Visst är det Wargentin - 1700-talets främste svenske astronom och därtill som du påpekar även den svenska statistikens och folkräkningens fader! Kan börja med att konstatera att föregångarna som ständig sekreterare i Vetenskapsakademien enligt uppgift skall ha varit först von Höpken 1739-41, därefter
Jacob Faggot 1741-44 och sedan alltså Pehr Elvius d.y. vilken 1749 efterträddes av Wargentin som innehade posten i 34 år.
- Pehr Wilhelm Wargentin
Wargentin skulle egentligen studera till präst men fängslades tidigt av astronomin och uppmuntrades av
Anders Celsius att ägna sina studier åt Jupiters månar, vilket också blev ämnet för hans avhandling 1741,
De satellitibus Jovis. Kunskap om dessas rörelser hade även en praktisk nytta, de var betydelsefulla för longitudbestämningar på jorden eftersom man genom att studera vilka tider en Jupitermåne försvinner i eller träder ut ur moderplanetens skugga, får en oberoende riktpunkt som gör det möjligt att beräkna longituden för observationsorten. Wargentin upprättade egna tabeller över Jupitermånarnas rörelser och förmörkelser och arbetade hela livet på att förbättra dem genom egna och andras fortsatta iakttagelser, vilket bidrog till att göra honom till ett internationellt känt namn. I sina
Anmärkningar om ljusets hastighet (1744) diskuterar han utifrån sina studier av Jupiters månar frågan huruvida ljushastigheten är oändlig eller ej; månarna är
Pehr Wilhelm Wargentin skrev:så med hvarandra sammanvecklade, att det har varit svårt att dem utreda samt hvars och ens storlek, period samt egenskaper igenfinna. Men då det likväl har skett, befinnes hos hvar och en måne, förutan andra ojemnheter, en, som fullkomligen passar sig efter Roemers hypotes om ljusets hastighet, nemligen som rättar sig alltid efter jordens större eller mindre afstånd ifrån Jupiter, jemväl i anseende till Jupiters egen excentricitet, samt är hos alla månarne lika stor. Alltså ser jag ingenting som hindrar, att man ju säkert må tro, det ljuset använder en fjerdedels timme, eller, nogare utmärkt, 16 minuter och 26 sekunder vid pass, till så lång väg som jordkretsens hela diameter: men en solstråle behöfver 8 minuter, 13 sekunder, att hinna ifrån solen till vårt öga.
Som vetenskapsakademiens sekreterare skötte Wargentin inte minst dess internationella korrespondens och fördjupade kontakterna särskilt med Royal Society i London och den franska akademien. Svenska astronomer kom nu att spela en viktig roll i internationella projekt, t.ex. då man 1751 sökte beräkna månparallaxen (månens avstånd till jorden) och solparallaxen och Wargentin organiserade observationer från Stockholm, Uppsala och Härnösand. Ännu mer betydelsefull blev Sveriges och Wargentins roll i studierna av de "Venuspassager" som ägde rum 1761 och 1769 - sällsynta tillfällen då planeten Venus från jorden syns som en svart prick mot solskivan (senast 1882 och 2004, nästa gång 2012). Medan Wargentin i sällskap med bl.a. drottning
Lovisa Ulrika och kronprins
Gustaf (III) under festliga former iakttog fenomenet från Observatoriekullen i Stockholm - där man byggt akademiens första egna byggnad, ett observatorium i tempelstil ritat av
Carl Hårleman - gjorde andra svenska forskare observationer i norra Sverige och Finland (och
James Cook gjorde t.ex. motsvarande mätningar på Tahiti).
- Venuspassagen 1769, beskriven av Wargentin
Wargentin var outtröttligt flitig som forskare och sekreterare i Vetenskapsakademien. Lärdomshistorikern
Sten Lindroth sammanfattar hans verksamhet:
Sten Lindroth skrev:Wargentins arbetsbörda blev väldig, men han tycktes orka med allt. Han organiserade akademiens sammanträden och skrev protokollen, förde den alltmer svällande korrespondensen, redigerade Handlingarna, författade almanackorna, lirkade med myndigheterna, vårdade akademiens bibliotek och förestod dess observatorium, invigt en lycklig höstdag 1753. Han var akademien, själen i allt; omgiven av lysande vetenskapsmän inkarnerade han svensk naturforskning under dess största skede. Klok och auktoritativ, omtyckt av alla, fann han tid att också personligen hjälpa och uppmuntra enskilda forskare och amatörer i landet. Linné såg i Wargentin sin hjärtevän, många var de lektorer och präster han gav råd och vilkas suckar han som en själasörjare mottog. Han var administratören och fadersgestalten, som fast rotade akademien i det svenska samhället.
Den astronomiska vetenskapens resultat spreds till folket främst genom
almanackan, som ju varit en av de mest populära "folkböckerna" i svensk historia och nu standardiserades och fick officiell stämpel. 1747 fick Vetenskapsakademien privilegium på att utge almanackor och andra kalendariska skrifter i Sverige; en ekonomiskt lysande affär som finansierade akademiens verksamhet och som man även utnyttjade i folkbildningens tjänst genom att där låta trycka små uppsatser i "nyttige ämnen". Dock behöll man av marknadsmässiga skäl de populära väderspådomarna i almanackan, även om man vetenskapligt sett nog inte menade sig kunna försvara dem. Wargentin bidrog dessutom till att genomdriva att Sveriges i förhållande till grannländerna eftersläpande kalender, "dess gamla bristfälliga urverk", reformerades i och med
kalenderreformen 1753 då elva dagar helt sonika ströks ur den svenska kalendern.
Wargentins egna publikationer i
Vetenskapsakademiens Handlingar omfattade främst texter i astronomiska ämnen - t.ex. om Newton, Maupertuis' gradmätningar, stjärnparallaxer och norrsken - men alltså också
befolkningsstatistik, en internationellt sett allt mer populär vetenskap i upplysningstidens nyttotänkande och "politiska aritmetik". Redan Wargentins företrädare på sekreterarstolen Elvius hade genom användning av astronomen och kometnamngivaren
Halleys metod år 1746 beräknat Sveriges invånarantal till 2.097.000 personer. I Sverige fanns goda förutsättningar för en befolkningsstatistik till följd av 1686 års kyrkolag som ålade prästerna att i kyrkböckerna uppteckna alla födslar, dop, vigslar och dödsfall. I
Nyttan av årliga förteckningar på födda och döda i ett land argumenterade Wargentin för att statistiken skulle kunna "befordra allmänhetens vältrevnad, förekomma och dämpa smittosamma och epidemiska sjukdomar, avskaffa osund näring och hälsobrytande oseder, samt bibehålla in- och utvärtes säkerhet":
Pehr Wilhelm Wargentin skrev:Att över 500 barn årligen genom så kallad våda, men rättare genom mödrars och ammors oaktsamhet kvävas, är ohyggeligt att påtänka. Det är ingen tvivel, att ju långt flera på detta sättet omkomma som ej angives därföre, och att ännu mångfaldigt flera så skada, att de aldrig få någon hälsa. Skulle ej bot därpå kunna uppfinnas? Om vi hålla oss för goda att lära av våra enfaldiga lappar att förvara barnen för sådan våda, så tyckes dock, att vi som äre så benägne att antaga utländska seder, skulle snart kunna förmås att bruka italienarnes till den ändan uppfunne maskine, som äro beskreven uti denna Academiens Handlingar. Men vi härme utlänningarna helst uti det som minst duger.
/.../ Sluteligen önskar jag, att Kongl. Vetenskaps-Academien kunde förunnas frihet, att årligen lägga för det allmännas ögon ett kort utdrag av det föregående årets inkomna tabeller; till det minsta, vad proportionerna av födda och döda, stiftade hjonelag och de dödas sjukdomar och ålder angår. Det skulle förmodeligen fägna nationen att se, huru Guds välsignelse, friden och regeringens kloka författningar småningom öka hopen och dess välmåga, att se de nya anmärkningar, vartill de förmodeligen vart år kunde giva anledning. Det skulle ock uppmuntra alla vederbörande, att göra sin flit med tabellernas upprättande och skyndesamma insändande. Att göra en hemlighet av oeconomiska tillståndet, kan ej falla på en så vis och upplyst regering, som vår.
Den svenska befolkningsstatistiken - och, om man så vill, byråkratin och övervakningen - blev mönsterbildande i Europa. 1748 inrättades Tabellverket med uppgift att samla data genom årligen utsända formulär, indelade efter åldersklasser, civilstånd och ståndstillhörighet. "Ett enastående redskap var därmed bragt i den politiska maktens hand", konstaterar Sten Lindroth. "Inbegripen var väl också en ny människosyn, typisk för ett sekulariserat och upplyst tidevarv. En modern samhällsvetenskap tog form under 1700-talet, en antropologi där människan inte längre var Guds avbild utan förvandlats till siffror i kolumner, en 'folkhop' att lyckliggöra."
Över till Belisarius!
