Turkiska generaler VK 1

[Stellan Bojerud]

1. Tack von Adler för mycket intressant info om Vehip i tjänst hos Negus. Tyskarna skriver Wehib, men turkarna Vehip. Att han inte fick något befäl i Turkiet efter Ethiopien kan bero på att han var pensionsmässig. Han var då 59 år.

2. Tack Hans. Det är roligt att det ändå finns engelspråkiga författare, som kan frigöra sig från myterna om turkarna.

[Stellan Bojerud]

Hafiz Hakki Pascha (1879-1915)

Hafiz Hakki var född i Monastir och var på militärakademien kurskamrat med Enver Pascha. Hakki gick ut som kursetta och blev redan 1912 överste i generalstaben. Han hade genomgått utbildning i Tyskland och befann sig vid krigsutbrottet på uppdrag i Berlin.

I januari 1915 fick han uppdraget att återställa ordningen efter den oreda Enver åsamkat 3.armén, med redan den 12 februari 1915 rycktes Hakki bort i en tyfusepidemi i staden Erzurum. Därmed förlorade Turkiet en av sina bästa officerare.

Hafiz Hakki.jpg (18.38 KiB) Visad 2651 gånger

[Stellan Bojerud]

Nurettin Pascha (1873-1932)

Denne kärve frontofficer fick länge stå emot britterna i Mesopotanien med otillräckliga resurser. Han var född i Bursa och blev officer 1893. Under Första Balkankriget var han chef för 9.infanteriregementet.

I juli 1915 blev han chef för 6.armén i Mesopotanien, vilket han var fram till december samma år då Colmar von der Goltz övertog ledningen av armén.

Von Der Goltz såg sig främst som chef för hela den Mesopotanska krigsteatern och lät därför Nurettin fortsätta att föra det dagliga befälet över 6.armén. Sedan von der Goltz avlidit sköts Nurettin åt sidan av Enver, som ville att hans farbror Halil skulle få triumfera som segraren vid Kut-el-Amara.

Nurettins revanch kom under självständighetskriget då han med stor framgång ledde 1.armén. Därefter var han parlamentsledamot för hemstaden Bursa.

I brittiska källor skrivs namnet Nur-ud-Din och framställs han som någon slags lokal arabsheik.

Nurettin.jpg (31.46 KiB) Visad 2647 gånger

[Stellan Bojerud]

Kazim Pascha (1882-1948)

Kazim var född i Konstantinopel och blev officer 1902 samt utexaminerades från generalstabsakademien 1905.

Under Galippolifälttåget överstelöjtnant och chef 14.divisionen. 1916 blev han chef operationsledningen i 6.arméns stab under Colmar von der Goltz. Då denne avled och efterträddes av Halil Pascha, övertog Kazim XVIII.armékåren efter Halil.

Som chef 2.armén återtog han 1918 Erzurum. Politiker 1923-25 men kom i konflikt med Mustafa Kemal. Åter politiker 1939 och 1946-1948 talman i parlamentet. Han tog 1934 efternamnet Karabekir.

Kazim Pascha.jpg (19.4 KiB) Visad 2641 gånger

[Stellan Bojerud]

I den historiska tidskriften Yıllarbolu Tarih Mecmuası juli 1982 beskriver Mehmet Selçuk i artikeln "Türk Gibi Prusyalı: Goltz Paşa (En preussisk turk: Goltz Pascha) fältmarskalkens sista dagar.

Den 6 april stod han och tittade ut genom fönstret i stabsbyggnaden då han plötsligt kände sig sjuk. De senaste dagarna hade han känt sig trött och utarbetad. Han föll ihop i en stol. Stabspersonalen ville att han skulle lägga sig, men han vägrade. Med milt våld fördes han till sin säng medan han sade "Birşeyim yok" (Jag mår bra).

Två dagar låg han i sängen med hög feber, varefter han förlorade medvetandet. Han talade i sömnen på turkiska. En dag vaknade han till en stund och sade "Ne oldu?" (Vad hände?)

Den 16 april vaknade han till på nytt och såg sig omkring. Hans ögon var dimmiga. Det var tre män I rummet hos honom. Chefen för den operative avdelningen, överstelöjtnant Kazim Bey (sedermera general Kazim Karabekir), doktor Hüsamettin Bey och den tyske doktor Steiner Bey. Goltz Pascha frågade "Neredeyim?" (Var är jag?)

Överstelöjtnant Kazim Bey svarade " Burada, Karargahımızda Paşam" (Här i vår stabsplats pascha).

Paschan slöt ögonen och en stund senare mumlade han :"Çok Güzel...Tanrım…Çocuklar.." (Mycket bra…Min Gud…Mina barn). Det var hans sista ord.

När Goltz kom till Turkiet var han 40 år gammal. Han var sänd som instruktör till Turkiet av Kaiser Wilhelm II. Han såg mer ut som en skollärare än en officer. Han var tjock, puckelryggad och bar glasögon. Han var en preussare, men såg inte ut som en sådan. Han var inte arrogant, hård och fyrkantig utan vänlig, blygsam och faderlig.

Cevat Pasha och Şakir Pasha, som mötte honom på järnvägsstationen blev förvånade över hans utseende. Goltz sade på turkiska " Merhba Efendim, nasılsınız?" (Goddag mina herrar, hur står det till?). Sedan fortsatte han på tyska ”Det är allt jag kan, jag håller på att lära mig turkiska”.

Denna väldiga preussare var en god soldat. Han var en av de bästa strategerna i Europa. Han hade tusentals nya idéer i sina tankar. Han hade innan han rest läst allt han kommit över om Turkiet. Senare sade han till sina närmaste vänner: ”Ju mer jag läste om turkarna, dess mer kom jag att älska dem. Jag tror att jag är ”förturkad”.

Författaren Ismail Hakki Okday skriver i boken Yanya till Ankara att denne välutbildade gamle yngling von der Goltz alltid gick i täten. Han var aldrig bakom sina soldater utan alltid främst. Denne modiga pascha hade en stark personlighet och en hel del tur.

Som den kinesiske mästaren Wu Chi skriver: ”Slagfältet är ett landskap av stående kroppar. Den som söker döden överlever, den som vill leva kommer att dö ---”.

von%20der%20Goltz%20Pasha.jpg (145.06 KiB) Visad 2650 gånger

Von der Goltz (sittande) med adjutant.

[Hans]

Stellan,

Mycket intressant läsning, återigen stort tack!

Kan du förklara användningen av titeln (?) pascha?

MVH

Hans

[Stellan Bojerud]

Hederstitlar

Turkarna använde följande hederstitlar:

Pascha = General eller motsvarande hög civil ämbetsman
Bey = Major, överstelöjtnant, överste
Effendi = Fänrik, löjtnant, kapten

Efternamn infördes i Turkiet först 1934 (på order av Kemal Ataturk).

[Hans]

Stellan,

Mille merci, några polletter börjar ramla ner.

MVH

Hans

[tyskaorden]

Angående von der Goltz, var hans fältmarskalksgrad tysk eller turkisk? Eller höll han möjligen denna grad i båda arméerna?

[Stellan Bojerud]

Angående von der Goltz, var hans fältmarskalksgrad tysk eller turkisk? Eller höll han möjligen denna grad i båda arméerna?

Svar: båda. Generalfeldmarschall i Tyskland och Müschir i Turkiet.

[Stellan Bojerud]

Ahmet Izzet Pascha (1864-1937)

Izzet föddes i Monastir och utexaminerades från militärakademien 1887, varefter han blev assistent åt Colmar von der Goltz. 1891 sändes han till Tyskland för generalstabsutbildning och han blev generalmajor redan 1904.

1913 blev han chef för generalstaben och samma år krigsminister, vilken befattning han 1914 överlämnade till Enver.

Han reaktiverades i februari 1916 och blev då chef 2.armén fram till mars 1917 då han blev chef för Armégrupp Kaukasus, vilken befattning han innehade till juni 1918 då armégruppen upplöstes.

Sedan "ungturkarnas" regering fallit den 14 oktober 1918, bildade Izzet ny regering och utsågs till storvesir. Hans regering ingick 30 oktober 1918 vapenstilleståndet på Mudros, men föll 11 november 1918.

1934 tog han namnet Furgac.

Han var även en tid utrikesminister.

Ahmet Izzet.jpg (11.97 KiB) Visad 2597 gånger

[Stellan Bojerud]

Fevzi Pascha (1876-1950)

Mustafa Fevzi var född i Konstantinopel (Istanbul). Utexaminerad från militärakademien 1898. Överste 1907.

Under Första Balkankriget 1912-1913 chef 21.divisionen och befordrad till chef V.armékåren. Han förde fortfarande V.armékåren då denna insattes på Gallipoli. I december 1915 ersatte han Mustafa Kemal, vilken blivit sjuk, som chef för Anafarta-gruppen.

Han var oktober 1917 till augusti 1918 chef 7.armén i Palestina.

Efter kriget blev han generalstabschef men övergick 1920 till Kemalisterna och blev 1921 premiärminister i Ankara-regeringen, vilket ledde till att han av Istanbul-regeringen dömdes till döden i sin frånvaro. Efter segern i självständighetskriget blev han 1922 befordrad till fältmarskalk och var sedan generalstabschef fram till sin pensionering 1944.

En karismatisk, kraftfull och kompetent officer.

Han tog 1934 efternamnet Cakmak.

Fevzi Cakmak.jpg (19.15 KiB) Visad 2581 gånger

[Stellan Bojerud]

Suvla bay

I syfte att bryta dödläget på Gallipoli beslöt sig britterna att göra ytterligare en landstigning för att utflankera turkarna och skära av Gallipolihalvön på mitten. Detta var en sund stridsplan, men för att genomföra den krävdes det en ung och energisk general, som var tillräckligt fysisk stark för att klara av den svåra terrängen och de krävande klimatförhållandena.

Med en för brittiska armén säregen logik utvaldes därför 61-årige pensionerade generallöjtnanten Sir Frederick William Stopford (1854-1929) och fick lämna sin varma stol som kommendant i Towern för att ta befälet över IX.armékåren och landstiga med denna vid Suvla-bukten den 6 augusti 1915 omkring kl 22.00 då det redan var mörkt, men dagen hade valts för att det rådde fullmåne.

Trots en hel del friktioner gick landstigningen i huvudsak bra och ANZAC-trupperna kastade undan det turkiska strandförsvaret. Medan trupperna landsattes låg general Stopford och sov ombord på sitt stabsfartyg HMS Jonquil. Den brittiska underrättelsetjänsten hade bedömt att turkarna behövde 36 timmar för att kunna sätta in ett kraftigt motanfall. General Stopford var mycket belåten med att trupperna kommit iland och det fanns ju gott om tid innan turkarna skulle kunna göra något verkansfullt motanfall.

Omkring kl 21.00 erhöll Liman rapport om den nya landstigningen, varvid han ofördröjligen satte 7. och 12.divisionerna på marsch mot landstigningsområdet. General Esat Pascha hade redan satt 9.divisionen på marsch. Denna gjorde en strålande snabb marschprestation, som kom att fälla utslaget.

Tidigt den 7 augusti satte Liman även in 4.divisionen mot invasionsområdet. Till chef för samtliga turkiska trupper, som dirigerades mot Suvla, utnämndes den nu till överste befordrade Mustafa Kemal Bey. Styrkan benämndes Anafarta-gruppen och bestod av XIV.armékåren (överste Kannengiesser Bey) jämte XV.armékåren (generalmajor Ali Riza Pascha).

Med knapp marginal vann turkarna kapplöpningen om att ta de dominerande höjderna och fronten stelnade. Trots upprepade anfall under tiden september till november kom inte britterna vidare, men så stod med tiden inte färre än åtta turkiska divisioner emot dem.

Notera särskilt att till skillnad från britterna som svartsjukt bevakade rang och tjänsteålder, kunde turkarna sätta en överste som chef över en generalmajor utan att detta utlöste någon missämja.

[Stellan Bojerud]

Selahattin Pascha (1881-1961)

Selahattin var född i Konstantinopel (Istanbul). Artilleriofficer 1902. Han var en av de "dolda hjältarna" bakom britternas förlust på Gallipoli. Vid krigsutbrottet var han major och stabschef vid Dardanellernas kustbefästningar och den som organiserade verksamheten så att kustforten kunde avvärja det fransk-brittiska genombrottsförsöket.

Han befordrades till överstelöjtnant och chef 12.divisionen på Gallipoli. Befodrades till överste och blev i augusti 1915 chef för 13.divisionen.

Efter kriget anslöt sig Selahattin till Mustafa Kemal och spelade en viktig roll under självständighetskriget, där han återtog Istanbul 2 oktober 1923 och drev ut ockupationsmakterna.

Han tog avsked 1923 och hade ett antal högre befattningar iniom den civila administrationen. Mellan 1950 och 1954 var han parlamentsledamot.

1934 tog han efternamnet Adil (som betyder den rättfärdige)

London Times 2 mars 1961: ”A Hero Died” och “The Baltimore” skrev “General Selahattin Adil who changed the fate of WW1 died”.

selahattin%20Adil%20Pasha.jpg (24.39 KiB) Visad 2564 gånger

[Stellan Bojerud]

Eftersom temat inte verkar intressant, kommer jag att radera det.

BOJ