Quiz: Idé- och lärdomshistoria
Jag ger rätt för detta, fast noga taget menade Descartes inte att själen fanns i tallkottskörteln utan att det var där som interaktionen mellan (den fysiska) kroppen och (den tänkande) själen ägde rum. Själen hade ingen materiell utsträckning och kunde inte återfinnas någonstans i den fysiska världen.LasseMaja skrev:Jag tror att han ansåg att "själen" återfanns där, kan det stämma?
Fransmannen René Descartes (som ju f.ö. dog i Stockholm 1650; ovan tillsammans med drottning Kristina på en målning av Pierre Dumesnil) är ju vid sidan av t.ex. Francis Bacon, Galileo Galilei och Isaac Newton ett av de mest betydelsefulla namnen i den moderna "vetenskapliga revolution" som under 1600-talets lopp kom att resultera i en alltmer mekanistisk världsbild som utgick ifrån att den materiella tillvaron styrdes av regelbundna naturlagar, inte av gudomliga krafter. Detta betydde dock inte nödvändigtvis att man förnekade Guds existens - Descartes döpte tvärtom ett av sina verk till Betraktelser över den första filosofin, vari Guds existens och själens odödlighet bevisas - men man menade att den materiella världen kunde förklaras och studeras som ett eget, slutet system, som inte förutsatte gudomliga eller andra övernaturliga krafters kontinuerliga inverkan. Mycket populär blev bilden av Gud och världen som urmakaren och uret: den fysiska världen, tänkte man sig gärna, hade skapats av Gud, men var därefter "självgående" och fungerade i princip på samma sätt som ett mekaniskt ur. Ett exempel är hur William Harveys upptäckt av blodomloppet tycktes påvisa att kroppens näringstillförsel skedde på ett mekaniskt, regelbundet sätt, där hjärtat fungerade som "motor", och att det sålunda inte krävdes några särskilda "livsandar" eller liknande. (Descartes använde visserligen den gamla termen "livsandar" för att förklara livsprocesserna, men syftade även då på materiella element i kroppen, om än oerhört subtila.)
Descartes utvecklade därför en syn på den fysiska världen som uteslutande materiell och på levande varelser som "maskiner" eller "automater". (Inom parentes kan det noteras att man i vår tid ofta har kritiserat den naturvetenskapliga revolutionen i allmänhet och Descartes i synnerhet för en syn på djur och natur som någonting som utan samvetsbetänkligheter kan exploateras av människan, eftersom de i alla fall bara är "själlösa automater".) Ensamt undantag (utöver Gud och änglarna) är dock människan, vars själ existerar men ändå inte är materiell, och därmed inte har utsträckning eller något särskilt "säte" i rummet. Att själen, "det tänkande tinget", existerar är dock grundvalen för all mänsklig kunskap - "jag tänker, alltså existerar jag" är ju en välkänd formulering hos Descartes. Just i och med att människosjälen inte tillhör den materiella världen är den inte underkastad de annars obarmhärtiga naturlagarna, och människan har en fri vilja.
Bild ur Descartes' Traité de l'homme som försöker visa sinnesintryckens relation till hjärnans tallkottskörtel.
Denna "dualistiska" världsbild innebar att Descartes stod inför problemet att förklara hur dessa två oberoende entiteter, själen och kroppen, förhåller sig till varandra och interagerar (frågan om det som på engelska brukar kallas ghost in the machine), och det var här han föreslog att den nyupptäckta tallkottskörteln i hjärnan spelade en roll. Resonemanget här är tämligen komplicerat och många har kallat Descartes' förslag till lösning mycket långsökt eller närmast desperat. Dock framstod hans lära som mycket tilltalande för många - kanske för att den gav möjlighet till ett naturvetenskapligt, lagbundet studium av världen samtidigt som den erkände själen och den fria viljan - och "cartesianismen" spred sig snabbt och gav upphov till många s.k. "cartesianska strider" i Europa: som universitetskansler vid Uppsala universitet uppvaktades t.ex. Magnus Gabriel de la Gardie av en grupp teologer som ville få den nya filosofin förbjuden i Sverige.
Varsågod LasseMaja!
Kohlberg förknippade främst moraluppfattningen med en bestämd utveckling i barnets kognitiva tänkande och lade ingen större vikt vid de moraliska normernas innehåll i olika tider och miljöer. Han byggde sina teorier på undersökningar som baserades på korta historier, var och en med ett moraliskt dilemma, som han berättade för pojkar på 10, 13 respektive 16 år. På grundval av dessa undersökningar tyckte han sig då kunna urskilja sex olika stadier i människans moraliska utveckling: dessa stadier kunde sedan parvis grupperas i tre huvudkategorier.
Den första nivån kallade Kohlberg den prekonventionella. Här baseras regler och normer på yttre auktoriteter, som barnet anpassar sig till utifrån uppfattningar om belöning och straff.
- I det första stadiet på denna nivå utvecklas vad Kohlberg kallade en heterogen moral, där moralen är identisk med lydnad för en auktoritet som barnet helt identifierar sig med i sin moraluppfattning (fast det alltså tycks något oegentligt att här använda pronomenet "sin"). I det andra stadiet, som baseras på instrumentell avsikt och vedergällning, har barnets egenintresse utvecklats, och moralens uppgift är att instrumentellt ge rum för detta intresse i interaktionen med andra människor och deras egenintressen.
Den andra nivån kallas den konventionella. Här är det främst den sociala omgivningen som avgör det moraliska tänkandets beskaffenhet.
- Det tredje stadiet kallas ömsesidiga förväntningar, personliga relationer och interpersonell konformitet. Barnet vill bli uppskattat och anpassar sig pragmatiskt efter den sociala situationen genom att först och främst definiera sig som snällt och hänsynstagande. Detta tycks även lämna plats för en intentionsetik, där avsikten bakom en handling avgör om den är moralisk eller ej. - I det fjärde stadiet, socialt system och samvete, vidgas detta synsätt till ett pliktbaserat intresse för samhällets lagar, avtal och formella överenskommelser.
Den tredje nivån, slutligen, benämnde han den postkonventionella eller principiella. Här formas en inre, personlig moral som innebär en föregående prövning och (eventuellt) en personlig tillägnelse av en norm. Individen måste ta till sig och acceptera en moralisk idé som övertygelse för att den skall vara giltig.
- Det femte stadiet kallas socialt kontrakt eller nytta och individuella rättigheter. Lagen uppfattas inte längre som absolut och oföränderlig, men ändå som någonting som bör följas utifrån ett nyttoperspektiv; det som man har kommit överens om för allas bästa och till allas skydd. I det sjätte stadiet, universella etiska principer, formas moralen efter inre etiska principer som individen själv har tagit till sig. I fall av konflikt med den yttre lagen följer man de inre principerna (som dock uppfattas som universellt giltiga, vilket kanske är en paradox?). Detta stadium är enligt Kohlberg sällsynt även hos vuxna, och annan forskning har tydligen ifrågasatt att denna nivå överhuvudtaget skulle existera.
Den första nivån kallade Kohlberg den prekonventionella. Här baseras regler och normer på yttre auktoriteter, som barnet anpassar sig till utifrån uppfattningar om belöning och straff.
- I det första stadiet på denna nivå utvecklas vad Kohlberg kallade en heterogen moral, där moralen är identisk med lydnad för en auktoritet som barnet helt identifierar sig med i sin moraluppfattning (fast det alltså tycks något oegentligt att här använda pronomenet "sin"). I det andra stadiet, som baseras på instrumentell avsikt och vedergällning, har barnets egenintresse utvecklats, och moralens uppgift är att instrumentellt ge rum för detta intresse i interaktionen med andra människor och deras egenintressen.
Den andra nivån kallas den konventionella. Här är det främst den sociala omgivningen som avgör det moraliska tänkandets beskaffenhet.
- Det tredje stadiet kallas ömsesidiga förväntningar, personliga relationer och interpersonell konformitet. Barnet vill bli uppskattat och anpassar sig pragmatiskt efter den sociala situationen genom att först och främst definiera sig som snällt och hänsynstagande. Detta tycks även lämna plats för en intentionsetik, där avsikten bakom en handling avgör om den är moralisk eller ej. - I det fjärde stadiet, socialt system och samvete, vidgas detta synsätt till ett pliktbaserat intresse för samhällets lagar, avtal och formella överenskommelser.
Den tredje nivån, slutligen, benämnde han den postkonventionella eller principiella. Här formas en inre, personlig moral som innebär en föregående prövning och (eventuellt) en personlig tillägnelse av en norm. Individen måste ta till sig och acceptera en moralisk idé som övertygelse för att den skall vara giltig.
- Det femte stadiet kallas socialt kontrakt eller nytta och individuella rättigheter. Lagen uppfattas inte längre som absolut och oföränderlig, men ändå som någonting som bör följas utifrån ett nyttoperspektiv; det som man har kommit överens om för allas bästa och till allas skydd. I det sjätte stadiet, universella etiska principer, formas moralen efter inre etiska principer som individen själv har tagit till sig. I fall av konflikt med den yttre lagen följer man de inre principerna (som dock uppfattas som universellt giltiga, vilket kanske är en paradox?). Detta stadium är enligt Kohlberg sällsynt även hos vuxna, och annan forskning har tydligen ifrågasatt att denna nivå överhuvudtaget skulle existera.
Tack, och alltsammans var förstås taget direkt ur huvet - med reservation för att jag aldrig hade hört namnet Lawrence Kohlberg förut när jag började skriva mitt svar. Sånt kallar jag receptivitet intill karaktärslöshet.LasseMaja skrev:Ett utmärkt svar ifrån Dilbert, frågan tillbaka till dig igen. 8)
Härnäst: Varför fick Arthur Schopenhauer inga åhörare till sina filosofiska föreläsningar vid universitetet i Berlin?
Det är helt riktigt! "Mina framtida läsare ber jag om ursäkt att jag talar om folk, vars namn de aldrig hört", skrev Schopenhauer med adress till bland andra oss när han tvingades att nämna namn som Hegel och Schelling - så tvärsäker var han om att han själv skulle leva vidare i historien medan hans hatade filosofkollegor snart skulle vara bortglömda.Lindir skrev:För att publikmagneten Hegel föreläste i salen intill ...
Självklart var det i samma stolta övermod som han medvetet och demonstrativt lade sina filosofiska föreläsningar på samma dag och klockslag som Hegels, och därmed bara fick ett fåtal åhörare. Säkert fick han därigenom också ytterligare material till den roll av missförstådd sanningssägare som han älskade att inta. I sin Über den Willen in der Natur (1835) kallar han Hegels filosofi "det absoluta vanvettets filosofi", och när han 1838 deltar i en filosofisk pristävlan utlyst av den danska vetenskapsakademin attackerar han Hegel så våldsamt att danskarna i ett offentligt utlåtande förklarar att Schopenhauer härigenom gjort sig förtjänt av en "allvarlig tillrättavisning". Något pris blev det naturligtvis inte tal om trots att hans bidrag var det enda som inkommit.
Att Schopenhauer inte kunde tåla den uppburne statsfilosofen Hegel berodde väl till god del på dennes starka tro på det förnuftiga i världsordningen och på historiens fortgående framåtskridande till allt "högre" stadier. För Schopenhauer existerar ingenting sådant: det som driver världens gång är bara den blinda livsviljan, utan mål och syfte, och vad den åstadkommer är lidande och åter lidande. Den optimistiske kammarfilosofen skulle snart tvingas tänka om, om han fördes "genom sjukhusen, lasaretten och de kirurgiska pinokamrarna, genom fängelserna, tortyrkamrarna och slavmarknaderna, över slagfälten och tingsställena" och om man för honom öppnade "alla armodets dystra boningar". I sin skarpa blick för lidandet i tillvaron var Schopenhauer bl.a. starkt påverkad av indisk filosofi och religion. Bara genom att identifiera sig med andra och utveckla ett medlidande kan människan komma till någon form av verklig insikt, i det att hon förstår att hennes individuella existens bara är en illusion och att hennes "jag" bara är en av otaliga manifestationer av denna blinda livsvilja.
Symtomatisk för Schopenhauers starka tro på sig själv och på sanningen i sin filosofi är den kända anekdoten om hans svar på frågan om var han önskade bli begravd: "Likgiltigt! De skola dock finna mig!".
Åter till Lindir!
-
Robert Sköld
- Medlem
- Inlägg: 2581
- Blev medlem: 9 oktober 2002, 03:23
- Ort: Linköping/Motala
- Kontakt:
Ojoj, vilket sammanträffande. Har just börjat på Alf Henrikssons mangifika Antikens Historier. Solon var politiker som utformade lite roliga lagar. Där bland annat fadersmord och gudlöshet inte var straffbart, då det var så pass hemska brott att det inte passade in i straffskalan.Robert_Kropotkin skrev:Eftersom tråden verkar vara mer eller mindre död sedan den 22 april så Wallraffar jag Lindir, och tar frågan och hoppas på dennes förståelse.
Vad var det som först Solon, och sedan Kleithenes, gjorde för den Athenska befolkningen runt 500 f.kr?
/Robert Sköld
Den andre mannen var väl envåldshärskare..?
Det måste väl ha något med lagar att göra då.
Så min chansning blir: båda utformade vättiga lagar som blev "stilbildande".
-
Robert Sköld
- Medlem
- Inlägg: 2581
- Blev medlem: 9 oktober 2002, 03:23
- Ort: Linköping/Motala
- Kontakt:
-
Robert Sköld
- Medlem
- Inlägg: 2581
- Blev medlem: 9 oktober 2002, 03:23
- Ort: Linköping/Motala
- Kontakt:
-
Robert Sköld
- Medlem
- Inlägg: 2581
- Blev medlem: 9 oktober 2002, 03:23
- Ort: Linköping/Motala
- Kontakt: