VERB
Verb är ord som beskriver händelser. Tidigare har vi diskuterat kopulan ”är”, vilket är ett verb det också, även om det är ett väldigt innehållsfattigt sådant. Verb kan skrivas i olika tempus för att klargöra när händelsen inträffar. Presens är nutid och den enda tidsformen vi kommer titta på i den här lektionen.
Vad gäller Quenyaverb måste jag redan nu säga att även om det finns många verb att hämta ur ordlistor, är endast en del böjningsregler för verb bestyrkta. Jag kommer att försöka undvika att grotta in mig alldeles för långt i dessa problem, utan endast konstatera att de finns och så får läsaren själv avgöra hur pass mycket av det ”osäkra” materialet han/hon vill använda.
När det gäller grundformen för verb, infinitiv (känns igen i svenskan genom att man kan sätta ”att” framför verbet), finns det i Quenya två olika typer. Verb som sluta på -a och alla andra verb. Vi kan i fortsättningen kalla den tidigare varianten för a-verb. För dessa a-verb är den vanligaste varianten att de slutar på antingen -ya eller -ta, men även -na och -a förekommer (samt få andra varianter). Den andra kategorin består alltså bara av roten själv, utan någon form av tillagd ändelse och kan kallas för primära verb. Några exempel:
A-verb
lilta- ”att dansa” (stam LILT)
lanta- ”att falla” (stam DAT/DANT)
caita- ”att ligga” (stam förmodligen KAY)
calya- ”att belysa” (stam KAL)
mapa- ”att greppa, fånga tag i” (stam MAP)
harna- ”att skada” (stam SKAR)
Primära
nac- ”att bita” (stam NAK)
sir- ”att flöda, rinna, strömma” (stam SIR)
tur- ”att härska” (stam TUR)
Innan vi börjar böja, kan det vara läge att införa en till beteckning, nämligen stamvokalen. Detta är vokalen som finns i själva roten till verbet (att titta på stammen till ordet brukar vara tillräckligt). Alltså, stamvokalen i sir- är (föga förvånande) i:et. I ett ord som calya- är det första vokalen som är stamvokalen. Det är även den vokalen som finns med i verbets stam (KAL)
Då så, då ska vi böja dessa verb i presens. När det gäller primära verb böjs dessa genom att lägga till ett -a på slutet. Detta kan ju tyckas något förvirrande med tanke på att a-verb slutar på just den bokstaven i infinitiv. Detta är emellertid fallet och det är bara att vänja sig. Ett exempel som bestyrker detta är Frodos hälsning till Gildor: Elen síla lúmenn’ omentielvo. Síla ”skiner”, är alltså presensformen av sil- ”att skina”. Ett vältränat öga upptäcker även en andra skillnad mellan infinitiv och presens, nämligen att stamvokalen har gjorts lång. Istället för **sila står det síla. Detta finns det även andra exempel på, varvid vi kan slå fast att vid böjning av a-verb i presens förlängs stamvokalen och det läggs till ett -a i slutet.
(Jag måste redan här passa på att påpeka att den presensform vi här lär oss, inte är den enda som kan användas för att beskriva pågående händelser. Tolkien använde sig även av en annan tidsform, som vi senare skall titta på. Japp, det är krångligt det här, jag vet.)
A-verb böjs på liknande sätt i presens, men för att undvika två a:n i slutet av ordet, byts det näst sista a:et ut mot ett ë. Mapa- blir således mápëa istället för **mápaa, med en förlängd stamvokal precis som innan. Ok so far so good. Nu kommer kruxet. Hur böjs a-verb med fler än en konsonant, så som lanta- och calya-? Tja varför inte ?lántëa och ?cályëa? Jo för att det verkar finnas en regel inom Quenya som säger, att man inte får göra en vokal lång om den följs av två eller flera konsonanter (det känns även väldigt motstridigt rent intuitivt sett). Det finns tyvärr inget exempel som visar hur dessa verb skall böjas, varför jag kan säga varken bu eller bä på den här punkten. Att anta att man i dessa fall helt enkelt struntar i att förlänga stamvokalen, är i mitt tycke helt acceptabelt och det låter ganska rimligt. För verb med diftonger får vi anta att samma sak gäller. Alltså böjer vi i den här kursen a-verb enligt nedan:
Infinitiv........... Presens
lilta-............... liltëa
lanta-............. lantëa
caita-............. caitëa
calya-............ calyëa (faktum är att ly ibland kan räknas som en konsonant, men vi bortser från det här för enkelhetens skull)
mapa-............ mápëa
harna-............ harnëa
Subjekt och objekt
Ofta när man beskriver en händelse/handling, måste man även definiera vem det är som genomför handlingen och vem som utsätts för den. Dessa två olika satsdelar kallas subjekt och objekt. Den/det som genomför handlingen kallas subjekt och den som utsätts kallas objekt. I en mening som ”solen skiner” finns det bara ett subjekt, d.v.s. solen. Skriver vi däremot ”solen skiner på huset” får vi även med ett objekt, nämligen huset som utsätts för skinandet från solen. Inom Quenya* är det viktigast att man vet vem/vad som är subjektet för det behövs vid nästa moment…
…nämligen plural! Jajamensan, skall flera personer/saker genomföra en handling, måste även verbet böjas. Tidigare har vi böjt både substantiv och adjektiv, men även verb skall alltså böjas för plural. Detta gäller emellertid bara om subjektet är i plural, d.v.s. om de som genomför handlingen är fler än en till antalet. Om sedan objektet är i plural eller inte spelar ingen roll. Den goda nyheten här är att det verkar som att alla verb böjs på samma sätt i plural, vilket görs genom att lägga till ändelsen -r. Detta känns igen från substantiven, som även de får ett -r på slutet (dock inte alltid). I meningen I Eldar harnëar i Nauco ”Alverna skadar dvärgen” är ”alverna” subjekt och plural, varvid harnëa ”skadar” måste böjas till plural harnëar. Hade det istället stått I Elda harnëa i Naucor ”Alven skadar dvärgarna” är det ”dvärgarna” som är i plural, men eftersom dvärgarna är objekt och inte subjekt så påverkar de inte verbet.
Ordföljd
Mer ofta än sällan är ordföljden densamma som i svenskan, d.v.s. subjekt-verb-objekt (som i mitt exempel ovan). Det finns dock exempel då ordningen är omkastad till objekt-verb-subjekt. Detta verkar vara för att få uttalandet att låta mer poetiskt, mer dramatiskt. Dikten Namárië innehåller ett par sådana exempel, samt alvernas svar till Fingon innan Nirnaeth Arnoediad, Auta i lómë!,. Som ordagrant översatt blir ”passerar natten”. Detta låter på svenska som en frågeställning, men denna metod att göra om ett påstående till en fråga genom att byta plats på subjektet och verbet fungerar alltså inte på Quenya.
* I ”gammal” Quenya – eller ”bokquenya” som Tolkien kallade det – böjs substantiv om de är objekt, ett kasus som brukar kallas ackusativ inom lingvistikens underbara värld. Detta är dock inget som används vid tal och finns inte med i någon av de mer kända Quenyatexterna. Därför lämnar vi det utanför kursen.