Lumpen och minnen därifrån

[ola]

Lumparminnen från fredens år anno 1996-1997 på Älvsborgs regemente.

1.
En vardagskväll när man kom tillbaka till luckan och kikade på kommande dagars schema över vad som
skulle hända så fick jag se att måndagens erbjöds en heldag på hinderbanan, vilket inte var direkt lockande.
Senare under kvällen så kom en av plutoncheferna in och frågade oss om någon ville sitta i vakten en hel dag
för att det saknades folk, ingen var direkt lockade av någon konstig anledning att göra detta, men jag hade min
lyckost kikat på schemat och jag tackade ja illa kvickt, var skönt att sitta på morgonen i vakten och se
alla passera in, så fick jag se ordinarie plutch komma spatserande och hejjade genom luckan och han såg ut
som ett levande frågetecken över att jag satt bakom luckan, fick då givetvis förklara och han sa inte mycket
och knallade vidare för dagens göremål och jag slapp dagen på hinderbanan.


2.
Fanns en plutch på trossplutonen som kallades "Lilla varg" av någon anledning, men vet ikke varför.
En dag så var vi på hinderbanan och håll på som bäst, ja då kom "Lilla varg" knallandes med Brittiska
officerare och ville givetvis visa hur det gick till, han började krafsa sig opp på första hindret, tja
det gick väl inget vidare, han försökte par ggr innan han gav opp och förklarade lite hur det skulle gå till
medans vi stod bit bort och skakade på huvudet och skrattade över "Lilla varg" havanden


3.
Hela bataljonen står uppställd utanför kanslihuset och batch stod där och skulle vänta på avlämningen
då kom det en stursk officerare av äldre garde klivandes med stora kliv bakom honom och gjorde en
typisk disneyvurpa, han träffade rätt på en isfläck kan man säga


4.
Sitter i vakten, då det kommer fram en Lett/Est/Litau vilket jag nu inte kommer ihåg varifrån
men han frågade på mycket knagglig Engelska hur man skulle gå tillväga med en sak, jag på
skolengelska förklarade och han knallade iväg efter svaret, jag tittar på vaktgruppch och vi båda
tittar på varandra och undrar vilka medel han går på (var en snarlik kopia på Arnold Schwarzenegger)
bara muskler och såg ut som yrkeskriminell


5.
När jag i en av mina vaktkurdagar så skulle jag upp på kanslitaket för att hissa fanan under fanfaren
kommer upp skall börja, när jag hör i internhögtalarna från vaktkuren "mössa PÅÅÅ" skrålandes och
då givetvis över heela regementsområdet.


6.
Detta skedde en natt när jag låg i vaktberedskap, så skulle jag och kollega gå ronden runt regementet,
jag vaknar till på morgonen, yrvaken, utvilad, kommer ut till gruppch och undrade skulle vi inte ha gått
inatt ?, jo sa gruppch men jag glömde, sedan glömde vi båda detta för all framtid.



Detta för nu och för stunden....

//Ola

[Erik Ljungberg]

Sjuka lytta lama (simulanter) anmälde sin ohälsa till sjukan och fick då efter kort undersökning förhållningsregler på speciellt utformad blankett. För den som sträckt ryggen kunde det tex stå "Fri marsch" vilket betydde att man var befriad från marscher längre än 800m med packning.

En på plutonen fick efter effektiv medicinering mot förstoppning tillägget "Närhet till toalett" på sin sjukskrivningblanket. Efter lite diskussion med löjtnaten fick ha också tillåtelse att lämna lektion och övning utan att be om tillstånd.

/Erik

[ola]

Detta med "sjuka"....

Vi hade 2st killar på plutonen som vi alltid skickade till trossen
så fort det var storövningar, det var en win-win situation.
De slapp hålla på och springa till skogs, vi slapp deras GNÄLL m.m.

[ola]

Ännu en story från Älvsborgs regemente fredens år 1996-1997....

Vi skulle ha en plutonskväll med middag och därefter de som ville kunde gå ut på stan.
Vi hade fått låna fältarbbaracken på nåder av den ansvariges godkännande (kompis med plutC)
och manande från våran plutC och det fick absolut inte nå kompC öron el ögon, för annars hade
det blivit ett jädrans väsen från kompC.
Vi hade en väldigt trevlig afton med god mat och mycket goda skratt och samtal mellan befäl
och beväringar.
Dagen efter så hade jag + nån till tagit ansvar att vi skulle städa ur baracken så den såg ut
som den gjordes innan vi kom dit, när väl detta hade gjorts och jag hade kollat en extra
gång att det såg bra ut gick jag upp till regementet igen, givetvis kom kompC gåendes
hemifrån och han fick se mig, bidde skitnervis då när han frågade varför jag hade varit
nere vid denna barack, jag berättade att jag hade tagit en promenad där nere för att se
hur det såg ut av ren nyfiken (jag ljög majorn rätt i ansiktet).
Kom strax upp till regementskorridoren fick då höra att en av våra populära plutC låg och
sov i befälsrummet bakfull, vilket inte skulle vara lyckat om han vart påkommen av kompC
så vi hade fullt sjå med att få liv i vraket och helst innan kompC kom ner som han brukade göra.
Efter att fått liv honom och schasat iväg honom till duschen så kom givetvis kompC så det
var verkligen på håret.
När vi hade fått morgonbestyren fixade och ätit frukost så fick stf plutC ta hand om
morgonuppställning istället för den något bakistyngda plutC, när vi väl stod där så
kom han ut och han såg lite sleten ut, han fick sig några gliringar av stf plutC
När dagens aktiviteter kom igång så kom befälet gåendes och haffade tag i mig
och tackade så mycket att vi fick i livet i honom och att han slapp kompC
sedan tyckte han att jag skulle gå med honom resten av dagen och jag slapp jobba.

Senare kom en av våra plutC och berättade att kompC hade fått nys om festen
och frågade då plutC om det stämde, nä sa plutC de har vi inte haft.
Sedan frågade plutC om vi ställde upp på att det stämde att vi inte hade någon fest
och vi unisont ställde upp bakom våra plutC om kompC skulle fråga, för KompC var ingen
populär typ, många som ogillade honom som befäl.

[ola]

Fredens år 1997 Älvsborgs regemente besöker stridsskola Mitt för batövn.....

Pbvpluton ur Gäseneds kompani får för sig en dag att med sina 4 pbv 401
göra ett race på ett av det fält som ligger närmast kasernområdet med
utgång av att våran vagn missar ett mindre dike mitt ute på fältet och
detta slutar med att denna markbundna vagn blir för ett antal meter
ett mer luftburet åkdon till allas glädje förutom för en KB som är åksjuk

[millgard]

Sista dagen, övningen Nordanvind: På radion kommer det efterlängtade "Övningen avbryts, patron ur!". Amerikansk patron ur (genom pipan) på samtliga vapen, vilket tar en bra stund.

Sedan avkrävs bandvagnsförarna nycklarna till BV varpå vi andra turas om att köra oss trötta på snötäckta myrar. Inget går sönder, alla är glada.

[Signalnisse]

HV-minne: vårt marina HV-kompani ingår i en större övning och förvarning har skett om att vi kan vänta "flyktingar"(=kompanianhöriga), sabotageförband och helikopterlandsättningar (!).

Första dagen är nästan över utan något skjutande. Trossen har lagat mat, båtarna har kört och mina sb-killar har pratat i radio, men det är i stort sett allt. Jag står och pratar med en trossoldat och en annan (minnet sviker) när jag hör en helikopter. Jag hör någon skrika "larm", men inser att helikoptern (en civil Hkp 6), som kommer snabbt och lågt över vattnet, kommer att ha landat innan någon kan få vapen att bära.

Dock är vi tre så nära att vi kan gripa in. Instinktivt ropar jag "följ mig" till kamraterna och vi springer som bara den. Vi kommer fram just när dörren öppnas och två soldater hoppar ut. Vi har två Kpistar och en AK pekandes mot dem.

Eftersom de står stilla och inte är beväpnade (detta borde ha fått mig att reflektera, tycker man) så dyker VaktB upp i skallen och jag ropar "Ni är omhändertagna!" . Mannen till vänster ser mest förvånad ut och han till höger ler.

Det är NU jag ser att båda har blågula mössband och att Hr Förvånad är överste och Hr Smiley är Dito av 1a graden.

Djupt andetag: "Säkra vapen! På axel gevär! Överste! Jag ber om ursäkt. Jag såg inte mössbandet". Just då kom kompanichefen springande och tog över fältanmälan.

Den enda konsekvensen var att historien hölls vid liv i flera år.

[Stefan Lundgren]

Min tid i lumpen varade bara i två veckor och en sak minns jag, under en marsch så sade befälet "halt" som inte uppfattade av dem som gick längst fram och då var han tvungen att skrika. Dom hann drygt femtio meter innan dom stannade och vi som hade stannat stod bara asgarvade. Han sade sedan; det där var katastrof att se, vi var tvungna att knipa igen för att inte stå o skratta.

Tiden går fort, det måste vara för över tjugo år sedan och alledes i början av 1990-talet.

Stefan

[varjag]

Suez-kris, Ungernkris - och varjagen.....
Bägge ovanstående, sammanföll mer eller mindre 1956 - korttidsutbildade skogsmatroser (dvs utan sjökommendering) vid Bataljon Sparre, Karlskrona, skulle insättas till Rikets Säkerhet!
En grupp - beordrades till Kungsholms Fort -

1024px-Kungsholmsfort.jpg (86.87 KiB) Visad 1204 gånger

- en gammal öfästning utanför Karlskrona.
För utkik, bevakning - och sköta holmens telefonväxel -
Det sista, antagligen för att kommunikationerna - till sista stund, skulle befinna sig i Kungliga Flottans händer -

Vi hade delgetts en halvtimmes instruktion om hanteringen av en enkel urgammal telefonväxel med sladdar och trycka-in-dra ut
- och kontaktnappar på ett litet tangentbord.......
Kungsholmsfort hade - trots Kristiden(!) ett dussin privata telefonabbonenter.......

Som prompt klagade högljutt på ''servicen'' i telefonväxeln....(som vi kunde avlyssna!)

Det är nå djäkla nyinryckta flottister som fått hand om växeln.....dom gör allting fel å ingen ber om ursäkt ------
de tog mig en halvtimme att få ett ord med moster Ebba - sen bröts samtalet



Det fanns en fyr och en fyrvaktare på ön. Som hade en slyngel till son.....
Och - ett utedass, avsett för avföring i plutonstyrka! Minst 1½ dussin sitthål - alltsammans helt öppet bakifrån -

Det var november, kallt och snö.
Slyngdjäkeln väntade på sin chans......nåt halvdussin rekrytrövar exponerade.....stack en piassavakvast i snön -
och raskade raskt kvasten - över grannlåten! Skrattade och försvann -

''De raskade'' - krävde ju omedelbar arkebusering av Syndaren mot närmaste vägg!

Men - han kom undan......

Varjag

[King Kong]

Vidseltrakten, vårvintern 1997...

Saker och ting har gått sådär under början av övningen. Natt - en ganska slut King Kong med två andra vapendragare närmar sig det tält som gissningsvis är rätt förläggningstält. En ljus och ganska pipig röst frågar "Vem är det?" (< - - låter som Hermansson, en kortväxt och ganska skämtsam Göteborgare).

"Det är bara jag!", svarar King Kong med en tillgjort feminin stämma och klämmer sig flinande in i tältet.

Men därinne väntar inte inte Hermansson.

Där sitter en mörkhårig kvinnlig fänrik och ett gäng okända fejs...

Fel tält, fel pluton - avdelning, lite fåraktigt, helt om!

[Hans]

BTT.

MVH

Hans

[Markus Holst]

BTT.

va? På Skalman pratar vi svenska.

[Markus Holst]

Det var första dagen. Mer kommer senare.

7 år senare är det dags att fortsätta berättelsen.

Soldat Holst var uttagen till skrivbiträde, helt utan att veta att det var synonymt med det förnedrande ordet malaj. Det tog nog nästan två veckor innan jag förstod det, men lagom till dess var vår grundutbildning (marschera i takt stå i enskild ställning, skjuta k-pist) slut och jag blev satt vid ett skrivbord på sjukavdelningen, där jag blev sittande i 303 dagar till.

Under de där första fjorton dagarna skulle vi lära oss köra lastbil. Lastbilen var en sådan där enorm Volvo N88 med två meters motorhuv och åtta växlar där 169 cm långe soldaten knappt nådde ned till pedalerna. I vår familj fanns ingen bil. Soldat Holst hade fått civilt körkort sex veckor innan inryckning, och sedan inte kört en meter. Sådana petitesser bekymrade ingen sig över på T2 i Skövde den gången, utan in med lille soldaten i jättelastbilen, så kör vi. På den tiden upplevde jag en ordinär Volvo 144 som skitstor. Lastbilen var enorm, och jag lärde mig att hata denna lastbil något innerligt. Innerligt. Den hade registreringsnummer 207900. Idag hade jag gärna kört en Volvo N88 igen. Det hade varit kul.

[Hans]

Ja vi beväringar året efter på andra sidan staden hade bara Tgb11 och Tgb13. Jag blev förvånad hur man kunde få fram en Tgb13 (med släpvagn) där man inte trodde en bandvagn skulle kommit fram.

MVH

Hans

[HomeGuardSoldier]

Jag var vid vädersektionen i Flygvapnet och tillbringade min hela tjänstgöringstid, minus 6 veckor GSU och 4 veckor väderutbildning, sittandes på en stol inuti en byggnad. Vi var inte många, bara 6 stycken, och arbetade oftast helt ensamma, ibland i par, ibland tillsammans med officerarna (som vi aldrig tilltalade med grad, utan med förnamn).

1) Av någon anledning så beslutades det att vi vädernissar skulle genomgå skyddsvaktsutbildning. Först teorin, där jag huvudsakligen uppfattade proceduren ungefär så här: "Halt, militär skyddsvakt! Halt, annars skjuter jag skarpt! (varningsskott om personen fortsätter att röra på sig), därefter verkanseld.

Det praktiska provet med lös ammunition, jag var postetta. En kille, som spelar full (vilket jag inte inser), kommer ut ur skogen. "Halt, militär skyddsvakt!". Han fortsätter att röra på sig. "Halt, annars skjuter jag skarpt!". Han fortsätter att röra på sig. PANG! Killen ryckte till och övningsmomentet avbröts.

Befälet: "Soldat, varför sköt du?", Jag: "Löjtnant, han rörde på sig!". Jag blev inte godkänd.

2) Efter skarpskjutning med kpist m45B står vi uppställda och ska säga den vanliga ramsan efter att ha plundrat magasinen och gjort patron ur: "Ingen ammunition kvar, all materiel med!".

Just då inser jag att jag har två fulla magasin med skarpa 9 mm-patroner! Jag rusar fram och tömmer magasinen så snabbt som det bara går. Befälen säger ingenting utan bara tittar roade på mig. Därefter fortsatte proceduren och vi återvände till vapenkassunerna.

3) Muckarveckan, vi var naturligtvis vid pizzerian precis utanför flottiljvakten och drack för att fira muck (för övrigt den enda gången som jag har blivit riktigt berusad, jag har dessförinnan och sedan dess knappt rört alkohol och dricker ingenting numera). På tillbaka till kasernen så springer jag halvvrålandes de sista 500 metrarna, lägger mig i sängen och halvskriker till min lumparkompis: "Jag är full, jag är full!". Nähä...det menar du inte.

HGS