Eftersom debatten tydligen har ordnat upp sig igen och JAB har hittat ett par exempel (det som är jobbigast, att leta reda på en kort passage i en bok på 500 sidor) så kan jag ta mig tid att översätta dessa (originalöversättning från den svenska versionen) samt lägga till annat jag stöter på på vägen:
JAB (sid 58) skrev:"Röda arméns soldater tror inte på 'individuella förhållanden' med tyska kvinnor", skrev dramatikern Zachar Agranenko i sin dagbok när han tjänstgjorde som officer i ett marininfanterifröband i Ostpreussen. "Nio, tio, tolv man på samma gång - de våldtar kvinnorna som en kollektiv handling."
JAB (sid 59) skrev:Berija och Stalin visste mycket väl vad som pågick. I en rapport kunde de läsa att "många tyskar påstår att alla tyska kvinnor som stannade kvar i Ostpreussen blev våldtagna av soldater ur Röda armén". Åtskilliga exempel på gruppvåldtäkte anfördes - "flickor under arton år och även äldre kvinnor". I själva verket kunde offren vara så unga som tolv år. "NKVD-gruppen vid 43. armén upptäckte att tyska kvinnor som hade stannat kvar i Schpaleiten hade försökt begå självmord", fortsatte rapporten. "De förhörde en av dem som hette Emma Korn. 'Den 3 februari', berättade hon för dem, 'trängde frontsoldater från Röda armén in i staden. De kom till källaren där vi gömde oss och pekade med sina vapen på mig och de två andra kvinnorna och beordrade oss ut på gården. Där våldtog tolv soldater mig och andra soldater gjorde samma sak med mina två grannar. Kvällen därpå bröt sig sex berusade soldater in i vår källare och våldtog oss inför våra barn. Den 5 februari kom tre soldater och den 6 februari våldtog och misshandlade åtta berusade soldater oss.'" Tre dagar senare försökte kvinnorna ta livet av barnen och sig själva genom att skära upp handlederna, men tydligen hade de inte lyckats i sitt uppsåt.
nytt (sid 97) skrev:Grossman dolde emellertid inte obehagliga sanningar för sig själv även om han inte kunde publicera dem. "Där fanns 250 av våra flickor som tyskarna haft med sig från distrikten Vorosjilovgrad, Charkov och Kiev. Chefen för arméns politiska avdelning sade att dessa flickor fått klara sig nästan helt utan kläder. Men en man från arméns nyhetstidning berättade för mig att de här flickorna hade sett ut att må ganska bra och haft ordentligt med kläder, fram tills våra soldater dök upp och tog ifrån dem allting."
JAB (sid 97) skrev:Grossman upptäckte snart hur brutalt Röda Arméns soldater betedde sig. "Det händer ofta att befriade sovjetiska flickor klagar över att våra soldater våldtar dem", konstaterade han. "En flicka som var helt upplöst av tårar berättade för mig: Det var en gammal man, äldre än min far." Men Grossman vägrade - med visst fog - att tro det värsta om äkta frontoviki. "Frontsoldaterna rycker fram dag och natt under ständig beskjutning med rena och fromma hjärtan. Det är trupperna från de bakre linjerna som våldtar, dricker och plundrar."
nytt (sid 141) skrev:Denna formulering [omskrivning av termen våldtäkt i ryska historieböcker] erkänner också indirekt att det förekom många fall av våldtäkter i Polen. Men betydligt mer chockande ur rysk synvinkel är det faktum att Röda arméns officerare och soldater också våldtog ukrainska, ryska och vitryska kvinnor och flickor som släpptes ur slavläger i Tyskland. Många av flickorna var så unga som sexton år när de hade förts till Tredje riket; några var blott fjorton. De omfattande väldtäkterna av kvinnor som med tvång förts från Sovjetunionen undergräver fullständigt alla försök att rättfärdiga Röda arméns uppförande med motiveringen att det handlade om hämnd för den brutalitet som tyskarna gjort sig skyldiga till i Sovjetunionen.
JAB (sid 142) skrev:"På kvällen den 24 februari", anförde Tsygankov i det första av flera exempel, "trängde 35 befälsaspiranter som gick på en kurs och deras bataljonschef in på [de ryska] kvinnornas sovsal i byn Grutenberg, tio kilometer öster om Els, och våldtog dem." Tre dagar senare ["]red en oidentifierad högre officer från pansartrupperna bort till en plats där flickorna bärgade säd. Han satt av och frågade en flicka från Dnepropetrovsk-området som hette Anna Gritsenko: "Var kommer du ifrån?" Hon svarade honom. Han beordrade henna att komma närmare. Hon vägrade. Då tog han fram sin pistol och sköt henne, men hon dog inte. Många liknande incidenter ägde rum."
nytt (sid 142) skrev:["]En av dem [som inkvarterats i en nämnd stad], Maria Sjapal sade: Jag väntade dag och natt på att Röda armén skulle dyka upp. Jag väntade på att bli befriad, och nu behandlar våra soldater oss värre än vad tyskarna gjorde. Jag känner ingen glädje över att jag är vid liv." "Det var oerhört svårt att stå ut med tyskarna", sade Klavdia Malasjenko, "men nu är vi olyckliga. Detta är inte att bli befriad. De behandlar oss vedervärdigt. De gör vidriga saker mot oss."
JAB (sid 371) skrev:I Dahlem besökte några av Rybalkos officerare syster Kunigunde som var föreståndarinna för Haus DAhlem, en förlossningsklinik och hem för föräldralösa barn. Hon sade åt dem att de inte hade gömt några tyska soldater. Officerarna och deras män uppföde sig oklanderligt. I själva verket varmade några av officerarna till och med syster Kunigunde för andra linjens trupper snart skulle dyka upp. Deras förutsägelse visade sig vara helt korrekt, men det fanns ingen möjligthet att fly. Nunnor, unga flickor, gamla kvinnor, gravida kvinnor och mödrar som just hade fött våldtogs alla utan misskund. En kvinna jämförde händelserna i Dahlem med "medeltida ohyggligheter". Andra ko att tänka på trettioåriga kriget.
Mönstret med soldater som valde ut sina offer genom att rikta ficklampor i ansiktet på kvinnor som satt tätt tryckta mot varandra i bunkrar, tycks ha varit gemensamt för alla sovjetiska arméer som var inbegripna i slaget om Berlin. Denna urvalsprocess, till skillnad från det mer omedelbara våldet man lade i dagen i Ostpreussen, tyder på en definitiv förändring. Vid det här laget behandlade de sovjetiska soldaterna tyska kvinnor mer som sexuellt krigsbyte, än som substitut för Wehrmacht att ta ut sin vrede på.
nytt (sid 391) skrev:I källaren släpades också Ellen Goetz, en judisk vän till Magda som hade sökt skydd där när hon flydde från fängelset på Lehrterstrasse efter ett kraftigt bombardemang, ut på gatan och våldtogs. När andra tyskar försökte förklara för ryssarna att hon var judisk pch hade blivit förföljd, fick de det fåordiga genmälet: "Frau ist Frau". En stund senare dök några ryska officerare upp. Själva uppförde de sig oklanderligt, men de gjorde inget för att stoppa sina män.
JAB (sid 458) skrev:Berlinarna minns att eftersom fönsterrutorna i staden hade tryckts in som en följd av alla explosioner, hörde man skriken varje natt. Uppskattningarna från två större sjukhus i Berlin gör gällande att mellan 95 000 och 130 000 kvinnor utsattes för våldtäkt. En läkare slöt sig till att av uppskattningsvis 100 000 kvinnor som blev våldtagna i Berlin, dog ungefär 10 000 i följderna, flertalet av självmord. Dödligheten bland den 1,4 miljon kvinnor som utsatts för våldtäkt i Ostpreussen, Pommern och Schlesien ansågs vara betydligt högre. Sammantaget uppskattar man att åtminstonde två miljoner tyska kvinnor blev våldtagna, och en stor minoritet, eller möjligtvis majoritet, tycks ha utsatts för massvåldtäkt. En vän till Ursula von Kardorff och den sovjetiska spionen Schulze-Boysen, våldtogs av "tjugotre soldater den ene efter den andra". Efteråt blev man tvungen att sy ihop henne på sjukhus.
/Johan