Filippinerna

[Patrik Öbrink]

Hmm, bäst jag skyndar på att komma till krigslutet så det här inte blir en ren MÖP-tråd ...

Slaget vid Trail Two


Den 26 januari 1942 beordrades överste Akira Naras 65:e brigad (bestående av bland annat 9:e, 141:a och delar av andra infanteriregementen) att förfölja de retirerande filippinsk-amerikanska styrkorna på Bataan-halvön. Nara trodde att den nästa stora försvarslinjen skulle sträcka sig från Limay till berget Mariveles och antog därför att Orion-Bagac-linjen bara utgjorde yttre utposter eller en svag skärmlinje. Naras mål var att avancera söderut längs trail 2 och därefter längs den östra foten av Mount Samat för att bryta igenom och rulla upp de allierade linjerna.

Mount_Samat_remote_view.jpg (35.7 KiB) Visad 317 gånger

På den amerikansk-filippinska sidan försvarades sektorn av trupper under brigadgeneral Clifford Bluemel (31:a divisionen).

Den 27 januari inledde Nara anfallet med 9:e och 141:a infanteriregementena mot 51:a infanteriregementet söder om Pilarfloden. Striderna blev intensiva i den täta djungelterrängen. Dagen därpå anslöt 41:a infanteriet till de filippinska försvararna för att stärka linjen. Striderna fortsatte under flera dagar med närstrid, bajonettattacker och artilleridueller.

Den 29 januari tvingades Nara dock skicka tillbaka 9:e infanteriregementet till 16:e divisionen på grund av behov på annan plats. Den 2 februari beslutade Bluemel att genomföra ett motanfall. Han satte in 41:a infanteriet, 51:a stridsgruppen (Combat Team) och 31:a ingenjörsbataljonen, med stöd från 21:a divisionen till vänster och 32:a infanteriet till höger. Motattacken pressade tillbaka de japanska styrkorna. Den 8 februari, efter att ha insett att 65:e brigadens offensiv hade misslyckats med mycket stora och förlamande förluster (många döda och sårade i djungeln), beordrades Nara att dra sig tillbaka norrut till Pilar-Bagac-vägen. Detta markerade slutet på det direkta anfallet längs Trail Two.

Battle of the Pockets på Orion-Bagac-linjen

Den 28 januari anföll Hiroshi Nakanishis 3:e bataljon (ur 122:a infanteriregementet) tillsammans med delar av Yorimasa Yoshiokas 20:e infanteriregemente I kårens del av Orion-Bagac-linjen. De utnyttjade en lucka och bröt igenom in i 1:a divisionens bakre områden längs Tuolfloden. De japanska styrkorna splittrades och hamnade i två isolerade fickor: en mindre ”Little Pocket” med ungefär ett kompani och en större ”Big Pocket” med omkring 1 000 man.

Den 5 februari hade generallöjtnant Jonathan Wainwright samlat styrkor för att krossa fickorna: fem kompanier från 1:a divisionen, två bataljoner ur 92:a infanteriet, en scoutbataljon (Philippine Scouts), en polisbataljon (Constabulary), stridsvagnar från 192:a stridsvagnsbataljonen samt artilleri från 24:e fältartilleriregementet. Striderna blev extremt hårda i den täta djungeln med närstrid på kort håll.

Den 6 februari bildades en ny japansk framträngande position, ”Upper Pocket”, när 122:a infanteriet och 2:a bataljonen ur 33:e infanteriet trängde fram till inom cirka 750 meter från Big Pocket. Den 7 februari omringade 1:a divisionen Little Pocket, som i stort sett eliminerades den 9 februari (några små grupper lyckades smita ut under natten). Fokus flyttades sedan till Big Pocket. Trail 7 säkrades den 10 februari. Den 11 februari försökte Yoshioka bryta sig norrut i samband med en allmän japansk reträttorder från 14:e armén.

Den 15 februari lyckades cirka 377 japaner nå sina egna linjer, varefter Upper Pocket övergavs. Med elimineringen av stora delar av det japanska 20:e infanteriregementet kunde I kårens linje fullt ut återställas den 26 februari. Slaget om fickorna kostade japanerna tunga förluster men band upp allierade resurser under en kritisk period.

En hjälteinsats – Löjtnant Willibald C. Bianchi

Under de hårda striderna den 3 februari ledde 1:e löjtnant Willibald Charles Bianchi från 45:e infanteriregementet (Philippine Scouts) en förstärkt pluton framåt mot två starkt befästa japanska "kulsprutebon" (machine-gun nests). Trots att han tidigt blev träffad två gånger i vänster hand fortsatte han framåt. Han kastade handgranater och tystade det första kulspruteboet. Bianchi blev sedan träffad två gånger i bröstet men vägrade ge upp. Han klättrade upp på en amerikansk stridsvagn, bemannade dess luftvärnskulspruta och besköt det andra fientliga läget intensivt. Han fortsatte eldgivningen tills ett tredje allvarligt skott (från en stridsvagn eller kanon) slog honom av vagnen. Hans extraordinära tapperhet och ledarskap räddade många liv och bidrog till att neutralisera hotet. Bianchi tilldelades postumt (efter kriget) USA:s högsta utmärkelse, Medal of Honor. Han överlevde initialt såren, återvände till tjänst och blev befordrad till kapten, men stupade senare under fångenskap den 9 januari 1945.

Bianchis kvarlevor identifierades inte förrän i fjol och han begravdes den 2 maj i år vid sidan om sina föräldrar och systrar i New Ulm, Minnesota.

https://www.army.mil/article/292223/80_ ... ied_buried

[Hans]

Sluta sjåpa dig, du har RÖP-kapat ett antal olika trådar så lite måste vi MÖP'ar ge tillbaka.

Du skriver spännande och bra, tack igen.

MVH

Hans

[Patrik Öbrink]

Orion-Bagac-linjen

Orion-Bagac-linjen markerade de amerikansk-filippinska styrkornas huvudförsvarsställning på Bataan omkring den 27 januari 1942.

Den 8 februari insåg den japanske befälhavaren general Homma Masaharu att han endast hade tre stridsdugliga infanteribataljoner kvar på halvön. Han beordrade omedelbart att offensiven skulle avbrytas. Den japanska armén drog sig tillbaka upp till tio kilometer från fronten till mer gynnsamma positioner och väntade på förstärkningar.

I Hommas stab talade man om ett ”andligt inflytande” som det sega amerikansk-filippinska motståndet utövade. I Japan följde man med oro och förvåning hur länge försvararna på Bataan höll ut. Motståndet blev samtidigt en viktig symbol för det filippinska folket: amerikanerna hade inte övergett dem. Trots detta var MacArthurs styrkor på Bataan en belägrad garnison som levde på svältgränsen.

Evakueringar och kommandoändringar

Den 20 februari evakuerades Filippinernas president Manuel L. Quezon med familj, vicepresident Sergio Osmeña, överdomare José Abad Santos samt tre höga filippinska officerare med ubåten Swordfish.

Swordfish_(SS193)._Port_side,_09-29-1939_-_NARA_-_513034.tif.jpg (24.05 KiB) Visad 295 gånger

(https://en.wikipedia.org/wiki/USS_Swordfish_(SS-193))

Den 22 februari beordrades Douglas MacArthur att lämna Filippinerna. Jonathan Wainwright övertog befälet över Luzon Force och senare, den 21 mars, över hela United States Forces in the Philippines (USFIP). Edward P. King Jr. fick kommandot över Luzon Force, George Jones över I Corps och Albert Parker behöll befälet över II Corps. Lewis C. Beebe utsågs till MacArthurs biträdande stabschef.

Lewis_C._Beebe.jpg (73.11 KiB) Visad 295 gånger

(https://en.wikipedia.org/wiki/Lewis_C._Beebe)

Natten till den 12 mars lämnade MacArthur, hans familj och en del av staben Corregidor med fyra PT-båtar under befäl av löjtnant John D. Bulkeley. För sina insatser under de fyra månaderna och åtta dagarna tilldelades Bulkeley bland annat Medal of Honor, Navy Cross och Distinguished Service Cross.

(https://en.wikipedia.org/wiki/John_D._Bulkeley)

MacArthur fördes senare till Australien, där han gav sitt berömda löfte: "I Shall Return"

Misslyckade försörjningsförsök

Den 17 mars meddelade Washington Wainwright att MacArthur hade kommit fram till Australien. Samtidigt betonades att försök pågick att bryta den japanska blockaden och leverera kritisk materiel. Man planerade bland annat att skicka P-40-jaktplan på varje blockadbrytare. Av de sex planerade fartygen (Masaya, Matagalpa, Teapa, Margaret Schafer, Mount Baker och Texada) lyckades endast de två första passera Hawaii, men de omdirigerades till Australien. Andra försök med fartygen Don Isidro, Coast Farmer, Doña Nati och Anhui gav begränsad effekt. Ubåtsleveranser (bland annat från Seawolf, Trout, Seadragon, Permit och Sargo) lyckades också bara delvis.

I slutet av februari var både ris- och mjölförråden uttömda.

Japansk offensivförberedelse

Den 23 februari ersattes Hommas stabschef Masami Maeda med Takaji Wachi.

Takaji_Wachi.jpg (68.93 KiB) Visad 295 gånger

(https://en.wikipedia.org/wiki/Takaji_Wachi)

Planer för en stor apriloffensiv sattes igång. Förstärkningar anlände: ytterligare trupper till 16:e divisionen och 65:e brigaden samt hela 4:e infanteridivisionen under Kenzo Kitano och 21:a divisionen under Kameichiro Nagano. Wachi konstaterade senare att ”den japanska armén blev svårt slagen av den filippinska armén”. Särskilt fruktade japanerna det filippinska artilleriet, som var både precist och kraftfullt. Därför förstärktes artilleriet med tunga vapen: 300 mm granatkastare, 240 mm haubitsar (Typ 45), 150 mm pjäser och 75 mm bergskanoner. Flygstyrkorna förstärktes också, bland annat med 60:e och 62:a tunga bombplanregementena samt observationsballonger från 1:a ballongkompaniet.

Den 22 mars avvisade Edward King ett japanskt erbjudande om hedersam kapitulation.

Styrkeläget den 3 april 1942

Vid offensivens början bestod Kings Luzon Force av cirka 79 000 man, varav 32 600 i I Kåren och 28 000 i II Kåren. Trots det stora antalet var stridsvärdet kraftigt nedsatt på grund av undernäring, sjukdomar och extrem trötthet. Flygstödet var nästintill obefintligt – endast två P-40 och två P-35 återstod.

Försvarssektorerna:

I Kårens vänstra sektor: 91:a och 1:a divisionerna (Luther Stevens)
I Kårens högra sektor: 11:e divisionen och 2:a polispolisen (William Brougher)

II Kåren:

Sektor A: 31:a infanteriregementet (John Irwin)
Sektor B: Provisoriska flygkårsregementet (Irvin Doane)
Sektor C: 32:a infanteriregementet och 51:a stridsgruppen (Clifford Bluemel)
Sektor D: 21:a och 41:a divisionerna (Maxon Lough)
Sektor E: Amerikanska 31:a och 57:e infanteriregementena (Guillermo B. Francisco, https://en.wikipedia.org/wiki/Guillermo_B._Francisco)

Jia_flame_throw_bataan.jpg (59.1 KiB) Visad 295 gånger

(Japansk eldkastare i aktion mot en bunker på Orion-Bagac-linjen)

[Patrik Öbrink]

Bataans fall

Den 3 april 1942 inledde japanerna sin slutgiltiga offensiv mot Bataans försvarslinjer. Klockan 15:00 planerade general Homma att anfalla Orion-Bagac-linjen. Huvudstöten skulle komma från general Kenzo Kitanos 4:e division, som skulle bryta igenom II kårens vänstra flank vid berget Samat och därefter fortsätta sydost mot Manilabukten. General Nara Akira med sin 65:e brigad skulle avancera på Kitanos högra sida, medan 21:a divisionen agerade avledningsstyrka mot II kårens högra flank och 16:e divisionen mot I kåren. Homma räknade med att Bataan skulle falla inom en månad. Redan den 23 mars hade intensiva japanska flygbombningar inletts.

Japanese_Breakthrough_Apr_1942.jpg (102.3 KiB) Visad 283 gånger

Den japanska offensiven bryter igenom

Den 3 april klockan 09:00 inleddes ett massivt bombardemang under ledning av Kishio Kitajima med 196 artilleripjäser. Detta följdes av 150 flygplan från Kizo Mikamis 22:a flygbrigad. Klockan 15:00 gick Naras 65:e brigad till anfall söderut längs stig 29 mellan floderna Catamon och Pantingan, medan Kureo Taniguchi ledde den högra flygeln av Kitanos 4:e division längs stig 6. Vid dagens slut tvingades det 42:a och 43:e infanteriregementet ur Lims 41:a division till reträtt.

Den 4 april fortsatte det våldsamma artilleri- och flygbombardemanget. Den 65:e brigaden pressade på söderut längs stig 29 medan den 41:a divisionen retirerade. Den japanska 4:e divisionens båda flyglar tvingade nu även det 21:a, 22:a och 23:e infanteriregementet (ur 21:a divisionen) att ge vika. General Albert King satte in sina reserver från Luzon Force i ett desperat försök att förhindra en total kollaps i sektor D.

Japanese_Tank_Bataan.jpg (106.73 KiB) Visad 288 gånger

(Japanska stridsvagnar och infanteri avancerar genom Bataans djungel.)


Den 5 april erövrade den japanska högerflygeln Mount Samat med stöd av 41:a artilleribatterierna och fortsatte nedför de södra sluttningarna. Det 51:a stridsteamet i sektor C utsattes för kraftiga anfall. Wainwright, som besökte fronten från Corregidor, beordrade en motattack nästa dag med Jasper Bradys amerikanska 31:a infanteriregemente, 45:e och 57:e infanteriregementena. Samtidigt rapporterade han till MacArthur:

"Trupperna har levt på halva ransoner i tre månader och har nu ännu mindre, vilket resulterat i stor förlust av fysisk kraft och utbredd sjukdom."

Motattacken visade sig meningslös. Försvararna tvingades dra sig tillbaka till San Vicente-flodens östra strand. I slutet av den 6 april hade Hommas armé i praktiken krossat två divisioner (21:a och 41:a) samt 51:a regementet, avskurit flera enheter och öppnat vägen in i II kårens rygg.

Kollapsen

Den 7 april slog japanerna till mot Bluemels sektor C. San Vicente-linjen kollapsade snabbt. Bluemels 31:a och 57:e infanteri retirerade först till Mamalafloden och senare till Alanganfloden, där de fick sällskap av 26:e kavalleriet. Till höger om dem låg resterna av Irwins sektorer A och B. I kåren retirerade samtidigt till Binuanganfloden. På bara fem dagar hade Hommas offensiv åstadkommit vad som beräknats ta en månad – med förhållandevis små egna förluster.

Den 8 april tvingades Bluemel retirera ytterligare längs stig 20 till Lamao-floden. Där fick han beskedet att han bara behövde hålla linjen till nästa dag, då en bil med vit flagg skulle komma. General King konstaterade:

"Jag känner att ytterligare motstånd bara skulle slösa bort liv i onödan."

Wainwright meddelade MacArthur att trupperna var så undernärda att de saknade kraft att fortsätta kämpa. Sjuksköterskorna från fältsjukhus 1 och 2 evakuerades till Corregidor och lämnade bakom sig omkring 24 000 sjuka och sårade. Under natten förstördes depåer och lager. De sista flygplanen (två P-40, två P-35 och en Grumman J2F Duck med Carlos P. Romulo ombord) lyfte från Cabcabens flygfält och flydde söderut. Kanonbåtarna Dewey, Bittern och Canopus sänktes för att inte falla i fiendens händer.

Grumman_J2F-6_Duck_Candy_Clipper_BuNo_33549_N1214N_1st_Pass_10_15thAnny_FOF_28Nov2010_(cropped).jpg (126.26 KiB) Visad 288 gånger

(https://en.wikipedia.org/wiki/Carlos_P._Romulo)

Kapitulationen den 9 april

Under de sista dagarna upplöstes disciplin och organisation. Vägarna söderut var igensatta av flyende soldater och civila. Befälhavarna förlorade kontakten med sina enheter. Den 9 april träffade general Edward P. King först överste Motoo Nakayama vid Lamao-flodens bro. King fördes sedan till en experimentell gårdsstation och senare till Balanga Elementary School för förhör och fotografering. Inget formellt kapitulationsdokument undertecknades. Japanerna accepterade inte en partiell kapitulation utan krävde överlämnande av alla amerikansk-filippinska styrkor på Filippinerna. Bataans fall var ett faktum.

King_discusses_surrender.gif (78.78 KiB) Visad 288 gånger

(Edward King diskuterar villkoren för kapitulation med japanska officerare.)


Radio broadcast – Voice of Freedom – Malinta Tunnel – Corregidor – 9 April 1942:

"Bataan has fallen. The Philippine-American troops on this war-ravaged and bloodstained peninsula have laid down their arms. With heads bloody but unbowed, they have yielded to the superior force and numbers of the enemy.

The world will long remember the epic struggle that Filipino and American soldiers put up in the jungle fastnesses and along the rugged coast of Bataan. They have stood up uncomplaining under the constant and grueling fire of the enemy for more than three months. Besieged on land and blockaded by sea, cut off from all sources of help in the Philippines and in America, the intrepid fighters have done all that human endurance could bear.

For what sustained them through all these months of incessant battle was a force that was more than merely physical. It was the force of an unconquerable faith—something in the heart and soul that physical hardship and adversity could not destroy. It was the thought of native land and all that it holds most dear, the thought of freedom and dignity and pride in these most priceless of all our human prerogatives.

The adversary, in the pride of his power and triumph, will credit our troops with nothing less than the courage and fortitude that his own troops have shown in battle. Our men have fought a brave and bitterly contested struggle. All the world will testify to the most superhuman endurance with which they stood up until the last in the face of overwhelming odds.

But the decision had to come. Men fighting under the banner of unshakable faith are made of something more than flesh, but they are not made of impervious steel. The flesh must yield at last, endurance melts away, and the end of the battle must come.

Bataan has fallen, but the spirit that made it stand—a beacon to all the liberty-loving peoples of the world—cannot fall!"

Americans_Surrender_Bataan.jpg (68.75 KiB) Visad 288 gånger

(General Jonathan Wainwright och hans stab förhandlar om kapitulation med general Masaharu Homma i Cabcaben, Bataan, den 6 maj 1942)


Det fortsatta motståndet från de amerikansk-filippinska styrkorna på Bataan – även efter att Singapore och Nederländska Ostindien fallit – spred hopp och uppmuntran bland de allierade folken. Medan stora delar av Sydostasien och Stilla havet snabbt hade erövrats av Japan, höll försvararna ut i månader under extrema förhållanden.

Den tid som vanns genom det utdragna försvaret berodde till stor del på två faktorer: att Hommas erfarna 48:e division överfördes till Java vid en kritisk tidpunkt, samt den utmattning och svält som redan hade försvagat de kvarvarande japanska styrkorna. Trots detta kostade det en betydligt starkare japansk armé ungefär lika många dagar av faktisk strid att erövra Malaya och Singapore som det tog Homma att inta Bataan och Corregidor.

Kapitulationen på Bataan den 9 april påskyndade Corregidors fall med ungefär en månad. Vissa historiker har pekat på att utan det sega motståndet på Bataan hade japanerna möjligen kunnat snabbt överta alla återstående amerikanska baser i Stilla havet och möjligen även genomföra en invasion av Australien.

Charles Willoughby, general Douglas MacArthurs underrättelsechef, hävdade efter kriget att försvaret av Bataan och Corregidor blev en avgörande faktor för de allierades slutgiltiga seger. Enligt honom stördes den japanska tidtabellen ”på ett sätt som skulle visa sig avgörande”. Han menade att ”tack vare Bataan lyckades japanerna aldrig frigöra tillräckligt med manskap, flygplan, fartyg och materiel för att definitivt erövra Guadalcanal i augusti, tre månader efter Corregidors fall, hade de gott om trupper tillgängliga för att bygga upp sin styrka i Söderhavet.”

(Japanska soldater vaktar amerikanska och filippinska krigsfångar.)
.

[Patrik Öbrink]

Efter Bataans kapitulation den 9 april 1942 till den japanska armén samlades fångar i städerna Mariveles och Bagac. Cirka 66 000 filippinska soldater och 12 000 amerikanska tvingades sedan under svåra förhållanden genomföra det som gått till historien som dödsmarschen från Bataan, delvis med tåg, delvis till fots, i drygt tio mil. Uppåt 18 000 filippiner och cirka 650 amerikaner dog eller dödades.

Så här berättar en överlevare:

Bataan_Death_March_route_vector.svg.png (226.79 KiB) Visad 286 gånger

Photograph_of_American_Prisoners_Using_Improvised_Litters_to_Carry_Comrades,_05-1942_-_NARA_-_535564.jpg (54.68 KiB) Visad 286 gånger

The_March_of_Death._Along_the_March_(on_which)_these_prisoners_were_photographed,_they_have_their_hands_tied_behind..._-_NARA_-_532548.tif.jpg (70.77 KiB) Visad 286 gånger

San_Fernando_station_Death_March_Memorial.jpg (96.25 KiB) Visad 286 gånger

De amerikanska myndigheterna offentliggjorde inte uppgifterna om dödsmarschen förrän den 27 januari 1944. Då användes den bl.a. i krigspropagandan:

[Hans]

Jag hade alltid trott att han sade de bevingade orden när han klev i båten men ack så fel man kan ha. Tack.


https://en.wikipedia.org/wiki/Douglas_M ... hilippines

MVH

Hans

[Hans]

Dödsmarschen, vet man varför de flyttades just dit?

MVH

Hans

[Patrik Öbrink]

Kort svar: Befintlig infrastruktur, strategiskt läge och brådska.

Längre svar:

I Capas fanns redan baracker, infrastruktur och ett inhägnat område. Den järnväg som låg närmast Bataan, i San Fernando i Pampanga, gick till Camp O'Donell i Tarlac och eftersom japanerna hade brist på fordon passade det bra att frakta fångarna på tåg.

General Kawane valde lägret redan i mars 1942 som interneringsplats för krigsfångar. Det låg strategiskt till, relativt nära Bataan men tillräckligt långt norrut för att hålla fångarna borta från händelsernas centrum. Japanerna ville flytta bort fångarna från Bataan så fort som möjligt för att kunna anfalla Corregidor.

Lägret i Capas fungerade som interneringsplats bara några månader innan de flesta fångar flyttades vidare, framför allt till Cabanatuan i Nueva Ecija (se kartan i inlägget om dödsmarschen).

[Hans]

Tack igen, låter ur japansk synvinkel logiskt. Vilka skickades till Japan?

MVH

Hans

[Patrik Öbrink]

Amerikanska officerare skickades till Japan (via Taiwan, där de förvarades ett tag).

Vill du ha namn så finns det i dokument här: https://www.archives.gov/research/milit ... -list.html


Wainwright, King och flera andra befälhavare hölls i Japan en kortare tid innan de först skickades till Korea och slutligen till Manchuriet.

[Hans]

Där fick jag lite att bita i.

För förtisjuttonde gången tack.

MVH

Hans

[Patrik Öbrink]

Slaget om Corregidor

Efter Bataans fall den 9 april 1942 inledde japanerna ett intensivt artilleribombardemang av Corregidor. Beskjutningen ökade successivt under de följande veckorna i takt med att fler kanoner fördes fram. En enda dags artillerield uppgavs orsaka lika stor skada som alla tidigare flygbombningar tillsammans. När ett amerikanskt 155 mm GPF-batteri besvarade elden förbjöd general Wainwright dock all motbatterield under tre dagar, av rädsla för att döda japanska krigsfångar som hölls på Bataan.

Japanese_artillery_against_Corregidor.jpg (11.09 KiB) Visad 230 gånger

Den japanska bombningen och beskjutningen fortsatte med obeveklig kraft. Japanska flygplan genomförde 614 uppdrag och fällde 1 701 bomber med en sammanlagd vikt på cirka 365 ton sprängämnen. Till detta kom tungt artilleri: nio 240 mm haubitsar, trettiofyra 149 mm haubitsar samt 32 andra pjäser som dygnet runt bombarderade ön.

Redan den 14 april var alla batterier på Corregidors norra strand satta ur spel. Den 29 april evakuerades 50 sjuksköterskor och högkvarterspersonal med flyg.

Överste George F. Moore, som examinerats från Texas A&M University (då Agricultural and Mechanical College of Texas) 1908, samlade under sitt befäl ihop 25 andra ”Aggies” – som skolans elever och alumner kallas. Med hjälp av major Tom Dooley från klassen 1935 ordnade Moore den 21 april en mönstring, ett militärt upprop, där han ropade upp namnen på samtliga Aggies under hans befäl. Traditionen med mönstringen på San Jacinto-dagen (21 april) hade länge firats av Texas A&M. Även om de inte kunde samlas fysiskt på traditionellt vis hölls ceremonin inne i en tunnel med rop, sånger och hyllningar till Texas självständighet. Berättelsen om de 25 Aggies som mönstrade under belägring spreds snabbt i amerikansk press. Endast 12 av dem skulle överleva slaget och de följande krigsfångelägren.

Moore's health never completely recovered from the time in Japanese captivity. In his last years of life, he feared his mind was falling. During the night of December 2, 1949 Moore decided to commit suicide. He waited his wife Lucile was asleep and then drove his car to the isolated field west of Hillsborough near Skyline Boulevard. He parked his car in the middle of an open field, walked 25 feet away and shot himself to the right temple by his Smith & Wesson Army Service .380 Automatic pistol.

https://en.wikipedia.org/wiki/George_F. ... y_officer)

---

Den 24 april sattes Battery Crocketts kanoner ur spel. Den 1 maj intensifierades det japanska bombardemanget ytterligare och riktades särskilt mot tänkbara landstigningsplatser. Den 2 maj föll över 3 600 stycken 240 mm granater mot Batteries Cheney och Geary. En explosion i Battery Gearys ammunitionsmagasin satte alla åtta kanoner ur funktion. Bombardemanget fortsatte med full styrka under de följande tre dygnen.

Natten till den 4 maj evakuerade ubåten USS Spearfish 25 personer från ön på väg mot Australien. Bland dem fanns överste Constant Irwin med en komplett personalrulla över kvarvarande amerikanska och filippinska styrkor, finansofficer överste Royal G. Jenks med ekonomisk redovisning, generalinspektören överste Milton A. Hill samt flera andra officerare och runt 13 sjuksköterskor. Ubåten förde även med sig de sista postsäckarna från Filippinerna och viktiga USAFFE- och USFIP-handlingar.

960px-Spearfish_(SS-190).jpg (56.55 KiB) Visad 230 gånger

(https://en.wikipedia.org/wiki/USS_Spearfish)

Den 5 maj återstod endast tre operativa 155 mm-kanoner på hela Corregidor.

Under hela perioden hade japansk propaganda hemåt upprepade gånger proklamerat att Corregidor var på väg att falla, vilket följts av pinsamma veckor av tystnad. Till slut beskrev Kejsarens högkvarter motståndet som en allvarlig förlägenhet. General Hommas invasionsplan byggde på Kenzo Kitanos 4:e division. Den första vågen, bestående av den första och andra bataljonen ur 61:a infanteriregementet under överste Gempachi Sato och infanterigruppchefen Kureo Taniguchi, skulle landsätta cirka 2 000 man stödda av stridsvagnar. En andra våg med 4 000 man skulle följa nästa natt.

Den 5 maj gick de japanska styrkorna ombord på landstigningsfarkoster. Strax före midnatt inleddes en kraftig beskjutning av stränderna mellan North Point och Cavalry Point. Den första landstigningen med cirka 790 man mötte dock mycket hårt motstånd från amerikanska och filippinska försvarare. Amerikanskt 37 mm-artilleri tillfogade invasionsflottan svåra förluster – en japansk officer beskrev det som en ”fruktansvärd massaker”. På grund av strömmar och svårigheter att hitta rätt landningsplatser kom många fartyg för långt österut vid North Point. Trots stora förluster lyckades japanerna ändå etablera ett strandhuvud. Klockan 01:30 hade de intagit Denver-batteriet och sluttningen av Water Tank Hill.

Corregidor_Landings_May_1942.jpg (67.43 KiB) Visad 230 gånger

Correg-japanese-landing.jpg (25.77 KiB) Visad 230 gånger

Amerikanska motattacker sattes in, men japanskt artilleri och förstärkningar slog tillbaka dem. Klockan 10:00 landsatte japanerna stridsvagnar, något som enligt general Wainwright blev den avgörande faktorn: ”det var skräcken för stridsvagnarna som fällde avgörandet”. Klockan 10:30 beordrade Wainwright att ett kapitulationsmeddelande skulle sändas till general Homma.

Surrender_of_American_troops_at_Corregidor,_Philippine_Islands,_05-1942_-_NARA_-_535553.jpg (116.99 KiB) Visad 230 gånger

Amerflag001_pp1_01.jpg (28.65 KiB) Visad 230 gånger

(Japanska soldater tar ner den amerikanska flaggan vid den gamla spanska flaggstången på Corregidor Island)

Till skillnad från de amerikanska och filippinska styrkorna på Bataan slapp försvararna på Corregidor Bataan Death March. De fördes istället till Bataan för att bland annat samla ihop och kremera döda japanska soldater samt begrava egna stupade.

American_and_Filipino_Prisoners,_Captured_at_Corregidor_-_NARA_-_6200939.jpg (87.73 KiB) Visad 230 gånger

Den 23 maj marscherades de tillfångatagna till South Mine Wharf och skeppades till Manila. Filippinerna sattes i land vid en kaj, medan amerikanerna paraderades längs Dewey Boulevard Idag Roxas Boulevard som går längs strandlinjen av Manilabukten) till Old Bilibid-fängelset (idag Manila City Jail) och senare vidare till Cabanatuan-lägret nr 3. Sjuksköterskorna från ”Angels of Bataan” skickades i slutet av juli till interneringslägret Santo Tomas.

(Cabanatuan Prison Camp)

960px-Santo_Tomas.jpg (101.06 KiB) Visad 230 gånger

(Santo Tomas Internment Camp, https://en.wikipedia.org/wiki/Santo_Tom ... nment_Camp)
.

[Patrik Öbrink]

Glöm aldrig Bataan!

https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_m ... ch_victims

shrineofvalor.jpeg (20.53 KiB) Visad 202 gånger

Dambana ng Kagitingan (Shrine of Valor) på Mount Samat, Pilar, Bataan

Mariveles,_Bataanjf4308_09.JPG (103.75 KiB) Visad 202 gånger

Bataan Memorial Shrine (Km. Zero, starting point of Death March, 9–17 April 1942), Mariveles, Bataan

Ph_seal_bataan2.png (195.11 KiB) Visad 202 gånger

Bataans provinssigill (https://www.forum.skalman.nu/viewtopic. ... an#p882377)

Bataan Memorial Death March (https://en.wikipedia.org/wiki/Bataan_Me ... eath_March)

Bataan Death March memorial i Las Cruces Veterans Memorial Park, New Mexico

Plakett vid Andersonville National Historic Site

Chicago_River_2023j.jpg (72.89 KiB) Visad 202 gånger

Bataan-Corregidor Memorial Bridge, Chicago.

USS Bataan (LHD-5) (https://en.wikipedia.org/wiki/USS_Bataan_(LHD-5))
.

[adlercreutz]

"37-mm artilleri" antar jag är såna här pansarvärnskanoner då



https://en.wikipedia.org/wiki/37_mm_gun_M3

som i det här fallet användes för att beskjuta de japanska landstigningsfartygen(?)

[Patrik Öbrink]

"37-mm artilleri" antar jag är såna här pansarvärnskanoner då

som i det här fallet användes för att beskjuta de japanska landstigningsfartygen(?)

Ja, det vara sådana som användes. De hade problem att svänga snabbt mot snabba båtar, men sergeant Louis E. Duncan modifierade mekanismen så att de kunde följa målen bättre.

Här finns det lite fördjupning: https://www.marines.mil/portals/1/Publi ... 4000_2.pdf