Israels krig
Diskussionen startade alltså om vad som egentligen hände maj-början av juni 67, och om araberna resp Israel hade i förväg uppställda planer på aktivt förintelsekrig. Jon driver hårt tesen att israeliska tunga företrädare medgav att araberna aldrig menade att genomföra fullskalig anfall och därmed att de överföll fullständigt oskyldiga. (utom då Akaba-blockaden).
Jag säger här om araberna att det var både och!
Det har också sagts att många av källorna är efterhandskonstruktioner.
Min story är att jag gjorde mitt specialarbete i gymnasiet just om junikriget 67. Jag har då gått igenom DN dag för dag för flera månader före, under, efter. Jag har likaså gått igenom NY Dag, (vänsterpartiets husorgan) för samma tidsperiod. Jag har dessutom kompletterat med de böcker om frågan som fanns på Göteborgs stadsbibliotek vid tidpunkten för specialarbetet.
Fakta är alltså lätta att se: Nasser och andra araber eldade på den antiisraeliska opinionen med avancerad krigspropaganda etc osv. Stämningarna och situationen blev allt mera krigiska, osv. ALLA arabstater mobiliserade och lovade sända trupper. - och Irak t.ex. hade ju tillgång till hundratals stridsvagnar som de alltså lovade skicka mot Israel, och leveranserna var på god väg att börja. Även trupper från andra arabländer var redan på väg.
Javisst, en mycket vanlig och tung hypotes har länge varit att Nasser sveptes med av sin egen retorik mera än det var hans medvetna krigsplanering. Jag har också sett uppgiften att han blev mycket överraskad när FN utan vidare drog tillbaka sina fredsbevarande styrkor - och därmed lämnade dörren vidöppen för en eskalering av händelserna.
Således: om skeendena ingick i en i förväg uppställd plan att angripa och förinta israel, eller om utvecklingen bara skenade iväg tills den blev explosivt och sannolikt helt okontrollerbar, är en rent akademisk fråga!
Detta är alltså inte mina spekulationer, detta är excerpter ur dag för dag händelser i DN och NY DAG.
Okej. Då återstår frågan. Passade Israel på att gå i krig medan araberna satt där med handen i syltburken och byxorna nere, väl vetandes att araberna aldrig någonsin skulle påbörja ett krig, eller om de helt uppriktigt kände de sig tvungna att slå till först?
Ja, det är väl detta som är frågan. Hur som helst. Att ha hela fiendevärlden mobiliserat i en järnring runt en med en stor överlägsenhet i antalet män och stridsvagnar, under eskalerade flammande krigsprogaganda, är aldrig roligt, alldeles inte om man är ett litet land.
Snabbt planerat frågade någon ironiskt? Tja, 1973 blev de ju överraskade, men ändå kunde de inom några få dagar planera för djärva och framgångsrika motoffensiver.
Å andra sidan rent personligt vill jag säga, att om man nu mobiliserar alla ens kompisar mot fienden, skränar och skrävlar, hotar, kastar sten och börjar banka med knytnävarna, får man faktiskt skylla sig själv om killen mittemot tar illa upp och slår ner en.
Jag säger här om araberna att det var både och!
Det har också sagts att många av källorna är efterhandskonstruktioner.
Min story är att jag gjorde mitt specialarbete i gymnasiet just om junikriget 67. Jag har då gått igenom DN dag för dag för flera månader före, under, efter. Jag har likaså gått igenom NY Dag, (vänsterpartiets husorgan) för samma tidsperiod. Jag har dessutom kompletterat med de böcker om frågan som fanns på Göteborgs stadsbibliotek vid tidpunkten för specialarbetet.
Fakta är alltså lätta att se: Nasser och andra araber eldade på den antiisraeliska opinionen med avancerad krigspropaganda etc osv. Stämningarna och situationen blev allt mera krigiska, osv. ALLA arabstater mobiliserade och lovade sända trupper. - och Irak t.ex. hade ju tillgång till hundratals stridsvagnar som de alltså lovade skicka mot Israel, och leveranserna var på god väg att börja. Även trupper från andra arabländer var redan på väg.
Javisst, en mycket vanlig och tung hypotes har länge varit att Nasser sveptes med av sin egen retorik mera än det var hans medvetna krigsplanering. Jag har också sett uppgiften att han blev mycket överraskad när FN utan vidare drog tillbaka sina fredsbevarande styrkor - och därmed lämnade dörren vidöppen för en eskalering av händelserna.
Således: om skeendena ingick i en i förväg uppställd plan att angripa och förinta israel, eller om utvecklingen bara skenade iväg tills den blev explosivt och sannolikt helt okontrollerbar, är en rent akademisk fråga!
Detta är alltså inte mina spekulationer, detta är excerpter ur dag för dag händelser i DN och NY DAG.
Okej. Då återstår frågan. Passade Israel på att gå i krig medan araberna satt där med handen i syltburken och byxorna nere, väl vetandes att araberna aldrig någonsin skulle påbörja ett krig, eller om de helt uppriktigt kände de sig tvungna att slå till först?
Ja, det är väl detta som är frågan. Hur som helst. Att ha hela fiendevärlden mobiliserat i en järnring runt en med en stor överlägsenhet i antalet män och stridsvagnar, under eskalerade flammande krigsprogaganda, är aldrig roligt, alldeles inte om man är ett litet land.
Snabbt planerat frågade någon ironiskt? Tja, 1973 blev de ju överraskade, men ändå kunde de inom några få dagar planera för djärva och framgångsrika motoffensiver.
Å andra sidan rent personligt vill jag säga, att om man nu mobiliserar alla ens kompisar mot fienden, skränar och skrävlar, hotar, kastar sten och börjar banka med knytnävarna, får man faktiskt skylla sig själv om killen mittemot tar illa upp och slår ner en.
Kan inte låta bli att kommentera det här: Så med ditt resonemang var kriget mot Tyskland ett angreppskrig från Sovjetunionens och de andra allierades sida, då det tog dem ett tag att lämna tillbaka det erövrade?Jon skrev: Självklart var junikriget ett israeliskt angreppskrig. Det bevisas av dess ovilja att lämna igenom det som de ockuperade då.
Hm, alla böcker jag har läst säger entydigt att oktoberkriget var nödvändigt för att Egypten skulle kunna sluta fred.Jon skrev: Vill du tro det, så varsågod. Än sen då om Egypten aldrig återerövrade Sinai-halvön. Det var ändå Oktoberkriget som ledde till att de fick tillbaka Sinai-halvön eftersom man från israelisk sida insåg att man inte var osårbara. Jag föreslår att du läser boken "Israel vid skiljevägen".
Israel hade redan tidigare sagt att dom ville lämna tillbaks Sinai (även om oljan därifrån var välkommen).
Din förklaring är inte direkt den förhärskande.[/b]
-
- Stödjande medlem 2022
- Inlägg: 11941
- Blev medlem: 11 augusti 2003, 18:15
- Ort: Uppland
- Kontakt:
Jag kanske har deltagit i denna tråd förr, men det hela låter som att landet startade medvetet krig mot andra nationer. Eftersom jag har varit därnere så vill jag inte diskuterar olika rättigheter, men det är nog viktigt att har i åtanke att Israel är väldigt hårt ansatt från alla möjliga håll i sitt geografiska läge.
Stefan
Stefan
Re: Israels krig
Idag träffade jag en amerikan, född i Israel. Han var 70 år och berättade att han varit med i två krig. I sexdagarskriget var han med och erövrade bunkrar på Golanhöjderna och tillfångatog syriska soldater. Han berättade även att de tagit ryssar tillfånga men att de skickades till den ryska ambassaden för att undvika att konflikten eskalerades. De hörde också radiokommunikation på ryska. När Yom Kippur-kriget började flögs han hem från USA i ett plan som var fullsatt med israeliska värnpliktiga men stred inte vid fronten då han var äldre.
-
- Stödjande medlem 2022
- Inlägg: 11941
- Blev medlem: 11 augusti 2003, 18:15
- Ort: Uppland
- Kontakt:
Re: Israels krig
En annan liten levnadsbeskrivning, jag var på Kibbutz Metzer under sommaren 1999 och volontärledaren (han hoppade in som chef för oss när den ordinarie slutade) berättade för oss när ryssar (judar tror jag) kom till kibbutzen. Dom var så enträgna att kibbutzen var tvungen att stänga för volontärer ett tag så visst känner jag igen det.
Stefan
Stefan