Del 1.
En dag 1957 så ställde läraren en ovanlig fråga till klassen med 15 och 16 åriga pojkar. Det som var ännu mer ovanligt var att alla i klassen räckte upp handen. Vad var det det för fråga som gjorde att alla i klassen räckte upp handen?
En av pojkarna i klassen var min far. Han är uppväxt i ett område vid Bromma flygplats där alla kände varann. Min far var inte störst bland grabbarna men han var känd för att vara våghalsig och en person som man inte gärna utmanade i ett slagsmål. Enligt min farfar så hittade han på mycket hyss. Som tex när han var på Gröna Lund med min farfar. Min far ville ha en varmkorv men han fick ett bestämt nej av min farfar. Då sprang min far iväg med farfar efter sig och när han sprang förbi några anställda så sa min far att en okänd ”gubbe” jagade honom. Farfar fick förklara hur det låg till och min far fick åka hem utan varmkorv. En annan gång gick han över Tranebergsbron, inte på gångbanan utan under bron på själva bågen som bär upp bron.
Läraren hade fått en fråga från en vän till läraren om en seglats till Finland. Det var en segelresa där det behövdes tre stycken gastar. En skulle vara kaptenens son så det fattades två stycken. Läraren frågade om det var någon som var intresserad och segla några veckor varav alla räckte upp handen. Enligt min far själv så blev han och hans kompis valda eftersom läraren tyckte det skulle bli bra om de kom iväg och det skulle bli lite lugnare några veckor i klassen och lite lugnare för läraren själv.
Farfar skrev på att det var ok med resan . Bra om min far kom iväg och fick lära sig segla och lyda order tyckte han.
Någon tid senare bar det iväg till Strandvägen där segelbåten låg. Den var helt svartmålad och bland det första min far tyckte var lite underligt var att båten inte hade något namn. Alla båtar skall väl ha namn?
Fortsättning följer.
En historia från kalla kriget
-
Markus Holst
- C Skalman
- Inlägg: 14686
- Blev medlem: 4 september 2006, 15:28
- Ort: Västergötland
- Kontakt:
Re: En historia från kalla kriget
Detta låter lovande! Jag väntar med spänning på fortsättningen
Re: En historia från kalla kriget
Skulle kunna vara spionsegling som Gösta "Hutte" Benckert var inblandad i detta.
/ currahee
/ currahee
- Bilagor
-
Re: En historia från kalla kriget
Del2
Skutan var en ombyggd ketch. Den hade bara en mast mot två master som är normalt för fartygsklassen. Längst fram i båten fanns ett stativ med okänd funktion. Båten hade en ”öppen” akter med rorkult. Min far har något minne av att båten var byggd 1898 i England och fungerade som ett skolskepp.
Besättningen bestod av tre stycken pojkar och tre stycken vuxna. Det fanns en sjökapten men det fanns även en till som kallade sig för kapten. Han hade militär bakgrund. Den tredje var en navigatör som också hade som uppgift att vara kock.
Innan båten kunde lägga ut så väntade de båda kaptenerna otåligt på att en mystisk lastbil skulle anlända.
Det måste vara något mycket viktigt tänkte min far. Bilen visade sig vara från Systembolaget och lasten bestod, som alla förstår, av alkohol. Två år tidigare slogs de olika lokala monopolen ihop till det som finns även i dag, Systembolaget. Det var stora mängder flaskor som skulle lastas och de fick stuva in lasten bäst de kunde, bland annat under durken och på toaletten.
Militärkapten tog genast kaptenshytten i beslag. Det gav en fingervisning vem det var som bestämde på skutan. Pojkarna fick sova i köket. Det fanns två britsar som fungerade som någorlunda bekväma sängar. Den tredje fick sova på durken. De skulle egentligen turas om att sova på durken men min far säger idag lite skamset att det blev inte så många byten. Med min klasskamrat blev vi ju två mot en.
Båten lade till slut ut mot Finland. De gjorde ett stopp några dagar i Nynäshamn. Grabbarna fick stanna på båten och vad de vuxna gjorde vet ej min far. På utresan var min far sjösjuk men det gick över efter en kort period. Kaptenerna gjorde sitt bästa att tömma spritförrådet och varje kväll var de onyktra och hade vilda och högljudda diskussioner om vilken rutt de skulle ta.
De delades in i tre lag som bestod av en vuxen och en av pojkarna. De fick arbeta i skift. Min far hamnade i samma lag som militärkaptenen. Han minns att när det var deras tur att ha skiftet så hände det att min far fick sitta vid rorkulten och militärkaptenen gick och la sig i en säng för att sova. Innan militärkaptenen lade sig så knöt han fast ett snöre på sin stortå och den andra änden låg hos min far vid rorkulten. Han fick ju inte släppa rorkulten och skulle det hända något så skulle han bara rycka i snöret. En sorts primitiv form av sambandstjänst.
Han minns också att han reagerade över sjökorten.
Det var olika militära föremål utsatta på sjökortet som min far uppfattade det, borde vara hemliga och information som inte borde vara tillgängligt för allmänhet. De var också stämplade på något sett så det uppfattades som militära sjökort.
Vilket syfte hade denna resa?
Läget skulle snart bli något allvarligare.
Skutan var en ombyggd ketch. Den hade bara en mast mot två master som är normalt för fartygsklassen. Längst fram i båten fanns ett stativ med okänd funktion. Båten hade en ”öppen” akter med rorkult. Min far har något minne av att båten var byggd 1898 i England och fungerade som ett skolskepp.
Besättningen bestod av tre stycken pojkar och tre stycken vuxna. Det fanns en sjökapten men det fanns även en till som kallade sig för kapten. Han hade militär bakgrund. Den tredje var en navigatör som också hade som uppgift att vara kock.
Innan båten kunde lägga ut så väntade de båda kaptenerna otåligt på att en mystisk lastbil skulle anlända.
Det måste vara något mycket viktigt tänkte min far. Bilen visade sig vara från Systembolaget och lasten bestod, som alla förstår, av alkohol. Två år tidigare slogs de olika lokala monopolen ihop till det som finns även i dag, Systembolaget. Det var stora mängder flaskor som skulle lastas och de fick stuva in lasten bäst de kunde, bland annat under durken och på toaletten.
Militärkapten tog genast kaptenshytten i beslag. Det gav en fingervisning vem det var som bestämde på skutan. Pojkarna fick sova i köket. Det fanns två britsar som fungerade som någorlunda bekväma sängar. Den tredje fick sova på durken. De skulle egentligen turas om att sova på durken men min far säger idag lite skamset att det blev inte så många byten. Med min klasskamrat blev vi ju två mot en.
Båten lade till slut ut mot Finland. De gjorde ett stopp några dagar i Nynäshamn. Grabbarna fick stanna på båten och vad de vuxna gjorde vet ej min far. På utresan var min far sjösjuk men det gick över efter en kort period. Kaptenerna gjorde sitt bästa att tömma spritförrådet och varje kväll var de onyktra och hade vilda och högljudda diskussioner om vilken rutt de skulle ta.
De delades in i tre lag som bestod av en vuxen och en av pojkarna. De fick arbeta i skift. Min far hamnade i samma lag som militärkaptenen. Han minns att när det var deras tur att ha skiftet så hände det att min far fick sitta vid rorkulten och militärkaptenen gick och la sig i en säng för att sova. Innan militärkaptenen lade sig så knöt han fast ett snöre på sin stortå och den andra änden låg hos min far vid rorkulten. Han fick ju inte släppa rorkulten och skulle det hända något så skulle han bara rycka i snöret. En sorts primitiv form av sambandstjänst.
Han minns också att han reagerade över sjökorten.
Det var olika militära föremål utsatta på sjökortet som min far uppfattade det, borde vara hemliga och information som inte borde vara tillgängligt för allmänhet. De var också stämplade på något sett så det uppfattades som militära sjökort.
Vilket syfte hade denna resa?
Läget skulle snart bli något allvarligare.
Re: En historia från kalla kriget
Intressant läsning.
Din far var alltså med på båtresan som kapten Gösta ”Hutte” Benckert genomförde.
När din artikelserie är klar har jag lite mer information. Jag var god vän med ”Hutte” Benckert och han berättade / antydde lite om syftet med dessa båtresor för mig. Han gick bort 1990 i en ålder av 82 år.
/ currahee
Din far var alltså med på båtresan som kapten Gösta ”Hutte” Benckert genomförde.
När din artikelserie är klar har jag lite mer information. Jag var god vän med ”Hutte” Benckert och han berättade / antydde lite om syftet med dessa båtresor för mig. Han gick bort 1990 i en ålder av 82 år.
/ currahee
Re: En historia från kalla kriget
Del 3.
Sysslorna på båten var normala. Pojkarna fick sätta och reva segel, skura däcken, ta upp och lägga i ankaret och andra sysslor som man gör på en båt. Det var sällan som motorn användes. Detta är en segelbåt sa militärkapten, och då seglar man och ingenting annat.
Maten ombord var allt annat än normal. Det var mestadels konserver och som min far minns det, konserver från Japan. En gång serverades något grönt på tallriken och i mitten av tallriken låg ett stort fisköga. Militärkaptenen beskrev det som en delikatess och min far fick höra att han hade tillbringat en tid i Japan. Vad han hade gjort där var det ingen som visste och kaptenen berättade heller inte själv någonting om det. En annan gång serverades svalbon (detta är väl en rätt som serveras bla i Hongkong , min anmärkning).
En av burkarna innehöll en kotunga som tillagades. Själva burken hade en bra form, tyckte militärkaptenen, en bra form för att användas som en megafon. Han använde sedan burken för att ropa ut kommandon till pojkarna tex när de skulle angöra land.
Det var vid ett tillfälle som min far var lite uppkäftig och inte ville lyda. Det resulterade i en kraftfull och snabb knuff av militärkaptenen så min far for i vattnet. Han var simkunnig och övriga på båten fiskade upp honom. Vid ett annat tillfälle skulle han pumpa vatten . Min far svarade att kapten fick pumpa själv på sin jädrans båt. Militärkapten tog då och hissade ner en gummiflotte som min far fick sätta sig i och rappade sedan ur linan ur blocket så gummibåten var fri. Kvar var min far ensam i gummiflotten och såg båten försvinna i horisonten.
Självklart kom de tillbaka lite senare och tog upp min far och gummibåten. Han verkar inte ha fått något större trauma av händelsen och berättar denna historia men en sorts trotsig stolthet. Det verkar som om det var en liten kamp mellan de två.
Militärkaptenen fotograferade mycket. Stativet längst fram använde han till att sätta en kamera i och ta fotografier. Ibland fick de posera vid relingen men fokus låg inte på dem utan på något område eller föremål bakom dem.
Han förstod det inte då och ingen annan av grabbarna tänkte på det heller men efteråt förstod han att de förmodligen inte längre var på varken svenskt, finskt eller internationellt vatten. Det han minns är att de seglade i princip rakt över från Stockholm och de seglade tills de såg fastlandet. Idag misstänker han att det var Estland.
I dessa farvatten vid den tiden seglade man inte obevakad. Smygande närmade sig ett fartyg. Fartyget närmade sig långsamt och kom till slut och la sig alldeles bredvid ketchen. Fartyget var gammalt och rostigt och min far minns att de inte kunde se en enda levande själ på fartyget och tänkte att detta måste vara ett riktigt spökskepp. Fartyget följde bredvid dem och gnisslade olycksbådande. Efter en stund bytte fartyget riktning och avlägsnade sig på samma långsamma sätt som det hade närmat sig.
Något senare kunde de på håll höra ett flygplan. De följde flygplanet med blicken som närmade sig båten. Flygplanet gjorde en snabb överflygning. De kunde konstatera att detta var ett sovjetisk militärt flygplan av äldre modell. Man kommer med fruktan att tänka på historien om DC-3:an och Catalinaaffären 5 år tidigare då Sovjetunionen sköt ner en svensk DC-3:a och senare ett svenskt Catalinaplan som sökte efter DC3:an.
Efter överflygningen gjorde planet en skarp 180 graders sväng och kom nu tillbaka i en brant anfallande vinkel mot båten. Situationen var synnerligen ogynnsam.
Sysslorna på båten var normala. Pojkarna fick sätta och reva segel, skura däcken, ta upp och lägga i ankaret och andra sysslor som man gör på en båt. Det var sällan som motorn användes. Detta är en segelbåt sa militärkapten, och då seglar man och ingenting annat.
Maten ombord var allt annat än normal. Det var mestadels konserver och som min far minns det, konserver från Japan. En gång serverades något grönt på tallriken och i mitten av tallriken låg ett stort fisköga. Militärkaptenen beskrev det som en delikatess och min far fick höra att han hade tillbringat en tid i Japan. Vad han hade gjort där var det ingen som visste och kaptenen berättade heller inte själv någonting om det. En annan gång serverades svalbon (detta är väl en rätt som serveras bla i Hongkong , min anmärkning).
En av burkarna innehöll en kotunga som tillagades. Själva burken hade en bra form, tyckte militärkaptenen, en bra form för att användas som en megafon. Han använde sedan burken för att ropa ut kommandon till pojkarna tex när de skulle angöra land.
Det var vid ett tillfälle som min far var lite uppkäftig och inte ville lyda. Det resulterade i en kraftfull och snabb knuff av militärkaptenen så min far for i vattnet. Han var simkunnig och övriga på båten fiskade upp honom. Vid ett annat tillfälle skulle han pumpa vatten . Min far svarade att kapten fick pumpa själv på sin jädrans båt. Militärkapten tog då och hissade ner en gummiflotte som min far fick sätta sig i och rappade sedan ur linan ur blocket så gummibåten var fri. Kvar var min far ensam i gummiflotten och såg båten försvinna i horisonten.
Självklart kom de tillbaka lite senare och tog upp min far och gummibåten. Han verkar inte ha fått något större trauma av händelsen och berättar denna historia men en sorts trotsig stolthet. Det verkar som om det var en liten kamp mellan de två.
Militärkaptenen fotograferade mycket. Stativet längst fram använde han till att sätta en kamera i och ta fotografier. Ibland fick de posera vid relingen men fokus låg inte på dem utan på något område eller föremål bakom dem.
Han förstod det inte då och ingen annan av grabbarna tänkte på det heller men efteråt förstod han att de förmodligen inte längre var på varken svenskt, finskt eller internationellt vatten. Det han minns är att de seglade i princip rakt över från Stockholm och de seglade tills de såg fastlandet. Idag misstänker han att det var Estland.
I dessa farvatten vid den tiden seglade man inte obevakad. Smygande närmade sig ett fartyg. Fartyget närmade sig långsamt och kom till slut och la sig alldeles bredvid ketchen. Fartyget var gammalt och rostigt och min far minns att de inte kunde se en enda levande själ på fartyget och tänkte att detta måste vara ett riktigt spökskepp. Fartyget följde bredvid dem och gnisslade olycksbådande. Efter en stund bytte fartyget riktning och avlägsnade sig på samma långsamma sätt som det hade närmat sig.
Något senare kunde de på håll höra ett flygplan. De följde flygplanet med blicken som närmade sig båten. Flygplanet gjorde en snabb överflygning. De kunde konstatera att detta var ett sovjetisk militärt flygplan av äldre modell. Man kommer med fruktan att tänka på historien om DC-3:an och Catalinaaffären 5 år tidigare då Sovjetunionen sköt ner en svensk DC-3:a och senare ett svenskt Catalinaplan som sökte efter DC3:an.
Efter överflygningen gjorde planet en skarp 180 graders sväng och kom nu tillbaka i en brant anfallande vinkel mot båten. Situationen var synnerligen ogynnsam.
-
Markus Holst
- C Skalman
- Inlägg: 14686
- Blev medlem: 4 september 2006, 15:28
- Ort: Västergötland
- Kontakt:
Re: En historia från kalla kriget
En underbar historia med en riktig cliffhanger! Tack så här långt!
Re: En historia från kalla kriget
Del 4
Flygplanet kom i en brant dykning mot båten och alla var övertygade om att de skulle bli beskjutna. Flygplanet flög över ketchen så nära att den kapade av övre delen av masten men som min far minns det så sköt aldrig planet mot båten. Efter den händelsen så bestämde militärkaptenen att de omedelbart skulle ändra kurs och segla mot Finland och Helsingfors. Flygplanet flög iväg till allas lättnad när båten satte kurs mot Helsingfors.
I Helsingfors fick pojkarna pengar för att klara sig på egen hand. Vad de vuxna gjorde vet min far inte. De bestämde sig för att gå på bio och se Storstadshamn med Marlon Brando.
Därefter var det dags och kasta loss igen men de seglade inte mot Stockholm. Istället seglade de längre in i Finska viken.
I Finska viken seglade de nära land och på ett ställe seglade de så nära att de gick på grund i gyttjig botten. Nu var läget mindre bra igen.
Förmodligen var de inne på sovjetiskt vatten och nu satt de dessutom fast. Militärkapten tyckte att nu var det ett bra tillfälle att använda motorn, fast det var en segelbåt. De startade motorn och försökte komma loss men de satt fast där de var. Vad skulle de göra nu? På håll kunde de återigen se ett fartyg närma sig. Fartyget var en sovjetisk tullbåt. Tullbåtens personal kom så nära att militärkapten kunde prata med personalen på tullbåten. Dialogen var på ryska .Efter en kort diskussion så tog tullbåten och slängde över en tross och drog loss dem från gyttjan. De tackade för hjälpen och seglade vidare.
De seglade nu åter tillbaka till Helsingfors där grabbarna fick pengar för att roa sig själva. Denna gång bar det av för ett besök på Zoo.
Hemresan har min far inte så mycket minnen av förutom när de kom till ett område där många år senare Estonia skulle förlisa. Det hade blåst upp till storm och vågorna blev så höga att de var högre än masten säger min far. Titta inte bakåt fick pojkarna som råd eftersom det var från aktern de stora vågorna kom inrullande och för varje våg som tornade upp sig trodde de att vågen skulle skölja över båten. På något mirakulöst sätt så flöt båten upp på vågen och över vågen varje gång.
Efter ett tag blev de kommenderade att gå ner under däck så de inte skulle spolas över bord. När de satt under däck och väntade på att stormen skulle bedarra så krossades ett fönster av stormens krafter. Så småningom om mojnade det.
Efter denna händelse var det ingenting speciellt som hände som min far minns det.
De seglade tillbaka till Stockholm.
Min far hade varit med om ett stort äventyr och lärt sig en hel del om segling och fått mycket erfarenhet i livet. Han hade träffat en stark personlighet som militärkaptenen, en person som var lika envis som han själv. En militärkapten med många hemligheter.
Huruvida min far hade lärt sig att lyda order som min farfar hade hoppats är mer tveksamt.
Flygplanet kom i en brant dykning mot båten och alla var övertygade om att de skulle bli beskjutna. Flygplanet flög över ketchen så nära att den kapade av övre delen av masten men som min far minns det så sköt aldrig planet mot båten. Efter den händelsen så bestämde militärkaptenen att de omedelbart skulle ändra kurs och segla mot Finland och Helsingfors. Flygplanet flög iväg till allas lättnad när båten satte kurs mot Helsingfors.
I Helsingfors fick pojkarna pengar för att klara sig på egen hand. Vad de vuxna gjorde vet min far inte. De bestämde sig för att gå på bio och se Storstadshamn med Marlon Brando.
Därefter var det dags och kasta loss igen men de seglade inte mot Stockholm. Istället seglade de längre in i Finska viken.
I Finska viken seglade de nära land och på ett ställe seglade de så nära att de gick på grund i gyttjig botten. Nu var läget mindre bra igen.
Förmodligen var de inne på sovjetiskt vatten och nu satt de dessutom fast. Militärkapten tyckte att nu var det ett bra tillfälle att använda motorn, fast det var en segelbåt. De startade motorn och försökte komma loss men de satt fast där de var. Vad skulle de göra nu? På håll kunde de återigen se ett fartyg närma sig. Fartyget var en sovjetisk tullbåt. Tullbåtens personal kom så nära att militärkapten kunde prata med personalen på tullbåten. Dialogen var på ryska .Efter en kort diskussion så tog tullbåten och slängde över en tross och drog loss dem från gyttjan. De tackade för hjälpen och seglade vidare.
De seglade nu åter tillbaka till Helsingfors där grabbarna fick pengar för att roa sig själva. Denna gång bar det av för ett besök på Zoo.
Hemresan har min far inte så mycket minnen av förutom när de kom till ett område där många år senare Estonia skulle förlisa. Det hade blåst upp till storm och vågorna blev så höga att de var högre än masten säger min far. Titta inte bakåt fick pojkarna som råd eftersom det var från aktern de stora vågorna kom inrullande och för varje våg som tornade upp sig trodde de att vågen skulle skölja över båten. På något mirakulöst sätt så flöt båten upp på vågen och över vågen varje gång.
Efter ett tag blev de kommenderade att gå ner under däck så de inte skulle spolas över bord. När de satt under däck och väntade på att stormen skulle bedarra så krossades ett fönster av stormens krafter. Så småningom om mojnade det.
Efter denna händelse var det ingenting speciellt som hände som min far minns det.
De seglade tillbaka till Stockholm.
Min far hade varit med om ett stort äventyr och lärt sig en hel del om segling och fått mycket erfarenhet i livet. Han hade träffat en stark personlighet som militärkaptenen, en person som var lika envis som han själv. En militärkapten med många hemligheter.
Huruvida min far hade lärt sig att lyda order som min farfar hade hoppats är mer tveksamt.
Re: En historia från kalla kriget
Stort tack för din intressanta berättelse som du på ett bra sätt väver in i den tidens kallakrigsanda.
Om det nu handlar om Benckert som currehee skriver om är det lustigt att jag just nu läser en bok om Shetlands-Larsen och hur han står under befäl av nämnde Benckert i Finland under Vinterkriget.
Om det nu handlar om Benckert som currehee skriver om är det lustigt att jag just nu läser en bok om Shetlands-Larsen och hur han står under befäl av nämnde Benckert i Finland under Vinterkriget.
-
Markus Holst
- C Skalman
- Inlägg: 14686
- Blev medlem: 4 september 2006, 15:28
- Ort: Västergötland
- Kontakt:
Re: En historia från kalla kriget
Min stora fråga är hur man seglar med bruten mast, men det kanske din far aldrig förtäljde.
Re: En historia från kalla kriget
Här finns en motsvarande, kanske samma (?), resa beskriven. Detaljerna skiljer en del. Likadana detaljer finns.
http://www.svevap.se/html/hutte.html
http://www.svevap.se/html/hutte.html
Re: En historia från kalla kriget
Epilog
När jag var sju år var jag en dag på väg till armemuseum för att titta på det stora dioramat med tennsoldater som visade slaget vid stäket 1719 med min mamma och pappa. När vi gick på gården fram till byggnaden mötte vi en äldre herre som min pappa kände igen och ropade på. Efter ett tag förstod han vem min pappa var och de hälsade på varandra hjärtligt. Sen presenterade han sig för mig och mamma med en hög och fast röst så det dånade på artillerigården, JAG HETER GÖSTA BENCKERT MEN KALLAS FÖR HUTTE.
Jag frågade efteråt vem det där var och det var då jag fick höra den här historien för första gången.
Bara för några år sedan hittade jag artikeln som är länkad av en annan person här ovan och misstänkte att det måste vara samma resa. Jag fick också tag i boken som beskrevs i den artikeln men den är mer ”fiction” än att den håller sig till fakta säger min pappa. Speciellt slutet. Han misstänker däremot vilken karaktär som baseras på honom i boken.
Här kommer lite övriga kommentarer.
Min pappa är uppvuxen i Mariehäll och själv bodde jag mina tre första år i det ökända Hemlyckan men det är en annan historia.
Jag frågade min pappa om masten och en mer korrekt beskrivning skulle vara att det var den allra översta delen av toppen , där han tror att det satt en vimpel, som gick av. Han har inget minne av att själva segelfunktionen blev begränsad. Det var många år sedan så vem vet, det kanske var ett tillfälle till där de använde motorn. Däremot har han heller inget minne av att de blev beskjutna som är beskrivet både i artikeln och i boken.
Jag väntar med spänning på mer information om denna resa som currahee har.
När jag var sju år var jag en dag på väg till armemuseum för att titta på det stora dioramat med tennsoldater som visade slaget vid stäket 1719 med min mamma och pappa. När vi gick på gården fram till byggnaden mötte vi en äldre herre som min pappa kände igen och ropade på. Efter ett tag förstod han vem min pappa var och de hälsade på varandra hjärtligt. Sen presenterade han sig för mig och mamma med en hög och fast röst så det dånade på artillerigården, JAG HETER GÖSTA BENCKERT MEN KALLAS FÖR HUTTE.
Jag frågade efteråt vem det där var och det var då jag fick höra den här historien för första gången.
Bara för några år sedan hittade jag artikeln som är länkad av en annan person här ovan och misstänkte att det måste vara samma resa. Jag fick också tag i boken som beskrevs i den artikeln men den är mer ”fiction” än att den håller sig till fakta säger min pappa. Speciellt slutet. Han misstänker däremot vilken karaktär som baseras på honom i boken.
Här kommer lite övriga kommentarer.
Min pappa är uppvuxen i Mariehäll och själv bodde jag mina tre första år i det ökända Hemlyckan men det är en annan historia.
Jag frågade min pappa om masten och en mer korrekt beskrivning skulle vara att det var den allra översta delen av toppen , där han tror att det satt en vimpel, som gick av. Han har inget minne av att själva segelfunktionen blev begränsad. Det var många år sedan så vem vet, det kanske var ett tillfälle till där de använde motorn. Däremot har han heller inget minne av att de blev beskjutna som är beskrivet både i artikeln och i boken.
Jag väntar med spänning på mer information om denna resa som currahee har.
-
Markus Holst
- C Skalman
- Inlägg: 14686
- Blev medlem: 4 september 2006, 15:28
- Ort: Västergötland
- Kontakt:
Re: En historia från kalla kriget
Stort tack för detta historiska drama! Skalman är som bäst när skalmaniter kommer i berättartagen. Jag skulle vilja hitta något sätt att märka sådana här trådar så de blev lättare att hitta. Jag får fundera vidare på det.
Re: En historia från kalla kriget
Mycket intressant att läsa Jojje66s berättelse.
Detta skrev jag för flera år sedan om Hutte till Svepas medlemstidning. Se länk ovan.
_______________________
Hutte jobbade troligen för svenska underrättelsetjänsten under 50-60 talet. Vilket resulterade i ett antal båtresor till de baltiska länderna för att som "turist" undersöka djupet under ett flertal broar. I en artikel från Hemmets Journal berättar Lars Edlund hur han sommaren 1957 seglade med på en av Huttes resor. Han hade sett en annons i DN där någon sökte navigationskunnig seglare (se ovan).
Lars Edlund var då 25 år och ville komma iväg från Stockholm. Lars ringde numret som var angivet i annonsen. Lars blev ombedd att gå till ett hus på Östermalm.
-När jag klev in i tvårummaren blev jag stum. Väggarna var fulla av vapen av alla möjliga slag och under sängen stod en kulspruta. Efter några snabba formella frågor undrade Benckert om jag kunde ta isär och sätta ihop en kulspruta. Kunde jag skjuta? Jovisst, men var det inte fråga om en nöjesseglats? undrade jag. Benckert bara log. Lars fick i alla fall jobbet. Nästa morgon klockan nio skulle han infinna sig vid kajplats 9 vid Strandvägen. Där fanns en man i Lars ålder och tre pojkar i 14-15 års åldern. Det var besättningen. Båten saknade namn och i aktern satt en engelsk flagga. Resan startade mot okända äventyr. Besättningen delades in i tre lag som skulle hålla vakt sex timmar åt gången. Efter ett tag la de till i hamnen i Helsingfors och Hutte klev iland med en tom portfölj. När han kom tillbaka var den tjock och oformlig. Enligt Lars troligen fylld med vapen. På kvällen bar det iväg ut på Finska viken i riktning mot Estland. Där pågick en stor sovjetisk örlogsövning! Hutte riggade upp tre kameror med teleobjektiv på stativ, riktade mot den estniska kusten. Lars förstod då att de var ute och spionerade på den ryska örlogsflottan.
Men på vems uppdrag? Hutte kommenderade Lars att navigera allt närmare kusten. Till slut befann sig båten inne på sovjetiskt vatten. Ett sovjetiskt sjöflygplan flög över båten tre gånger. Sista gången sköt flygplansbesättningen mot båten utan att träffa. Hutte hade redan gömt kamerorna och filmen i ett hål i masten. Sedan löd ordern: "Mot Finland och full fart framåt." Efter ett par dygn var de tillbaka i Stockholm.
Lars Edlund kom senare i kontakt med författaren Sven Olov Stalfelt. Det resulterade i en bok "Hemlig handling" som bygger på Lars dramatiska upplevelser, utgiven av Samspråks Förlags AB. Lars tror att det var det så kallade T-kontoret, förgångaren till den politiska underättelseorganisation IB som låg bakom båtresan.
När Lars nämnde seglatsen för en hög militär rådde han Lars att glömma det hela, ingen skulle bekräfta uppgifterna. Jag undrar om inte det var flera båtturer över Östersjön för Hutte än denna.
_______________________
Hutte berättade för mig lite mer om dessa båtresor över Östersjön. Syftet var tydligen bland annat att undersöka hur djupt vattnet var i vikar, sund och under broar. De brukade stanna båten vid en bro och sedan dök Hutte i vattnet för att kolla djupet. Skulle en rysk vaktbåt dyka upp skulle de såja att de var turister som hade seglat fel och passade på att bada.
Jag frågade även Hutte om detta hade något att göra med förberedelser för det svenska spionaget i Baltikum 1943 - 1957. Sverige landsatte ett antal personer som ryssarna kunde gripa ganska omgående. Hutte sa bara att han inte kunde prata om detta.
Jag hittade denna länk med lite information om detta
https://lae.blogg.se/2011/november/tack ... roder.html
Huttes dagbok / böcker lär finnas på Krigsarkivet i Stockholm. Jag hoppas att någon gräver upp dessa och skriver en bok om Hutte, det är han värd.
/ currahee
Detta skrev jag för flera år sedan om Hutte till Svepas medlemstidning. Se länk ovan.
_______________________
Hutte jobbade troligen för svenska underrättelsetjänsten under 50-60 talet. Vilket resulterade i ett antal båtresor till de baltiska länderna för att som "turist" undersöka djupet under ett flertal broar. I en artikel från Hemmets Journal berättar Lars Edlund hur han sommaren 1957 seglade med på en av Huttes resor. Han hade sett en annons i DN där någon sökte navigationskunnig seglare (se ovan).
Lars Edlund var då 25 år och ville komma iväg från Stockholm. Lars ringde numret som var angivet i annonsen. Lars blev ombedd att gå till ett hus på Östermalm.
-När jag klev in i tvårummaren blev jag stum. Väggarna var fulla av vapen av alla möjliga slag och under sängen stod en kulspruta. Efter några snabba formella frågor undrade Benckert om jag kunde ta isär och sätta ihop en kulspruta. Kunde jag skjuta? Jovisst, men var det inte fråga om en nöjesseglats? undrade jag. Benckert bara log. Lars fick i alla fall jobbet. Nästa morgon klockan nio skulle han infinna sig vid kajplats 9 vid Strandvägen. Där fanns en man i Lars ålder och tre pojkar i 14-15 års åldern. Det var besättningen. Båten saknade namn och i aktern satt en engelsk flagga. Resan startade mot okända äventyr. Besättningen delades in i tre lag som skulle hålla vakt sex timmar åt gången. Efter ett tag la de till i hamnen i Helsingfors och Hutte klev iland med en tom portfölj. När han kom tillbaka var den tjock och oformlig. Enligt Lars troligen fylld med vapen. På kvällen bar det iväg ut på Finska viken i riktning mot Estland. Där pågick en stor sovjetisk örlogsövning! Hutte riggade upp tre kameror med teleobjektiv på stativ, riktade mot den estniska kusten. Lars förstod då att de var ute och spionerade på den ryska örlogsflottan.
Men på vems uppdrag? Hutte kommenderade Lars att navigera allt närmare kusten. Till slut befann sig båten inne på sovjetiskt vatten. Ett sovjetiskt sjöflygplan flög över båten tre gånger. Sista gången sköt flygplansbesättningen mot båten utan att träffa. Hutte hade redan gömt kamerorna och filmen i ett hål i masten. Sedan löd ordern: "Mot Finland och full fart framåt." Efter ett par dygn var de tillbaka i Stockholm.
Lars Edlund kom senare i kontakt med författaren Sven Olov Stalfelt. Det resulterade i en bok "Hemlig handling" som bygger på Lars dramatiska upplevelser, utgiven av Samspråks Förlags AB. Lars tror att det var det så kallade T-kontoret, förgångaren till den politiska underättelseorganisation IB som låg bakom båtresan.
När Lars nämnde seglatsen för en hög militär rådde han Lars att glömma det hela, ingen skulle bekräfta uppgifterna. Jag undrar om inte det var flera båtturer över Östersjön för Hutte än denna.
_______________________
Hutte berättade för mig lite mer om dessa båtresor över Östersjön. Syftet var tydligen bland annat att undersöka hur djupt vattnet var i vikar, sund och under broar. De brukade stanna båten vid en bro och sedan dök Hutte i vattnet för att kolla djupet. Skulle en rysk vaktbåt dyka upp skulle de såja att de var turister som hade seglat fel och passade på att bada.
Jag frågade även Hutte om detta hade något att göra med förberedelser för det svenska spionaget i Baltikum 1943 - 1957. Sverige landsatte ett antal personer som ryssarna kunde gripa ganska omgående. Hutte sa bara att han inte kunde prata om detta.
Jag hittade denna länk med lite information om detta
https://lae.blogg.se/2011/november/tack ... roder.html
Huttes dagbok / böcker lär finnas på Krigsarkivet i Stockholm. Jag hoppas att någon gräver upp dessa och skriver en bok om Hutte, det är han värd.
/ currahee