Lojalitet och tystnadsplikt väger nog tyngre än längtan att berätta för svenskar vad som egentligen inträffade, särskilt som tystnadsplikten för militär personal inte upphävdes då Sovjet föll samman, undantaget kan vara Sovjets satellitstater men där vet jag inte vilken policy man intagit.tryggve skrev: Jo precis, det är lite märkligt att det är så knäpp bom tyst om det nu var fråga om rätt omfattande kränkningar. Även om de som själva deltagit inte går ut med det så borde ju andra känna till det på andra nivåer. Men inte ett ljud. Speciellt som svenska tidningar/media torde vara beredda att betala en hel del för information av något slag.
Jag utgår från att man från svensk sida efter Sovjets fall har försökt att gräva i detta, och försökt hitta personer som varit med.... Det är ju möjligt att man har hittat folk, och hållit det hemligt, men...
Dessutom är nog intresset i Ryssland för de eventuella kränkningarna 1970-89 ganska litet. Sverige var och är en liten aktör i sammanhanget.
Angående tystnaden kan man se motsvarande fenomen i Sverige när det gäller t ex Catalinaaffären, DC-3:an, IB-affären, STASI-arkiven och alla de vapenaffärer som inträffade under 70- och 80-talen. Så vitt jag vet har inte allt ännu redovisats utan det sipprar fram lite då och då. Nyligen har ju t o m en känd svensk journalist ertappats med att ta emot pengar av KGB och det har tagit fyrtio år att komma fram i ljuset.