Blod, kvinnor och alkohol. Sovjetiska soldater telefonerar...

[sveahk]

Jag ser till min överraskning att närmare 400(!) har klickat in och läst det skrivna de senaste dagarna!! Vilket förmodligen är lite för bra !! Naturligtvis finner undertecknad att tråden är värd en hel hop läsare - med ett tema som i mina ögon är både unikt och bjuder på ovana och personliga perspektiv på andra världskriget och soldaterna som förde det...!

Som det här samtalet:

9671523ade89300471d328325efb33129eee6fae.jpg (96.25 KiB) Visad 1097 gånger

3.11.44
"09.50 - Kamrat 49. Skicka soldater till Wyszkow som ska rekognosera. De ska gå till bordellen och se efter vad de har för horor. Vi vet att vi snart kommer dit. Jag har inte knullat på evigheter och är helt förstörd(krank=sjuk). Det har samlat så mycket "Malofejka", att jag på en gång kunde fälla två, tre horor.
Vi har Tamara, men med henne kan man inte ens försöka. Annars är allt OK."

Jag antar att alla vet vad "Malofejka" betyder här ...
Det låter väldigt rättframt och på ett sätt också ärligt, och visar - återigen - att säkert inte alla dök på varje kvinna som dök upp under deras offensiv på polskt och tyskt område. I alla fall inte i detta stadium av kriget...därför det var ju förbjudet...!


Men i en tysk analys av de avlyssnade samtalen under denna tiden är det mer tvetydigt. Här beskrivs vad man hört om de ryska soldaternas uppförande i fiendeland:

ec3218adaef69b1a95b5fd699a53f226c013c994.jpg (55.18 KiB) Visad 1097 gånger

"Uppträdande på tysk mark:
Det existerar efter vad det sägs inga direkta Stalinorder till högre befäls politiska avdelningar, som tillåter rödarmisterna att röva, plundra eller misshandla civilbefolkningen vid infall i tyskt område. Likväl hörde man i oktober(1944) i officers- och rödarmistsamtalen att man "får ge all den ackumulerade vreden gentemot de tyska fascisterna fritt utlopp när man är på deras mark.""

Det finns Stalin-citat där han åtminstone gett ifrån sig en något urvattnad variant av ovanstående: Man måste ha förståelse att "en soldat som har gått igenom blod, eld och död, ska få känna glädjen hos en kvinna."


Vidare - det här "bordell"-samtalet (om det nu överhuvud taget är ett...?) är mer svårtytt.

5.1.45
"22.00 - Varför sover du inte? 72, vad gör du? - Jag skriver brev, nu till Leningrad, se'n till Moskva och till Kiev. - Vet du vem jag skriver till, till bordellchefen. - Och vad skriver du till honom? - En hälsning från fronten, men fronten i anföringstecken, du förstår varjag menar? Jag har hört något...lyssna nu ( citerar en dikt). Ta första bokstaven i varje rad... - Jag förstår. - Jag har fått ordning på min enhet i dag, har t.o.m. fått uppskattande ord för mitt arbete, jag är ju en frivillig kämpe. - Wotujew, jag har idag redan fixat(bestellen=beställa, rekvirera) logi i Berlin...vi kommer ju gå i ställning där om en tre, fyra dagar, vet du det också?...och nu ger jag dig min adress där: Berlin, ...straße Nr.15. Och nu får du också mitt telefonnummer, därför i Berlin har de telefonförbindning, lyssna nu 1.) "U 76", förstår du? 2.) "W I-O 99 E Flak på I..." - Ja, det organiseras i natt. (Inpass utifrån: Vad är det för plapprande, vem var det? Sluta omedelbart, det är en order!) - Du vet ju inte med vem jag pratar! - ( Det spelar absolut ingen roll med vem du pratar.) - Wotujew, är du fortfarande där? - Ja, jag tror det vore bra om vi korsar oss i dag..."

Ett något förvirrande och kryptiskt samtal. Ett par frågor dyker upp: Vad menas med "bordellchefen"? Kodnamn? Och i januari 1945 pratar man redan om logi och telefonnummer i Berlin - där de ska inträffa om ett par dagar?


Och detta - ett som jag menar koderat samtal där det i sista raden troligtvis inte gäller så mycket att "gifta" sig i Tyskland, ja, läs själva...

2.1,1945
"10.30 - .....Är er där? - Nej, han gick för att gifta sig. - Nå, lite till bara, så går du också. Om du vill skriva, kan jag ge dig en adress till en flicka. - Här hittar jag inga. - Jag gifter mig i Tyskland."

forts.

[StefanZ]

Intressant att de sägar, att vi bör korsa oss idag. Vid den tiden antogs ryssarna i allmänhet, och rödarmisterna i synnerhet, inte vara religiösa.

Hur som, jag tror han försa sig lite här, och tillsammans med de täta hänvisningarna till snart i Berlin, höll de på att prata om en omfattande offensiv som skulle sätta igång kanske redan imorgon.

[sveahk]

Att ryssarna mer än en gång försa sig, är säkert en rätt tanke. De visste oftast att tysken lyssnade med, men det var för rödarmisten tydligen inte viktigt nog - särskilt inte nu, som de menade, i krigets slutskede - i alla fall inte tillräckligt viktigt för att bromsa samtalen i klartext.

Hur tyskarna reagerade på ryssarnas intima meddelanden är svårt att säga. Ibland dyker det upp ett rött utropstecken eller understreckare, det är allt. Vad de hör och läser vid årsskiftet 1944/45 i Polen är segrarnas språk - för tysken själv gäller, även i sin mest obotliga disciplin, mer att rädda livhanken än att klaga på frånvaron av snaps och kvinnor.

Vi läste ovan ett möjligt citat från Stalin, några blidkande ord som kanske var mer ämnade för de allierade öronen än de egna soldaterna. Vid fronten lät det annorlunda. Här ett dokument som dök upp bland alla telefonsamtalen:

1e1e3371a843eece64142498938f5b5b65b93852.jpg (152.72 KiB) Visad 1051 gånger

Tyska Ic skriver: "Detta påstående (det från Stalin?) står i strid med de protokollariskt helt klart fastställda grymheterna vid Nemmersdorf, och uppropet från den 3. vitryska fronten, där det bl.a. står:
" Betänk, att där i Tyskland gömmer sig tysken, han som dödade ditt barn, han som skändade din fru, din fästmö, din syster och sköt din mor och far,
han som brände ned ditt hem.. Marschera med en känsla av outplånligt hat gentemot fienden. Din heliga plikt är det, i det eviga minnets namn av de som den fascistiska bödeln mördade, att gå in i odjurets håla och bestraffa den fascistiska förbrytaren. Blodet av de som föll i striden, kvalen av de som dog i tortyrkamrarna, suckarna av de levande begravna, de ostillbara mödratårarna ropar till er att ta hämnd utan nåd"


Stort drama! Krigets obönhörliga propaganda, som naturligtvis "hjälpte" till att lösa de personliga spärrarna och döva ett eventuellt samvete...


Men krigets gissel är inte bara frånvaron av snaps och kvinnor - där hör också tobaken hemma!

"07.30 - Skicka lite tobak till mig. - Ni har ju också fått. - Det var för lite, bättre vore det om det varit Machorka, tobaken är alldeles för svag."


Och så detta - något förtvivlade ord av en beroende...

20ccbb3bb7fb05ed86ec98170b07e09f4ce5a047.jpg (50.43 KiB) Visad 1051 gånger

"14.40 - Hur är det med tobaken?! Jag är så röksugen, helt uppsvullen! Jag var redan borta hos 6., men de har heller ingenting. Senast jag rökte var i går. För oss blir inget annat övrigt än att gå över och be "de där" (om tobak). - Ja, de har röka. - Har du hört om det blir något i kväll? - Nej, det känner jag inte till. - Jag menar det vore bättre om de öppnade ett dårhus, det skulle löna sig, man blir ju tokig, om man inte får något att röka. Har brev (Dreiecke=Triangel) kommit? - Nej, jag har ingen aning vad som händer!"


Posten till och från den ryske soldaten under andra världskriget såg inte ut som våra fyrkantiga brev. Nej, det beskrivna papperet - som ofta var i A4-format - veks efter alla konstens regler och blev till slut en tämligen liten triangel, eller "Dreieck" som tysken översätter det till. Breven i krig, alltid viktiga!

triangel.jpg (61.54 KiB) Visad 1051 gånger

c9dedfd39ffd42249a0df74f609053e368c81815.jpg (41.22 KiB) Visad 1051 gånger

"18.50 - Wasin! Något nytt? - Ingenting. - Jag har fått ett brev från Maria Wassilowna. - Och vad skriver hon? - Hon väntar. - Jag har också fått post, men
från min far, hon(frun?) skriver inte längre. - Om vi överlever hittar vi alltid en annan. Och hur är det annars? - Våra är därute(patrull?). - Långt borta? -
100 meter från oss. - De kommer tillbaka i morgon bitti. Idag hittade de en, men han ville inte leva. Han sprängde en handgranat, en av de våra strök
också med. Det var en ung grabb."


forts.

[sveahk]

Breven som kom och breven som skickades hem, var i krigen under, säg...minst de senaste två hundra åren enormt viktiga (fram till början av 2000-talet? Har det digitala nu tagit över...?).

Under årens lopp har jag samlat på mig en hel hopa tysk Feldpost, ofta mer eller mindre hela krigskorrespondensen från enskilda soldater, och den kan i vissa fall uppgå till 2-400 brev och kort, ibland mer. Ett till två brev i veckan under flera år - det skrevs, så länge soldatens liv räckte...

brev.jpg (63.53 KiB) Visad 1023 gånger

Jag kan inte tänka mig att det var annorlunda i Ryssland under andra världskriget. Man skickade triangelbrev, man skickade kort och kortbrev ofta med patriotiska bilder - kostade brevskrivaren tre kopek stycket, en viktig inkomstkälla för den sovjetiska staten. Idag inte helt billiga belägg på den filatelistiska marknaden!

IMG_0049 2.jpg (84.26 KiB) Visad 1023 gånger

Därför var det naturligtvis viktigt att postgången fungerade - vid den snabba sovjetiska frammarschen under krigets slutsked, en logistiskt sett nästan omöjlig företeelse...

"Har du fått post på sista tiden? - Ingenting sedan åtminstone tre veckor. Det blir bara sämre, man har ingen aning om vad som händer därhemma. - Idag ska posten komma. Om man bara fick en tidning...så kunde man i alla fall rulla sin cigaretter."


Ibland var tyskarna bättre informerade om vad som hände på den ryska hemmafronten, genom överlöpare och krigsfångar - om de nu kunde tro vad ryssarna berättade under förhören.
Här, en rysk krigsfånge berättar för tyska Ic-avdelningen om läget på hemmafronten. Hösten 1944 var han två månader i Moskva för utbildning:

"Moskva mörklägger fortfarande under natten. I de offentliga restaurangerna finns det tillräckligt med livsmedel, men allt är mycket dyrt. Man kan också få amerikanska konserver. Den som behöver får varje månad sina ransonerade 125 "Papieros" (Cigaretter), dessutom 2 paket Machorka-tobak i alla affärer, så man kan köpa obegränsade mängder Machorka. I soldatrestaurangerna/kantiner/ får varje soldat 100 gr Vodka. För civilister är vodka-utskänkningen obegränsad. Teatrarna är bra besökta, biograferna mindre. Vid den tiden gick en propagandafilm, "Storm", som visade vad som hände ryssen i de ockuperade områdena."


Den sovjetiska censuren fungerade tillnärmelsevis så bra som den tyska, men med den enorma mängden post som dagligen skulle slussas från och till fronten, var det uppenbarligen inte allt det skrivna som blev granskat...

Ett fältpostbrev från 26.11.43, som tyskarna hittade hos en död rysk soldat, Juri Wassiljew (Fp 09 517). Brevet är från en av hans systrar, som först beskriver sin egen roll i kriget, och sedan sin andra syster:

Hon(som skriver) är i en NKVD-enhet. Är utbildad skarpskytt. 2 veckor vid fronten. 3 nedskjutna. En tysk slog hon ihjäl med (gevärs)kolven, så att kikarsiktet bröts av. Säger att hon är 153 cm och 53 kg. Befinner sig i regementsstaben. Vidare heter det i brevet:

23d1d07d03dc89564c030057e4110d6f30cd92d9.jpg (22.24 KiB) Visad 1023 gånger

" Vår (andra) syster Jura - jag vill inte ens kalla henne syster - gick med en tysk, har förrått alla och arbetar som tolk hos "Gestapo", en så'n reptil! Att hon pratade bra tyska, det visste jag - men vem kunde tro det om henne? Det finns alltid ett svart får i familjen, men en så'n hade jag strypt! Jag hade dödat detta monster med min lilla tyska kniv. Men, ta det lugnt, där kommer säkert någon i mitt ställe och hämnas..."


Att brev kan döda vet vi - tillbaka till telefonsamtalen:

"06.00 - Min telefonist Suflorow i min avdelning tog sitt liv i natt. Jag ringde dit i morse, men ingen svarade. Jag skickade dit en rapportör. När han kom dit, låg Suflorow död på golvet. Han rapporterade direkt till mig, men jag trodde honom inte. Men när jag själv kom dit, låg han på golvet med pistolen i handen. På bordet låg ett brev, och i det stod det att hans far och mor hade blivit tagna av NKVD, och att systern blivit ihjälslagen. I ytterligare ett brev stod det att för mig är kriget slut, varför ska jag fortsätta kämpa...?"

forts.

[Hans]

Stort tack för att delar med dig. Detta är väl den känslomässigt starkaste tråden på Skalman.

För att hämnas för Maderia så här jag idag plumsat Medelhav nära en stor historisk hamn.

MVH

Hans

[StefanZ]

.

- Hur är det med tobaken?! Jag är så röksugen, helt uppsvullen! Jag var redan borta hos 6., men de har heller ingenting. Senast jag rökte var i går. För oss blir inget annat övrigt än att gå över och be "de där" (om tobak). - Ja, de har röka. -


forts.

Aha!? Och vilka är "de där"? som har röka. Uppenbarligen några som ogillas och som de kanske inte vill omnämna i klartext. En NKVD-enhet i närheten? En stabsavdelning som är dryga av sig? Eller helt enkelt går de över till grannen mittemot, dvs de tyske, och idkar informellt byteshandel enkla soldater mittemot?? För i så fall får vi veta i en blixtbelysning en ganska slående grej...

[sveahk]

Tack Hans! Och Stefan, "de där", ser jag mest som en anspelning i riktning tyskarna, med västvinden som förde tobakskvalmet över HKL, riktning rödarmisterna...

De flesta här på Skalman har säkert sett den amerikanska filmen "Saving Private Ryan". Tre av fyra bröder har stupat i andra världskriget, och nu ska den hitintills överlevande fjärde brodern hämtas hem. Order från högst upp.

Ett liknande ryskt scenario kan vi nog förmoda vore mindre plausibelt, eller ser jag där för svart...!?

"12.30 - Purian till Winograd.
Lyssna nu, Winograd. Idag fick jag ett telegram hemifrån. Därhemma ser det alls inte bra ut. Nu har också min sista bror stupat, han var stationerad vid Warszawa. Min far stupade förra månaden, och min mor dog för ett år sedan svältdöden. Nu är det bara min tolvåriga syster, som är ensam därhemma. Hur ska hon klara sig? Det är på tiden att kriget tar slut. Jag är så trött på det. Min syster skrev att hon härdar inte ut längre. Att vara fattig är hemskt, varje dag dör så många människor av hunger. - Var är ditt hem, Purian? - Jag kommer från Moskva, Leningatan. Jag går nu till 60(högre befäl) med mitt telegram och ber om (tjänst)ledigt. Om han inte låter mig åka, är kriget för min del slut. - Det är hårt att ha en liten syster ensam därhemma. - Så, jag går nu. - Lycka till och hoppas att du får ledigt."

SovietPictures010.jpg (180.46 KiB) Visad 945 gånger

Så går han, och om han fick lov att åka hem och hjälpa sin lillasyster - det vet vi inte...


Kanske hände just då följande:

70da78770f594a80ded9a9db8ac811614a884ddc.jpg (80.78 KiB) Visad 945 gånger

4.10.44
"06.30 - "Bastskorna"(Infanteristerna) längst fram är fullkomligt krossade. Mina "leksaker"(artilleripjäser) är alla förintade. Vad gäller fienden kan jag inte säga annat än att han trycker på ordentligt. Soldaterna tar till reträtten, Wladimirs "bastskor" kommer också tillbaka. Fiendens pansar rullar emot oss. Det fientliga infanteriet rycker också fram emot oss. Jag stänger av, fienden är här."

Och så slutar samtalet...


Ibland blir det ofrivilligt förvirrande om än inte direkt komiskt när "läget" kommer på tal...

"11.00 - Hur är läget? - Något har satt sig i rörelse. - Är det vi som rört motståndaren, eller har han rört oss? - Han oss."

forts.

[Markus Holst]

Jag uppskattar denna tråd mycket, den för ner kriget på den enskilde soldaten och ger en liten annan bild än hur vi ofta diskuterar stridslinjer i Kursk, och liknande.

En sak blev jag just nyfiken på: Hur har du tillgång till dessa texter?

[sveahk]

Jag uppskattar denna tråd mycket, den för ner kriget på den enskilde soldaten och ger en liten annan bild än hur vi ofta diskuterar stridslinjer i Kursk, och liknande.

Tack Markus!

En sak blev jag just nyfiken på: Hur har du tillgång till dessa texter?

I normalfall - när jag har tid - springer jag omkring på arkiv i de tysktalande länderna, och då främst i Militärarkivet i tyska Freiburg/Brsg. och bläddrar i deras samlingar. Men Ic-meddelanden och samtalen som dominerar den här tråden har jag faktiskt hittat på nätet.

När kriget närmade sig sitt slut, brände tyskarna ofantliga mängder av dokumenten de samlat på sig under kriget, man räknar med att upp till 80% blev lågornas rov. Men vi vet att tysken var en ordentlig tjänsteman, det gjordes mängder av kopior, och så har trots allt en hel del överlevt. Under och efter kriget knyckte de allierade alla dokument som de kom åt, de togs hem och utvärderades. I mitten på 50-talet var det för amerikanarnas del färdigt med den utvärderingen, och tyskarna fick tillbaka rasket. Det är det vi hittar bl.a. i Freiburgs militärarkiv.

Ryssarna däremot plundrade framför allt Berlins arkiv - det som fanns kvar - och behöll det, utan möjlighet till insikt för privatpersoner under den sovjetiska tiden. Och det är först nu vi kan hitta en hel del, men inte allt, på nätet - gratis. Originalt på tyska eller ryskt översatt. http://wwii.germandocsinrussia.org/de/n ... estand-500

Och det är där jag hittade tyska Abwehrs Ic-rapporter och de medhörda sovjetiska samtalen. Tyvärr bara hösten 1944 och årsskiftet, sedan är det slut. Tyskarna hade väl annat att göra...

Mvh Hans K

[sveahk]

I två avsnitt ovan citerar jag hur det såg ut på hemmafronten, det ena kom från ett tyskt förhör, det andra från ett frontsamtal. Båda berättar kort om förhållandena 1944 i huvudstaden Moskva, den ena beskriver vad som finns om man har råd, den andra vad som händer om man inte har råd...

I ett annat Ic-meddelande från september 1944 hittade jag brev från, ska vi säga en bondmora, en soldathustru ute på landet. Mängder av ryska soldater var analfabeter, ännu mer de som inte var etniska ryssar, som de från Ural och längre österut. Hundratals tyska förhör med ryska krigsfångar och överlöpare under hösten 1944 visar att upp till 50% inte kunde läsa, och mycket få bland manskapen och underofficerarna hade en någorlunda hög skolbildning. För de ryska kvinnorna på landet gällde analfabetismen i ännu högre grad. Därför hittar vi inte stora mängder av rysk fältpost varken till eller från bygderna utanför de stora städerna.

Men ett brev hittade jag som sagt bland de tyska Ic-dokumenten, ett brev från en soldathustru, någonstans från den ryska landsbygden till sin man vid den östpreussiska fronten.

Hör här:

Brev från 3.9.44

"God dag, lille Far! Skickar Dig vår innerligaste hälsning och önskar Dig bara det bästa för ditt framtida liv.

Igår, den 2 september, fick vi två brev från Dig. Vi är lyckliga att Du är frisk och munter och oskadd. Det är huvudsaken för oss.

Om Du under denna tiden var tvungen att sitta med familjen, så hade Du säkert blivit vansinnig, det är jag övertygad om. Man har inte lust till någonting, varken att skriva brev eller att leva. Det förgår inte en dag utan tårar. Varthän man går blir man betraktad som en hund. Istället för hjälp får man lämpor. Till oss, rödarmistfruarna, säger man: "Gå dock och arbeta i kolchosen!" Men arbetarfruarna skickar man ingenstans, därför att deras män kommer hem över middagen. Likadant är det om man behöver en häst. Går man dit, så får alltid arbetaren en häst först, och du kan vänta. När tar den här hetsjakten slut? Ni(vid fronten) hör troligtvis ingenting om hur vi lever. Vi lider nog mer än vad ni gör. När Du skriver att Du är gammal, vad ska jag säga med mina 50 år? Hur kan man förklara allt det där. Jag vet verkligen inte.

Varför ser man ner på oss, som på djur? Inget är väl ärofullare än en som försvarar fosterlandet, och varför får familjen absolut ingen hjälp? Utan måste tåla förolämpningar? Vi har aldrig vägrat att hjälpa till, när man har skickat iväg oss. Men av våra överordnade får vi bara tårar. Allt kan man i vilket fall inte beskriva. Bara ett gäller: Att hålla ut tills man förlorat kraft och hälsa - eller gifta sig med en arbetare, då får man hö och ved.

Du såras kanske av vad jag skriver, men tro mig, dessa förödmjukelser är svåra att stå ut med. Varken livet eller barnen ger på det viset glädje. Hela ens hälsa går åt helvete. Allt måste man själv bära. För ögonblicket går det.

Allt som vi har är att vänta: Bekymren som kommer! Vintern har ännu inte kommit, men ved har vi inte och hö bara lite. Det kommer att kosta många tårar innan jag får en häst.

Adjö! Svara snart. Vi kysser Dig. Din familj."


Men hon fick inget svar. Hennes brev hittade tyska soldater i fickorna hos en stupad rysk soldat...



Har ni läst Svetlana Aleksijevitjs bok "Kriget har inget kvinnligt ansikte"? Där hundratals ryska kvinnor intervjuas, kvinnor som stred i Röda armén, hur de upplevde kriget. Bland många tänkvärda ord står bl.a.:
"Efter kriget var min barndomsby kvinnlig. En fruntimmersby. Några mansröster minns jag inte. Så det är också något som har fastnat hos mig: att det är kvinnor som berättar om kriget. De gråter. Och samtidigt sjunger de. De gråter när de sjunger."

forts.

[StefanZ]

Soldathustrur brukade väl äras? Denna kvinna skriver ju riktigt bra. Har säkert bildning och sannolikt utbildning. Hon skriver ju också i original, det är knappast några utkast före. Papper var ju också en bristvara. Gissningsvis är maken likadan, och hon trycks ner just för att hon är en högre klass person, som då "övervintrar" på landsbygden. Kanske förvisad som en humanare alternativ till avrättning. Hon skriver rödarmistfruarna, men hon menar antagligen vi icke-arbetarfruarna...

ps. Jag gissar på att de var förvisade, men kanske helt enkelt evakuerade. Vilket var ju givetvis väldigt vanligt. De andra byborna håller ju varandra om ryggen. Och om mannen är hemma stärks ju deras sociala ställning... De vinner i alla konflikter.

Är man de facto änka som kommer utifrån, kommer man alltid sist, så även i Sovjetunionen... Och om klassbakgrunden var osäker eller rent av opålitlig, så hamnade man ju ohjälpligt sist i kön...

[sveahk]

Det är säkert en riktig analys av brevet, Stefan. Som jag skrev ovan var det säkert mycket få "bondmoror" som kunde formulera sitt liv på det sättet som vi läser här. Hon ville ha en häst, för vad kan man undra? Inga ord om lantbruk eller en egen ko - man fick ju bara ha en - så var hästen bara för det egna fortskaffandet?

F.ö., hennes tankar i brevet - i all sin förtvivlan - gränsar till det egoistiska. Satsen "Vi lider nog mer än vad ni gör" går definitivt i den riktningen.

Ett intressant stycke historia, som tyska Abwehr räddade till eftervärlden! Och änka blev hon först efter det att brevet kommit fram till mannen...

Mvh Hans K

[StefanZ]

Det är säkert en riktig analys av brevet, Stefan. Som jag skrev ovan var det säkert mycket få "bondmoror" som kunde formulera sitt liv på det sättet som vi läser här. Hon ville ha en häst, för vad kan man undra? Inga ord om lantbruk eller en egen ko - man fick ju bara ha en - så var hästen bara för det egna fortskaffandet?

F.ö., hennes tankar i brevet - i all sin förtvivlan - gränsar till det egoistiska. Satsen "Vi lider nog mer än vad ni gör" går definitivt i den riktningen.

Ett intressant stycke historia, som tyska Abwehr räddade till eftervärlden! Och änka blev hon först efter det att brevet kommit fram till mannen...

Mvh Hans K

Transport av något! Kol / ved till vintern? Hon kanske lyckades få tag i en last billiga potatisar? Och det var mera än några få kilometer bort, för långt för att bära säck för säck. Eller lyckades hon få tag på några möbler? Så skaffar man häst och vagn, någon som kan köra och transporterar...

Höll hon på med eget jordbruk, istället för att ansluta sig till kolchosen, så behövde hon ju plöja jorden och så. Då måste hon låna in en häst om hon inte hade egen.

[sveahk]

Det dyker upp en hel del av intresse i tyska Abwehrs meddelanden i dokumenten som föreligger. Jag tillåter mig därför att utöka trådens rubrik med inte bara sovjetiska soldaters telefonsamtal utan också vad de som krigsfångar hade att säga under tyskens förhör - och tyskarnas reaktioner till detta.

Som nu detta: Vi känner nog alltför väl till i dag vad som hände med den civila befolkningen under krigets sista sex månader. Våld och våldtäkter präglade deras liv sedan ryssen tog de första stegen på tysk/polsk mark. Men här i samtalen - som jag har gett ett par exempel på ovan - är talet mer om bordeller och hur man ser på och behandlar de egna ryska kvinnorna. Naturligtvis vill man säkert inte prata öppet i telefonsamtalen om våldtagna och mördade kvinnor och barn, inte ens under kriget. Knappast något man vill skryta om, i synnerhet när ruset från alkohol och sex har lämnat vägen för ett huvud som sprängs av värk och kanske dåligt samvete...

Detsamma gäller när den ryske krigsfången tillfrågas om rödgardistens beteende gentemot speciellt de tyska kvinnorna. Utsagorna blev mest att de behandlades i stort sett alla korrekt.

Det var säkert inte så att tyska Abwehr redan då inte visste vad som hände i Polen och Tyskland, men deras kommentarer till de uppenbara lögnerna var få. Den tyska propagandan drog beredvilligt fram vad som hände i Nemmersdorf, men bland de dokument som jag har till förfogande är det knappt med andra kommentarer. Tills jag hittade denna uppmaning från Abwehr i Ungern, tidpunkt fortfarande årsskiftet 1944/45:

Rapport över Röda Arméns beteende i Ungern

"Det är slående att i många fall återger tyska tjänsteenheter Röda Arméns påstådda korrekta behandling av den ungerska befolkningen, som om de vore övertygade om rapportens riktighet. Det ligger i den fientliga agitationens intresse att övertyga den ungerska befolkningen om att de är säkra hos bolsjevikerna. Gentemot detta står de allmänt bekanta bolsjevikiska våldshandlingarna som helt klart har fastställts av tyska soldater. Den som tanklöst försummar att påpeka dessa samband, och för pratet om det påstått korrekta ryska beteendet vidare - för så den fientliga agitationen vidare."


Samma gäller, av naturliga skäl, när tyska Abwehr frågar den ryske soldaten om hur den sovjetiska armén behandlar de tyska krigsfångarna. Orderna att döda alla tyska överlevande som vi läst ovan, förnekas kategoriskt. Tysken blir väl behandlad, inga problem! Förståeligt, det uttalandet - ryssen vill naturligtvis själv bli väl behandlad som krigsfånge...!


Vidare i texten...

Den här något annorlunda ryska ordern dök upp på höstkanten 1944:

e8098f45ce4c27050f225873c443e1ece7013668.jpg (44.57 KiB) Visad 830 gånger

"Vid attack- och spaningsuppdrag existerar det en order att soldater som är anmälda som stupade måste bärgas - som bevis för att de har stupat och inte hamnat i fångenskap. Om de blivit slitna i stycken av en mina, måste någon kroppsdel (bärgas) och läggas fram som bevis."


Ett par veckor senare dök följande meddelande upp:

"För 8 dagar sedan stötte en sovjetisk spaningstrupp i området Wjunischtscha på en tysk mina, varvid 3 man dödades. En slets i stycken. Div.-Kdr. befallde att styckena skulle bärgas."


Kanske jag har skrivit det tidigare, men en anledning till att befälen ville veta vem som stupat, var - snapstilldelningen. Kamraterna till den som stupat teg gärna om det ett par dagar - för att så kunna kvittera ut den dödes dagliga snapsranson...!

forts.

[Markus Holst]

Om vi går tillbaka till bondmoran som ville ha en häst, tror jag inte att det skall förstås som att hon stod i begrepp att köpa en häst. Vi skall nog förstå att hon gick till något "hyrstall" för att låna en häst en stund, men att hon där blev undanskuffad till förmån för de "riktiga" arbetarna.

Det var så våra indelta soldater hade tillgång till dragare: Rotebönderna var tvungna att låna ut dem till soldaten. Troligen stod det ingenstans att hästen skulle vara utvilad och frisk …

Jag gissar att man som arbetare på en kolchos hade rätt att låna dragare av kolchosen, enligt något turordningssystem och ett vissa antal timmar per månad och att det är hur dåligt detta, eller liknande system, fungerar som vi läser om.