Inlägg
av B Hellqvist » 15 november 2007, 13:23
Här har vi då den sista tredjedelen i belysning:
I kapitlet ”Pansartåget Leipzig” (sid. 206 – 215) kuskar Hassel och de andra omkring i ett pansartåg och ställer till med allsköns förödelse tillsammans med pansartåget ”Breslau”. Enligt en kommentar på sidan 281 äger detta rum i juni 1943, vilket strular till kronologin något, då det föregående kapitlet utspelar sig i augusti. Hassel bemannar en vagn som har ett par 12 cm:s kanoner och en del lättare beväpning, betjänad av totalt cirka 30 man. Hela pansartåget har bortåt 30 kanoner av olika kalibrar. Detta motsvarar inte den vanligaste tyska pansartågstypen, BP42, som hade två artillerivagnar med varsin haubits på 7,2 eller 10 cm:s kaliber. Vidare så förefaller inte tyskarna ha döpt sina tåg, men jag har inte funnit något definitivt bevis för att det inte förekom. Tåget skjuts sönder av bl.a. sovjetiska 280 mm:s kanoner (sid. 210), men den kalibern förekom bara hos de tyngsta granatkastarna. Hela kapitlet ger en lätt känsla av osannolikhet – nog borde pansartågsenheter redan ha utbildad personal, och inte behöva använda straffade soldater kompletterade med gubbar och unga pojkar?
I november 1943 såras Hassel och förs till fältlasarett 13 i Kiev/Pavilo. Det verkliga fältlasarett 13 hörde till 13:e pansardivisionen, som i november 1943 befann sig vid Krivoi Rog, cirka 400 km sydost om Kiev. Hassel transporteras senare (sid. 221) till ”reservsjukhus 7” i Lemberg. Det fanns verkligen ett reservlasarett VII i Lemberg, så för en gångs skull har Hassel rätt. På sidan 226 förekommer fältpostnumret 23645 för Hassels enhet, vilket användes av 6:e kompaniet i 11:e pansarregementet, underställt 6:e pansardivisionen.
309:e grenadjärregementet (sid. 235) var underställt 208:e infanteridivisionen, men var före 1942 ett infanteriregemente, som befann sig under 1941 i Calais. Överlöparen måste ha känt en stor dragning till Sovjet för att ha pallrat sig över hela Europa för att bli krigsfånge hos ryssarna… Påståendet på sidan 236 att ”en hel sachsisk division gick över [till ryssarna] med översten i spetsen” låter mycket osannolikt. Det känns lite småaktigt att påpeka att ”61:a infanteridivisionen” (sid. 238) egentligen hette 61:a gardesskyttedivisionen, och att dess chef inte hette ”generallöjtnant Stefan Konstantinovitj Radion”, utan generalmajor Leonid N. Lozanovitj, men kan man hitta fel, så... Däremot så verkar divisionen befunnit sig på samma frontavsnitt som Hassel och grabbarna.
På sidorna 239 – 240 beskriver Hassel en bataljon sovjetiska kvinnliga överlöpare, samt nämner en ”SS-bataljon 18”. Kvinnorna ska ha varit sadister, men det hela verkar vara en skröna, medan det aldrig funnits någon 18:e SS-bataljon.
Striderna om Kiev fortsätter på sidorna 242 – 244 (november – december 1943). Hassel beskriver hur arméförband kunde ta en paus i striderna med ryssarna, bara för att kunna ta kål på någon ”hatad” SS-enhet. Om man läst andra, äkta frontskildringar, så förekommer inga sådana attityder. Tvärtom brukade man uppskatta att ha Waffen-SS vid sin sida, då de sällan vek utan tryggade flanken.
På sidan 246 skriver Hassel om strid mellan en infanterist och ”en 70 tons tank”, för att sedan nämna T-34:or. Dessa vägde 26,5 ton. Andra märkliga siffror är den återkommande upplysningen om att hans kompani var på 200 man (sid. 251) – ett stridsvagnskompani bestod av omkring 120 man, och ett skyttekompani drygt 160.
Hassel blir sårad igen, och hamnar på lasarett (sidorna 252 – 258). Där träffar han den tokige Stolpe från ”7:e [bergs]jägarbataljonen”, ett förband som aldrig funnits. Denne har bl.a. varit intagen på ”Standortlazarett 40” i Paris, som inte funnits. Fast båda har ju hamnat på ”reservsjukhuset Franzenbad”, som inte återfinns i någon lista över tyska militärsjukhus. Då kurorten Franzenbad låg i Tjeckoslovakien, och delar av kapitlet utspelar sig i Prag, så är det i och för sig inte omöjligt att Hassel kan ha befunnit sig där.
Hassel går en kortare officerskurs på pansarskolan i ”Winschdorf” (sid. 253, tryckfel?; på sid. 259 ”Wünschdorf”), där han blir löjtnant. Det fanns en pansartruppskola i Wünsdorf söder om Berlin, så det är troligen denna som avses. Han har även tid att bli indragen i 20 juli-komplotten mot Hitler, och är bl.a. kurir mellan några av konspiratörerna. Kapitlet tänjer på trovärdigheten, inte minst genom att Hassel befinner sig hos Rommel kvällen den 5 juni 1944 på dennes gods ”Herlingen” (Herrlingen). Rommel påstås vara aktivt inblandad i komplotten (sid. 264; han kände till den, men var inte en av konspiratörerna), och att en effekt av attentatet var att hans inblandning belv avslöjad och att han under en bilfärd blev angripen av ett par Spitfires bemannade av SS-piloter! Det senare var i själva verket en händelse som ägde rum den 17 juli, tre dagar före attentatet, och piloterna hörde till Royal Canadian Air Force. Den 14 oktober uppsöktes Rommel av två ”SS-generaler” (sid. 274 – 275, i själva verket armégeneralerna Burgdorf och Maisel), och Hassel hävdar att Rommels son Manfred, som närvarade, var löjtnant (egentligen var han bara 15 år och tjänstgjorde vid ett luftvärnsbatteri i närheten). Kapitlet innehåller tillräckligt med felaktigheter för att kunna ifrågasättas, och att Hassel placerar sig i centrum av händelserna känns inte heller särskilt trovärdigt.
Gamles död på sidorna 278 – 279 känns som en parafas på Kats död i ”På västfronten intet nytt”. Asmus Brauns öde (sidorna 132 och 192) blir bättre daterat: februari 1942 (sid. 280). Fältväbeln Bielendorf (sid. 280) anges ha stupat tillsammans med fjärde plutonen vid striderna om Kuban-brohuvudet. Dessa ägde rum mellan februari och oktober 1943, men ingenstans tidigare i boken nämner Hassel att regementet eller ens kompaniet befunnit sig i området; man har ju mest rört sig i Kiev-Charkov-området, 40-60 mil nord/nordväst om Kuban. På sidan 289 befinner sig Hassel i trakten av Drohobycz, ”100 kilometer bakom våra linjer”. Om detta ska vara i maj 1944, stämmer platsen i relation till 6:e pansardivisionens läge i Tarnopol, men då kan han å andra sidan knappast ha varit inblandad i 20 juli-komplotten. Däremot stämmer inte Hassels påstående att Westerplatte låg utanför Gdynia (sid. 291); det var Gdansk. Kapitlen i bokens senare del är svåra att placera i tiden innan Hassel dyker upp i slutstriden i Berlin april/maj 1945. Vid ett tillfälle befinner han sig i Budapest, där han sammanträffar med Raoul Wallenberg (sid. 295), för att sedan desertera och söka sig hem till Danmark. Detta kan möjligen ha skett i en liten lucka i december 1944, mellan 6:e pansardivisionens ankomst (om vi nu antar att Hassel egentligen hörde dit) och ryssarnas inringning av Budapest. Hassel lyckas ta sig till Danmark (troligen i början av januari), men blir arresterad och förd till Berlin, där han döms till döden och hålls i fängsligt förvar tills domen ska verkställas den 7:e maj. Han blir vittne till general Fromms avrättning (12:e mars 1945), och sitter alltså i dödscell i ytterligare sex veckor innan fängelset träffas av bomber så att han kan fly.
De avslutande, korta kapitlen tilldrar sig i ett Berlin i sönderfall och efter krigsslutet. Den lilla historien om tryckpressen som ska fraktas som krigsbyte till Sovjet kan mycket väl vara sann. Hassel lyckas undvika att bli deporterad österut, men på sidan 309 nämns att 27:e PStrReg förintats i Wien (Hassels förmodade 11:e pansarregemente befann sig i Wien i april 1945, men lyckades ta sig ut därifrån, och kapitulerade till ryssarna i maj).
Man kan konstatera att ”De fördömdas legion” innehåller överdrifter, felaktigheter och orimligheter som gör att boken inte kan vara Hassels egna krigsupplevelser i deras helhet. Däremot vill jag inte vara så kategorisk att jag dömer ut precis allt som skrönor och fantasier. Man bör betänka att boken skrevs några år efter kriget (den publicerades 1953), och att Hassel (eller spökskrivaren) inte hade tillgång till t.ex. krigsdagböcker och förbandshistoriker för att få förband, datum och platser rätt. Krigsveteraner kan vara påfallande vaga när det gäller sådant, och ska därför inte dömas ut enbart på grundval av några diskrepanser (även om det i Hassels fall är en ovanligt hög grad av diskrepanser). Som jag antytt, kan Hassel mycket väl tillhört 6:e pansardivisionen, då han befinner sig på samma platser vid samma tidpunkt vid flera tillfällen; dessutom stämmer det uppgivna fältpostnumret. Men å andra sidan kan man i så fall fråga sig varför han inte berättade den sanna historien, då 11:e pansarregementet hade ett sådant ess som Franz Bäke. Kanske gällde det att framställa sig i bättre dager så där åren direkt efter kriget, med en uppdiktad historia om ett pansarstraffregemente, inblandning i attentatet mot Hitler, möten med Rommel och Wallenberg. Boken är kryddad med patosfyllda utfall mot militarismen, och Hassel är i vissa delar brutalt uppriktig mot sig själv. Om detta är ett tecken på författarkonst eller verkliga attityder överlåter jag till läsaren att bedöma. ”De fördömdas legion” bör läsas med försiktighet. Som krigsroman är den helt OK, men knappast mer. Vad gäller Hassels övriga produktion, så är den i varje fall att betrakta som ren skönlitteratur. Hassel är så vitt jag vet fortfarande i livet (han är 90 år), men vad han egentligen upplevde 1939 – 1945 lär han ta med sig i graven.
Jag vet oändligt mycket mer om 2VK nu än för 25 år sedan, så det är mycket lättare att hitta felaktigheterna och diskrepanserna, och med hjälp av internetresurser som Lexikon der Wehrmacht, Achtung Panzer!, Wikipedia och Google Earth kan man snabbt hitta fakta.
