Segrar och förluster i övningskrig

[Hans]

Jag ville inte hamna i onåd så mina läppar var förslutna.

MVH

Hans

[Hans]

Vilket visade sig vara ett klokt beslut, de slutna läpparna då.

Lite OT:

Något år senare (1985) kom jag hem efter en tre månaders tur till staterna. Ihopsamlad semester och en månads tjänstledighet möjliggjorde det hela. En polare och jag hade det trevligt. Resan meriterar en egen tråd.

Hursomhelst väl hemkommen hade jag några dagar på mig innan jag skall börja jobba. Jag jobbade (frivilligt, efter tjänstetid) då som mässofficer. Stå i baren och diverse andra småsysslor för att avlasta den fåtaliga personalen på mässen. Jag hade hört att det var någon tillställning så jag går dit i skäggstubb, jeans och någon nyinköpt amerikansk t-shirt. Konstaterar snabbt att jag inte följer vad man bör ha på sig då övriga bar kostym så jag smiter snabbt in i köket. Där småpratar jag med personalen och de andra mässofficerarna när jag tar mig en öl. Plötsligt öppnas dörren till köket och ett riktigt bombnedslag kliver försynt in och frågar om man skulle kunna få te istället för kaffe. Jag tar ett snabbt beslut (jag hittar i köket) och hinner före eventuella konkurrenter och säger 'Javisst, vänta här så är det snart klart'. Hon ser min amerikanska t-shirt och berättar att hon nyligen varit utbytesstudent där och vi börjar prata när vi väntar på att teet skall bli klart. Hon är inte bara otroligt söt utan dessutom trevlig och skärpt. Hon berättar att hon bor i Stockholm dit jag snart skall åka för att gå Karlberg (skola för att gå från fänrik till löjtnant). Vi fastnar nog en kvart innan hon ursäktar sig att hon måste gå tillbaka nu.

Sekunden efter hon gått ut ur köket kastar all närvarande personal sig över mig och säger 'VET DU VEM DU PRATADE MED!' Mitt svar är 'Ingen aning, men en söt och trevlig brallis'. 'DET ÄR REGEMENTESCHEFENS DOTTER!'. Oups. Trots min klädsel blev jag inkallad av chefen på mässen att bemanna baren senare. Dottern berättade senare att hon tyckte det var konstigt att jag som var så öppen och trevlig först blev så reserverad senare på kvällen.

Någonstans fick jag i alla fall hennes telefonnummer och väl i Stockholm (hon bodde med modern, föräldrarna är skilda) tänker jag att vi är väl i ett modernt samhälle och ingen tror väl att jag försöker befrämja min karriär genom att vara i lag med henne så jag samlade mitt mod och ringde en dag. Vi stämde träff vilket resulterade i ett sjuårigt förhållande inklusive förlovning innan vi gled isär. Jag blev nog accepterad då min far hade samma grad fast i flygvapnet. Modern var nog den enda som var riktigt ledsen när det hela tog slut.

Min ex-chef är pensionär idag var faktiskt och hälsade på här utrikes häromåret.

Då var han väl tvingad att vara lite reserverad och lät sin ställföreträdande sköta allt som hade med mig att göra. Den enda gången min chef hjälpte mig var när idioten till ställföreträdande skulle visa sig att vara stark och försökte sabba för mig. Chefen sade bara, 'Hans, stå på dig, du har rätt' - vilket jag gjorde och fick rätt.

Jag fick utstå en hel del retsamma kommentarer från mina vänner och jag vågar inte ens tänka på vad de som inte var mina vänner sade. På Karlberg fick man 'formella' öknamn, Tess och fortsättning. Jag hade två (ovanligt). 'HStorm 2' (Handbok Stormakten, del 2, hemlig) då jag kunde mycket om bolsjevikerna och 'Sängvägen'...

MVH

Hans

[Hans]

Åter till ämnet.

Typ 1992 så kördes en hyfsat realistisk övning med ett pansarkompani mot ett infanterikompani på InfSS. Vägtrummor sprängdes skarpt m.m. Jag var följebefäl (blågul) till ett stridspar med Psg (prickskyttgevär) 90 (ett Psg och en observatör), på infanterisidan, en av de första gångerna Psg var i aktion på en dubbelsidig övning. Hyfsat tidigt i övningen plockar 'mina' grabbar kompanichefen - om jag kommer ihåg rätt så ganska solklart. Mätt avstånd, vackert väder och marginell vind, typ 400m, en typ som står upp i luckan och pekar med hela handen.

Stridsparet var stolta men fattade att man inte kunde avbryta övningen (fast det skulle ha varit skojigt att se hur ställföreträdande chefen hade hanterat det hela). Sedermera vart hälften av stridsparet bekämpade då den lätt sura chefen, som begrep att han blivit bekämpad om inte utdömd, började slösa indirekt eld till höger och vänster för att bekämpa en (1) prickskytt. Efter ett antal gissningar hade han tur och till slut lade en eldstöt som jag bedömde gav 50% förluster på rätt plats. Jag tror slutresultatet var 14-1 till prickskytteparet.

MVH

Hans

[Wedman]

Min enda riktiga seger i övningskrig var också som B-styrka. Jag var plutonsignalist i en Hv-insatspluton (2001/2002?) och vi skulle vara B-styrka åt en annan bataljon. Blågul möter upp och ger oss en ra 146. Vi frågar ifall vi inte kan få två men nej, han hade bara en till oss. Jag var inte så sugen på att bära en radio en helg utan någon att prata med och frågar lite snällt ifall vi inte kan få veta vilken frekvens A-styrkan har? Nej, så kunde man inte göra - jag tror att jag bara fick ett skratt till svar.

Lördagens övning gick ut på att vi skulle åka runt till de olika kompanierna och plutonerna och anfalla. Vi var numerärt underlägsna så det var väl inget som kunde räknas som seger direkt. Efter de olika genomförandena hade vi utvärdering och i samband med det första gick jag och småpratade med en fiendesignalist och passade då på att notera vilken frekvens radion var inställd på. Resten av övningen kunde jag alltså lyssna på A-sidan även om jag inte hade någon att prata med.

Fredag kväll hade vi kommit fram till övningsområdet sent på kvällen och skottat snö i en timme (i -15/-20 grader) innan vi kunde börja resa 20-tältet och det blev sent innan vi somnade. Efter lördagens övning var det dock bara att göra eld i kaminen och gå i förläggning på samma plats. Vi hörde på radion att en fiendestyrka fick order om att göra ett överfall mot vår förläggning och kunde sedan under ett par timmar följa deras framryckning som de rapporterade till staben i klartext. Genom att vi hela tiden visste var vår fiende hade vi inget behov av någon post ute i kylan. De hade tydligen inte så lätt att hitta fram men när vi hörde att de närmade sig och att de rapporterade att de kände röklukt smög hela B-styrkan ut i snön, grupperade på linje och gjorde signalpistolerna klara för att skjuta lys. När vi sedan hörde att de närmade sig sköt vi lys och pangade på den oförberedda fienden med samtidigt eldöppnande.

Inför söndagens avslutning sa jag till mina kamrater att vi borde tala om att vi lyssnat på deras signalering under stort sett hela övningen så att de skulle lära sig något men det tyckte övriga inte var någon bra idé.

[Hans]

Infanteriets stridsskola strax norr om Borensberg var mitt hem i mellan fem och sex år.

När jag gick kursen för att bli löjtnanter så hade vi typ en veckas kurs där. 1986. Och de fiskade efter officerare som kunde tänka sig en kommendering dit. Hmmm, typ 15 km från mitt föräldrahem. Dessutom kände jag till fältet där de övar, mina föräldrar stal växter från de f.d. gårdarna där och parkerade mig (12-14) i ett bunkersystem där jag fick samla tomhylsor fast med strikta order vad jag fick röra och inte. Så jag sökte en kommendering dit och fick den. Fanns även ekonomiska motiv bakom. Folk tror att fallskärmsjägare och kustjägare är tuffa - bah, de har ingen chans mot oss traktamentsjägare.

Så en vacker sommardag anmäler jag mig för plutonchefen. Och jag finner snabbt mig väl med ställföreträdande plutonchefen då jag frågar honom varför han har en bok om Rudel på skrivbordet - 'Vet du vem Rudel är?'. Jag svarar självfallet och ger en kort CV av Rudel. Sedan dess är vi vänner, ja inte Rudel då. F.ö. krevadkarbinladdaren.

Första året var på en skyttepluton som tredje officer. Men eftersom InfSS var ansvarig att tillhanda trupp för blivande kaptener att öva på, bakom en bunt förevisningsskjutningar och dessutom försökskaniner för diverse nya pryttlar så var det lite mer skoj. Som exempel brukade en granatgevärsskytt skjuta kanske två fullkalibriga granater under året. Min grantgevärsgrupp hade ett snitt på över 80. Minns speciellt en förevisning då pansarmålet blåst ner och beväringen frågar vad de skall göra. Bekämpa helfiguren var mitt svar. Två snabba smällar och helfiguren är bekämpad av två granatgevär, två träff mitt i bröstet. Typ 250-300m.

Andra året var liknande också på en skyttepluton men nu var jag ställföreträdande plutonchef.

Tredje året gick jag själv kaptenskursen och tack vare lokalkännedom lyckades jag rädda min krevadkarbinsladdare (kurskamrat) ur en knepig situation.

Mellanår som plutonchef på hemregementet och jag återkommer om de nästa åren. Mellanåret: viewtopic.php?f=71&t=47854&hilit=vaktha ... 15#p793388

MVH

Hans

[Lasse O]

InfSS, denna plats i klass med Grubbnäsudden och Älvdalen. På 80-talet bodde vi i Vindarnas tempel där gardinerna fladdrade även vid måttlig bris. Lyhördheten gjorde att endast eleven längst bort i korridoren behövde ställa sin väckarklocka - den räckte för alla oss andra.
Det mest påfrestande var dock truppföringsövningarna med diverse skyttekompanier från Sveriges alla nummerregementen i landsorten.
När lärarna på Sågverksplan mycket omständligt på morgonen tvekade om vem som skulle bli kompanichef stod 90% av oss och mumlade "hoppas det inte blir jag!"
Om det var InfSS övningskompani kände vi oss smått euforiska, eftersom de var proffs och kände vart enda moment i t ex Magdesjölundsmassakern och andra typövningar. Ofta behövde man inte ens ge order utan ställdes inför fait accompli.
Med de andra turistkompanierna var läget mer osäkert, ofta beroende på att de övat in specialvarianter som säkert passade in i Morjärv men inte på Kvarn.

Prisa InfSS övningskompani (+) som räddade mången löjtnants vitsord och själsliga förmåga.

[Hans]

Jodå våra beväringar var välövade och dugliga. Och jag kan bekräfta vad Lasse säger om Vindarnas Tempel. Typ 1990 byggdes en ny förläggning med typ små moderna lägenheter men den räckte inte för alla.

Jag glömde att berätta om en ovanlig händelse mitt första år. En stor och viktig förevisning skall gå av stapeln och det militärindustriella komplexet vill göra lite reklam för vad som skall bli pansarskott 86. Men det är inte antaget än så FFV klär ut några snubbar till soldater och grupperar dem med min pluton och brakar av ett antal barlastade fullkalibriga under förevisningen. Vi får inte skjuta sådana saker om de inte är antagna. På kvällen lyckas krevadkarbinladdaren med lite whisky få dem att 'glömma' kvar två stycken oskjutna. Nästa skjutning så får vi en lätt nickning ifrån kompanichefen och krevadkarbinladdaren och jag kan skjuta dem. Har kvar röret fortfarande. Detta hade inte hänt idag.

MVH

Hans

[Vysotskij]

Det mest påfrestande var dock truppföringsövningarna med diverse skyttekompanier från Sveriges alla nummerregementen i landsorten.
När lärarna på Sågverksplan mycket omständligt på morgonen tvekade om vem som skulle bli kompanichef stod 90% av oss och mumlade "hoppas det inte blir jag!"

Vad var poängen att skeppa in kompanier från andra regementen till InfSS? Förstår om man skulle föra sitt krigskompani (även om det då låter enklare att skicka kaptenseleven + blågul till kompaniet än tvärtom), men andra?

[Hans]

Jag gissar ett stort övningsfält och alla lärare på plats. Här behövdes inte bara blågul utan även de som skulle 'döma' den truppförande eleven.

Och övningtruppen var extremt sällan det blivande krigskompaniet.

MVH

Hans

[Lasse O]

Jag gissar ett stort övningsfält och alla lärare på plats. Här behövdes inte bara blågul utan även de som skulle 'döma' den truppförande eleven.

Och övningtruppen var extremt sällan det blivande krigskompaniet.

MVH

Hans

Tog mig lite konstnärliga friheter för att ytterligare framhäva InfSS övnkomp förträfflighet. I själva verket minns jag av utsocknes förband bara enheter från I 2, I 3, I 16 och förstås Gardet.
Förband från ÖN och NN figurerade nog sällan på Kvarn.

[MD650]

Det stämmer att norrlandsförbanden aldrig var på InfSS.
Även kompanier från I12 och I14 förekom.

[Hans]

Det förekom också att de blivande kaptenerna sändes till diverse bygderegementen. Jag kommer framförallt ihåg träsken på I14s övniingfält.

MVH

Hans

[Hans]

Efter mitt mellanår på hemmaregementet så söker jag på nytt en kommendering. Mina vänner retade mig när jag fick kommenderingen igen med att det finns två vägar till InfSS, riksväg 51 och sängvägen.

Hursomhelst hade jag trott att jag skulle ta en skyttepluton. Men så blev det inte. Väl på InfSS blir jag kallad till kompanichefen för grannkompaniet. En salig röra av olika typer av förband inklusive en ledningspluton. Kompanichefen måste fått grönt ljus från skyttekompanichefen och troligtvis även bataljonschefen. Och han vill headhunta mig som chef för ledningsplutonen. Nu är den inte bara det utan också stående B-styrka med 12 extra bandvagnar och 12 kulsprutor. Ryktet att jag kunde mycket om bolsjevikerna hade föregått mig och det var det som var bakom värvningsförsöket Jag protesterar med att min kunskap om ledningstjänst är ringa. Kompanichefen säger att jag inte behöver bekymra mig då min ställföreträdande är mycket kunnig. Jag låter mig motvilligt övertygas och jag tar min ledningspluton/B-styrka. Blir lätt fundersam när jag möter min ställföreträdande. En äldre fanjunkarelöjtnant, frireligiös och som knappt rör en öl. Man kan lugnt säga att vi var varandras motsatser. Men lustigt nog gick samverkan alldeles utmärkt. Vi gjorde veckoprogrammen tillsammans och blandade vapentjänst och ledningstjänst. Om jag var borta visste jag att han strök vapentjänsten för ledningstjänst, var han borta var det tvärtom. När året gått konstaterade vi bägge att det varit ett utmärkt år och bestämde oss för att köra ett till.

MVH

Hans

[Markus Holst]

fanjunkarelöjtnant

Det där får du förklara för oss civila ryttare.

[Hans]

I samband med att den nya befälsordningen infördes i början av 80-talet blev de underofficerare som var fanjunkare befordrade till löjtnanter utan någon extra utbildning.

MVH

Hans