den brittiska armén under perioden efter andra världskriget. Introducerad 1945 är den en av de mest framgångsrika efterkrigstidens stridsvagnsdesigner, som förblev i produktion in på 1960-talet och deltog i strid fram på 1980-talet. Chassit anpassades för flera andra roller, och dessa varianter har fortsatt vara i tjänst. Det var en mycket populär stridsvagn med bra pansar, rörlighet och en kraftfull huvudbeväpning. Den tillverkades i totalt 4,423 vagnar åren 1946–1962 i 13 grundläggande modeller med otals vidareutvecklingar och undervarianter världen över. I den brittiska armén ersattes den av Chieftain.
Bundeswehr utvärderade även Centurion under 1950-talet. I slutändan valde de ansvariga dock den amerikanska M48:an som huvudstridsvagn för Bundeswehr.
Centurion-stridsvagnen visas på Panzermuseum som ett föremål som speglar den lokala garnisonens historia. Brittiska trupper var stationerade i Munster mellan 1945 och 1993 och var utrustade med bland annat huvudstridsvagnen Centurion. Just denna Centurion skänktes till museet 1993 som en avskedsgåva.
Schützenpanzerwagen SPW 152 W1
SPW-152 – DDR-versionen av Sovjetiska BTR-152
Infanteristridsfordon SPW 152 W1 är ett pansarhjulfordon som DDR:s nationella folkarmé (NVA) använde från 1957 och framåt som en licensierad eller importvariant av Sovjetunionen BTR-152 .
BTR-152 är en sexhjulig sovjetisk pansartransportbil (APC) byggd på chassit och drivlinan från en ZIS-151 nyttolastbil. Den togs i tjänst hos flera Warszawapaktens medlemsstater från och med 1950 och utgjorde ryggraden i sovjetiska motoriserade gevärsbataljoner fram till införandet av den amfibiska BTR-60-serien under 1960-talet.
