The Div crossed the Izonso River on 1 May and reached Trieste the next day just as the German forces in Italy surrendered unconditionally. After their exhilarating final charge covering over 220 km in less than a week, the New Zealanders arrived just in time to share in the city's liberation with local partisans and units of Josip Tito's Fourth Yugoslav Army.
It should have been a final moment of glory in the Italian campaign – a chance to savour the end of the war in Europe on 8 May and relax before a speedy return home. Instead, it proved a 'helluva way to end a war', as one soldier recorded in his diary.
The fortunes of war had pitched the Div into an international hot spot, as Trieste became the setting for the first inter-Allied clash of the post-war era in Europe. The city was the focal point of a bitter territorial dispute between Italy and Yugoslavia. The Yugoslavs had hoped to strengthen their post-war claims to Trieste by being first to liberate it and then putting in place their own military administration. The Western Allies, however, had planned that the city should come under Allied Military Government like other parts of liberated Italy, pending a final peace settlement. By arriving in Trieste when they did, the Second Division had dashed the Yugoslavs' hopes. For some weeks, Trieste was under an uneasy dual occupation. Only after the problem was resolved diplomatically at the highest Allied levels, with the Yugoslavs reluctantly withdrawing from the city in mid-June, were the New Zealand soldiers able to relax.
Efter andra världskriget blev Trieste en bricka i spelet i det kalla kriget mellan västmakterna och Sovjetunionen. Staden blev också en källa till konflikt mellan Italien och Jugoslavien. Under kriget hade Italien ockuperat stora delar av Slovenien, men dessa återtogs av regimen i Jugoslavien, och den 30 april 1945 intog jugoslaviska trupper även Trieste. Västmakterna såg med stor oro på detta. Dels stred det mot en överenskommelse man hade med Jugoslaviens ledare, Josip Broz Tito, om att staden med omnejd skulle ställas under en allierad militärstyrelse, dels hade redan kampen mellan västmakterna och Sovjet om makten i Central- och Östeuropa inletts. Titos Jugoslavien var vid tillfället allierat med Sovjet.
Efter kraftiga protester från USA och Storbritannien drog sig den jugoslaviska styrkan tillbaka från Trieste i början av juni 1945. Själva staden och området nordväst därom ställdes under brittisk–amerikansk militärförvaltning medan hela halvön Istrien kom att styras av Jugoslavien. Detta var avsett som en tillfällig lösning innan ett permanent avtal hunnit förhandlas fram.
Provisoriet varade fram till 1954. Under åren föreslogs och förkastades olika lösningar, men västmakterna och Sovjet enades i alla fall om att en fristat under FN-kontroll i och omkring Trieste skulle upprättas. Istrien tillföll Jugoslavien. Fristaten blev i praktiken aldrig verklighet, bland annat för att man inte kunde enas om gränserna. Successivt knöts de båda delarna av den tänkta fristaten till Italien respektive Jugoslavien och 1954 (slutgiltigt 1975)[8] bekräftades denna uppdelning formellt
Hans K har frågan!
PS Completely off-topic, but:
Wilier-Triestina är ett klassiskt italienskt racercykelmärke som grundades år 1906 - men inte i Trieste eller omnejd utan i Bassano del Grappa, 60 km NW om Venedig. Men en strävan att "återförena" italienskspråkiga områden i dåvarande Österrike med Italien var stark; Wilier är egentligen en förkortning av “W l’Italia liberata e redenta” (där "W" är en förkortning av "Viva").Triestina hakades på i slutet av namnet hösten 1945 p.g.a. situationen i staden och de "sentimenti popolari" som rådde då.
Och tack för bilder och länkar som förklarar den konstiga situationen på ett mycket bra sätt. Bulgarerna manövrerade ganska väl under dessa år och slapp förödmjukas av segrarmakterna, nästan samtidigt som Röda Armén korsade gränsen i september 1944 så byter man sida. Ganska unikt att ha större territorium efter kriget med tanke på att man stred på Axelmakternas sida.
