Perra skrev:Att inte finanspolitiken kunde fixa till det hela även om man försökt är uppenbart.
Detta är inte alls uppenbart för mig. Kan du utveckla påståendet lite?
Martin Tunström skrev:[...] att kreditgivningen delvis höll på att förskjutas till en grå marknad utanför Riksbankens kontroll och att Riksbanken hade väldigt trubbiga sanktionsmöjligheter mot de som bröt mot regleringarna.
Det finns inget som säger detta, det fanns i huvudtaget ingen beräkningen på denna gråa marknaden.
Att det fanns en grå marknad är ett väldigt okontroversiellt påstående. Däremot finns mig veterligen inga bra uppskattningar på hur stor den var då den doldes i utlandet, i diverse finansbolag, leasingkonstruktioner etc.
Här är en annan beskrivning av situationen innan regleringarna, från en artikel av tidigare riksbankschefen Lars Wohlin:
Trots försök med hårda likviditetskvoter, samt 1981 med reglering av finansbolagens utlåning, blev svårigheterna allt större för Riksbanken att kontrollera utlåningsexpansionen. Det var en grundbult i riksbankens styrning av kreditmarknaden att kontrollera utlåningsexpansionen. När företagen fritt kunde låna utomlands blev de inhemska restriktionerna nästan helt verkningslösa. Regleringarna träffade mest de mindre företagen. Med utvecklingen av penningmarknaden växte möjligheterna att kringgå regleringen av den organiserade kreditmarknaden. En möjlighet var att låna mot marknadspapper direkt på marknaden. Det är inte förvånande att Riksbanken till sist gav upp och släppte iväg hela kreditmarknaden 1985.
(Lars Wohlin, Bankkrisens upprinnelse, artikel i Ekonomisk debatt 1, 1998, finns på http://www.ne.su.se/ed/pdf/26-1-lw.pdf)
Lars Wohlins artikel fick en del kommentarer, bl a får han stöd i det han säger här av Lars Hörngren (som dock inte håller med honom i annat):
Wohlin konstaterar att möjligheterna att kringgå regleringarna växte under 1980-talets första hälft. Han tycker inte att det är "förvånande att Riksbanken till sist gav upp" (s 24). Min bild av debatten under den här perioden (sedd från Handelshögskolans horisont) är att regleringarna allmänt uppfattades som tämligen verkninglösa. Den stöds också av den genomgång av pressklipp som Hadenius & Söderhjelm [1994] gjorde på uppdrag av bankkriskommittén.
(Lars Hörngren, Om bankkrisens upprinnelse, kommentar till Lars Wohlin, artikel i Ekonomisk debatt 4, 1998, finns på http://www.ne.su.se/ed/pdf/26-4-lh.pdf)
Martin Tunström skrev:Dessutom lånar betydligt fler människor efter en avreglering då hela svenska folket lånar, och inte endast de som har kontakter i en grå marknad...
Jo. Men alternativet, ett samhälle där endast de med pengar/utbildning/kontakter får lån, är ju inte heller bra.
Problemet var inte att man släppte kreditmarknaden fri. Problemet var att man under de följande åren inte förstod vad som höll på att hända, och i den utsträckning man förstod saknades i stort sett det politiska modet att ta i med de finanspolitiska hårdhandskarna.
Martin Tunström skrev:För sakens skull kan jag ju tillägga att jag inte har nåt emot att man sätter kampen mot inflationen före kampen mot arbetslösheten. En viss arbetslöshet är sund ur samhällsekonomisk synpunkt.
Bra, då accepterar du alltså den arbetslöshet som vi har idag eftersom man har placerat inflationsbekämpningen på förstaplats. (som resten av EU) Själv föredrar jag en låg arbetslöshet och en något så hög inflation.
Detta är egentligen en politisk diskussion. Lite bakgrundsinformation kan dock vara på sin plats:
Bland nationalekonomerna finns idag en överväldigande majoritet som anser att det är bättre att fokusera på inflationen än arbetslösheten.
Skälet är inte bara att lönebildningen blir problematisk och inflationen hög om man försöker utrota arbetslösheten.
I teorin kan en ekonomi med hög inflation kan fungera lika väl som en med låg inflation, huvudsaken för om ekonomin fungerar väl eller ej är, återigen i teorin, att inflationsnivån är
förutsägbar, dvs att osäkerheten om den framtida inflationen är liten.
I praktiken finns det två problem med en sådan lösning. Det första är att det blir svårare för såväl företag, staten som vanliga människor att förstå sin egen ekonomi i en höginflationsmiljö, vilket gör det ekonomiska systemet mindre effektivt. Det andra är att det i praktiken visat sig omöjligt att hålla inflationen konstant och hög samtidigt. Den tenderar att accelerera eller svänga vilt när den ökar. Och osäkerhet är något mycket dåligt för det ekonomiska systemet. T ex får det såväl konsumenter och företag att börja spara och investera i tillgångar utanför i stället för inom den egna ekonomin.
Martin Tunström skrev:(Läs pdf filen jag länkade till, där sågas NAIRU)
Han sparkar in öppna dörrar. Såväl teoribildningen som den empiriska forskningen runt NAIRU lämnar mycket övrigt att önska och användningen av begreppet är högst tveksamt.
Jag tycker dessutom hans resonemang om NAIRU har mycket lite med historia att göra, det är mer ekonomisk politik eller nationalekonomi. Men lite bakgrundsinformation för den intresserade kan jag ju alltid leverera:
At first, the NAIRU became synonymous with the view that MACROECONOMIC POLICY could not conquer unemployment. It was often used to justify policy inaction even when unemployment rose to more than 10% of workers in industrialised countries during the 1980s and 1990s, even though economists’ estimates of the NAIRU differed hugely. More recently, economists looking for ways to reduce unemployment have started to ask whether, and under what circumstances, the natural rate might change. Most solutions have stressed the need to make more people employable at the prevailing level of WAGES, in particular by increasing LABOUR MARKET FLEXIBILITY.
Economists still disagree over what jobless rate at any particular point in time is the NAIRU, but nobody any longer thinks that the natural rate is fixed. Indeed, some think the concept has no meaning at all.
(Economist, Economics A-Z - Natural Rate of Unemployment, min fetstil)
Is there a relationship between inflation and the level of UNEMPLOYMENT? In the 1950s, the PHILLIPS CURVE seemed to indicate that policymakers could trade off higher inflation for lower unemployment. Later experience suggested that although inflating the economy could lower unemployment in the short run, in the long run you ended up with unemployment at least as high as before and rising inflation as well. Economists then came up with the idea of the NAIRU (non-accelerating inflation rate of unemployment), the rate of unemployment below which inflation would start to accelerate. However, in the late 1990s, in both the United States and the UK, the unemployment rate fell well below what most economists thought was the NAIRU yet inflation did not pick up. This caused some economists to argue that technological and other changes wrought by the NEW ECONOMY meant that inflation was dead. Traditionalists said it was merely resting.
(Economist, Economics A-Z - Inflation)
Henrik
.
) Sedan har vi Bengt Dennis i mitten som var riksbankschefen. Man borde för övrigt antligen förändrat skattesystem först så att folk inte kunde dra av på skatten innan man avreglerade eller låtit den svenska kronan fluttit. (Bägge gjorde man efter krisen) Programet var för övrigt superbra och om du vill läsa Dan Josefssons skrift "Därför får arbetslösheten aldrig försvinna" så ska du trycka 