Lumpen och minnen därifrån

[millgard]

Ja vi beväringar året efter på andra sidan staden hade bara Tgb11 och Tgb13. Jag blev förvånad hur man kunde få fram en Tgb13 (med släpvagn) där man inte trodde en bandvagn skulle kommit fram.

MVH

Hans

Och då skulle du ha sett var en bandvagn verkligen kommer fram... med släpvagn.

[Hans]

Någonstans har jag kvar mitt förarbevis för Bv 202 och 206. Har framfört dem på diverse konstiga platser men jag har aldrig kört med släp. Påverkar det mycket?

MVH

Hans

[MD650]

Någonstans har jag kvar mitt förarbevis för Bv 202 och 206. Har framfört dem på diverse konstiga platser men jag har aldrig kört med släp. Påverkar det mycket?

MVH

Hans

Beror bl.a. om bandvagnskärran är lastad eller inte. Och snödjup naturligtvis
Det som brukar vara svårare är att backa med bvkärra.

[Markus Holst]

Så småningom blev sjukhusmalaj Holst uttagen till ambulans-utbildning. Inte för att tjäna landet vid nukleär attack, utan för att kunna bistå med ambulans vid regementets skjutövningar. Under fjorton dagar blev jag förflyttad från 11. kasern-kompaniet till 2. sjukvårdskompaniet ambulans-pluton. Det var malajer från runt om i landet som samlades där under ett kort tag, två eller tre veckor. Jag var dagbefäl (skruv, kallades det på T2) hela tiden eftersom de andra liksom vägrade uppdraget. jag tyckte det var kul med ett fint halsband.

Något hände med oss malajer när vi hamnade på ambulansutbildningen. Från ena dagen till den andre ställde vi upp i raka linjer, marscherade i takt och kände oss stolta. Detta var de roligaste veckorna i lumpen.

Så skulle vi ju lära oss att köra

Terrängambulans 1315 (det du, Hans)

tgb 1315.jpg (155.5 KiB) Visad 1038 gånger

Vi fick bland annat åka runt med dessa dyra bilar på den där kullen på övningsfältet söder om staden där alla soldater får gräva sin första grop, och liknande. Det hade regnat ordentligt och jag skulle köra ambulansen upp för en backe där regnet ordnat ett havlmeterdjupt dike mitt i vägen. Naturligtvis satte unge soldat Holst med nytt körkort fast vänsterhjulen nere i diket ... Halva ambulanskursen hjälptes åt att gräva en liten ramp så ambulansen kom upp på vägen ingen. Det var med hjärtat i halsgropen unge Holst kröp in i den lutande ambulansen och fick den på rätt köl igen. Puh.

Troligen hade det bara varit att lägga i lågväxel och fyrhjulsdrift och köra vidare, men det visste vi inte då. Vi grävde, och fanjunkaren lät oss hållas. Han sade ingenting. Han satt helt tyst i sin valp med öppen dörr och solade sig. Senare har jag förstått att han nog tyckte detta grävande och samarbete var en bra del av övningen. Han sade inget heller när några andra glada malajer från någonstans i Sverige satte fast sin ambulans ute i ett kärr så två andra ambulanser fick dra loss den.

Efter denna ambulans-utbildning såg jag aldrig mer ambulansen inifrån. Chefen på sjukavdelningen tyckte inte jag skulle syssla med skjutövningar. Det fick den andra ambulansutbildade malajen på transportcentralen ta hand om. Det är märkligt vilken respekt alla på regementet hade för oss på den lilla sjukstugan. Att jag höll på med sjukvård gjorde att jag slapp allt som de andra behövde göra; skjutövningar och liknande, som jag gärna pysslat med istället för att sitta overksam vid ett skrivbord hela eftermiddagarna.

[Hans]

Trevlig historia.

Vilka förband kom soldaterna ifrån?

Har förarbevis för Tgb 13 så jag får nog köra din ambulans.

MVH

Hans

[Markus Holst]

Vilka förband kom soldaterna ifrån?

Det minns jag inte. 41 år sedan. Några var från Dalregementet, det minns jag. Huruvida regementena på andra sidan staden bistod med ambulansförare minns jag inte heller. Kanske räckte det med två i garnisonen?

[Hans]

Lustigt, massor var baserat på Milo.

Jag blev I3 efter K3 och vi hade milogemensam kadettskola med I2 och I13.

MVH

Hans

[Markus Holst]

Inte för att tjäna landet vid nukleär attack, utan för att kunna bistå med ambulans vid regementets skjutövningar.

Vår ambulans-utb var ju inte en del av krigs-organisationen. Vi skulle ju sitta med på skjutövningar under lumpen, inget mer.

[Hans]

Ok, viss skillnad. Tack.

MVH

Hans

[Markus Holst]

Ambulansutbildningen avslutades med en eller om det var två veckors praktik på Skövdes brandstation. Där bar man ju vita rockar och för att soldat Holst skulle smälta in i det civila livet tilldelade C kasernkompaniet honom en söt liten vit jacka med guldknappar som jag tror tidigare malajer burit när de serverade på mässen.

På brandstationen log de lite rart åt jackan och gav mig en riktig landstingsrock att bära istället.

[Coitadinha]

Mitt bestående minne av lumpen är att vi var beredda att lägga ner hur mycket möda som helst på att inte behöva göra något.
Ing3-70

[Markus Holst]

Som malaj blev jag ju krigsplacerad i personalreserven. Min ambulans-utbildning gjorde emellertid att jag efter sådär fem år överfördes till civilförsvaret och fick i stort sett samma utbildning en gång till, men utan ambulans och med blå uniform. Det var på Sandön.

Vi var där två veckor. Första veckan var vi mest i lektionssalenm lärde oss skadelära, övade på att lägga förband och att ge konstgjord andning. Vi fick frukost, två laga mål mat och kvällsmat. Man hann inte bli hungrig mellan måltiderna.

Andra veckan var praktisk med bårbärning, hissande och firande av bårar och liknande saker. Då var vi hungriga jämt, på samma mat.

Vid muck blev jag uttagen till C samaritgrupp.

[Grönis]

Inryckning juli 97 på Svea Livgarde. Uthämtning av persedlar och omklädning följde samma rutin som normalt.. Därefter bar det av direkt ut i fält till en plats som hette Paradiset vid Lejondalssjön. Efter att ha rest och och rivit tält ett antal gånger så somnade vi framåt två på natten. Vet inte om det var just det att vi ryckte in direkt i fält som gjorde att kontrasten blev så stor och att jag än idag så starkt minns dessa två veckor.

VI uppfattade tempot som högt och dagarna var väldigt långa vilket också var ovant. Vid lunchen en dag säger en kille att "nu har vi varit här i en vecka" Minns att jag kollade på honom och att det snurrade i skallen. Det kändes helt overkligt att det bara gått en vecka.. Kändes som man hade lärt sig mer än på typ halva gymnasiet.. M 59, bältesspänne i mitten, kängputs, hålla koll på grejerna, stänga fickorna, bära bår, resa tält, kamouflage, första lektionerna i grupps strid, uppställningar, utantill kunna ramsa för chockskadad, anläggning&färdigställning, isär ihop AK5...

Sista två nätterna sov vi i ensamma vargen, därefter var det gruppfälttävlan som startade av att vi väcktes av eldöverfall kl. 04.00, sen var det en massa kul moment fram till kvällen. När vi helt slutkörda kom in till regementet så trodde vi att vi skulle få njuta och kändes oss lite som "elitsoldater" eftersom det stod klart att vår grupp vunnit tävlingen. Vi kom dock snabbt ned på jorden.. Efter vård så var det sängbäddning och visitation av skåp fram till långt efter midnatt, vi hade varit vakna nästan ett dygn innan vi kom i säng. Det sista som fänriken sa kommer jag aldrig att glömma.. "Hyfsade på gruppfälttävlan men sämst genom alla tider på att bädda sängar" Så här kan vi inte ha det. Godnatt

Torsdag, ännu mer vård och på eftermiddagen teoripass kring P-skott. Helt omöjligt att hålla sig vaken.

Fredag, fys, genomgång av stridshinderbana och sen fredagsrutin och sen hemfärd. Helt overklig känsla att åka hem, var en större upplevelse än vid muck..

[Markus Holst]

Som skrivbiträde bar jag ju daglig dräkt som tjänsteuniform alltså m/60, medan resten av regementet bar m/59 eller överdragskläder. Vi var 4-5 killar som hade m/60 varför det ju lös MALAJ på långt håll om oss.

Samtidigt fanns det ju alltid killar som trodde att vi var något extra som fick ha så fin uniform. Tänk så ofta jag blev stoppad på kaserngården, på den dagliga promenaden till och från matsalen, och fick diverse sjukdomsfrågor. Många trodde tydligen att jag var sjukutbildad som jobbade på sjukan. Nix: Jag hade en liten 14-dagars militär grundutbildning där jag lärt mig stå på raka led, marschera och skjuta k-pist. Mitt jobb på sjukan var ju att sortera papper, städa väntrummet och köra lite ärenden. Och så en liten ambulans-utbildning, så klart.

På våren, när de nya rekryterna kom, var det många som trodde att vi i blåställ var något riktigt fint så många nyinryckta hälsade artigt på oss. Jag hälsade lika artigt tillbaka.

[Smalandsman]

Jag minns hur snopen jag blev när min mj frågade mig om pizzan var god föregående kväll. En mycket väl förborgad hemlighet, trodde jag...som inte fick någon pizza heller.

Upprinnelsen var att jag, min kollega och min chaufför blivit synnerligen sugna på en varm pizza under en bataljonsövning ute i skogarna. Enda tillgängliga fordonet (pga kamouflage) var då en befälsbil som stod lite knepigt parkerad i en snöig sluttning. Vi skulle låna den en liten stund, och tanken var att min chaufför skulle backa ner 11-bilen och gira vänster bakåt för att komma ner på en skogsväg. Dock girades det mer än våra gestikulerande armar påvisade, och bilen gled ner i halvmeter djupt snöfyllt dike o landade på sidan. Kartor, E-brickor, markörer och en massa annan planeringsutrustning låg i en hög på höger bakdörr. Enda utvägen blev att väcka en skyttegrupp som fick knuffa upp bilen på vägen igen, där vi snyggade till lösöret i kupén so gott vi kunde.