Ralf Palmgren skrev:Vi har på något ställe här på Skalman diskuterat det svenska universitetssystemet men jag hittar inte den diskussionen. Så hur var det nu: börjar ni inte på A-nivån (grundstudier), övergår till b-nivån (där man specialiserar sig på någonting) för att under c nivån skriva den första vetenskapliga uppsatsen / lärdomsprovet? Jag antar att eran C-uppsats motsvarar det finländska proseminariet. Vet månne Probstner eller någon annan ifall C-uppsats=proseminarie?
Hur hamnade Din fråga här?
Jag kommer inte ihåg hur man jämför svenska och finländska utbildningar. Men ungefär så här ser det ut i Sverige (rättare sagt såg ut för 20 år sedan, nu kanske det är annorlunda):
Varje nivå motsvarar en termins studier eller 20 poäng (ungefär 20 veckors arbete). Poängen är vanligen uppdelade på ett antal olika kurser.
Första halvåret - A-nivån - är grundstudier som Du skriver ("det studenterna egentligen borde ha kunnat efter gymnasiet").
Under andra halvåret - på 40-poängsnivån eller B-nivån - så skriver man sin första riktiga uppsats. Den är på 5 poäng och skall alltså åtminstone i teorin vara frukten av ungefär fem veckors heltidsarbete. En B-uppsats kan vara 10-20 sidor lång och bör vara vetenskaplig till sin karaktär.
Tredje halvåret - 60-poängs- eller C-nivån - domineras av en uppsats på 10 poäng (=resultatet av ungefär tio veckors heltidsarbete). Den kan vara sisådär 20-50 sidor lång och betraktas - precis som ert proseminarium - som det verkliga lärdomsprovet. När man har fått sin C-uppsats godkänd och dessutom har sammanlagt minst 120 akademiska poäng (i idealfallet tre års heltidsstudier) så kan man kalla sig "historiker" och titulera sig "filosofie kandidat".
Verkligheten är inte sällan mer komplicerad (jag höll exempelvis på i två och ett halvt år med min C-uppsats och hatade historia i åratal därefter) men den formella grundstrukturen såg åtminstone förr i tiden ut som ovan.
/ Probstner
... jag har addat min text om stegeborg där nu.. hoppas du när nöjd, Dan.
