Detta är en intressant diskution men är inte liberalismens blinda fläck det icke rationella religösa tänkandet där vissa har Gud på sin sida och andra inte?
Den som är utvald av Gud har alltid rätt och den andre har fel. Liberalerna har alltid fel i den bemärkelsen, enligt detta synsätt, för att de inte kan se Guds skapande kraft. Det rationella tänkandet är underställt anden (livskraften) och eftersom anden finns på båda sidor om detta livet så är Guds synpunkt överlägsen det rationella tänkandet.
Nu kanske ni tror att ni har fått in en galning på detta forum och att detta skulle vara min åsikt. Det är ej fallet.
Emellertid så är det så att det finns religösa grupperingar både i öst och väst som anser att detta är den högsta visdomen. Vissa Shiamuslimska grupper använder sig av detta tänkande i dagens Irak och hos vissa religösa grupperingar i den kristna högern i USA finns den också.
Så hur bemöter man ett tänkande hos människor där upplysningen aldrig har fått ett genomslag? Jag menar att liberalismens blinda fläck är att man ej kan bemöta argumenten och därför ej låtsas om dem. Man tror att man kan tiga ihjäl dem. Fast jag menar att 11 september sa något annat.
Liberal paradox i internationella relationer...
-
Mathias Forsberg
- Medlem
- Inlägg: 2986
- Blev medlem: 28 mars 2002, 15:09
- Ort: Stockholm
Re: Liberal paradox i internationella relationer...
Visst är det väl så. Till viss del (även om jag inte stödjer den sk "NGO"-skolan eller vad man ska kalla den) iaf. Frågan är ju snarare huruvida (eller varför?) makten utgör ett nollsummespel (som Gilpin/Kennedy menar) och om den har någon underlig inneboende expansionsbenägenhet när den kommer till uttryck inom statsramen?Skalden skrev:
Jag menar att makt ÄR. Det är STATEN som ger den uttryck.
Den enda fördelen med Kinas enorma ökade konsumtion av olja är ju att alla börjar att inse att oljesamhället börjar att gå i graven. Priserna kommer snart att skjuta så pass i höjden att konsumtionen troligen minskar enligt en starkare expentionell utveckling.Skalden skrev: Olja och gas.
Se ovan. Precis som det idag inte är speciellt luckrativt att ha sjökort över rutten Malacka - Lissabon eller att frakta kryddor längs denna var det det en gång i tiden. Skall USA kontrollera oljefält med ockupationstrupper och investera enormt i en omliggande säkerhetsapparat (halva investeringskapitalet idag i Irak går till civila "säkerhetsbolag" eller vad man nu skall kalla dem) kommer den oljan bli väldigt dyr att utvinna. Enormt dyr.Skalden skrev: Inte när USA äger oljan och gasen. Vilket är en hegemons uppgift och mål samt en stor del av dess egentliga maktbas.
Skall den dessutom konvojeras hem till USA blir det än dyrare.
Skall USA bränna VK2-liknande summor på att skapa denna kontroll kommer den att bli snuskigt dyr.
Att oljespriset går up låter ju flott om USA kontrollerar oljan, men det spelar ingen roll. Den efterföljande inflationen och förändringarna i kostnadsläge kommer ändå att slå mot ekonomin, inte minst i det tranportintensiva USA.
Sist men inte minst går idag världens raffinaderier nära 100% kapacitet. Även om raffinaderier byggs ut i en takt som motsvarar världens accelerande oljekonsumtion så kommer priserna bli så höga att konsumtionen drastiskt kommer att minska.
Utfallet blir konstant men USA har slängt en massa pengar i sjön. Troligen 10 - 20 ggr så mycket som det skulle ha kostat att köpa en solbil till alla i befolkningen.
Ökade priser innebär sällan ökade intäkter inom monopolbranscher. Så även för oljan.
/Forsberg
-
Mathias Forsberg
- Medlem
- Inlägg: 2986
- Blev medlem: 28 mars 2002, 15:09
- Ort: Stockholm
När Kennedy skrev sina teser var inte världen lika ekonomiskt sammanbunden. En högkonjuktur i USA fick ingen eller ringa effekt i Sovjetunionen eller Kina. Idag drar NASDAQ med sig såväl Stockholm som Shenzen eller Moskvabörsen när dess kursindex flukturerar.Skalden skrev: Bryr sig ingen om Paul Kennedys teser. Oj det visste inte jag. Förlåt mig!
Mer eller mindre. Storbritannien dominerade världen genom att upprätthålla sjöförbindelser med världen. Man importerade nödvändiga produkter och exporterade kapital och varor som inte fanns annorstädes. Redan George III insåg att avlägsna kolonier inte kunna hållas kvar med vapenmakt, oavsett om det gällde kulturellt närstående nybyggarkolonier eller färgade "hedningar". London avvecklade mer eller mindre på egen hand sitt kolonialvälde ungefär i samma takt som lokala företrädare krävde självstyre.Skalden skrev: I övrigt. Påstår du att det förenade kungadömet rättade in sig i ledet utan att ställa till bråk?
Såvida du inte menar att Tyskland avsåg att överta hela det brittiska imperiet 1914 så, ja, mer eller mindre utan strid (möjligen med undantag för Malaya och Aden under 1950- och 1960-talen...). Redan år 1902 slöt Storbritannien ett avtal med Japan om inflytande i norra Kina (liksom Korea och Manchuriet). Man insåg sin begränsing gällande politiskt inflytande. År 1940 övertog USA denna roll mer eller mindre öster om Singapore.Skalden skrev: Varför var de i så fall i bråk med Tyskland, Japan och Italien och till och med det Bolsjevikiska Ryssland? De hade ju bara kunnat lägga sig på backen direkt. Men det gjorde de ju inte. Och inte gav de väl upp imperiet utan strid...
Tja, Storbritannien vann ju faktiskt arabvärlden efter 1918, snarare än man förlorade den eftersom områdena ju tillhörde det Osmanska riket. I Persien hade väl väl sitt starkaste inflytande 1940-60. Osv. Dessutom ser jag inte de båda krigen i ett sammanhang eftersom "maktkaraktären" i Europa var mycket annorlunda 1939 än vad den var 1914.Skalden skrev:
Tyske kejsaren sade en gång att om Tyskland skulle förlora kriget (VK I) då skulle i alla fall det Förenade Kungadömet förlora Indien, Persien och arabvärlden. Om man ser på de båda världskrigen som samma krig med ett långt vapenstillestånd mellan (det handlade om samma grundläggande problem av maktkaraktär) så kan man konstatera att den tyske kejsaren fick som han ville.
Nederländerna fadade långsamt ut under 1700-talet under en mycket fredlig period i landets historia. Frankrike har väl aldrig varit en hegemonisk stat överhuvudaget? Tvärtom är man väl närmast ett typexempel 1A på en sk "revisionistisk" stat (för att operationalisera dina ofta använda makroteoteriska mallar) som utmanar den rådande världsordningen och förlorar det utmynnande hegemoniska koalitionskriget? Ludvig XIV, Napoleon och Hitler brukar ju vara standardexemplen här.Skalden skrev: Mig veterligt vill jag även minnas att varken Holland eller Frankrike lade sig ner på backen och lät sin hegemoni självdö.
Så ingen stat lade sig väl på backen, varken Frankrike eller Storbritannien. Däremot uppnådde Storbritannien mer eller mindre hegemoni och avvecklade den sedan utifrån ett konsensusagerande medan Frankrike gjorde precis tvärtom: man förde krig såväl för att uppnå hegemoni som för att upprätthålla sitt kolonialvälde efter VK2. I sann fransk anda misslyckades allt. Två gånger om.
Den stora skillnaden är väl tidstempot och den materiella kopplingen. Handeln med finansiella instrument är idag mycket mer omfattande, lätttillgänglig och lättrörlig än vad den var i slutet av 1800-talet. Antalet aktieägare närmar sig 50% i västvärlden, ofta spridda i antingen utländskt ägande eller utländska fondbolag.Skalden skrev: Fortfarande vidhåller jag att handeln i slutet på 1800-talet fram till och med det första världskriget var lika omfattande. Mängden pengar var mindre men i övrigt är det samma flöden men bara mellan flera konton.
Poängen är den att med fler aktörer ökar omsättningen eftersom det är lättare att köpa eller sälja finansiella instrument. Tidigare sålde en kapitalist ett halvt bolag till någon annan kapitalist: det fanns inte så många att välja på. Bolagen var jämnt värderade och det tog flera år för starka tendenser att slå igenom i ekonomin. Idag är en större del av de finansiella tillgångarna bundna till förväntningar och personal.
Tappar man dessa sitter man där med en bunt frimärkesaktier idag. I slutet av 1800-talet var det bara att bygga upp lokomotivfabriken eller textilproduktionen även om den var sönderskjuten. Folk baserade värdet på företaget utefter antalet lok som producerades och inte eventuella kvartalssvängningar i den asiatiska efterfrågan.
Världens största bransch är idag turism, en näring som ju av uppenbara skäl är mycket känslig mot störningar i såväl transporter som krigshandlingar. Följt av film- och underhållningsindustrin.
Detsamma gäller personal. Att dra till sig utländska studenter och högutbildade specialister är viktigare än någonsin. Även om USA pumpade upp all världens olja för produktionskostnader på $1 i en värld dikterad av amerikanska vapenhot skulle detta inte kompensera för tappet inom dessa industrier.
De driftiga och kompetenta inom samhällena blev för 150 år sedan militärer, upptäcksresande eller diplomater. Idag hamnar de inom den finansiella sektorn. Det är få personer som drömmer om att vinna ära på slagfältet eller utforska Afrikas inre. Så även i Kina och Ryssland.
/Forsberg
Jag tycker det var ett bra inlägg. Min uppfattning är att det är rätt vanligt att konservativa hävdar att dom har Gud på sin sida.Njord skrev:Nu kanske ni tror att ni har fått in en galning på detta forum och att detta skulle vara min åsikt. Det är ej fallet.
Välkommen till Skalman.
Om du nu ska ändra, nöj det med att ändra i ditt det du skriver, ändra inte i quote'en. Men jag antar att det var ett misstag?Skalden skrev:1. Jorden har ALDRIG haft så många OLIGARKISKA stater som idag.
Där har du defenitivt en poäng, det är inte många som drömmer om ära genom krig längre. Ära i Kina börjar väl mer och mer bli att lyckas i affärer...Mathias Forsberg skrev: De driftiga och kompetenta inom samhällena blev för 150 år sedan militärer, upptäcksresande eller diplomater. Idag hamnar de inom den finansiella sektorn. Det är få personer som drömmer om att vinna ära på slagfältet eller utforska Afrikas inre. Så även i Kina och Ryssland.
/Forsberg
Precis som det är i västvärlden.
Dalmas skrev:Var god belägg det sista påståendet.Filippinerna hade i en övergångsfas självständighet som USA:s demokrati sedan drog in och iscensatte en provokation i syfte att få till stånd en krigsopinion. Det dog 250.000 filipiner under det kriget och det anses vara allmänt känt att landets regim hade ett stort folkligt stöd. Dessutom hade man utlyst och genomfört fria val.
Cherokeernas marsch skedde under den tiden i USAs historia då landet var uttalat rasistiskt de svarta behandlades som boskap. Även om cherokeerna var demokratiskt kan knappast USA anses vara det.
I Dan Reiters och Allan C. Stams verk ”Democracies At War” vill författarna bland annat avfärda den ”normativa modellen” som enligt Reiter & Stam inte kan svara på varför demokratier går i krig. Den normativa modellen går enligt författarna enbart med på att demokratier kan använda våld för att försvara sig mot omedelbara hot mot nationens säkerhet. Men Reiter & Stam menar att det knappt finns några bevis för det utan att det däremot finns gott om bevis för att demokratier går i krig för att stärka nationens makt och för att skapa eller utvidga imperier och till och med för att lösa problem med obekvämt placerade befolkningar. Den normativa modellen kan enligt Reiter & Stam även gå med på att demokratier kan gå i krig om kriget är sanktionerat av FN, vilket var fallet med Koreakriget och Gulfkriget 1991. Men dessa krig menar Reiter & Stam är undantagen som bekräftar regeln. USA har i själva verket utkämpat mer krig utan några sådana sanktioner. Grenadainvasionen 1983, flyganfallen mot Libyen 1986 och mot Jugoslavien 1999 är bara några exempel. Reiter & Stam menar att det är inkorrekt att karakterisera demokratierna som fredsälskande. Demokratierna är inte heller begränsade av någon ickevålds-kultur. Istället är de till skillnad från sina auktoritära motsatser begränsade av folkviljan. Det ger oss i själva verket grunden för vad Reiter & Stam kallar för ”consent-model”, samförstånds-modellen. Om folket vill det, då kan den demokratiska staten ge sig i kast med att utkämpa både imperialistiska krig och till och med genomföra folkmord (genocide).
Hur kan demokratin etablera folkligt stöd för imperialistiska krig?
Enligt ”consent”-modellen är det lätt att se att imperialistiska krig kan iscensättas av en rad skäl med stöd av folkviljan. Men imperialistiska krig utkämpas i regel mot generellt sett små, relativt svaga och tekniskt osofistikerade motståndare. Det gör det möjligt för både den politiska eliten och folket att se segern som i högsta grad trolig, till ett lågt pris samtidigt som kriget förutses bli kortvarigt. Det som dessutom ur ett liberalt perspektiv gör det folkliga stödet för det imperialistiska kriget extra motbjudande är att det är lättare att få detta stöd för kriget genom att ”målet” för aggressionen är ett folk som ur ett ras- eller etniskt perspektiv skiljer sig från angriparens. Folket är mer villigt att acceptera bruket av våld mot andra folk om ledarna demoniserar måltavlorna för aggressionen och får dem att framstå som mindre mänskliga.
Man måste här faktiskt tillerkänna USA:s politiska ledning en viss skicklighet i att utnyttja demoniseringen av ”fienden” till en lagom nivå under alla landets krig från 1991 och framåt. En fullständig demonisering har aldrig tillgripits och i regel har man istället kunnat demonisera ledare, regimer och/eller ideologier som de facto har gjort sig själva till mycket enkla måltavlor för denna metod. Men det är värt att poängtera att fienden har varit oerhört svag och dessutom regelmässigt har misslyckats med att tillfoga de amerikanska styrkorna avgörande förluster eller större nederlag.
Har USA under sin historia utkämpat imperialistiska krig?
I Reiter & Stams ”Democracies At War” nämns tre amerikanska imperialistiska krig som skedde i samförstånd med folkets vilja.
Det amerikanska angreppet på ”The Cherokee Nation”: En stor del av de olika indianstammarna i Nordamerika hade ett klart demokratiskt styre, en av dessa stammar var Cherokeerna som dessutom hade utvecklat en konstitution baserad på USA:s egen. USA bröt mot ingångna avtal med dem och tillgrep istället våldsmedel för att bekriga och till sist förflytta hela Cherokeefolket från delstaten Georgia. Högsta domstolen hade till och med år 1832 gett Cherokeerna rätten till sitt land och Cherokeerna hade godkänt de vita Georgia-bornas rätt att röra sig på Cherokeernas territorium. Men Cherokeerna blockerade den vita befolkningens demografiska och ekonomiska expansion. President Andrew Jackson ansåg att det var i USA:s intresse att neka Cherokeerna rätten till suveränitet och detta ställningstagande fick stöd av folkviljan. Jackson utmanade högsta domstolens oförmåga att genomdriva beslutet och ignorerade det samt fördrev Cherokeerna västerut i det som kom att kallas ”The Trail of Tears”.
Spansk-Amerikanska kriget: Den amerikanske presidenten William McKinley blev vald på ett program som lade fokus på större affärsverksamhet (big business), han kom alltså inte till makten för att ta Kuba ifrån den gamla kolonialmakten Spanien. McKinley insåg att Spanien och USA hade olika intressen i det oroliga Kuba men ett provokativt brev och sänkningen av det amerikanska slagskeppet Maine i februari 1898 ledde till ett febrigt folkligt stöd för krig mot Spanien. Detta stöd vann också energi ur den folkligt utbredda åsikten för en strävan till ett ”overseas empire” och en vilja till att få tillgång till nya marknader, dessutom hade militär sjömakt fått ökad betydelse och hela västern hade exploaterats. Samtidigt med dessa faktorer växte det också fram en genuin vrede över brott mot mänskliga rättigheter på Kuba. Den djupt utbredda folkliga viljan till krig och imperium var omöjlig att bortse från. Men Spanien utgjorde inget hot mot USA:s nationella säkerhet och hade gjort en rad långtgående eftergifter samtidigt som medling hade påbörjats med hjälp av en tredje part, i det här fallet Påven. Samtidigt var inte Spanien en fullfjädrad diktatur utan man hade i själva verket starka demokratiska element i landets konstitution även om dessa inslag av demokrati knappast gjorde Spanien till ett demokratiskt land. Inget av allt ovanstående hjälpte. USA förklarade krig mot Spanien.
Det amerikanska kriget på Filippinerna: Det segerrika slutet på kriget mellan Spanien och USA gav USA en möjlighet att annektera Filippinerna. Men en revolutionär styrka under General Aquinaldo som till en början hade samarbetat med USA mot Spanjorerna hade andra planer. Aquinaldo hade en armé på 80.000 man och ett brett folkligt stöd. Filippinerna blev snabbt misstänksamma mot amerikanerna och Aquinaldo hade en plan för ett demokratiskt Filippinerna och utlyste val i alla städer under befrielserörelsens kontroll. Genom fredsfördraget i Paris år 1898 fick USA rätt att kräva suveränitet över Filippinerna å Spaniens vägnar. Maktskiftet framställdes för filippinerna som ett ”fait accompli”, Aquinaldo eller några andra filippinska ledare konsulterades inte alls. I januari år 1899 utlyste de filippinska ledarna den så kallade ”Malolos Constitution” som inkluderade institutionella demokratiska principer. Den 4 februari möttes amerikanska och filippinska styrkor vid Iloilo varvid amerikanerna öppnade eld först och ett regelrätt mindre slag utkämpades där flera hundra man dödades eller sårades. Efter denna incident ratificerade den amerikanska senaten Parisfördraget och kriget med Spanien tog slut men istället började ett krig på Filippinerna som kom att vara i tre år. Den numerärt och teknologiskt underlägsna filippinska motståndaren besegrades och 20.000 filippinska soldater och mellan 200.000-500.000 civila miste sina liv tillsammans med 4.200 amerikanska soldater. Filippinerna utgjorde inget hot mot USA:s nationella säkerhet utan den amerikanska annekteringen var i filippinernas bästa intresse eftersom de var ”unfit for self-government” samt behövde civiliseras och frälsas till kristendomen. Erövringen gynnade uppenbara amerikanska intressen, man behövde en flottbas i Filippinerna för att projicera amerikansk makt och skydda handeln i västra Still Havet och Ostasien. Kriget var antidemokratiskt, Aquinaldo hade ett brett folkligt stöd och hans regim var en omogen demokrati. Malolo-konstitutionen var både demokratisk och progressiv. Den filippinska staten hade en vilja att skydda och utveckla medborgarnas breda massa och den var både demokratisk och liberal samtidigt som det fanns ett så kallat ”nationellt medvetande”. Imperialisternas påståenden att Filippinerna enbart beboddes av ”savages” är osanna. Kriget var ett autentiskt krig mot kolonialism. En viss Professor Felix Adler gick så långt som att säga att USA hade förstört den första verkliga republiken i Asiens historia.
I alla de tre ovanstående fallen menar Reiter & Stam att stödet från folket för kriget var av en avgörande betydelse, dessutom fanns det andra obehagliga ingredienser som ökade stödet. Spanjorerna som folk hade ett mycket lågt anseende i den amerikanska opinionen. Rasismen var än mer uppenbar när det gällde den indianska ursprungsbefolkningen som ansågs vara grymma och ociviliserade barbarer medan filippinerna beskrevs som primitiva ”savages”.
”Covert action” - demokratins dolda krigiska agenda
I de tidigare exemplen visade Reiter & Stam att folkets samförstånd och vilja till handling kan ge demokratiska ledare det stöd som de behöver för att använda våld mot andra aktörer. Men vad händer när den demokratiska staten vill handla mot en annan stat men inte kan få eller tror sig inte kunna få folkets stöd? Ett sätt för ett lands demokratiska elit att kunna agera är då att tillgripa ”covert action” eller till och med ”covert military action”, att alltså använda maktmedel inklusive militära sådana dolt. USA har en gedigen lista av sådana aktioner som är kända, Tonkin-incidenten 1964, invasionen av Kambodja 1970 och mineringen av Nicaraguas hamnar 1983 är bara några sådana exempel. Med hjälp av ”covert action” kan en stat också underminera demokratiskt valda regeringar, detta har skett genom amerikansk försorg i Chile, Iran, Guatemala, Indonesien, Brasilien, Italien och Nya Zealand under det kalla kriget.
Det faller sig utifrån detta faktum också naturligt att anta att ett mäktigt och rikt land som USA aktivt kan välja att genom ”covert action” påverka väljaropinionen i andra nationers nationella demokratiska val där valutgången påverkar för USA viktiga intressen.
Jag har noterna oxå...
Shit happens...tryggve skrev:Ok, men skulle EU och USA gå i krig med varandra bara för att se vem som är starkast, eller vad menar du?Skalden skrev:
Typiskt liberalistiskt/idealistisk syn...
En realist skulle säga att det är en naiv syn.
Ekonomier har slagits sönder på grund av krig i typ 5000 års tid...
Makt kräver det utrymme som det kan fylla ut. Ökar EU:s makt i förhållande till USA:s precis som Tysklands i förhållande till Englands inför VK I så kanske det happens...
Råvarutillgångarna är ett problem som det inte är säkert att Europa, Ryssland, USA och Kina samt Japan kommer att komma överens om i framtiden. Läs Zones of Conflict.
I övrigt. Vad vet jag. Jag bara vill få folk att fråga sig om det är möjligt. Huntington varnade ju även han för en civilisationskonflikt mellan USA och Europa. Nu säger de att det inte har hänt så det är inget problem. Men han sade det för 11 år sedan. Ge det lite tid säger jag...
Re: Liberal paradox i internationella relationer...
Du kanske skulle söka jobb i Bushklanens oljebolag eller varför inte som presidentrådgivare istället...Mathias Forsberg skrev:Visst är det väl så. Till viss del (även om jag inte stödjer den sk "NGO"-skolan eller vad man ska kalla den) iaf. Frågan är ju snarare huruvida (eller varför?) makten utgör ett nollsummespel (som Gilpin/Kennedy menar) och om den har någon underlig inneboende expansionsbenägenhet när den kommer till uttryck inom statsramen?Skalden skrev:
Jag menar att makt ÄR. Det är STATEN som ger den uttryck.
Den enda fördelen med Kinas enorma ökade konsumtion av olja är ju att alla börjar att inse att oljesamhället börjar att gå i graven. Priserna kommer snart att skjuta så pass i höjden att konsumtionen troligen minskar enligt en starkare expentionell utveckling.Skalden skrev: Olja och gas.
Se ovan. Precis som det idag inte är speciellt luckrativt att ha sjökort över rutten Malacka - Lissabon eller att frakta kryddor längs denna var det det en gång i tiden. Skall USA kontrollera oljefält med ockupationstrupper och investera enormt i en omliggande säkerhetsapparat (halva investeringskapitalet idag i Irak går till civila "säkerhetsbolag" eller vad man nu skall kalla dem) kommer den oljan bli väldigt dyr att utvinna. Enormt dyr.Skalden skrev: Inte när USA äger oljan och gasen. Vilket är en hegemons uppgift och mål samt en stor del av dess egentliga maktbas.
Skall den dessutom konvojeras hem till USA blir det än dyrare.
Skall USA bränna VK2-liknande summor på att skapa denna kontroll kommer den att bli snuskigt dyr.
Att oljespriset går up låter ju flott om USA kontrollerar oljan, men det spelar ingen roll. Den efterföljande inflationen och förändringarna i kostnadsläge kommer ändå att slå mot ekonomin, inte minst i det tranportintensiva USA.
Sist men inte minst går idag världens raffinaderier nära 100% kapacitet. Även om raffinaderier byggs ut i en takt som motsvarar världens accelerande oljekonsumtion så kommer priserna bli så höga att konsumtionen drastiskt kommer att minska.
Utfallet blir konstant men USA har slängt en massa pengar i sjön. Troligen 10 - 20 ggr så mycket som det skulle ha kostat att köpa en solbil till alla i befolkningen.
Ökade priser innebär sällan ökade intäkter inom monopolbranscher. Så även för oljan.
/Forsberg
I regel brukar man inte säga att varken Holland eller Frankrike eller för den delen Spanien på sin tid hade hagemoni. Däremot hade England hegemoni.Mathias Forsberg skrev:När Kennedy skrev sina teser var inte världen lika ekonomiskt sammanbunden. En högkonjuktur i USA fick ingen eller ringa effekt i Sovjetunionen eller Kina. Idag drar NASDAQ med sig såväl Stockholm som Shenzen eller Moskvabörsen när dess kursindex flukturerar.Skalden skrev: Bryr sig ingen om Paul Kennedys teser. Oj det visste inte jag. Förlåt mig!
Mer eller mindre. Storbritannien dominerade världen genom att upprätthålla sjöförbindelser med världen. Man importerade nödvändiga produkter och exporterade kapital och varor som inte fanns annorstädes. Redan George III insåg att avlägsna kolonier inte kunna hållas kvar med vapenmakt, oavsett om det gällde kulturellt närstående nybyggarkolonier eller färgade "hedningar". London avvecklade mer eller mindre på egen hand sitt kolonialvälde ungefär i samma takt som lokala företrädare krävde självstyre.Skalden skrev: I övrigt. Påstår du att det förenade kungadömet rättade in sig i ledet utan att ställa till bråk?
Såvida du inte menar att Tyskland avsåg att överta hela det brittiska imperiet 1914 så, ja, mer eller mindre utan strid (möjligen med undantag för Malaya och Aden under 1950- och 1960-talen...). Redan år 1902 slöt Storbritannien ett avtal med Japan om inflytande i norra Kina (liksom Korea och Manchuriet). Man insåg sin begränsing gällande politiskt inflytande. År 1940 övertog USA denna roll mer eller mindre öster om Singapore.Skalden skrev: Varför var de i så fall i bråk med Tyskland, Japan och Italien och till och med det Bolsjevikiska Ryssland? De hade ju bara kunnat lägga sig på backen direkt. Men det gjorde de ju inte. Och inte gav de väl upp imperiet utan strid...
Tja, Storbritannien vann ju faktiskt arabvärlden efter 1918, snarare än man förlorade den eftersom områdena ju tillhörde det Osmanska riket. I Persien hade väl väl sitt starkaste inflytande 1940-60. Osv. Dessutom ser jag inte de båda krigen i ett sammanhang eftersom "maktkaraktären" i Europa var mycket annorlunda 1939 än vad den var 1914.Skalden skrev:
Tyske kejsaren sade en gång att om Tyskland skulle förlora kriget (VK I) då skulle i alla fall det Förenade Kungadömet förlora Indien, Persien och arabvärlden. Om man ser på de båda världskrigen som samma krig med ett långt vapenstillestånd mellan (det handlade om samma grundläggande problem av maktkaraktär) så kan man konstatera att den tyske kejsaren fick som han ville.
Nederländerna fadade långsamt ut under 1700-talet under en mycket fredlig period i landets historia. Frankrike har väl aldrig varit en hegemonisk stat överhuvudaget? Tvärtom är man väl närmast ett typexempel 1A på en sk "revisionistisk" stat (för att operationalisera dina ofta använda makroteoteriska mallar) som utmanar den rådande världsordningen och förlorar det utmynnande hegemoniska koalitionskriget? Ludvig XIV, Napoleon och Hitler brukar ju vara standardexemplen här.Skalden skrev: Mig veterligt vill jag även minnas att varken Holland eller Frankrike lade sig ner på backen och lät sin hegemoni självdö.
Så ingen stat lade sig väl på backen, varken Frankrike eller Storbritannien. Däremot uppnådde Storbritannien mer eller mindre hegemoni och avvecklade den sedan utifrån ett konsensusagerande medan Frankrike gjorde precis tvärtom: man förde krig såväl för att uppnå hegemoni som för att upprätthålla sitt kolonialvälde efter VK2. I sann fransk anda misslyckades allt. Två gånger om.
Den stora skillnaden är väl tidstempot och den materiella kopplingen. Handeln med finansiella instrument är idag mycket mer omfattande, lätttillgänglig och lättrörlig än vad den var i slutet av 1800-talet. Antalet aktieägare närmar sig 50% i västvärlden, ofta spridda i antingen utländskt ägande eller utländska fondbolag.Skalden skrev: Fortfarande vidhåller jag att handeln i slutet på 1800-talet fram till och med det första världskriget var lika omfattande. Mängden pengar var mindre men i övrigt är det samma flöden men bara mellan flera konton.
Poängen är den att med fler aktörer ökar omsättningen eftersom det är lättare att köpa eller sälja finansiella instrument. Tidigare sålde en kapitalist ett halvt bolag till någon annan kapitalist: det fanns inte så många att välja på. Bolagen var jämnt värderade och det tog flera år för starka tendenser att slå igenom i ekonomin. Idag är en större del av de finansiella tillgångarna bundna till förväntningar och personal.
Tappar man dessa sitter man där med en bunt frimärkesaktier idag. I slutet av 1800-talet var det bara att bygga upp lokomotivfabriken eller textilproduktionen även om den var sönderskjuten. Folk baserade värdet på företaget utefter antalet lok som producerades och inte eventuella kvartalssvängningar i den asiatiska efterfrågan.
Världens största bransch är idag turism, en näring som ju av uppenbara skäl är mycket känslig mot störningar i såväl transporter som krigshandlingar. Följt av film- och underhållningsindustrin.
Detsamma gäller personal. Att dra till sig utländska studenter och högutbildade specialister är viktigare än någonsin. Även om USA pumpade upp all världens olja för produktionskostnader på $1 i en värld dikterad av amerikanska vapenhot skulle detta inte kompensera för tappet inom dessa industrier.
De driftiga och kompetenta inom samhällena blev för 150 år sedan militärer, upptäcksresande eller diplomater. Idag hamnar de inom den finansiella sektorn. Det är få personer som drömmer om att vinna ära på slagfältet eller utforska Afrikas inre. Så även i Kina och Ryssland.
/Forsberg
Men hegemoni betyder inte världsherravälde. I den bemärkelsen kan man säga att USA har hegemoni i den liberaldemokratiska delen av världen. Möjligen, eller åtminstone hade. Men man skulle också kunna säga att USA är ett informellt imperium.
Nåväl, vad du vill säga är alltså att stora krig är passé och att det aldrig mer kommer att bli "riktiga" krig? Har jag då förstått din argumentation rätt?
VK II var det sista stora riktiga kriget och den eviga freden har kommit? Det låter väl bra. Men det kanske har en viss klang av liberalism alá 1914 pre-VK I och post VK I över sig. Men vad vet jag? Är det månne tredje gången gillt?
Eller är det så att freden är en ny upptäckt, en främmande fågel i en världshistoria full av krig och ofred och att det ständigt återkommande kriget är det normala och naturliga tillståndet?
Och jag är av den åsikten att ett enda hyfsat stort europeiskt land på egen hand kan besegra några av de bogey-stater som USA bråkar med. Italien ligger väldigt bra till för att sopa Libyen åt helvete. Både Frankrike och Storbrittanien kan nog med hjälp av baser på Cypern sopa Syrien åt helvete på egen hand. Jugoslavien hade de kanske behövt gå ihop för att fixa. De amerikanska militärkampanjer som du pratar om är små indiankrig.mrsund skrev:Skalden,
Jag skrev inte att USA stoppar några folkmord jag skrev militärkampanjer.
Jag skrev att Många tycker EU ska reagera vid folkmord, men de är oförmögna pga polsk riksdag.
Dalmas,
Tyska folket valde aldrig Hitler till ledare i några fria val vad jag vet, om du nu inte menar valen efter 1933?
Visst är det möjligt! Mina argument är väl främst att det inte förefaller speciellt troligt som det ser ut idag.Skalden skrev:Shit happens...tryggve skrev:Ok, men skulle EU och USA gå i krig med varandra bara för att se vem som är starkast, eller vad menar du?Skalden skrev:
Typiskt liberalistiskt/idealistisk syn...
En realist skulle säga att det är en naiv syn.
Ekonomier har slagits sönder på grund av krig i typ 5000 års tid...
Makt kräver det utrymme som det kan fylla ut. Ökar EU:s makt i förhållande till USA:s precis som Tysklands i förhållande till Englands inför VK I så kanske det happens...
Råvarutillgångarna är ett problem som det inte är säkert att Europa, Ryssland, USA och Kina samt Japan kommer att komma överens om i framtiden. Läs Zones of Conflict.
I övrigt. Vad vet jag. Jag bara vill få folk att fråga sig om det är möjligt. Huntington varnade ju även han för en civilisationskonflikt mellan USA och Europa. Nu säger de att det inte har hänt så det är inget problem. Men han sade det för 11 år sedan. Ge det lite tid säger jag...
Om därmemot USA skulle isolera sig, och EU utvecklas mot en stark federal makt med ambitioner så... Men då måste det till en ganska stor omsvängning hos länderna inom EU, för ju fler vi blir desto svårare lär det bli att komma överens om jorbruksstöd och subventioner. Som läget är idag så skulle inte folk i EU rösta på politiker som förespråkar mer av federation.
Genom flyganfall då alltså? Italiens flygvapen var (är) inte mycket att hänga i julgranen innan Eurofighter börjar komma...Skalden skrev:
Och jag är av den åsikten att ett enda hyfsat stort europeiskt land på egen hand kan besegra några av de bogey-stater som USA bråkar med. Italien ligger väldigt bra till för att sopa Libyen åt helvete. Både Frankrike och Storbrittanien kan nog med hjälp av baser på Cypern sopa Syrien åt helvete på egen hand. Jugoslavien hade de kanske behövt gå ihop för att fixa. De amerikanska militärkampanjer som du pratar om är små indiankrig.