En Focke Wulf 190 var beväpnad med fyra 20 mm kanoner och två 13 mm ksp. Beväpningen ansågs räcka till för att skjuta ner en B-17. Ammunitionen räckte dock endast 15 sek. Maxhastigheten var 650 km/h.
Me 109G var beväpnad med en 20 mm kanon i spinnern och två 13 mm ksp. Den beväpningen räckte inte till mot en B17 varför ytterligare en 20 mm kanon under vardera vingen sattes dit. En del bytte ut 20 mm Kanonen mot en 30 mm kanon i spinnern. Maxhastigheten var ca 630 km/h.
En fullastad B-17G hade en marschfart på ca 250 km/h. Med rikligt med tunga ksp (12,5 mm) som väl täckte bakåt.
Vi ett anfall bakifrån hade ksp i en B-17 en räckvidd på minst 1000 m, medan jaktplanen behövde komma ca 400 m från en B-17 för en effektiv eldgivning. Det tog ungefär 1,5 sekunder för ett jaktplan att nå från 1000 m till 400 m från bombplanet, en rätt lång tid för skyttarna (två 12,5 mm ksp vardera i stjärtornet, "ball turret"under planet, resp från tornet ovanpå flykroppen. Mycket ammunition hann skjutas iväg under 1,5 sek ifrån en B-17 med god möjlighet få in några träffar. Därför var denna taktik farlig med stora förluster. Det behövdes dessutom i medeltal 20 träffar med en 20 mm kanon, tre träffar med en 30 mm Kanon för att få ner en B-17 med eldgiving bakifrån.
Därför la man om taktiken och anföll "head-on", dvs framifrån. Då räckte det med en träff med 4-5 st 20 mm projektiler eller en 30 mm projektil i nosen för att skjuta ner bombplanet. Nackdelen var den höga hastighet planen närmade sej varann, det handlar om ca 800 km/h (180 m/sek). Jaktplanen öppnade eld från ungefär 450 meter och hade ca en halv sekund på sej att fyra av kanoner/ksp. Man var tvungen börja ändra kursen ca 270 m från bombplanet. Gjorde man det för sent, inom 150 m, var kollisionsrisken mycket stor. En B-17 hade dessuom dålig beväpning framåt, även om den var bättre på B-17G.
Man använde ju även air-to-air rockets (R4M) med ca 40 kg laddning, oftast två under varje vinge (betydligt fler på en Me 262). Tyskarna hade ingen effektiv "proximity fuse", utan detonationen var tidsinställd (ofta 3,8 sekunder). Fördelen med raketerna var att de kunde avskjutas från länge avstånd, ungefär från 590 meter bakifrån, ca 1300 m framifrån. På såvis var man utsatt under kortare tid för elden från B-17 ksp. Man hade dåliga siktmedel, piloterna fick själva avgöra när de skulle avfyras, man behövde en detonation inom ca 50 meter för att ha en chans att skada en B-17. Nackdelen med en head-on-attack, med en höga hastigheten var att piloten hade ungefär 1/4 dels sekund på sej att avfyra i rätt ögonblick. Skadeverkningarna med raketerna var inte således imponerande.
![Bild](http://www.letletlet-warplanes.com/wp-content/gallery/fw190-wartime-photos/fw-190-a-4-r6-with-21-cm-rocket-launchers.jpg)
Det handlar alltså om ofattbart korta reaktionstider. En halv sekund eller 1/4-dels sekund. Inget för gubbar över 25 år.
Min fråga. Är det lättare idag? Troligen. Såna ofattbara reaktionstider behövs väl knappast i luftkrig idag. Ni som vet om modernt jaktflyg.